Det är 1988 och har precis börjat snöa
av Sigge Eklund
Omslagsbilden är från samma bildserie som den på Tore Renbergs "Kompani Orheim", och de båda böckerna har ett liknande tema. De är båda barndomsskildringar där en far som är svår att leva med är avgörande för stämningen i hela familjen. Båda har väl dessutom en mer nutida tråd, där det numera vuxna barnet försöker bearbeta barndomens upplevelser och sin relation till fadern.
I Sigge Eklunds bok är pappan inte missbrukare (som i Renbergs bok), han är bara väldigt självupptagen och lättstött. Han är framgångsrik och är något fint inom det socialdemokratiska partiet. När statsministern håller tal kan pappan stolt säga att det minsann är han som har skrivit talet. Den äldste sonen, han som minns, tillbringar en stor del av sin uppväxt med att försöka efterlikna sin far. När han inte till exempel bränner upp myror med aceton tillsammans med sina kompisar.
Det är en bra skildring av en barndom som kanske egentligen inte var så jättesvår. Men vem har sagt att en barndom måste vara outhärdlig för att vara värd att skildras i bokform?
Det som är lite speciellt med boken, och skapade lite extra intresse, är ju att den är självbiografisk och att minst halva släkten är kändisar. Förutom Eklund själv så är ju hans far, farfar, farmor och bror åtminstone lite kända. Alla är med i boken. Fast det är ju ändå en roman. Alla kan vara påhittade. Det spelar inte så stor roll för min del. Jag vet ändå inte vilka de flesta av dem är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar