fredag 31 oktober 2003

Pocket

Nytt program om böcker på SVT. Sänds torsdag kväll när Marika är på jobbet. Jäkla sätt! Lyckligtvis går det i repris både på fredag och på söndag.

Från flera olika håll har jag hört att Alan Moores "Watchmen" är världens bästa tecknade serie. Nu har jag också läst albumet. Jag ska skriva om det här - så snart jag har läst det en gång till.

tisdag 28 oktober 2003

Kattvingar


Kattvingar
av Ursula K Le Guin

"Fru Jane Spräcklig kunde inte förklara varför alla hennes fyra ungar hade vingar."

Fru Spräcklig är en katt, och hon och hennes fyra bevingade ungar Thelma, Roger, James och Harriet lever i en ruffig del av staden. När ungarna är tillräckligt gamla för att lämna sin mor förstår fru Spräcklig varför de har vingar - det är för att de ska kunna flyga långt bort, till ett bättre liv.

De flyger till en skog, en helt okänd miljö för de fyra stadskatterna. Här måste de hitta någonstans att bo, lära sig hur man fångar mat i en skog och undvika skogsfåglarna, som inte tycker om de onaturliga flygande katterna.

"Kattvingar" är tydligen den första boken i en serie. Den är väldigt kort och har stor text (det är en barnbok, fast det kanske redan har framgått). Jag tyckte om början av boken, men var inte lika nöjd med slutet. "Kattvingar" är en jättegullig bok med fina illustrationer, men den är inte omistlig.

måndag 27 oktober 2003

Barskrapad


Barskrapad
av Barbara Ehrenreich

Hur klarar sig folk med en lön på 6-7 dollar i timmen? För att ta reda på det gjorde Barbara Ehrenreich ett experiment. Hon lämnade sitt trygga, välbärgade liv som journalist, för att försöka hanka sig fram enbart på lönen från ett eller flera låglönejobb. Hon skulle hela tiden ta det okvalificerade jobb som hade bäst betalt, och hon skulle försöka hålla hyra och levnadskostnader nere till ett minimum. Naturligtvis sa hon inget om sin utbildning eller om sina tidigare jobb i sina jobbansökningar. I stället låtsades hon vara en nyskild kvinna som ville ut i arbetslivet efter många år som hemmafru. Hon hade bil, men det var den enda fördel hon tillät sig ha.

Barbara Ehrenreich hann avverka många olika jobb på flera olika platser i USA under sitt experiment, och hon kom fram till att de med låg lön knappast har några särskilda knep för att få pengarna att räcka längre. Det är t. o. m. så att det är dyrare att vara fattig än att vara rik. Fattiga kan vara tvungna att bo på motell för att de inte har ett kapital att lägga i deposition på en lägenhet, som naturligtvis hade blivit billigare i längden. Ingen kan klara sig på lönen från ett jobb, och rätt som det är förlorar man bostaden (det ständiga samtalsämnet på jobbet). Dessutom avslöjas det hur arbetsgivarna behandlar sina anställda och hur de anställda finner sig i allt, trots att det finns mängder av lediga jobb.

Det är både spännande och intressant att se hur låglönelivet gestaltar sig för Barbara Ehrenreich, hennes dagliga problem och små triumfer. Jag har själv ett städjobb, men mitt liv är helt annorlunda (jag har t. ex. en lägenhet, och så har jag råd med mat). Fast klyftan mellan fattiga och rika växer ju i Sverige också. Det finns ett efterord i "Barskrapad" som jämför situationerna i USA och Sverige (om man läser den svenska översättningen alltså). Och även om det är bättre i Sverige betyder det inte nödvändigtvis att det är bra. Jag tycker att det är bra med ett sådant efterord, för annars är det lätt att det bara blir en "mobba USA"-bok (ungefär samma sak som att se på Ricki Lake). Även om det är väldigt kul, så ska man inte tro att inget behöver göras i ens eget land. (Jag är inte politiskt aktiv. Faktiskt.)

Ingen grekisk gud, precis


Ingen grekisk gud, precis
av Katarina Kieri

Första gången Laura får syn på Anders blir hon blixtförälskad. Anders är ingen grekisk gud precis, men för Laura är han perfekt. Det är bara det att Laura är femton år och Anders är mattelärare på hennes skola. Men plötsligt dyker han upp överallt och Laura kan inte sluta tänka på honom.

Lena är Lauras bästa kompis. Laura vill inte tala om för Lena att hon är kär i Anders. Hon vet att Lena inte skulle tycka om det. Men Lena märker ju att det är något, och plötsligt slutar hon att umgås med Laura. De pratar inte ens med varandra i skolan. Laura förstår ingenting. Är det hennes fel? Varför reagerar Lena så starkt?

Väldigt, väldigt bra bok. Fint språk, och Laura känns precis som om hon är verklig. Fast det var värst vad kulturell hon blir helt plötsligt. Om jag ska anmärka på något får det vara att ibland känns det som om någon (t. ex. författaren ...) vill att läsaren ska läsa de här böckerna och lyssna på den här musiken som nämns.

söndag 26 oktober 2003

Det andra miraklet


Det andra miraklet
av Sylvia Cassedy

Lottie blir mobbad i skolan, både av klasskompisarna och av sin lärare miss Pimm. Hon kallas för Lotta-potta och Råttan. Hon försvarar sig inte, tycks inte lyssna på miss Pimm och om hon får frågan på lektionen svarar hon för det mesta att hon inte vet, även om hon gör det. Hemma är det helt annorlunda. Lottie bor i ett vackert hus med sina snälla och aningen bohemiska föräldrar, sin lillebror Emmett och hushållerskan Olive, och allihop avgudar de Lottie. Eller är det inte alls så? Vad är egentligt verkligt i Lotties liv?

Precis som i "Den bästa sommaren" har Sylvia Cassedy skrivit en bok om en intelligent och ensam flicka, som omgivningen inte riktigt accepterar. Precis som Mary Ella föredrar Lottie sin egna fantsivärld framför den riktiga. I "Den bästa sommaren" kan läsaren lätt skilja på verklighet och Mary Ellas låtsaslekar, men så är det inte alls i "Det andra miraklet", där läsaren ofta svävar i ovisshet. Precis när man tror att man har fått rätsida på historien om Lottie så händer något nytt och oväntat, som återigen får läsaren att ifrågasätta vad som är på riktigt.

Egentligen hade jag tänkt låna en annan bok av Sylvia Cassedy, "Bakom väggarna på vinden". Jag läste både den och "Den bästa sommaren" när jag var liten, och efter att ha läst om "Den bästa sommaren" ville jag läsa om "Bakom väggarna på vinden" också. Men den fanns inte inne på biblioteket, så då lånade jag "Det andra miraklet" istället, och det ångrar jag inte.

På engelska heter boken förresten "Lucie Babbidge's House" och Lottie heter Lucie (Loosey-Goosey). Jag antar att namnet ändrades i den svenska översättningen för att det inte är så lätt att rimma på Lucie.

Det är Inger Edelfeldt som har gjort det svenska omslaget. Kul. :)

lördag 25 oktober 2003

Redwall


Redwall
av Brian Jacques

Redwall är ett kloster som befolkas av möss, och en del andra djur, t. ex. grävlingen Constance. Redwallmössen är kända vida omkring för sin läkekonst, och nästan inget djur skulle skada en mus därifrån. Men så dyker den onda råttan Cluny Gisslaren upp i spetsen för en enorm armé av råttor, vesslor och illrar. Cluny har bestämt sig för att erövra klostret och alla dess rikedomar. Vad har några fredliga möss och deras vänner att sätta emot Clunys här? En gång i tiden beskyddades Redwall av krigarmusen Martin, men det var länge sedan. Numera finns det ingen som kan slåss för Redwall. Men när det krävs finns det många bland djuren som är villiga att döda, och att offra sina egna liv för Redwall. Speciellt den klumpige novisen Matthias, som snabbt växer in i sin roll som krigare. Snart rustar båda sidor för krig ...

I början kändes den här berättelsen väldigt trög och långsam. Jag gjorde faktiskt ett läsuppehåll på flera månader. Men när jag började läsa igen var boken plötsligt mycket bättre. Antingen blev den mer spännande efterhand, eller så var jag på rätt humör för den här boken då. Plötsligt var allting jättespännande och jag sträckläste de båda sista tredjedelarna.

En sak som jag hade lite problem med var hur stora saker är i förhållande till varandra. Näbbmössen är mindre än mössen, råttorna är större och katten är jättestor. Det måste ju innebära att Constance, som är en grävling, är väldigt mycket större än sina vänner Redwallmössen. Men det intrycket får jag liksom inte. Att hon är större och starkare, ja, men inte enormt mycket större. Fast det kanske bara är så att varken hon eller mössen tänker så mycket över det längre. Och är klostret i musstorlek eller människostorlek? Det fins inga människor i berättelsen, men om klostret var i musstorlek så skulle ju inte de andra djuren (d.v.s. grävlingar, rävar, harar ...) komma in. Någon som vet?

Förresten, av de barnböcker jag har läst (och det här ska väl vara en sådan) måste det här vara den som har högst bodycount. Det är många som dör.

Färdlektyr 2003


Färdlektyr 2003
av Johanna Nilsson, Mikael Niemi, Katarina Mazetti, Per Nilsson, Karolina Ramqvist, Håkan Hellström, Maja Lundgren, Bengt Ohlsson m. fl.

Göteborgs-Posten, som är min lokaltidning, gjorde stor affär av att Håkan Hellström bidragit med en novell till årets upplaga av färdlektyr. Dessutom nämnde man Mikael Niemi och Katarina Mazetti i förbigående. Jag är ju ett Håkan Hellström-fan, och att Mikael Niemi och Katarina Mazetti också var med gjorde inte saken sämre. Den boken måste jag ha!

"Färdlektyr" är en samling av noveller och dikter av både etablerade författare och gymnasieelever. Den delas ut gratis till gymnasieelever, och i år finns den även att köpa i handeln. På bokmässan delades den ut gratis även till oss som inte längre går på gymnasiet. Så jag tog en hel hög. :) Ska ge/har gett bort alla utom en, som är min.

De flesta novellerna i boken är bra, många är dessutom väldigt roliga. Ta t. ex. den av Mikael Niemi ... Jag ska inte säga för mycket om den, för då förstör jag den bara. Eller Katarina Mazettis berättelse om hur en helt vanlig tjej får en stalker. :-D

Karolina Ramqvists novell är inte rolig. Den är mest ... äcklig. Och hemsk och upprörande. Grrr, arg nu.

Håkan Hellströms novell skrevs när han gick på gymnasiet, och den påminner en del om hans sånger på något sätt.

Den där Per Nilsson borde jag läsa mer av.

En av gymnasieeleverna som medverkar går på min gamla gymnasieskola (det står vilka skolor de kommer ifrån)! Fast jag vet inte vem det är. Han måste ju vara mellan 5 och 8 år yngre än mig, och jag vet inte ens vilka de som gick på skolan samtidigt som jag är.

Ranma ½


Ranma ½
av Rumiko Takahashi

Jag tror knappast att jag skulle betalt dyra pengar för "Ranma ½" på engelska (japanska är originalspråket, men det kan jag ju inte), men nu när den har börjat komma ut på svenska så kan jag ju ge den en chans. "Ranma ½" är alltså en manga (= japansk tecknad serie), och en väldigt populär sådan, sägs det åtminstone. Den handlar om en kille som heter Ranma och som tränar kampsport för sin far. Vid ett träningspass i Kina råkar far och son falla i varsin magisk källa. Efter den händelsen förvandlas Ranmas far till en panda varenda gång han får kallt vatten på sig. Varmvatten bryter förvandlingen. Samma sak gäller för Ranma - men han förvandlas till flicka.

Ranma är inte alltför glad över detta, som man säkert kan förstå. Men värre blir det. Ranma får nämligen veta att han är bortlovad till dottern till en av hans fars vänner. En av de tre döttrarna alltså, spelar ingen roll vilken. Ingen av vännens döttrar har ingen direkt lust att förlova sig med Ranma (som alltså förvandlas till tjej lite då och då, folk verkar vara väldigt oförsiktiga med sitt kallvatten i Japan), men de två äldsta bestämmer att det borde bli den yngsta, Akane, eftersom hon ändå bara tycker att killar är jobbiga.

Tja, jag tyckte att det här var rätt kul. Ska definitivt köpa nästa del, men det är inte säkert att jag hänger med till slutet. Det beror på hur historien utvecklar sig.

tisdag 21 oktober 2003

Skyskrapersommer


Skyskrapersommer
av Tove Nilsen

I somras läste jag Tove Nilsens "Skyskraperengler", som jag lånade mer eller mindre på måfå. Den handlade om Tove (jag tror att det är en ganska självbiografisk bok) och hennes kompisar, som växer upp i ett höghusområde på 60-talet. "Skyskrapersommer" är fortsättningen på den boken. Tove har blivit lite äldre, nu är hon 12 år, nästan 13. Hon läser Dostojevskij och går ut med sin svårt sjuka grannes hund. Ofta hittar hon på fantasifulla lögnhistorier, och de flesta i omgivningen tror på dem. Hon har bestämt sig för att bli författare när hon blir stor.

Det handlar mindre om väninnorna Rita och Siri nu, och istället mer om Goggen. Goggen går i samma klass som Tove, fast han är ett år äldre än de andra. Han har rykte om sig att vara områdets värsta ligistunge. Den här sommaren blir han och Tove förälskade, och tillsammans med henne är han helt annorlunda. Men de kan bara träffas i hemlighet, för Goggen är knappast någon som Toves föräldrar vill att hon ska umgås med.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, och tack vare Bokormen vet jag att det finns en bok till om Tove och Goggen. Jag vet att den finns på svenska på bibblan, men jag hoppas att den finns på norska också. Vill helst inte byta språk mitt i serien.

Neil Gaiman's Midnight Days


Midnight Days
av Neil Gaiman (och Matt Wagner, i en historia). Illustrerad av ... en massa olika :)

Har jag nämnt att bibliotek är Bra Saker? Hade det inte varit för biblioteket så hade det tagit mycket längre tid innan jag kunde läsa det här seriealbumet, då hade jag varit tvungen att vänta tills jag tyckte att jag hade råd att köpa det. Det är ju tyvärr så att man (jag) inte kan spendera hur mycket pengar som helst på böcker, seriealbum, cd-skivor och dvd-filmer. Synd om mig, eller hur?

Det här är en samling serier av Neil Gaiman som har funnits lite här och där och som kanske inte har varit helt lätta att få tag i. Den innehåller fem berättelser, och dessutom har Neil Gaiman skrivit inledningar till dem.

De tre första berättelserna blev jag inte direkt överförtjust i. De är helt okej, men jag förväntar mig faktiskt lite mer. Tur att jag får det i de två sista då (och de utgör nog mer än halva albumets längd). De två är dessutom de som jag tycker är snyggast tecknade (fast den allra sista är väl målad, inte tecknad). De första tre ser ut som serier brukar se ut, men de jag gillar har mer speciella, lite dystrare, stilar.

Den första av mina favoriter, "Hold Me", är en Hellblazerberättelse. Jag vet inte mycket om "Hellblazer", men det handlar om en som heter John Constantine, och ibland om hans släkt tror jag. Både han och en Lady Johanna Constantine (som levde på 1700-talet) dyker upp i "The Sandman". "Hold Me" handlar om John Constatine, några uteliggare och lite sånt. Väldigt bra.

Och så har vi "Sandman Midnight Theatre", som är en Sandmanberättelse. Hurra! Lite bakgrundshistoria behövs här. Det fanns en gång en seriefigur som hette Sandman. Det var en brottsbekämpare i gasmask som sövde ner elakingar med gas. När Neil Gaiman skulle göra sin serie använde han namnet och det här med sömn, men annars är precis allting annorlunda. "The Sandman" handlar inte alls om en maskerad hjälte, utan om drömmar. The Sandman syftar där på Drömmen personifierad (han heter inte The Sandman, oftast kallas han Morpheus eller Dream). I "Sandman Midnight Theatre" möts de båda ... sandmännen? Jag älskar det, men jag tror inte att man får ut så mycket av historien om man inte har läst "The Sandman". Så börja med "Preludes & Nocturnes".

lördag 18 oktober 2003

After the Quake


After the Quake
av Haruki Murakami

Den här boken innehåller fem noveller som på något sätt har med den stora jordbävningen i Kobe 1995 att göra. Ingen av dem utspelar sig där, utan det är mer hur händelsen påverkar folk. Den första novellen handlar t. ex. om Komura, vars fru sitter klistrad framför nyheterna i flera dagar och sedan lämnar honom. En annan handlar om en gigantisk groda som ska försöka förhindra att ett liknande jordbävning inträffar i Tokyo ... Jag tycker att alla novellerna verkar handla om människor (huvudpersonen i grodnovellen är en människa som grodan söker upp) som lever ensamma liv. Även om de lever tillsammans med någon har de ingen riktig kontakt.

Jag gillar Haruki Murakamis noveller, fast jag tror nog att jag tyckte bättre om "The Elephant Vanishes". Det var ganska länge sedan jag läste den, men jag har för mig att den var bättre. Jag vill läsa romanen "Norwegian Wood" som har kommit ut på svenska nu. Murakami skriver ju på japanska, så den enda anledningen att läsa hans böcker på engelska är att de flesta inte är översatta till svenska.

torsdag 16 oktober 2003

Skuggorna i spegeln


Skuggorna i spegeln
av Inger Edelfeldt

Jag hade ingen aning om att det hade kommit en ny bok av Inger Edelfeldt förrän jag fick syn på den på bokmässan. Dessutom skulle hon vara där och signera, så då var det ju ingen tvekan om att jag skulle ha den. Med en gång. Jag fick t. o. m. Kristin att köpa en också. När hon väl hade sett att det stod något om "höviska vampyrer" på baksidan så var hon inte svår att övertala. :)

"Skuggorna i spegeln" handlar om Arri (Arwen, hennes föräldrar träffades i en Tolkienförening) som är 17 år och väldigt ensam. Hon hade en bästa kompis, men de blev ovänner och nu är Arri utstött i skolan. Hennes familj är också ganska hopplös och hon har inte mycket gemensamt med dem. En dag upptäcker Arri att hennes spegelbild har förändrats och genom spegeln kommer vampyren Leonidas som tar henne med till sin värld för en stund. Arri kan nu välja vilken värld hon vill tillhöra, men valet kompliceras av att hon blir ihop med Oscar, en skolkompis som hon varit förälskad i en tid. Men han kanske också kan bli vampyr? Å andra sidan är inte Oscar perfekt heller ...

Jag blev faktiskt lite förvånad över att det var såpass mycket vampyrer som det var i boken. Det var ju inte alls det jag hade fångats av i baksidestexten. :) Jag vet inte vad jag hade väntat mig, att vampyrerna skulle finnas mer i bakgrunden kanske. Men det är helt klart en vampyrbok, samtidigt som det handlar om Arris vardag, med skola, jobbig lillasyster, underbar/problematisk pojkvän och allt annat. Som vanligt har Inger Edelfeldt skrivit en bra bok, med ett trovärdigt persongalleri (som dessutom klarar av att använda e-mail och mobiltelefon på ett naturligt sätt!).

måndag 13 oktober 2003

Liselott, Lottas dotter


Liselott, Lottas dotter
av Merri Vik

Morina är snäll hon. Hon har lyckats få tag på "Liselott, Lottas dotter" åt mig. :) Lottaböckerna verkar vara populära samlarobjekt och det är svårt att få en komplett samling. Jag saknar fortfarande två stycken, "Då kör vi då, Lotta"(?) och "Lycka till, Lotta".

"Liselott, Lottas dotter" är väl egentligen inte en riktig Lottabok, men den tillhör ju serien i alla fall. I Lottaböckerna får vi följa Lotta Månsson, en impulsiv tjej som har en oerhörd förmåga att råka ut för missöden, ofta tillsammans med sin förståndigare bästis Giggi. De två har en alldeles speciell talang att bli inlåsta, och när de inte blir det jagar de land och rike runt (eh, nästan) efter borttappade böcker, brudklänningar, deckarförfattare (Lotta känner en deckarförfattare som har en tendens att vela bort sig eller skada sig när han letar spännande miljöer) eller vad som nu kan ha försvunnit. I den första boken är Lotta tretton år och i del 46 är hon är ungefär tio år äldre, vuxen och gift. Den boken slutar med att hon berättar för sin man Paul att hon väntar barn.

"Liselott, Lottas dotter" är "tillägnad de tillgivna läsare som ville veta hur det blev". Lottas båda barn, Henrik och Liselott, har hunnit bli tonåringar och för första gången ska Lotta och Paul åka på semester utan dem. Henrik ska på seglarkurs tillsammans med Giggis son och Liselott ska tillbringa sommaren tillsammans med mormor och morfar i deras sommarstuga (där Lotta tillbringade varenda sommar när hon växte upp). Giggis dotter Cessi ska också dit. Lotta och Giggi vill gärna att deras barn ska vara lika goda vänner som de två är, men på så sätt funkar det ju inte, som Henrik säger. Det är ganska länge sedan Liselott och Cessi träffades, och först är Liselott negativt inställd till henne. Men snart blir de goda vänner och råkar ut för en massa saker tillsammans.

Trevlig bok, men den kan förstås inte mäta sig med Lottaböckerna (okej, det finns bottennapp, som är mycket sämre än den här, bland dem också). Liselott är ju inte Lotta. Det bästa med Lottaböckerna är ju att man har lärt känna Lotta, Giggi och de andra. Farbror Urban (ovan nämnda deckarförfattare) dyker ju upp i den här boken (hurra!), men jag hade hoppats att Lotta, Paul, Giggi och Lottas föräldrar skulle vara med mer. Och hur gick det för Lottas syskon? Lockige Fridolf (Lottas klassföreståndare), Lenni, Kajsa, Peg, Mick Tronning, Vio och allesammans? Tant Bernhardina är väl död, antar jag.

Nu känner jag nästan för att läsa om de andra Lottaböckerna igen. :) Om jag bara kunde få tag på de jag saknar ...

tisdag 7 oktober 2003

Hemligheter


Hemligheter
av Barbro Lindgren

Barbro Lindgrens böcker "Jättehemligt", "Världshemligt" och "Bladen brinner" måste ha kommit i nyutgåva nyligen, för jag har läst flera recensioner av dem på sista tiden. Jag hade läst delar av "Världshemligt" tidigare (när jag var liten hade jag en kompis som hade den boken), men inte de andra två. "Hemligheter" är en samlingsutgåva med alla tre böckerna i som fanns på bibblan.

Det här är Barbros dagböcker som skrevs när hon var 10, 13 och 15 år gammal, på 40-50-talet sådär. Det handlar om roliga saker, sorgliga saker och väldigt, väldigt hemliga saker. Barbro skriver om sina syskon och kompisar, tidningen hon skriver ihop med sin bästis, hästarna som hon brukar gå och rita av, och så småningom om att gå ut och dansa och om killar. Många av Barbro Lindgrens böcker, bland annat dessa, har blivit barnboksklassiker. Jag letade efter websidor om henne, för jag ville veta hur mycket i dagböckerna som var tillfixat i efterhand (hon måste ju ha gjort en del förändringar, förklarat saker, presenterat personer och så), och upptäckte att jag har läst massor av böcker som hon skrivit. Det hade jag ingen aning om faktiskt. Men det är ju hon som har skrivit böckerna om Max ("Max kaka" och allt vad de nu heter), den vilda bebin, "Andrejs längtan" och en del annat som jag också har läst. Jag visste att hon hade skrivit Lorangaböckerna, men de har jag inte läst. (Däremot har jag sett dem på TV. När jag var liten bestod barnprogrammen ofta av att någon läste upp en bok medan illustrationerna visades. Resten var tjeckiska dockfilmer.)

En sak som slog mig var hur många som dör eller är döda i de här böckerna. Det är inte bara gamla människor som dör, utan ofta barn eller relativt unga människor, kompisars föräldrar t. ex. Barnförlamning (polio) tycks ha varit en vanlig dödsorsak. Vaccin är bra grejer...

---

PS. Kristin skulle inte ha tyckt om omslaget på den här boken. Hehe.

måndag 6 oktober 2003

Endless Nights


Endless Nights
av Neil Gaiman. Illustrerad av Glenn Fabry, Milo Manara, Miguelanxo Prado, Frank Quitely, P. Craig Russell, Bill Sienkiewicz och Barron Storey.

Ett nytt Sandmanalbum! Hurra! Jag hade vissa svårigheter med att få tag på det. Det fanns ju ingenstans i Göteborg, men i Oslo fanns det minsann för Kristin hade köpt det. Till slut bad jag henne att köpa ett åt mig i Oslo, eftersom hon ändå skulle hit på bokmässan. Det fanns faktiskt att köpa i SF-bokhandelns monter på bokmässan, men då hade jag ju redan ett.

"Endless Nights" består av sju berättelser, en om var och en av the Endless (som är olika grundläggande företeelser, t. ex. ödet och döden). Varje berättelse är tecknad av en känd serietecknare. D.v.s. de flesta hade jag ju inte hört talas om förr, men om jag hade haft lite bättre koll på serier hade jag vetat vilka de var. :)

Min favorit här är faktiskt Despair-historien. Lite konstigt, för Despair är inte direkt den av the Endless som man känner mest för. Men "15 portraits of Despair" är den berättelse jag tycker bäst om, och det är den hemskaste också. Och så tycker jag väldigt bra om historierna om Death, Desire och Dream (och Desire är inte heller en av mina favoritpersoner i The Sandman). Dream är huvudpersonen i The Sandman, och Dreamberättelsen, "The Heart of a Star" är nog den av berättelserna i "Endless Nights" som har mest att göra med den serien. I förordet skriver Neil Gaiman att han med "The Heart of a Star" för en gångs skull ville ge svar på en del frågor. Jo, man får reda på något som man kanske har undrat över om man har läst The Sandman. Men i gengäld fick man åtminstone en ny gåta att fundera på. Hade varit kul att få reda på det svaret någon gång. Och så finns det ju en annan sak som man gärna vill veta. Jag hoppas att det kommer fler album om the Endless.

Förresten är det meningen att man ska kunna läsa "Endless Nights" utan att ha läst någon av Sandmanalbumen innan. Det antar jag att man kan. Jag vet inte riktigt, för jag har ju läst hela Sandmanserien (och den är så braaaaaa, etc.).

Det är inte värst sådär i början


Det är inte värst sådär i början
av Åsa Grennvall

Jag ligger efter med det här. Det var minst en vecka sedan jag läste "Det är inte värst sådär i början". Ska försöka komma ihåg tillräckligt mycket för att skriva något om den i alla fall. Få se... Det är ett seriealbum av Åsa Grennvall. Jag har läst alla hennes tidigare album, och det här köpte jag på bokmässan och fick signerat. Hon ritade en änglaliknande figur som säger "Hallå Marika!" i den. :) "Ängeln" finns med i en av historierna i boken.

De tidigare albumen är allihop mer eller mindre självbiografiska (eh, det vet ju inte jag egentligen), men de fem historierna i "Det är inte värst sådär i början" verkar inte vara det i lika stor utsträckning. Fast något kan ju vara självbiografiskt. Det vet ju inte jag, som sagt. (I en serie som jag läste på nätet någonstans lät Åsa Grennvall sin serie-Åsa förklara att hon inte var samma person som den riktiga Åsa, och sedan dess har jag varit så här förvirrad. Hehe.) Men bla bla, det spelar ingen roll. Böcker blir varken bättre eller sämre för att det de handlar om har hänt på riktigt.

Åsa Grennvall ritar "fult" (albumet "Det känns som hundra år" inleds med repliken "Som du ser så kan jag inte teckna"), väldigt enkla figurer. Det funkar väldigt bra. Innehållet är... mest ångest och sånt, och ibland är det kul också. De fem berättelserna i "Det är inte värst sådär i början" handlar om en man med en självdestruktiv flickvän, en mycket ensam pojke, att försöka komma över ett förhållande som tagit slut, att upptäcka att ens idol inte är sådan som man trodde och att umgås med en vän som gör en illa till mods. Bra. Läs, läs, läs! Fast jag rekommenderar i första hand "Det känns som hundra år" och "Sjunde våningen". Mina favoriter.

fredag 3 oktober 2003

Things My Girlfriend and I Have Argued About


Things My Girlfriend and I Have Argued About
av Mil Millington

Mil Millington är mannen som skriver ned allt vad han och hans tyska flickvän Margret grälar om på www.thingsmygirlfriendandihavearguedabout.com. Han har skrivit en roman också, och av en ren händelse heter den "Things My Girlfriend and I Have Argued About". Jag gillar hemsidan, så jag köpte boken trots att en varnande röst i mitt huvud sa att det bara är ett sätt att tjäna pengar på sin berömmelse. Annars skulle väl boken heta något annat.

Boken handlar om Pel, som lever tillsammans med sin tyska flickvän Ursula och deras två söner (hittills låter det bekant) i ett hus som ligger i ett mindre bra område. De blir ofta utsatta för inbrott, och huset är bara en av alla saker som Pel och Ursula grälar om. De grälar om det mesta faktiskt (låter också bekant). Pel jobbar med datorer på ett universitetsbibliotek. Han har ingen direkt koll på datorer, men han lyckas bluffa sig igenom arbetsdagarna. En dag börjar hans närmaste chef fråga ut honom om vilka utlämningsavtal Storbritannien har med andra länder, och kort därefter försvinner chefen. Hmm. Det blir Pel som får överta jobbet, samtidigt som han fortfarande har kvar sina gamla arbetsuppgifter, och han får anstränga sig hårt för att inte göra något. Snart börjar han inse att det försigår en hel del skumma saker på universitetet... (Den här delen av boken har nog inte någon verklighetsförankring. Hoppas jag.)

Är boken rolig? Ja, den är jätterolig. Jag skrattade mig igenom den, och irriterade folk med att berätta om Pels missöden i detalj. :)

Den finns förresten på svenska nu också. Den heter "Saker min flickvän och jag grälar om" och Mil Millington skriver på sin hemsida att du bör köpa den även om du inte pratar svenska, eftersom förlagsmänniskorna är så trevliga. (Han var på bokmässan, men jag missade honom.)

onsdag 1 oktober 2003

Den bästa sommaren


Den bästa sommaren
av Sylvia Cassedy

Om någon lägger märke till vad jag lånar på biblioteket tror de antagligen att jag har lässvårigheter, det är mest ungdomsböcker och seriealbum. Men det har förstås sin logiska förklaring - avdelningarna för barn, ungdom och serier ligger på första våningen och jag brukar inte hinna längre innan jag har fått ihop en försvarlig hög böcker. (Skönlitteratur för vuxna finns på tredje våningen.)

"Den bästa sommaren" läste jag när jag var runt 10-11 år och jag kom ihåg att huvudpersonen höll på med en massa låtsaslekar. Bl. a. hade hon en låda färg som hon aldrig målade med eftersom hon lekte att flaskorna var barnhemsflickor. Varje flaska hade en etikett med färgens namn och hon låtsades att det var så flickorna hette. Det var namn i stil med Malva, Karmosin och Äggskal. Jag hade för mig att det var en väldigt bra bok, så jag bestämde mig för att läsa om den när jag såg den på biblioteket.

Mary Ella är begåvad. Hon går på privatskola, men har inga vänner varken där eller hemma på gatan. Morton är inte begåvad. Han är riktigt dum. Han kan inte någonting och håller på med löjliga lekar och säger dumma saker. Han har inte heller några vänner. Morton är Mary Ellas storebror. Hon tycker inte om honom. Hon har en låtsaslek där hon är enda barnet i familjen.

En dag kommer det en ny flicka, Polly, till området. Hon gör en massa konstiga saker. T. ex. har hon ett plåster i pannan, inte för att hon har ett sår där utan bara för att ha någonstans att förvara det ifall det skulle komma till användning. Dessutom brukar hon ha med sig kritor och gå och rita på väggar och allt möjligt. Och så blir hon vän med Mary Ella, och med Morton. Vänskapen med Polly kommer att få stora konsekvenser för Mary Ella och hennes familj.

Jag tyckte att den här boken var bra när jag var liten, och jag tycker att den är bra nu. Men kanske tycker jag att den är bra av helt andra orsaker nu, för den var inte riktigt som jag kom ihåg den. En del händelser som jag nu ser som de viktigaste i hela boken hade jag inget minne alls av. Jag såg förresten att dess medelbetyg på amazon.com var fem stjärnor. Jag läste en annan bok av Sylvia Cassedy när jag var liten, en som var mer fantasyaktig. Tror jag måste låna den nästa gång jag är på bibblan.

Neil Gaiman-signering

Neil Gaiman var/är/kommer att vara i Oslo och Stockholm, men inte i Göteborg. Dåligt. Lyckligtvis kommer jag inte bli utan signerad bok, för Kristin hade med sig en av mina böcker till signeringen på Tronsmo i Oslo. Snällt av henne. :)