torsdag 30 juni 2011

Vargens lilla lamm


Vargens lilla lamm
av Margit Sandemo

Efter att ha läst "Tranornas fristad" så blev jag väldigt sugen på att läsa en roman av Margit Sandemo. Det är lätt att bli beroende. Det är något med att hon har ett väldigt personligt tilltal (ja, hon kan lägga in fotnoter om sig själv i en roman, och man får ofta en känsla av att nu är det Margit som talar i stället för den vanliga lite mer opersonliga "berättarrösten") och att man dessutom har läst de här böckerna i halva sitt liv. Det blir lite speciellt.

"Vargens lilla lamm" är en av de böckerna som jag kallar för "nyare". Det vill säga, den är drygt tio år gammal. Jag tror det var tredje gången jag läste den nu. Den har varit en av mina favoriter i Margit Sandemos bibliografi. Jag vet inte om den fortfarande är det direkt, men jag gillar den.

Året är 1470 och platsen Östersjökusten, typ Polen eller Tyskland. Adelsmannen herr Svante och hans maka har sex döttrar. De fem äldsta är alla fantastiskt vackra och ljuva, medan sladdbarnet Svanevit är helt annorlunda. Både herr Svante och frun hade hoppats att de äntligen skulle få en pojke, men när det inte blev så bestämde sig herr Svante för att uppfostra Svanevit som om hon vore en pojke och att göra henne till arvtagare till slottet. Därför går hon klädd i byxor och stövlar, jobbar som en hel karl trots att hon bara är tretton år och svär som en också.

Nu är Svanevits arv inte mycket till arv. Pengar saknas och slottet förfaller utan att man har råd att göra något åt saken. Det enda kapital man har är de fem giftasvuxna döttrarna. Får man fem rika svärsöner så ska det nog ordna sig. Alltså skrapar herr Svante ihop sina sista slantar till en hejdundrande fest, med alla tänkbara ogifta adelsmän inbjudna. Folk chockeras när de ser att även furst Radagais av Strelka och hans halvbror prins Barim är bjudna. I Strelka är de väl knappt kristna, och i de där skogarna pågår det onämnbara ting. För att inte tala om hur dåligt rykte furstefamiljen har. Till exempel så dödade furst Radagais sin första hustru. Men å andra sidan, vem är rikast i hela regionen om inte Strelkafamiljen?

Chocken blir ännu större när de båda bröderna väljer var sin brud bland herr Svantes döttrar. Den ena väljer den allra vackraste och vänaste av systrarna, och den andre en barnbrud - nämligen Svanevit, som ju inte alls skulle giftas bort. Men så var det ju det här med vem som är rikast ... Så systrarna har inget annat val än att följa med till den dystra Strelkaborgen, som under många år har dragits med en onaturligt hög dödlighet bland sina invånare.

"Vargens lilla lamm" kom väl ut ungefär samtidigt som bokserien Legenden om Ljusets rike, och var så mycket bättre. Jag fick lite bättre ordning på Legenden om Ljusets rike när jag läste om hela serien ganska sammanhängande några år efter utgivningen, men medan den kom ut så var väl de flesta ganska skeptiska till den. Utomjordingar hit och dolda världar dit, och någon röd tråd var svår att skönja. "Vargens lilla lamm" - historisk roman, spännande miljöer, trolldom, mord, en tuff hjältinna, stiliga män med svärd, ett våp som man kan känna sig lite överlägsen, en gåta som ska lösas och en kärlekshistoria som ska gå framåt. Precis allt man ville ha! Nu när jag läser om den så är den väl ungefär som de andra fristående romanerna, även om den tillhör de bättre. Men det är fortfarande mysig och spännande läsning. Jag gillar också att den är lite längre än många av de andra romanerna. Knappt 300 sidor, så det är inte direkt någon tegelsten, men den är ändå dubbelt så lång som de böcker som varit följetonger.

Miljön och tidsperioden skrev Margit Sandemo senare om i serien Trollrunor, men då tyckte jag inte att resultatet blev lika lyckat.

Tranornas fristad


Tranornas fristad
av Margit Sandemo

I den sista delen av Historien om en fjälldal börjar vi närma oss nutiden. Boken är väl en femton år gammal, så riktigt ändå fram kommer man ju inte. Man får bland annat läsa om rättsfall från 1700-1800-tal, om de evinnerliga gränsstriderna och mycket och ingående om livet på en fäbod, som det väl heter på svenska. I boken används ordet "stöl", men "støl" är väl snarare det norska ordet. Även mycket om djurliv och växtlighet i Grunke, men inte om jakt och fiske, som egentligen skulle varit med. Margit Sandemo har inte skrivit de här böckerna helt själv utan det finns även bidrag från andra grunkingar, men de som skulle ha skrivit om jakt i Grunke hade fått förhinder ...

Det berättas också om speciella personligheter som folk minns, bland dem Margit Sandemos far Anders Underdal som beskrivs betydligt mer positivt här än i hennes självbiografi "Livsglede". Och det vore ju inte komplett utan ett par kapitel om det övernaturliga. Själv tror jag ju inte alls på sånt, men Margit Sandemo gör det och många med henne. Jag har en känsla av att det är aningen mer accepterat i Norge än i Sverige, men jag är inte säker.

Slutligen finns här också en förteckning över olika gårdsnummer, vilka ägare de har haft genom tiderna och hur (och om) de har delats i flera. Just den biten är nog mest intressant för de boende. Det är faktiskt lite lustigt att en sån här bok, som handlar om en inte speciellt känd plats, har såpass stor spridning som Historien om en fjälldal har. Bara det att den är utgiven på svenska ... Samtidigt är detta böcker som man skulle kunna tänka sig kan läsas och uppskattas även av de som inte är så väldigt intresserade av Margit Sandemos romaner. man måste ju inte heller läsa allt som att det är specifikt om Grunke, utan även som historien om EN fjälldal. I mångt och mycket måste livet ha gestaltat sig någorlunda likt i många andra fjälldalar.

Tidigare delar i Historien om en fjälldal:
1. Örnens rike
2. Korparnas dal

onsdag 29 juni 2011

Andra sidan bibliotekariebloggarna

Att jag aldrig lär mig. Någon gång under sommaren kommer öppettiderna på biblioteken ändras och det kan vara smart att kolla upp det innan man åker dit. Men nejdå, varenda år står jag där som en fågelholk utanför en låst dörr och håller en biblioteksbok som skulle varit återlämnad för två dagar sedan i handen.

Sandhamn


Sandhamn
av Jens Liljestrand

Ännu en Novellix. Den här blev jag lite mer engagerad av än den förra faktiskt. Eller det är mer rätt att säga att när det gäller den här tänkte jag mer på situationen i novellen, medan "Doggy Monday" i stället fick mig vidare på en massa andra spår - arbetsplatser och chefer och folk som har djur. Vilket som är bäst vet jag inte. Båda är bra.

En av bokhora-Johannorna har också läst "Sandhamn", och jag kan bara hålla med henne om att huvudpersonen är svår att tycka om. Nu har jag ju inte läst något annat av Liljestrand, men efter hennes recension blir jag intresserad av "Paris-Dakar". För jag gillar "Sandhamn". (Väldigt geografiska titlar förresten.) Och så handlar den om det där man kan fundera på ibland, nämligen vad sportstjärnor gör efter att karriären är över? Är det inte väldigt deppigt? Och av den här boken att döma: jo. Men samtidigt tycker man inte så synd om Anders "Puma" Bengtsson, den före detta tennispelaren i "Sandhamn". Han har sig själv att skylla för mycket. Jag tror att han kanske ser sig själv som en som gör så gott han kan, men i praktiken så gör han inte riktigt det.

måndag 27 juni 2011

Semesterläsning - the long list

Jag plockar bland mina böcker. Funderar, tar fram. Funderar mera, ställer tillbaka. Plockar fram igen. Det är flera veckor kvar till semestern, men det är alltid njutningsfullt att planera vad man ska läsa. Eller vad man kanske ska läsa. När semestern väl kommer så kanske det är något annat som jag allra helst vill läsa. Men just nu är de här böckerna starka kandidater.



Några deckare förstås! Nej, jag har inte läst "Snabba cash". Läslusten till den går väldigt fram och tillbaka. Nu läste jag om Jens Lapidus i ViLÄSER och då blev jag sugen på att läsa den. Men vi får väl se hur det blir. "Vargtimmen" kommer helt säkert vara bra. Jag är nyfiken på "The Suspicions of Mr. Whicher", som är en faktabok om ett verkligt mordfall och framför allt (tror jag) hur polisen jobbade under den viktorianska tiden. "Ett opassande jobb för en kvinna" är en av sommarens läsecirkelsböcker (som jag har valt). Den andra är en Kate Atkinson som jag inte äger.

Ja, och så "vanliga" romaner av alla de slag. Historiskt och nutida och klassiker och verklighetsbaserat och fantastik. Jag har ju bestämt mig för att det är töntigt att bara barn är intresserade av dinosaurier, så "Remarkable Creatures" är ju ett måste. Och både "Emma" och "Lolita" har jag tänkt läsa länge.



Några biografier sitter säkert inte fel. Om alla från Muhammed till Alex James. Man ska alltid blanda. Och lite myspys i form av gamla barnböcker och flickböcker.



Lite facklitteratur ska man väl hinna med och självklart ett antal seriealbum! Jag har faktiskt inte läst "Kyckling med plommon" än. Skandal, eller hur? "Stuck Rubber Baby" blir en efterlängtad omläsning. Och Jiro Taniguchi är jag väldigt nyfiken på.

Och så planerar jag att läsa om Sagan om Isfolket.

Tror ni jag hinner läsa 30 böcker i veckan? För jag ser att det är så det måste bli.

Sätt att se


Sätt att se
av Niklas Asker

"Ny"-etiketten från biblioteket pryder ju inte direkt sin plats, speciellt inte på ett så i övrigt snyggt seriealbum som detta, men jag tycker ju att det är en kul grej att alltid ha en bild just det exemplar av boken som jag läste. Och nu var det en nyhet från biblioteket i Västra Frölunda ... Titta t.ex. här för en finare version.

Två personer växlar som hastigast några ord på en flygplats, men båda kommer att minnas mötet. Det kommer att påverka dem och deras liv kommer att vävas in i varandra. Eller hur är det egentligen?

Jag tror att det är ett seriealbum som jag kommer bli tvungen att köpa. Jag kommer säkert att vilja läsa om det. Så fint och så smart.

Och man ska inte kika in på förlagshemsidor egentligen. Man vill köpa så mycket då.

lördag 25 juni 2011

Pucko


Pucko
av Marie-Aude Murail

Sjuttonårige Kléber ska börja på en ny gymnasieskola i Paris. Hans plan är att ta med sig sin storebror när han flyttar dit. Pucko är egentligen flera år äldre än Kléber, men intellektuellt ligger han på en treårings nivå. Brödernas mamma är död, och deras pappa har gift om sig och då passar det inte att ha Pucko hemma längre. Men Kléber har sett hur Pucko hade det under sin period på institution och bestämt sig för att ta hand om honom själv. Men det är inte så himla lätt för en sjuttonåring att ta hand om någon som i princip behöver passas lika mycket som ett småbarn. Och det visar sig vara svårt att hitta en bostad när man har en förståndshandikappad ung man i släptåg. De första som är villiga att låta dem flytta in är ett studentkollektiv. Men hur ska det gå när Pucko ska bo ihop med ett gäng ganska oansvariga studenter?

En rolig och nästan lite söt bok om hur Pucko påverkas av de andra, och hur han i sin tur påverkar dem. Jag kan inte bedöma hur bra porträttet av en förståndshandikappad kille är, men det känns i alla fall trovärdigt. Och Kléber är en bra blandning av att dels vara ganska vuxen tillsammans med sin bror och samtidigt trassla till det ordentligt i sitt eget privatliv som den tonåring han är.

När jag läser kommer jag att tänka på hur udda människor träffas och liv förändras i böcker som "Tillsammans är man mindre ensam", "No och jag" och "Igelkottens elegans". Är det väldigt franskt? Men det är väl kanske en vanlig handling annars också, bara att de franska böckerna hamnar långt fram i medvetandet när man läser alla franska namn och om portvakterskor och allt vad det är. En annan förklaring är att förlagen letar efter franska böcker som påminner om andra franska böcker som har gått bra. Just den här anses vara en ungdomsbok, vilket inte de andra gör, men jag vet inte varför just den här skulle vara en ungdomsbok.

Jag ställer mig förresten väldigt frågande till att man ger en familjemedlem smeknamnet Pucko, vilken intellektuell förmåga han än har. Gör folk verkligen det? Både Kléber och brödernas pappa kallar Pucko för Pucko, och just det känns mindre trovärdigt.

onsdag 22 juni 2011

Min obetydliga beundran


Min obetydliga beundran: Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse
av Ingrid Elam

Jag tror att jag läser relativt lite OM litteratur. Jag är verkligen inte en av de bokbloggarna som dessutom är litteraturvetare. Jag vill kanske inte veta. Jag är lite rädd att magin skulle försvinna om man höll på och analyserade hela tiden medan man läste. Det, och att jag hatar att plugga. ;-)

Men "Min obetydliga beundran" handlar väldigt mycket om läsandet, om att skriva kritik och om tiden då romanen riktigt slog igenom på 1800-talet. (Innan det måste alltså de böcker man läste för nöjes skull ha varit diktverk eller facklitteratur. Det är väldigt konstigt att tänka sig.) Och jag tycker att det är fantastiskt att läsa om. "Fantastiskt" på det bra sättet. Inte som när Martina von Schwerin använde ordet för att såga en bok.

Framför allt är "Min obetydliga beundran" en biografi över Martina von Schwerin, som var en kulturpersonlighet i Sverige under första hälften av 1800-talet. Hon var bl.a. vän med Esaias Tegnér och flera andra författare och kulturpersonligheter. Hon läste massor och förde en omfattande korrespondens med sina litteraturintresserade vänner, där de diskuterade och debatterade litteraturen och författarna. De besökte henne också i hemmet i Skåne. Och hon upptäckte författarskap som inte varit så kända i Sverige, byggde upp svenska författare som verkade lovande etc. Men grannarna hade ingen aning om hennes litteraturintresse, och så skulle det också vara. På den tiden verkar det som att man som kvinna gärna fick vara bildad, bara man höll det inom hemmets fyra väggar.

Spännande att läsa om Martina von Schwerin, som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Jag gillar att hennes liv blandas med historien om läsning och författande, som förändrades mycket under hennes livstid, och hennes åsikter om tidens litteratur. Det var ju det som var hennes stora intresse, och som hon såg till att ägna några timmar åt utöver de dagliga sysslorna, hushållet och barnen. Det här var också den tiden då man började intressera sig för barn och familjeliv på ett annat sätt än förr, och det borgerliga livet blev idealet i stället för överklassens livsstil. Och man började med en ny möbel - soffan.

Det här är kanske en lite udda ingång till litteratur-Sverige under tidigt 1800-tal. Det normala hade kanske varit att Martina von Schwerin nämns i förbigående i t.ex. en biografi om Tegnér. Det var någon skandal där. Eller inte riktigt skandal kanske, för man vet inte vad som hände. Men någon form av incident. Men det här verkar mycket intressantare än att läsa om Tegnér. Rekommenderas. Jag tror faktiskt att det här är en bok som jag kommer läsa om.

Semesterläsning

Det är en månad kvar tills jag ska ha semester, men börjar det inte bli dags att planera semesterläsningen? Jo, klart det gör! Jag kommer förstås ändra mig flera gånger, och vad som faktiskt blev läst vet man ju inte förrän efter semestern. Men det är roligt att botanisera i sin SUB och se vad man hittar som verkar lockande. Kanske nåt somrigt? Vad är somrigt?

tisdag 21 juni 2011

Doggy Monday


Doggy Monday
av Maria Sveland

"Doggy Monday" är en av Novellix-novellerna. De beskrevs som pixiböcker för vuxna, och de är verkligen pixibokskorta. Trettio sidor är den här, men det är dessutom väldigt små sidor. Utläst i ett nafs alltså. Men jag gillar det och kommer säkert läsa fler av de små novellhäftena.

Maria Sveland beskriver med besk humor en medelålders kvinna som en dag får nog av att vara snäll, duktig och förbisedd. Hämnden är ljuv ... Man kan tycka att hon är orimlig, men får inte alla bara vad de förtjänar egentligen?

söndag 19 juni 2011

Cirkeln


Cirkeln
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Den senaste boken som ALLA kommer att läsa, om de inte har hunnit läsa den än. Ja, förutsatt att det är folk som läser ungdomsböcker alltså. Det är ju inte alla som gör det. Jag har förstått att det finns folk som tycker att man är lite konstig om man läser ungdomsböcker fast man är vuxen. Bäst att inte lyssna på dem. :)

I den lilla hålan Engelsfors (fast den har en gymnasieskola, så den kan inte vara så liten ändå) har läsåret just börjat när en kille i ettan på gymnasiet dör. Av allt att döma har han begått självmord. I samma veva börjar flera tjejer i ettan känna stt det är något konstigt på gång. Plötsligt kan de göra saker som borde vara omöjliga, och de drömmer konstiga saker och när de vaknar känner de lukten av rök från en brand som inte finns. De här tjejerna känner inte varandra (med de känner till varandra), och många av dem tycker direkt illa om varandra. Men när de på magiskt sätt blir kallade till en mötesplats mitt i natten och får reda på att de är utvalda att kämpa mot en ännu okänd ondska så blir de tvungna att förhålla sig till varandra. De borde samarbeta, men det är inte så lätt. Särskilt en i gruppen är hatad av de andra, en populär tjej som alltid trycker ner folk.

Några av tjejerna lär man känna bättre än de andra. Jag och min syster, som också har läst boken, diskuterade det här igår. Det är särskilt en av dem som man inte får veta så mycket om, men min syster påpekade att det egentligen är två av dem som man mest ser genom de andras ögon. Vi funderar på om de kommer ta mer plats i nästa bok, medan någon av de andra kommer få träda tillbaka något. Det var särskilt två av dem, tycker jag, som hade stora berättelser i den här boken. En som har fått en magisk egenskap som hon passar på att använda allt vad hon kan och vägrar lyssna på varningar. Och en som är van vid att vara bäst i klassen och känner sig misslyckad när den ena efter den andra i gruppen utvecklar magiska gåvor medan hon själv inte gör det. I nästa bok är det kanske någon av de andra som får sin historia berättad.

Alla är förresten väldigt olika varandra, med tydliga "stilar". En är mobbad, en är superpopulär med ett litet hov kring sig. En är en duktig flicka med höga betyg, en annan är en slampa. Men bakom de första intrycket har alla trovärdiga personligheter, de är mer än sina stereotypa roller.

Efter drygt hundra sidor är jag helt hooked, jag älskar "Cirkeln". Sedan händer det något som gör att jag tycker lite sämre om boken, det blir lite tråkigare, men efter ytterligare ett antal sidor är den tillbaka på rätt spår, eller ett bra spår i alla fall, igen. Och när den tar slut efter drygt 500 sidor så vill jag kasta mig över nästa. Fast det får ju vänta tills nästa år när "Eld" kommer ut. Och "Nyckeln", den sista delen, kommer inte förrän 2013!

lördag 18 juni 2011

Den maskerade proggarens stora röda


Den maskerade proggarens stora röda
av David Nessle

1968 är Jarl Sandberg är intresserad av att festa och ointresserad av politik. Men efter en särskild händelse i London visar sig Karl Marx spöke för honom och ger honom superkrafter. Jarl Sandberg blir Den maskerade proggaren, alltid redo att gripa in i socialismens tjänst. T.ex. när Televinken försöker mörda Staffan Westerberg, eller när Ola Ullsten försöker hjärntvätta svenskarna inför kärnkraftsomröstningen. Men ibland är det Den maskerade proggaren som är skurken, t.ex. när han är mansgrisig och måste sättas på plats av den feministiska superhjälten Herta.

Extremt mycket referenshumor. Då gäller det ju att man känner till referenserna och det kanske man inte gör. Jag missar helt klart en del (t.ex. när det gäller svenska politiker under 70- och 80-talen) men jag hänger ändå med tillräckligt mycket för att det ska vara roligt.

fredag 17 juni 2011

Dandelion Wine


Dandelion Wine
av Ray Bradbury

Jag köpte "Dandelion Wine" på antikvariat för flera år sedan. Jag har inte läst så mycket Bradbury, men det jag har läst har ju varit bra, så även om den här titeln var helt okänd för mig så skulle den säkert också vara bra. Jag gillade omslaget, och att det var en gammal sliten pocket från 70-talet. Men sedan blev det aldrig av att läsa den. Trots att den nämns i Fuck Me, Ray Bradbury. :) Men gissa var den nämns mer. I en Lottabok! Lenni ringer Lotta och frågar om han kan få låna "Blommande vin" av Bradbury, som Lotta har pratat om. (Sedan råkar Lenni i all välmening såra Lotta med en kommentar om hennes personlighet.) Ett tecken! Bara för mig att plocka fram "Dandelion Wine".

"Dandelion Wine" handlar om en småstad i Illinois sommaren 1928. Framför allt handlar den om Douglas Spaulding som är tolv år och om hur han och hans lillebror Tom för bok över upptäckter och händelser under sommaren. Allt börjar med att Douglas upptäcker att han lever, alltså att han verkligen inser att han är levande. Så småningom inser han även att detta innebär att han en dag kommer att dö, precis som alla andra. Men däremellan har den årliga milstolpen "nya gympaskor" avklarats, en man i staden har byggt en glädjemaskin och nästan förstört sitt liv på kuppen och Douglas har räddat en häxa. Allting är ju egentligen förankrat i verkligheten, vi har en plats och datum för historien, men det går ändå åt det fantastiska hållet. Magisk realism, tänker jag. Men jag är inte helt säker på om det är magiskt för alla i Green Town, Illinois eller om det mest är det för pojkar i tio-tolvårsåldern.

Lotta och Lenni har god smak. Det här är så bra. Jag läste långsamt och bara njöt av boken. Jag måste läsa mer Bradbury.

onsdag 15 juni 2011

Saker som man kan hitta i böcker

Apropå gårdagens inlägg, här är ett par länkar med andra saker som man kan hitta i böcker.

Forgotten Bookmarks

Thingsinbooks.com

tisdag 14 juni 2011

Hittat i biblioteksbok


Det är roligt när man hittar saker i biblioteksböcker och begagnade böcker. Här ett klistermärke som jag antar att någon har använt som bokmärke i "Den maskerade proggarens stora röda", som jag lånade i Västra Frölunda idag. Extra kul för att det bara var någon månad sedan jag var på rundtur på Camp Nou (d.v.s. Barcas hemmaarena, säger jag och låter som om jag alltid har vetat det).

Det är roligast att låta det ligga kvar i låneboken, va?

Någon annan som har hittat nåt skoj i gamla eller lånade böcker? Tidningsartiklar har jag hittat ibland. Och i min "Vägen till Klockrike" ligger det ett brudpar.

Carrie


Carrie
av Stephen King

Plötsligt fick jag lust att läsa Stephen King. Jag har inte alls läst särskilt mycket av honom de senaste åren. Annat var det på högstadiet och gymnasiet, när jag läste alla King-böcker jag kom över och älskade dem. Alltså har jag läst det mesta av hans äldre böcker, men inga av hans nyaste. Men även om "Carrie" är gammal så var det nästan den enda olästa jag hade i hyllan. Så den fick det bli. Annars planerar jag ju omläsning av "Talismanen" och så vill jag läsa uppföljaren till den, "Black House". Någon gång ska jag också läsa den där fantasyserien (Dark Tower?) och ... och ... och ...

"Carrie" i alla fall. Jag såg en bit av filmen när jag var alldeles för liten, så jag hade en aning om vad som skulle hända. Men alltså, jag har bestämt för mig att de flesta andra av Kings böcker var lite ... bättre. Tempot var lite knepigt, med alla utdrag ur (påhittade) tidningsartiklar och böcker om Carrie-fallet. Man får också ganska tidigt reda på huvuddragen i vad som komma skall. Carrie som växer upp med en mamma som är religiös fanatiker och tvingas in i ett tankesätt som krockar fullständigt med omgivningens. Skolan är en mardröm tills en händelse som utlöser en rad andra händelser, främst genom att Carries telekinetiska krafter slår till med full kraft. Hon har råkat använda telekinesi under stark stress förr, men nu finns den plötsligt inom räckhåll för att hon ska lära sig att kontrollera den. Lite synd att jag redan visste hur det skulle gå. Men just det har kanske en del att göra med att jag har sett filmen, inte bara för att de citerade böckerna hela tiden nämner den stora katastrofen som Carrie orsakade på skolbalskvällen.

Men "Carrie" är ju Kings debutroman. Det är klart att den inte tillhör de bästa. (Har också för mig att översättningen känns lite bättre i många av de andra böckerna och det gör ju i så fall sitt.) Det hade ju varit sorgligt om hans skrivande inte hade utvecklats till det bättre under alla dessa år. Och den är absolut inte dålig. Som vanligt blir en hel liten stad och några av dess invånare som levande för läsaren - och sedan händer det något hemskt. Fram för mer Stephen King, säger jag. Vilken tur att det finns så otroligt många böcker. Och på Helenas Dark Places ser jag att en ny snart ska komma. Den ser inte dålig ut.

lördag 11 juni 2011

Detektiverna på radio

Undrar om det här programmet kan vara kul att lyssna på. Kanske. Vi får se.

Frälst förmögen förskingrad


Frälst förmögen förskingrad: Historien om Hanna Lindmark och Margaretaskolan
av Ewonne Winblad

Valet av den här boken berodde naturligtvis helt och hållet på omslaget och lite på baksidestexten. Jag hade aldrig hört talas om varken Hanna Lindmark eller Margaretaskolan tidigare.

Som barn blev Hanna Lindmark bortauktionerad när hennes far inte hade råd att ta hand om sina barn längre. Under en stor del av sitt liv var hon piga. Hon var också djupt religiös och drömde om att bli missionär. Men i stället startade hon en framgångsrik affärsrörelse. Hennes Margaretaskolor (den första öppnades 1905), som till slut fanns en många svenska städer, var dels hushållsskolor, men också knutna till serveringar, butiker där man kunde köpa färdiglagad mat och festvåningar som kunde hyras. Alla elever och anställda skulle vara kristna och alkohol fick inte förekomma ens på de privata festerna i Margaretaskolans festvåningar. Hanna Lindmark ville skänka delar av vinsten till utlandsmission, men hon och hennes man blev också stormrika.

Det var efter Hanna Lindmarks död som problemen började. För vissa i omgivningen kom hennes testamente lite som en chock, och bland annat hennes styvbarn kände sig överkörda. (Egna barn hade hon inte. Hon hade gift sig lite senare i livet med en änkling.) De som skulle dela på den större delen av arvet, själva affärsrörelsen, var fyra religiösa förbund. Med den nya styrelsen dröjde det inte särskilt lång tid förrän Margaretaskolorna slutade gå med vinst, och till slut lades ned. Hur kom det sig egentligen? Det verkar inte som om någon tillfredsställande förklaring gavs.

Ewonne Winblads intresse för Hanna Lindmark och Margaretaskolan har sin botten i att hennes svärmor var släkt med Hanna Lindmark och var en av de släktingar som blev utbildade och fick jobb inom Margaretaskolan. Hanna Lindmark anställde gärna släktingar, naturligtvis under förutsättning att de var kristna och skötsamma. Hon tycks ha varit ganska hänsynslös, vilket ju kanske var en av orsakerna till vissa ändringar i hennes testamente. Det finns också en mycket tragisk historia om hur en släkting (och jag undrar om det inte är författarens svärmors mamma) säljer sitt hus till underpris för att hon ska få komma och jobba hos Hanna, men i sista minuten får veta att Hanna har ändrat sig. Det tog flera år för kvinnan att komma på fötter ekonomiskt igen. Varför? Jo, Hanna Lindmark hade fått nys om vissa rykten som gick om kvinnans son, och då ville hon inte ha med dem att göra längre.

Under Ewonne Winblads efterforskningar om Margaretaskolan fick hon tillfälle att ta del av en del dokument från företagets sista år. Och där avslöjades orsaken till dess nedgång och fall, som tystades ner på tiden det begav sig (ca. 1960-talet) för att undvika skandal. Och det är ju inte direkt något man gick ut med senare heller. Däremot verkar man inte ha haft något emot att Winblad fick läsa handlingarna och berätta om sina upptäckter.

En intressant bok om ett företag som verkar ha varit enormt stort i omkring 50 år, men som man aldrig har hört talas om. Hanna Lindmarks väg till makt och rikedom är också fascinerande, särskilt om man tänker på vilka otroligt enkla förhållanden hon kom från. Ofta framstår hon inte som särskilt sympatisk, men det måste hon ju ha varit ändå. Hennes styvbarn verkar ju ha tyckt mycket om henne, åtminstone tills testamentsuppläsningen.

Sedan tycker jag att det var lite förvirrande att penningsummor anges i dagens penningvärde. Det står i bokens inledning att det är så, men jag blir ändå förvirrad när det börjar dyka upp olika penningsummor. Dagens pengar eller dåtidens? Kanske hade det varit bättre att använda de faktiska summorna och ibland ange hur mycket pengar det hade motsvarat idag. Speciellt om man har tänkt sig att boken ska leva kvar ett tag.

Jag tänker också på att Margaretaskolan, om den fanns idag, skulle ha varit trendig. Kanske inte just smöruppläggningarna, som verkar ha varit väldigt viktiga (smör signalerade rikedom för Hanna Lindmark), men hela husmors- och hushållsskolegrejen. De som t.ex.läser Underbara Clara kanske vore intresserade av att läsa "Frälst förmögen förskingrad" också.

fredag 10 juni 2011

Det spökar, Lotta!


Det spökar, Lotta!
av Merri Vik

Sommarlovet börjar närma sig slutet, men Lotta hinner med några fler äventyr. Hon och Giggi kommer på att de har känt varandra i tio år och att det borde firas. Men hur? De hade inte behövt fundera, för snart dyker farbror Fredrik, Lottas pappas chef på Maskinverken, upp och frågar om de är sugna på en Malmötur. Han ska dit i affärer och vill gärna ha roligt sällskap i bilen. Men det visar sig att han är förföljd av den lokale "skjutjärnsjournalisten" Svarten (som verkar skriva om precis allt - och om han nu är så bra, varför jobbar han då på lokaltidningen i Lottas lilla stad), som vill ha nyheter om Maskinverkens viktiga affär, som det ryktas om. Men Lotta och Giggi ska nog kunna ta hand om honom.

I Malmö befinner sig också Giggis unga journalistmoster Kajsa, och hon "kidnappar" tjejerna från Fredrik. De ska med henne på journalistuppdrag, tycker hon. Ett av dem är att övernatta på ett danskt spökslott, där oväntade saker händer. De går också på auktion (för första gången, påstår Lotta, men de var ju på auktion i en av de allra första böckerna, så det stämmer inte), träffar Lenni i ett kulturhus och får nya bekanta. Och så springer de förstås ihop med sin klassföreståndare Lockige Fridolf både här och där.

Kul och somrig bok. Vissa händelser är kanske lite väl långsökta (är det Scooby Doo jag läser?), men men ... Lotta är ju alltid Lotta, och det är ju det att hon också kan bli ledsen och arg och rörd och vemodig som gör att böckerna är bra. Det hade inte alls fungerat om det bara var tokigheter hela tiden.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"

torsdag 9 juni 2011

Bultar som ett bläckfiskhjärta


Bultar som ett bläckfiskhjärta
av Kira Nalin

Finlandssvensk feelbad, fast ändå med en ljusglimt. "Bultar som ett bläckfiskhjärta" är femtonårige Martins dagbok från 1990 och 1991. Han är lite udda, förstår man. Utanför i skolan och även hemma, där han har två äldre bröder som beter sig normalt och inte t.ex. får anfall av tvångsmässig städiver eller bryter ihop i klassrummet. Snart inser man att Martin inte alls mår bra. Han kämpar med sig själv och sina inre demoner, och den enda riktiga vännen är hunden Pontus.

Men mitt i alltihop är Martin en rolig skribent, och dessutom, man har sett att han har problem. Det finns skolpersonal och läkare som inser att Martin behöver hjälp och som vill försöka hjälpa honom. Det finns hopp. Jag gillar att det där hoppet finns. Författaren hade ju också kunnat låta allting bara gå åt helvete.

Jag gillar förresten också att det är en finlandssvensk bok och att en massa ord är lite annorlunda än på svensk svenska.

tisdag 7 juni 2011

Så funkar det

Marika och en kompis msn:ar och gör sig lustiga över olika radioprogram.

Marika: Åh, specialprogram om Rabindranath Tagore. SOM jag har väntat.
Kompis: Haha!
(...)
Marika: Fast nu blev jag sugen på att läsa honom.

Och därför har Marika nästan tusen böcker som ska läsas snart. Plus några fler som det inte känns lika bråttom med.

Jag är faktiskt väldigt mjuk på magen


Jag är faktiskt väldigt mjuk på magen
av Lisa Tofft

Innan har jag bara sett Lisa Toffts bilder som vykort och en och annan magnet. Men det här är alltså en bok som samlar bilderna. Den fick den följa med hem från biblioteket.

De föreställer ett djur (eller någon annan figur, jag kan inte riktigt identifiera alla arterna) som säger något tankeväckande eller finurligt. Boken är bra för den som vill ha många bilder eller kanske samla alla. Den är också snygg. Annars har ju vykorten kanske fler fördelar, nämligen att det blir lite för mycket med alla bilderna på en gång, några försvinner, och att jag kan tänka mig att man vill dela med sig av vissa bilder genom att skicka dem till en vän eller sätta upp dem på väggen på jobbet.

Med vänlig hälsning


Med vänlig hälsning
av Sara Granér

Sara Granérs serier är sådär obehagsroliga. En blandning av samhällskritik och sjuka idéer. Jag gillar det. Utom instruktionen för hur man hittar sin cp-punkt, som är skitäcklig. Fast också lite kul.

måndag 6 juni 2011

2 x Tuula



Tuula - underbar underbetald undersköterska
Tuula & Seppo
av Arja Kajermo

Jag var på biblioteket och lånade en hög seriealbum, bl.a. de två album om Tuula som jag inte redan hade läst. Serien om Tuula är väldigt charmig. Jag tycker inte att alla strippar är så roliga, men jag gillar det ändå. De bästa stripparna är ju faktiskt kul. När Tuula eller hennes sambo Seppo får till någon träffande kommentar.

Och varför jag skriver om vissa humorserier här och inte andra har jag fortfarande inte rett ut. Jag uppdaterar ju t.ex. inte varenda gång jag har läst ett Rockyalbum. Det kanske jag borde.


söndag 5 juni 2011

Korparnas dal


Korparnas dal
av Margit Sandemo

"Korparnas dal" är den andra delen i Margit Sandemos serie om sin hembygd, dalen Grunke. Den här boken avhandlar 1300-1700-talen, och här finns det källor till det mesta. Kyrkböcker, rättsprotokoll och annat. Det är en fackbok, även om det är en fackbok i Margit-stil, med personliga åsikter och utvikningar om allt möjligt. Hon har dessutom valt att dramatisera händelseförloppen, bland annat gör hon nedslag i samma familjs liv flera gånger.

Dalen avfolkades under digerdöden, och det tog tid innan det kom folk dit igen. Sedan var det under perioder egentligen meningen att det bara skulle finnas fäbodar där, men den bestämmelsen kanske inte efterföljdes hela tiden. Grunke hade också ett tråkigt rykte om att vara tillflyktort för ogärningsmän, men de flesta som bodde där var väl ändå vanligt folk. Men det är berättelserna om kända brottlingar (och de grymma straff som utmättes) som lever kvar som legender.

Även den här boken är illustrerad med teckningar, målningar och fotografier i färg.

Doroteas sång



Doroteas sång
av Rosa Regàs

Aurelia har inte haft någon anledning att klaga på hushållerskan hon har anställt för att ta hand om fadern och hans stora hus på landet. Adelita är visserligen ganska originell, och eventuellt mytoman, men hon tar hand om den sjuke fadern (som Aurelia inte har någon bra relation med) och huset perfekt. Efter att fadern dör och Aurelia ärver huset så får Adelita stanna kvar, nu bara för att sköta huset så att det inte står tomt medan Aurelia är i Madrid, där hon har sig egentliga bostad och sitt jobb.

Allt går bra ändå tills Aurelia upptäcker att hon saknar ett dyrbar ring, som borde ha legat i ett smyckeskrin i huset. Hon vill först inte tro att det är Adelita som har tagit den, men alla bevis pekar ju på det. Aurelia anmäler ringen som stulen och en karusell utan dess like tar fart. Varken polisen eller en rad advokater lyckas göra någonting, det verkar nästan som att de inte vill. Aurelias kontakter med rättsväsendet för nästan tankarna till Kafka. Det logiska hade ju varit att avskeda Adelita. Men Aurelia gör inte det. Varför? Och hur kommer det sig att advokaterna är så ovilliga att åta sig fallet?

Det här var den senaste boken vi läste i läsecirkeln och jag tror faktiskt att den fick ett ganska okej medelbetyg, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. Visserligen kunde jag förstå att Aurelia vacklade i sina beslut. Hon var förstås inte van vid den här typen av händelser. Boken gör också en poäng av att hennes personlighet är sådan. Men större delen av året, i sitt liv i Madrid som vi knappt får läsa om, så är hon kanske väldigt kompetent. Men det är inte så engagerande att läsa om hennes velande. Jag upptäckte flera gånger under läsningen att mina tankar hade vandrat för flera sidor sedan och att jag inte visste vad som hade hänt i boken. Men om vi bortser från mina koncentrationssvårigheter (det kanske bara är jag) så ligger romanen i alla fall på rätt sida om okej.

Det var förresten roligt att den utspelade sig på landsbygden inte så långt från Barcelona (om jag förstod anvisningarna rätt). Jag var i Barcelona för bara en månad sedan, och vi var också ute på landsbygden en sväng. Så här såg det ut där:



Cecilia har också skrivit om "Doroteas sång" alldeles nyss.

lördag 4 juni 2011

Ett mönster

Den sista tiden har jag både köpt och lånat många biografier. Kanske att de kommer att dyka upp i bloggen snart. Eller måste de ligga till sig lite först? Det får vi se. (De som är från biblioteket borde jag ju åtminstone läsa ganska snart, eller lämna tillbaka olästa.)

Räkna gärna ut sannolikheten

I höstas när jag höll på med Cecilias Historiska romanens ABC-utmaning så var det en bok som jag ville ha med på temat Kina, men jag kunde inte komma på vare sig titeln eller författaren. Det var något med färger i titeln. Och nåt typiskt kinesiskt. Djur? Den borde också ha kommit ut under sent 80-tal eller tidigt 90-tal.

Jag försökte googla mig fram till ett svar. Cecilia försökte söka efter den i biblioteksdatabaser eller nåt. Jag skickade t.o.m. ett meddelande till min gamla kompis som jag lånade den av på gymnasiet, men hon hade alla sina gamla böcker nedpackade. Jag lyckades aldrig ta reda på vad det var för bok.

Igår hade vi läsecirkelsmöte, och eftersom det var säsongens sista så var det lite extra festligt. I stället för att som vanligt träffas på ett café i stan så var vi hemma hos Cecilia. Vad gör man om man som boktok råkar befinna sig hemma hon en av sina läsecirkelsvänner? Kollar dens bokhylla förstås! Och vilken bok HAR CECILIA I SIN HYLLA?!



"Gröna draken, vita tigern" av Annette Motley.

High Soft Lisp


High Soft Lisp
av Gilbert Hernandez

Egentligen tycker jag bättre om Gilbert Hernandez äldre serier, när han skrev om Palomar. Jag gillar de nyare också, men helst när de är ganska realitiska. Ibland är det så himla utflippade karaktärer och händelser ... Jag tycker inte lika mycket om det. I det här albumet är det väl lite blandat. Jag gillar nog ändå det mesta.

I "High Soft Lisp" får vi dels följa Fritz (som egentligen heter Rosalba, men hennes pappa tyckte att hon var lik Fritzi Ritz) liv, från att hon är en töntig high school-tjej tills hennes karriär som stjärna i en rad lågbudgetfilmer. Speciellt fokus är det på hennes kärleks- och sexliv. Hennes olyckliga kärlek till en musiker och alla hennes äktenskap. Hon är förresten utbildad psykiater (psykoterapeut?), men har nästan mest problem själv. Det handlar också mycket om hennes röst. Hennes "high soft lisp". Fritz läspar, det har man ju alltid tydligt kunnat se i pratbubblorna. ("Mark treated me the betht of my three huthbandth, but it'th no thecret that I never loved him.") Men det poängteras flera gånger här att hennes röst och är mycket ljus och barnslig, och någon slänger ur sig att detta skulle tyda på att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Man tänker då att det bara är en elak kommentar, men det kommer finnas anledning att komma ihåg den kommentaren.

(När man pratar om att Fritz har en sån barnslig röst kommer jag förresten att tänka på den här roliga norska reklamen.)

Samtidigt följer vi också Mark Herrera, som är någon sorts motivationscoach, och alla hans äktenskap. Varav ett med Fritz så klart. Ett ganska stormigt äktenskap.

Det jag gillar med serien är att egentligen har allt liksom redan hänt. Man har hört tidigare, i andra serier som har handlat mer om hennes systrar och systerdöttrar, att Fritz varit gift och skild. Men nu får man några pusselbitar till.


Love and Rockets "Volume 1":
1. "Music For Mechanics" (Los Bros Hernandez)
2. "Chelo's Burden" (Och här med.) (Los Bros Hernandez)
3. "Las Mujeres Perdidas" (Los Bros Hernandez)
4. "Tears From Heaven" (Och här.) (Los Bros Hernandez)
5. "The House of Raging Women" (Los Bros Hernandez)
6. "Duck Feet" (Los Bros Hernandez)
7. "The Death of Speedy" (Jaime Hernandez)
8. "Blood of Palomar" (Gilbert Hernandez)
9. "Flies On the Ceiling" (Los Bros Hernandez)
10. "Love and Rockets X" (Gilbert Hernandez)
11. "Wigwam Bam" (Och här.) (Jaime Hernandez)
12. "Poison River" (Gilbert Hernandez)
13. "Chester Square" (Jaime Hernandez)
14. "Luba Conquers the World" (Gilbert Hernandez)
15. "Hernandez Satyricon" (Los Bros Hernandez)

Mer av Gilbert Hernandez:
- "Fear of Comics"
The Luba Trilogy:
1. "Luba In America"
2. "Luba: The Book of Ofelia"
3. "Three Daughters"

Mer av Jaime Hernandez:
- "Whoa Nellie!"
- "Locas In Love"
- "Dicks and Deedees"
- "Ghost of Hoppers"
- "The Education of Hopey Glass"

torsdag 2 juni 2011

Misslyckat självmord i Mölndals Bro


Misslyckat självmord i Mölndals Bro
av Linda Spåman

Jag lånade mest det här seriealbumet för att Mölndals Bro inte är så långt härifrån. Och för att jag gillar serier förstås.

Det handlar alltså om ett självmordsförsök och efterföljande vistelse på psykiatrisk klinik. Linda vill hem igen, för att göra ett nytt försök. Men det är så svårt att övertyga läkarna om att hon borde få åka hem. Under tiden tvingar rumskompisen Ritva henne att umgås och se på Glamour, medan kompisen Hanna kommer på besök och uttalar sig expertmässigt om hur Linda borde ha gjort för att lyckas ta livet av sig.

Deppigt och ångestfyllt, och lite lite roligt också. Teckningarna är sådär slarviga, men jag misstänker starkt att det på något sätt är symboliskt och att Linda Spåman kan teckna "fint" när det passar. Här passar den slarviga stilen, ibland med ansikten som är överstrukna. Det är liksom mer ångest i det. Det känns också mer direkt på något sätt än bilder som är mer arbetade. Kan det vara för att det påminner mer om hur det blir när man bara "ritar lite" på nåt block?

SUB-status

988 böcker. Kan det stämma att det har ökat så mycket? I så fall måste jag ju ha skaffat böcker helt hämningslöst den senaste månaden. Hm. Ja, det kan väl kanske stämma då ...