Tony växer upp

Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

"Tony växer upp" var Agnes von Krusenstjernas tredje bok, om jag har räknat rätt, och den som blev hennes genombrott. De två första ska ha varit mer åt flickbokshållet. "Tony växer upp" handlar ju också om en ung flicka i skolan och i hemmet, som ju flickböcker ofta gör, men två centrala teman är sexualitet och sinnessjukdom, och det handlar väl flickböcker från den här tiden inte om. Jag gillar att det finns ett helt kapitel som bara handlar om vilka flickböcker Tony tycker om. En av favoriterna är ju "Unga kvinnor" och hon har så klart läst en av de första svenska översättningarna, där de unga kvinnorna har andra namn än i originalet.

Den här första boken om Tony (senare kom ytterligare två) handlar om hennes barndom, från vad som väl är hennes tidigaste minnen och fram till sextonårsåldern. Boken är från 1922, men det här utspelar sig tidigare. Tony är nog född i slutet av 1800-talet. (Tony är förresten inte vara ett smeknamn, utan hon heter verkligen Tony. På den tiden användes Tony och liknande namn som flicknamn.) Hon är enda barnet i ett hus med många vuxna, och rent av gamla, människor. Hennes far är egentligen glad och lättsam till sin karaktär, men han är också tyngd av bekymmer. Tonys mor är, som så många i hennes släkt, drabbad av psykisk sjukdom. Hon sitter alltid i sitt rum och verkar inte lägga märke till omvärlden, inte ens på den lilla dottern. Tony drömmer om att få modern att le, men hon reagerar aldrig. Det finns också en oro för att sjukdomen ska ha gått i arv till Tony.

Det berättas också om små vänner, olika släktingar och sådant som intresserade Tony som barn. Hon lever ganska skyddat, och för det mesta behöver hon inte bry sig om de vuxnas angelägenheter. Men det finns undantag. Det finns också beskrivningar av barnbaler och julkalas, och om en resa till släktingar där hon kommer i kontakt med mycket nytt och obekant.

Man kan märka att det är samma författare som till Fröknarna von Pahlen-böckerna, men den här boken känns lite mer ... normal. Kritiken mot Fröknarna von Pahlen på 30-talet var väl att böckerna var omoraliska och helt sjuka, och jag vill ju helst inte ansluta mig till den falangen, men den serien blir faktiskt rätt sjuk så småningom. Fast det är mycket möjligt att en nutida läsare blir upprörd av helt andra saker i de böckerna än vad som chockerade folk på 1930-alet. Jag har däremot svårt att tänka mig att "Tony växer upp" skulle uppröra någon så här 90 år efter att den kom ut, men den är inte heller så tam att den blir ointressant. Jag kommer i alla fall att läsa de andra två böckerna om Tony också.