tisdag 30 augusti 2011

Folklig disajn


Folklig disajn
av Eva Londos

En skrift från Jönköpings läns museum från en utställning som de hade under "Designåret 2005". Den handlade om sånt som är designat av vanligt folk och som designåret väl strängt taget inte skulle handla om (mycket snack om export och sånt där). Sånt som mer kallas för pyssel. Det berättas lite kort om olika utställningsföremål. Det handlar om allt möjligt: virkade grytlappar, grafitti, Loy Kratong-båtar, stentroll, ryamattor och hair falls, såna som tjejen på omslaget har. Jag visste inte att det hette falls. Kul att få ett namn på det. Men det är inte bara sånt man kan göra själv med i boken. Åtminstone inte helt själv. Här finns även t.ex. en medicinburk som en sköterska designat speciellt för reumatiker.

Jag gillar att pyssla och att läsa om pyssel också. Jag skulle inte köpa boken, men det var ju inte fel att läsa om all den här vanliga och ovanliga hobbydesignen i en biblioteksbok.

måndag 29 augusti 2011

Potensgivarna


Potensgivarna
av Karin Brunk Holmqvist

De båda systrarna Elida och Tilda, båda 70+, bor kvar i föräldrahemmet där allt är precis som det alltid har varit. De har inte ändrat på något efter föräldrarnas död, och det är inte mycket de behöver köpa nytt. Kanske att en handduk blir utsliten emellanåt, men det finns så många hemvävda handdukar att ta av i skåpen så. Och utedass har de, precis som de alltid har haft. Men det är inte så bekvämt när man är gammal och plågad av värk och hemorrojder. Men de klagar inte. Speciellt inte nu när deras yngre bror Rutger har börjat tala om att systrarna nog skulle få de bättre på ett äldreboende.

De borde kanske modernisera och skaffa en inomhustoalett, tänker Tilda och Elida. Och när de av en slump upptäcker ett medel som har en märklig effekt på handjur så får de en idé. De ska starta en postorderfirma och sälja potenshöjande medel. Men det får absolut inte komma ut, för då vore de ju verkligen utskämda.

Det här är väl knappast stor litteratur, men det är underhållande och Tilda och Elida är väldigt sympatiska. Deras bror är kanske inte fullt så sympatisk, men man känner med honom trots allt.

söndag 28 augusti 2011

Spår i snön


Spår i snön
av Jonas Karlsson

En novell som börjar stillsamt, med en hundägare och hans hund som är ute på vinterpromenad i ett litet samhälle. Några spår i snön får hundägaren att börja fundera över och berätta om de som har gjort spåren. Det här är ju ett ställe där alla känner alla, så han vet vems spår det är. Historien blir mer och mer obehaglig. Även om alla känner alla, så är det visst inte alla som vill alla andra väl.

Kanske min favorit av den första Novellix-fyran.

En smakebit på søndag (vecka 34)

Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du deltar.

Jag läser "Case Histories" av Kate Atkinson, och det här citatet är från när ett barn just har försvunnit:
She called her name and was startled by the tremor in her voice; she hadn't realized she was worried until she heard it.
(Kate Atkinson, "Case Histories", s. 39)



Förra veckans smakbit var från den ena av sommarens läsecirkelsböcker och nu läser jag den andra. Temat var deckare, och av en slump handlar båda om privatdetektiver och båda utspelar sig i Cambridge. Vad som inte är en slump är att det skiljer drygt 30 år på när de skrevs. Jag hade en lista med äldre deckare och en med nyare och så valde vi en från varje lista. På sommaren träffas vi inte, så då hinner man läsa två böcker. Fast nu är jag orolig att jag inte ska hinna läsa ut "Case Histories" tills på onsdag.

Hittills har jag läst omkring en fjärdedel av boken och än så länge känns den inte riktigt som en deckare. För jag tycker att det ska vara ett fall som någon löser för att en bok ska kunna räknas till den genren, inte bara att ett brott begås. Först kändes det nästan som en novellsamling, eftersom kapitlen inte verkade ha något med varandra att göra. Men sedan dök Jackson Brodie upp. Han är privatdetektiv, och genom honom har åtminstone två av de tre "novellerna" nämnts i samma kapitel. Det blir spännande att se hur Kate Atkinson har tänkt ut det hela. Jag räknar nästan med att den tredje "novellen" också ska flätas in på något sätt.

lördag 27 augusti 2011

Ett opassande jobb för en kvinna


Ett opassande jobb för en kvinna
av P. D. James

Det här är den första boken om privatdetektiven Cordelia Gray. Det finns en till, "Skallen under huden", som jag har en vag känsla av att jag läste på 90-talet. Jag kommer nog läsa den boken om ett tag (kanske några år) och då kommer jag väl märka om den verkar bekant eller inte.

Cordelia Gray ärver detektivbyrån efter att hennes kompanjon Bernie Pryde har tagit livet av sig. Hennes första uppdrag har även det med ett självmord att göra. En vetenskapsman vill att hon gör efterforskningar om hans sons självmord. Det är inte så att han betvivlar att det var självmord, han vill veta varför. Sonen studerade i Cambridge, men hade avslutat studierna i förtid och i stället tagit ett jobb som trädgårdsmästare på ett gods.

Jag gissar att en av orsakerna till att P. D. James valde att introducera en ny utredare i stället för hennes vanlige kommissarie Dalgliesh är att hon ville skriva om hur utredaren engagerar sig lite väl mycket i sitt fall. Cordelia är bara 22 år, ungefär jämngammal med den döde studenten. När hon ska fråga ut hans vänner slutar det med att hon blir inbjuden till en fest med dem. Hon tar en massa beslut som är baserade på känslor. Jag har inte läst så många Dalgliesh-deckare, men jag har absolut en känsla av att han inte låter sig styras av känslor på det här sättet i sitt arbete, och att han är korrekt och följer reglerna. Cordelia följer också en del regler som Bernie Pryde delade med sig av när han levde, men särskilt korrekt är hon ju inte. Men hon är samtidigt smart och välorganiserad.

I vilket fall som helst hade den här intrigen aldrig funkat med Dalgliesh som huvudperson. Det hade blivit helt annorlunda. För övrigt finns det en koppling till Dalgliesh. Bernie Pryde var så klart en misslyckad polis, och innan han blev avskedad så var Dalgliesh hans överordnade. Många av hans råd till Cordelia kommer från just Dalgliesh.

Ganska bra deckare, men jag diskuterade den med en kompis, som är ett stort fan av brittiska deckare och har P. D. James bland sina absoluta favoritförfattare, och vi kom fram till att det var en grej i berättelsen som vi tyckte var lite tunn. Och det märks att boken är från sjuttiotalet (1972). En av ledtrådarna har med maskinskrivningsskicklighet att göra. Jag har inte ens reflekterat över att en maskinskriven text skulle se annorlunda ut beroende på maskinskrivarens vana. jag har bara tänkt att det skulle ta olika lång tid och att den ovane skulle få slänga en del misslyckade försök, men när texten väl var skriven skulle man inte se någon skillnad. Men så är det visst inte alls. Annars lär P. D. James ha ganska få tydliga tidsmarkörer i sina böcker, men teknikens utveckling är ju svår att förutse. Och en viss tidsanda finns ju också med. Jag vet ju förstås inte om de böcker hon skriver nu andas 2010-tal, men den här känns som 60-70-tal i alla fall. För mig som är född 1978 så är det som att den utspelar sig lite halvt om halvt "förr i tiden". En del saker känns gammaldags och andra för moderna för att det verkligen ska vara "förr".

Mari uppmärksammande mig på en filmatisering från 90-talet. (Den hade så klart min deckarfrälsta kompis sett några delar av, och hon klagade väldigt på att Dalgliesh spelades av någon helt annan än i de flesta Dalgliesh-filmatiseringarna.) Jag skulle säga att det är fyra säsonger, även om IMDB säger en. Den första är "Ett opassande jobb för en kvinna" och de andra tre tycks vara påhittade av manusförfattarna. Det brukar ju vara så med TV-serier baserade på deckare. En av de andra säsongerna skulle ju kunna vara "Skallen under huden", men det verkar inte så. Och nu när jag läste mer om "Skallen under huden" blev jag säkrare på att jag har läst den. Tror jag.

Det här är en av två deckare som vi läste under sommaren i läsecirkeln. Vi har inte träffats för att diskutera den än.

Amerikabåten


Amerikabåten
av Trude Brænne Larssen

Nu har det gått lång tid sedan jag läste boken före igen. Den här gången var det för att jag missade att köpa "Amerikabåten" under den korta tid som den fanns i butik. De norska långserierna fungerar ungefär som tidskrifter. När nästa del kommer ut försvinner föregående från hyllan. Vissa bokhandlar har hyllor med den här typen av böcker, och då har de även äldre delar i serierna, men dels verkar de bokhandlarna bli förre, dels är Legdebarna nog inte en av de serier som har störst upplaga. Det tog ett tag innan jag med hjälp av min norska kompis Kristin fick beställt "Amerikabåten" från en nätbokhandel.
(Så här höll vi på:
Kristin: Vilken del är det du saknar?
Marika: Jag kommer inte ihåg.)

I början av "Amerikabåten" känns det som om saker och ting håller på att ordna upp sig för Karoline och hennes syskon. De är tillsammans igen. Bara mamman saknas eftersom hon är på sinnessjukhus, men de ska hämta hem henne. De har också lyckats få tillbaka barndomshemmet, även om de kan bli av med det lika fort om de inte klarar av att betala tillbaka på lånet. Familjen är fortfarande något illa sedd, men egentligen är det mest Karoline som folk i trakten inte tycker om. Det går bättre för syskonen.

Men så får Karoline höra något förfärligt. Lars, som är äldst men absolut inte mest ansvarsfull, har rest till Trondheim (eller Trondhjem, som de säger i boken), med avsikten att resa med amerikabåten därifrån. Hur kan han ha gjort det? Syskonen kommer inte klara avbetalningarna på skulden utan det han kan förtjäna, och dessutom kommer de aldrig få se honom igen om han reser. Karoline måste stoppa honom.

Det är roligt att stora delar av den här boken utspelar sig i en ny miljö, och att några gamla problem och missförstånd får sin lösning. Fast samtidigt uppstår ju nya. Det måste det. När problemen tar slut är ju också bokserien slut, men det finns också en gräns för hur länge man orkar läsa om exakt samma missförstånd. Det måste vara lite förändring. Jag är nöjd med förändringarna i den här boken och det blir spännande att se vad som händer i nästa.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"

onsdag 24 augusti 2011

Radhusdisco


Radhusdisco
av Morgan Larsson

Morris är en helt vanlig kille. Enda problemet är att han tänker för mycket. Det är därför han inte sätter straffar i fotboll till exempel. Han överanalyserar. Men annars har han inte så många problem. Han har en trygg uppväxt i Trollhättan under 70- och 80-talen, där det mest oroande är en flytt till en annan stadsdel och en oro över att hans förhud är för trång, något han absolut inte vågar berätta för någon. Runt omkring honom finns ett antal mer eller mindre märkliga vänner, lärare och andra. Egentligen är de nog inte så konstiga de heller, men Morgan Larsson kan konsten att berätta om roliga och knäppa saker de har gjort. Mycket ska vara baserat på händelser i hans egen barndom. En mysig och rolig sträckläsningbok.

Tiden känns igen. Fast jag är tjej, uppvuxen på en mycket mindre ort än Trollhättan och dessutom nästan tio år senare. Jag känner mig både hemma och främmande i 70-talets barndom. Min egen gick lite i samma stil, men jag minns inte riktigt samma TV-program, leksaker etc. Bilden på omslaget ser liksom bekant ut, men på foton i de färgtonerna skulle jag bara vara något år gammal. Skolan kan man alltid känna igen sig i.

Jag gillar titeln förresten. :)

tisdag 23 augusti 2011

Yotsuba&! 8


Yotsuba&! 8
av Kiyohiko Azuma

Yotsuba går på restaurang, kulturfestival och någon sorts religiös festival (shintoistisk?). En tyfon drabbar staden, men det tycker hon bara är kul. Och så klär hon ut sig och samlar ekollon, dock inte samtidigt. Jättesött! Och jag har en känsla av att det är exakt så här det ser ut i Japan. Teckningarna är extremt realistiska. Yotsuba själv är kanske lite udda, speciellt utseendet (fast i serien ser man inte att hon har grönt hår, så ...) men ändå mycket som ett helt vanligt barn.

måndag 22 augusti 2011

Jag saknar dig, jag saknar dig!


Jag saknar dig, jag saknar dig!
av Peter Pohl och Kinna Gieth

Tråkigt nog levde inte "Jag saknar dig, jag saknar dig!" upp till mina (kanske väl högt ställda) förväntningar. Jag hade trott att det här skulle vara en bok som den nästan skulle vara jobbigt att läsa eftersom ämnet är så fruktansvärt. Ett par trettonåriga systrar, enäggstvillingar, har bråttom och springer ut i en trafikerad väg utan att se sig för. Den ena kommer aldrig över vägen, hon blir påkörd och dör. Boken har Peter Pohl skrivit tillsammans med Kinna Gieth, som upplevde samma sak i verkligheten när hennes tvillingsyster Jenny dog i en olycka. Den är baserad på hennes känslor och upplevelser som enda överlevande tvilling, men bokens tvillingar är inte identiska med Kinna och Jenny Gieth.

I boken heter tvillingsystrarna Cilla och Tina. De ser exakt likadana ut, men Tina är den coola och populära som alltid är kär i olika killar, medan Cilla är allvarligare, konstnärlig och grubblande. Men när Cilla dör blir Tina förändrad. Hon kämpar med saknad, sorg och skuld, och med praktiska saker som om hon ska städa bort Cillas saker från deras gemensamma rum. Hon känner också att Cilla finns kvar, Tina har fortfarande samtal med henne och chockar vänner genom att prata som om Cilla fortfarande lever. Boken följer tvillingarna den närmaste tiden innan Cillas död och sedan Tina under hennes första ensamma år.

Jag vet inte riktigt vad mitt problem är med boken. Det är inte att den är en ungdomsbok, för jag läser gärna ungdomsböcker. Det kan möjligen vara att den känns en aning daterad. Inte på samma sätt som de riktigt gamla ungdoms- och flickböcker som jag läser. De är bara retrocharmiga och jag läser dem inte alls på samma sätt som man gjorde när de kom ut. Men "Jag saknar dig, jag saknar dig!" är inte så gammal, bara omkring 20 år. Jag borde gilla den därför. Jag var ju 13-14 då, precis som flickorna i boken. Men nej. Det kan ju vara så att jag helt enkelt inte är så förtjust i Peter Pohls stil. Jag gillade t.ex. inte heller böckerna om Anette, som var de böcker som fick Kinna Gieth att kontakta Peter Pohl och berätta sin historia. Ingen av de här böckerna är förstås dåliga. Egentligen är de bra. Jag förstår ju verkligen Tina till exempel. (Anette minns jag inte så bra, det var många år sedan jag läste de böckerna.) De hör bara inte till mina favoriter.

Eller så är det mig det är fel på. Hade jag blivit mer gripen om boken varit uppbyggd på ett annat sätt, på just det sätt som författaren i de inledande styckena gör en poäng av att den inte är? Man får redan från börja reda på att Cilla kommer att dö och hur. Det ska nämligen inte vara en spänningsroman, utan en berättelse om Tinas känslor efter systerns död. Men just det gör ju att man sitter och dels gruvar sig, dels nästan räknar ner till olyckan. Ett annat upplägg hade kanske gjort att jag hade känt mer inför Cillas död, om det kom som en chock. Som det ju faktiskt skulle ha gjort i verkligheten. Men å andra sidan finns det kanske en risk att ett plötsligt och chockartat dödsfall (den ena huvudpersonen!) hade tagit bort fokus från Tinas sorgearbete och utveckling.

Men jag är ändå intresserad av att se filmen (Jag saknar dig) som just har kommit på bio. Undrar hur den här boken har blivit som film. Och om det vuxna enäggstvillingparet (i 20-årsåldern) klarar av att spela tonåringar. Även om jag tror att de har höjt tvillingarnas ålder något år i filmen så är det ju fortfarande en skillnad.

söndag 21 augusti 2011

En smakebit på søndag (vecka 33)

Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du deltar.

Han hade alltså testamenterat pistolen till henne. Den var hans käraste ägodel. Hon lät den, fortfarande i sin påse, glida ner i axelväskans djup. Visserligen var det knappast troligt att polisen skulle söka igenom skrivbordslådorna när det så tydligt var fråga om självmord, men det var lika gott att inte ta några risker.
(P. D. James, "Ett opassande jobb för en kvinna", s. 11)


Jag har kommit ungefär halvvägs i den här deckaren, den första av två (tror jag) böcker om privatdetektiven Cordelia Gray. Cordelias äldre kompanjon tar livet av sig och testamenterar hela deras detektivbyrå till Cordelia. Mycket snart får hon sitt första fall att lösa på egen hand, och det rör ett annat självmord. En vetenskapsman vill att hon tar reda på mer om hans son och vad som kan ha legat bakom hans beslut att begå självmord. Men var det självmord?

lördag 20 augusti 2011

Den skrattande polisen


Den skrattande polisen
av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

I en helt vanlig linjebuss i Stockholm hittad busschauffören och ett antal passagerare ihjälskjutna. En av de döda är en av Martin Becks kolleger. Vad gjorde han på den bussen, vad var orsaken till dådet och viktigast av allt: vem är mördaren? Det finns knappt några ledtrådar och polisen misstänker att det i första hand var en av passagerarna som mördaren var ute efter. Men vem?

Intressant att man är ganska säker på att det rör sig om ett mord, om än med ovanligt utförande. Man diskuterar lite om det kanske var någon som det hade slagit slint för, men det är inte den teorin polisen tror mest på. Idag hade man ju tänkt antingen det eller terrorism, men terrorism verkar de inte alls se som ett tänkbart motiv. 1967-68 hade kanske inte vänsterterrorismen, som jag annars tänker fanns på den här tiden, riktigt satt igång än?

Jag gillar de här böckerna. Visserligen har jag lite svårt att få grepp om de olika poliserna, även de som dyker upp ofta, men jag har ändå en känsla av hur det är på avdelningen. Jag tycker om hur lösningarna på fallen är en kombination av mödosamt polisarbete och ren tur. Det känns realistiskt att det inte är så att t.ex. Martin Beck tänker ut lösningen i detalj och sedan förklarar för alla hur det gick till.

Roman om ett brott:
1. "Roseanna"
2. "Mannen som gick upp i rök"
3. "Mannen på balkongen"

tisdag 16 augusti 2011

Full rulle, Lotta!


Full rulle, Lotta!
av Merri Vik

Det är fortfarande sommar och Lotta jobbar fortfarande på Nya Journalen. Nu träffar hon för första gången Peg! Peg är Giggis kusin och alltså även släkt till journalisten Kajsa på något sätt, och Kajsa har bestämt att Peg ska följa med Lotta på en reportageresa. De två ska cykla runt i sommar-Sverige och leta efter trevliga saker som Lotta kan skriva artiklar om. Det blir en händelserik resa.

Det här är en av de böckerna som jag inte hade när jag var liten, så jag visste aldrig hur Lotta kände Peg egentligen. Ibland dök hon upp bara, ibland (i tidigare böcker) nämndes hon inte alls. Men vi var ju inte så noga med kronologin på den tiden, jag och de andra som läste Lotta. Det var helt i sin ordning att Lotta ibland var ganska vuxen och gift och ibland skolflicka. Och Giggis pojkvänner fick man ju aldrig nån ordning på. Inte för att hon har så många alltså, och hon är inte lika fäst vid dem som Lotta är vid Paul.

Det spelar väl förresten inte så stor roll att Lotta ibland känner Peg. Kompisar kommer och går, Giggi består. Till exempel så var det ju ganska länge sedan Vio var med, även om Lotta har nämnt henne ett par gånger. Men Vio bor ju förstås utomlands och då är det lätt att vänskapen rinner ut i sanden. Och vad hände med Anja Arki? Och med Mats? För att nämna några.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"
30. "Lotta går till väders"
31. "Heja Lotta!"
32. "Toppen, Lotta!"
33. "Fyndigt, Lotta!"

måndag 15 augusti 2011

Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson.


Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson.
av Kalle Dixelius

Toff lever i framtidens Ståkkålm, en stad som ligger i ruiner. Något har hänt med det samhälle vi känner idag, men vad vet man inte. Alla stora system är borta på 2200-talet. Det finns ingen el, ingen industri, ingen trygghet. Hur långt detta sträcker sig egentligen vet man inte, men det omfattar åtminstone Sverige. Landet är uppdelat i små enheter, Toff bor i Hornschtull, som styr med järnhand av fullmäktige. Det finns skyfflare, som har en del rättigheter, och så finns det vanliga knegare som Toff. Han måste försöka hitta något jobb varje dag så att han få mat för dagen (man får betalt i typ potatis och smör, pengar verkar inte finnas). Jobben går ut på att gräva igenom ruiner efter användbara saker från vår tid. Men det är inte alltid föremålen används på samma sätt som vi gjorde.

Om en knegare är slö på jobbet blir han slagen av skyfflarna, men det finns sånt som är ännu värre. Hittar man en bok måste den omedelbart lämnas till fullmäktige. Det är dödsstraff på att undanhålla böcker. Egentligen ska ingen kunna läsa eller skriva heller, men de flesta har lärt sig av sina föräldrar. I det här samhället får Toff en helt knäpp idé, likt Winston Smith i "1984". Han ska skriva! En bok om sig själv, Toff Janne, en kille som är alldeles för känslig för en värld som den han lever i. Men genom det förbjudna skrivandet öppnar sig något nytt. Han får kontakt med några som tillhör ett mycket hemligt motståndsnätverk som hyllar läsning och kunskap.

Toffs manuskript hittades ett par hundra år efter hans livstid, när samhället återigen hade förändrats, den här gången till det bättre. Muham Bentson, som är expert på den mörktiden har kommenterat boken, som är en av de viktigaste skrivna källorna från den här perioden. Under Bentsons tid har man också mycket större kunskap om vår tid, som ses som en guldålder även om man också känner till de negativa aspekterna med det tidiga 2000-talet.

Toffs berättelse är gripande och sorglig, men det finns också humoristiska poänger. Mest i hur de ser på vår tid. Det roligaste är nog vilka fiktiva verk och sånger från vår tid som Kalle Dixelius har låtit överleva till Toffs tid, och i vilken form. Och hur ortsnamn och personnamn har utvecklats under ett par hundra år. Sånt tycker ju jag är kul.

Slutet förstod jag först inte. Vad skulle det betyda? Sen förstod jag. Deppigt. Men "Toffs bok" är ändå en bok jag absolut kan rekommendera.

söndag 14 augusti 2011

En smakebit på søndag (vecka 32)

Veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se här för de andra bidragen den här söndagen.

Det var inte lätt att välja citat den här veckan, det finns många roliga i den här boken. Men jag tog något från början. Huvudpersonen Morris berättar om en av alla saker han går och tänker på:

Jag lekte att jag var indian så intensivt att jag stundtals trodde jag var det. Ibland fick jag för mig att jag egentligen var en indianpojke som lekte att han bodde hos en vit familj i Sverige.
Denna svårighet att skilja indianlek från verkligheten ställdes på sin spets när olika barnsjukdomar dök upp på gården och mammorna började samarbeta så att deras barn skulle smittas så fort som möjligt. För att snabbt "bli av" med barnsjukdomarna.
När mamma skickade iväg mig och mina småsystrar till familjen Olsson, vars flickor hade vattenkoppor, blev jag jätterädd. Jag kanske faktiskt var en indianpojke och i så fall skulle jag ju "dö som en fluga" om jag smittades. Jag försökte ta upp detta med mamma, men hon sa bara att jag skulle sluta fantisera så mycket.
(Morgan Larsson, "Radhusdisco", s. 17-18)



Det här är en medryckande bok om den grubblande pojken Morris och hans ganska vanliga uppväxt i en svensk småstad på 70- och 80-talen. Jag kan känna igen mig till viss del i miljön eftersom jag är uppvuxen inte så långt senare. Roligt är det i alla fall. Nån enstaka anekdot känner jag igen, eftersom Morgan Larsson också är programledare i radio och boken bygger mycket på hans egna barndomsminnen. Men nu får man dem mer i ett sammanhang.

lördag 13 augusti 2011

Kyckling med plommon


Kyckling med plommon
av Marjane Satrapi

Nasser Ali Khan var en släkting till Marjane Satrapi, men han dog långt innan hon föddes. Han var en fantastisk musiker, men när hans fina tar går sönder försvinner också hans glädje över musiken och han bestämmer sig för att lägga sig ner och dö. Det tar åtta dagar, och under de dagarna ser han tillbaka på sitt liv, och man får också läsa om hur familjens liv kommer att bli. Till slut får man också reda på exakt varför Nasser Ali bestämde sig för att dö.

"Kyckling med plommon" är i samma stil som Marjane Satrapis andra serier, som egentligen har mycket allvarliga teman men ändå är roliga. Och hon låter en genomskåda alla sina karaktärer. Vi får se deras dåliga sidor som de försöker dölja, och goda sidor som de kanske också döljer.

Remarkable Creatures


Remarkable Creatures
av Tracy Chevalier

Jag hade egentligen bestämt att Tracy Chevalier kanske jag inte behöver läsa så mycket mer av. Gillade inte "Flicka med pärlörhänge" så mycket som alla andra verkade göra, fast så här i efterhand minns jag den som en bra bok. Jag har någon annan bok av Chevalier i SUB:en, men den har legat där i flera år. Men så skrev hon en bok om Mary Anning och det kunde jag ju inte motstå. Dinosaurier!

"Remarkable Creatures" berättas växelvis av Mary Anning och Elizabeth Philpot, som båda har levt på riktigt och som båda var experter på fossil fast med lite olika inriktning. Mary Anning var en framstående fossilletare, medan Elizabeth Philpot (som jag inte har hört talas om tidigare) samlade på fiskfossil och blev väldigt kunnig på området. Men de var ju ändå amatörer. Kvinnor hade inte så stora möjligheter att utbilda sig i början av 1800-talet.

Jag föredrar att läsa de delar av boken som berättas av Elizabeth Philpot. De har olika röster, och jag tycker lite bättre om hennes syrliga stil. Dessutom är hennes kapitel ofta längre, som om det var meningen att hon skulle berätta större delen av boken. Hon är uppvuxen i London och det är först ett hårt slag för henne när hon och två av hennes systrar mer eller mindre förvisas från staden. Deras bror ska gifta sig och de ogifta systrarna får inte längre plats i föräldrahemmet. Det finns inte heller pengar för att de ska kunna bo i ett annat hus i London eller i någon av de mer fashionabla badorterna. I stället blir det Lyme Regis, en billig badort för medelklassen.

Elizabeth, som intresserar sig för naturvetenskap, står ut med Lyme på grund av dess rika förekomster av fossil. Hon bestämmer sig för att fossil ska bli hennes passion. Folk kan tycka att det är lite knäppt av henne - hon kommer ändå inte bli gift. Och det är intressant med fossil, även om hon blir frustrerad av att inte ha någon som riktigt vågar diskutera det som fossilen antyder, nämligen att Gud har skapat djurarter som han sedan har låtit dö ut. Skulle skapelsen inte ha varit fulländad från början? Har det gjorts ändringar? Är Jorden äldre än man tidigare har trott? Det är idéer som de flesta inte är bekväma med och helt enkelt inte vill låtsas om. (Det måste ha varit en liknande känsla som när man i nutiden börjar fundera på något i stil med om universum är oändligt eller inte.)

Mary Anning har en helt annan syn på fossil. Hon kallar dem "curies" (kuriositeter) och det är något hon är väldigt bra på att hitta. Familjen säljer fina exemplar till turister och tjänar på så sätt lite extra. De har skulder. Men hon tycker att det är roligt att leta fossil också, särskilt när hon börjar hitta mer avancerade varelser, krokodiler som hon säger, och lärda män söker upp henne.

Trots att Elizabeth och Mary tillhör olika samhällsklasser och det är en ganska betydande åldersskillnad mellan dem blir de vänner. De delar ju ett intresse. Men deras olikheter gör också att vänskapen sätts på prov och skadas.

Alla personerna i "Remarkable Creatures" är bra beskrivna. De är både sympatiska och osympatiska samtidigt, och de har sina egna karaktärsdrag samtidigt som alla är mångsidiga. Som vanligt måste man påminna sig om att det här är en roman, i verkligheten kan både Marys och Elizabeths karaktärer varit helt annorlunda och deras vänskap kan ha sett ut på ett annat sätt. För att inte tala om alla andra, både de berömda naturvetenskapsmännen och helt vanliga personer som Marys mamma och Elizabeths systrar. De var kanske inte alls så här. Men så här funkar det väldigt bra i romanen.

Nu vill jag också leta fossil i Lyme! Fast det verkar väldigt farligt. En av anledningarna till att man kan hitta fossil just där verkar ju vara att kusten förändrar sig så mycket. Tidvattnet spolar upp saker från havet och stänger också av vägen från stranden. Jordskred avslöjar sådant som har funnits dolt inne i berggrunden och begraver också den som råkar stå i vägen.

fredag 12 augusti 2011

Se upp för Maritta!


Se upp för Maritta!
av Anna-Lisa Almqvist

En flickbok från 50-talet som så klart utspelar sig på den beprövade platsen "sommarstugan och dess omgivningar". Marittas mamma har hyrt en stuga nära en sjö där de två ska tillbringa sommaren. (Pappan lämnade familjen när Maritta var liten, om ni undrar.) Marittas plan är att göra många teckningar för hon ska söka in till Konstfack. Men mest handlar det om hur Maritta lär känna lite olika människor på orten. Redan en av de första dagarna hittar hon några hundvalpar som en tik gömt undan. Men när Maritta ska ställa ut lite mat så upptäcker hon en pojke som slår ihjäl alla valparna. Tiken är hans fina rashund och valparna är blandras och inget att spara på. Efter detta hatar Maritta den här pojken, och han är inte så förtjust i henne heller efter att hon har sagt vad hon tycker. Dessutom söker hans hund sig ofta till Maritta. Det händer flera gånger att hunden rymmer till henne. Vad pojken inte vet är att Maritta har lyckats rädda en av valparna och ser den som sin egen nu.

Jag har ett problem med Marittas upprörda djurvänskänslor. Nämligen att de bara verkar gälla hundar. På de allra första sidorna nämns att hennes mamma har erbjudit henne att ha en sommarkatt, men att Maritta har avböjt för att hon är ointresserad av katter. De nämner aldrig vad de skulle ha gjort med katten när sommaren tar slut, men man kan ana det värsta. Men det ansågs visst vara helt okej. Däremot blir det problem med valpen. Sommarhundar är inte okej och Marittas mamma tycker inte att hundar hör hemma i staden.

Sedan är det en invecklad historia med en man som har ärvt en stuga, några smugglare, överklasspojken som äger hunden Cora och en av hans kompisar. Det känns som om det hade funnits enklare sätt att lösa det hela på än vad de gör här. Varför måste t.ex. Maritta hitta på invecklade lögner om varför hon åker och handlar för mannen i stugan? Kan hon inte bara säga att han har bett henne, även om den riktiga orsaken är att han inte vill visa sig i byn efter att ha blivit illa slagen i ett slagsmål med smugglarna? Vissa av spänningsmomenten blir lite sökta.

Jag undrar också vad smugglarna smugglar och varför. Jag får ett intryck av att de är vid en sjö, inte vid havet. Närmaste stad är Västervik, så de är väl ganska nära kusten och landsgränsen ändå. Kanske är det snarare någon vik som stugan ligger vid, inte en sjö. Det ska finns långa havsvikar i Tjust, säger Wikipedia.

Fyndigt, Lotta!


Fyndigt, Lotta!
av Merri Vik

Det här ÄR en sommar-Lotta! Passar bra att läsa på sommaren. :) När boken börjar så har Lotta just kommit hem efter att ha firat sin (och Giggis så klart) student, och nu reflekterar hon över hur skoltiden är slut och en ny epok i hennes liv börjar. Detta inleds med att Lotta och Giggi åker på sin efterlängtade englandsresa, och råkar ut för lite allt möjligt. De blir inlåsta i ett varuhus bland annat, och så gör för en gångs skulle Giggi bort sig (på Madame Tussaud's).

Sedan är tanken att Lotta ska åka och hälsa på Paul och hans föräldrar i ett par veckor, men det blir inte alls som Lotta tänkt sig. Slutligen börjar hon jobba på Nya Journalen, den tidningen där Giggis moster Kajsa (som har varit med mycket i böckerna) jobbar. Lotta har ju varit ute på enstaka uppdrag för Kajsa förr, men nu är det ett riktigt jobb. Hon blir ivägskickad på olika mysiga reportageuppdrag, som att bevaka en större släktträff. Tidningen verkar vara någon sorts veckotidning (?) med recept och stickbeskrivningar och liknande, typ Hemmets Journal antar jag. Så det är konstigt att Svarten dyker upp på samma ställe, tycker Lotta. Dagspressen borde väl inte vara så intresserade av en släktträff?

Kul bok, men man märker att den utspelar sig i en annan tid. Vad lätt det verkar ha varit att få (sommar)jobb inom precis det område man är intresserad av! Vårdbiträde kanske inte är så svårt nu heller, det vet jag inte. Giggi, som ju tänker bli läkare, jobbar som det. Men det kan inte vara lätt att komma in på en tidning direkt efter studenten numera. Att det ens finns en veckotidningsredaltion i Lottas lilla stad ... Den kanske inte är så liten ändå.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"
30. "Lotta går till väders"
31. "Heja Lotta!"
32. "Toppen, Lotta!"

onsdag 10 augusti 2011

Harry Potter and the Philosopher's Stone


Harry Potter and the Philosopher's Stone
av J. K. Rowling
Uppläst av Stephen Fry

Jag unnade mig en jättestor box med alla Harry Potter-böckerna på cd (som jag så klart rippar och lägger in på mp3-spelaren) och hittills, efter en lyssnad bok, är jag supernöjd. Jag lyssnar väldigt lite på böcker och föredrar egentligen att läsa själv. Jag vill kunna se texten. Men Harry Potter-böckerna har jag ju redan läst mellan 1 och 3 gånger beroende på hur långt fram i serien vi pratar om, och då kan det passa bra att lyssna på dem. Visserligen hade jag inte hört Stephen Fry läsa in något annat, men det måste ju bara bli bra. Och det är det. Det är behagligt att lyssna på samtidigt som det är såpass omväxlande att jag slipper mitt stora problem med ljudböcker - att jag börjar tänka på annat och upptäcker att jag har missat de senaste fem minuterna. Stephen Fry gör olika röster till de olika karaktärerna, och där tycker jag egentligen att han lyckas bäst med de vuxna. Lärarnas röster är väldigt bra. Barnens röster är inte lika övertygande, men det är ju helt okej. Det hade inte spelat någon roll vem som läste, vuxna låter inte som riktiga barn.

Berättelsen känner väl alla till. Jag har ju läst den förr, men jag kom inte ihåg att det tar så lång tid innan Harry kommer till Hogwarts. Säkert halva boken handlar om hans uppväxt hos familjen Dursley och hur han till slut får reda på att han är en trollkarl och en massa bakgrundsinfo om Lily och James Potter och om Voldemort och en rejäl shopping spree på Diagon Alley. Det är inte en lång bok och själva mysteriet eller vad man ska kalla det, Harry möte med Voldemort, sker ganska plötsligt och tar inte så lång tid. Det är ju smart att välja en huvudperson som inte är uppvuxen i trollkarlsvärlden, för då får ju också läsaren tillfälle att få all den här informationen. Det är ju roligt att läsa om alla trollkarlsbutiker och om banken Gringotts, men en väldigt bortglömd favoritscen för min del var Harrys möte med kentaurerna. Jag tror inte att det var en favorit förr, men nu gillar jag det. Med huvuddragen i de sista böckerna i färskt minne (jag har nyligen sett de tre sista filmerna) så märker man ju också att en del information man får nu är sånt som kommer användas mot slutet. Gringottsvalven till exempel, och upplysningen att de använder drakar som vakthundar.

Det ska bli ett nöje att lyssna på de kommande böckerna.

Alexis val


Alexis val
av Ritta Jacobsson

Sista boken i Jonzon, Jonsson-serien, som jag har läst mest för att ha läst en B. Wahlströms-serie från det här århundradet. Den var i och för sig ganska bra också. Den är väl ungefär i samma klass (eller bättre) som gamla B. Wahlströms-böcker (som jag läser hela tiden), men utan retrokänslan. Och det är ju mycket retrokänslan jag vill åt när jag läser B. Wahlströms.

De nyblivna styvsyskonen Tea och Alexis har ju insett att de är kära i varandra och efter viss tvekan blivit ihop. Föräldrarnas reaktioner fick vi läsa om i förra boken, och Tea och Alexis har tänkt att inte berätta det i skolan. Men det kommer ju ut ändå, och folks reaktioner blir inte positiva. De har ju bara tillhört samma familj i ett knappt läsår, men det var ju precis då de flyttade hit och började i den här skolan också. Skolkompisarna ser dem som syskon. De får elaka kommentarer både i skolan och på sina mobiler.

Precis då erbjuder Alexis mamma sina barn att flytta hem till henne i Stockholm. De kan börja i sina gamla skolor igen och umgås med sina gamla kompisar. För Alexis storasyster är valet enkelt, men för Alexis är det svårare. Han vill inte lämna Tea, men samtidigt är det en chans att slippa mobbningen i skolan. Egentligen var det inte så svårt att räkna ut vad han skulle välja, men men ...

Jonzon, Jonsson:
1. "Plastfamiljen"
2. "Alexis bok"
3. "Teas bok"
4. "Julstök"
5. "Teas hemlighet"
6. "Lov utan lov"
7. "Bonuskärlek"

måndag 8 augusti 2011

Västkustsommar: Kamerareportage i det förgångna

Västkustsommar: Kamerareportage i det förgångna
av Kjell Hjern

Det blir ingen bild på omslaget - scannern är för liten, kameran är sönder och de få bilder jag hittar på nätet är väldigt små - men man kan se den i myllret här.

Det är ett loppisfynd, en fotobok från 70-talet, men med bilder som var kanske hundra år gamla redan då. Jo, några foton är faktiskt från 1860-talet. Å andra sidan är några från 1930-talet och när den här boken kom ut så var det ju inte sååå länge sedan. Alla föreställer i alla fall sommaren på olika platser längs västkusten. Mest Bohuslän och Göteborg, men också några från norra Halland. Så mycket längre söderut än Falkenberg kommer man inte i den här boken. Det är mycket bilder på sommargäster förstås, ibland rent av en kung på sommarnöje, men det finns också bilder av lokalbefolkningen. Fiskare som lagar sina redskap och barn på bakgårdar i Göteborg. Det är alltid kul att se hur det såg ut förr.

Yotsuba&! 7


Yotsuba&! 7
av Kiyohiko Azuma

Yotsuba upptäcker fler saker i sin omgivning. Granntjejen visar hur man gör en trådtelefon med några muggar och de bakar en tårta. Yotsuba går dessutom på sitt första egna ärende, och det går ju sådär ... Hon tycker i alla fall att det blev lyckat.

Dessutom så tar Yotsubas pappa med henne på en utflykt till en bondgård för att hon ska få se var mjölk kommer ifrån. Jumbo är också med, men tyvärr och Yotsubas ärkefiende Yanda.

Väldigt sött, men jag gillade serien lite bättre på svenska.

söndag 7 augusti 2011

Katten och kimonon


Katten och kimonon
av Nancy Peña

Man måste älska ett seriealbum som flätar ihop Sherlock Holmes, Alice i Underlandet och stumfilm med hjälp av en japanskinspirerad sägen. Det hela börjar med försmådd kärlek och en mycket speciell kattmönstrad kimono. Väldigt snyggt och smart gjort.

En smakebit på søndag (vecka 31)

Jag har hittat en ny kul bokgrej att vara med på. Smakebit på en søndag. Man ska skriva ett citat ur boken (en bok) som man håller på att läsa just nu, och länka till veckans smakebit-post hos Flukten fra virkeligheten.

Okej. Här kommer mitt citat:

We had not long been installed in Morley Cottage before I grew certain that fossils were to be my passion. For I had to find a passion: I was twenty-five years old, unlikely ever to marry, and in need of a hobby to fill my days. It is so tedious being a lady sometimes.
(Tracy Chevalier: "Remarkable Creatures", s. 26)


Jag gillar hittills "Remarkable Creatures" bättre än "Flicka med pärlörhänge". Kanske för att det handlar om fossiler. Mmm, förhistoriska grejer. Det är också tidigt 1800-tal och England, och det är ju inte heller fel. Tänk Jane Austen-tid, för övrigt en författare som systern till en av huvudpersonerna är förtjust i.

Och så går du in här för att se andra smakbitar från den här söndagen.

lördag 6 augusti 2011

Toppen, Lotta!


Toppen, Lotta!
av Merri Vik

Man måste läsa lite Lotta på semestern ju. Synd att det inte var en sommar-Lotta. Jag läser dem ju i ordning den här gången, men annars verkar det vara vanligt att läsa en som passar årstiden. "Toppen, Lotta!" utspelar sig under våren, med början vid trettonhelgen (alltså på vintern). Lotta och Giggi försöker vara finkulturella, men skaffar sig i stället ovänner. Det går också snett när de ska vara hjälpsamma, men som vanligt så ordnar det upp sig till slut. Tråkigt för dem att de städar ett torp som just ska rivas i stället för det som Lockige Fridolf och hans fru just har köpt, men det gör ju ingen skada i alla fall. Och så gör Lotta bort sig lite på en vårkonsert, men det är inte heller så farligt. Och så lyckas hon ju roa Lockige Fridolf, så här innan hon ska sluta vara hans elev. Det här är ju Lottas och Giggis sista år i skolan.

Jag har svårt att se vad Lotta ser i Paul egentligen. Nu blir det missförstånd igen. Han blir sur på henne för att hon redan har planer som krockar med hans (och helst inte vill ändra dem av hänsyn till Giggi) och Lotta blir sur på Paul för att han blir sur på henne av den anledningen. De blir ju sams förstås, men vad är det för tendenser han visar egentligen? Till Lottas försvar så pratar hon och Giggi om att Lotta inte får vara den som ger sig varje gång som Lotta och Paul blir osams, även om hon kan tänka sig att göra det i det här fallet.

Bortsett från att jag tycker att Lotta borde gjort slut med Paul och träffat någon annan (en kritik mot hela serien, inte bara den här boken) så är det en trevlig bok. Inte en av de man minns bäst, men kul.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"
30. "Lotta går till väders"
31. "Heja Lotta!"

Dårens dotter


Dårens dotter
av Mian Lodalen

Den här boken tog det nästan en vecka att läsa, men det var absolut inte för att den var dålig eller svår. Egentligen hade jag gärna läst den i ett svep, men jag var ju på besök hos en kompis hela veckan och det hade väl inte varit så trevligt av mig att inte umgås med henne och hennes familj. Å andra sidan hade det ju bara handlat om en knapp dag innan boken var utläst i så fall ...

Connie Lindhagen är Mian Lodalens alter ego i "Dårens dotter". Att hon inte använder sitt riktiga namn antar jag ska signalera att det är en självbiografisk roman, inte en renodlad självbiografi. En del har ändrats på, lagts till eller dragits ifrån. Jag läste i någon intervju att hon faktiskt har tonat ner mycket, för annars skulle ingen ha trott på det. Men vad som är sant och inte spelar väl knappast någon större roll för läsaren.

Connies mamma tar livet av sig när Connie är bebis. Det är aldrig ett alternativ att Connie växer upp med sin pappa och lösningen blir till slut moster Britta och hennes sure man Lennart, som inte har några egna barn. De behandlar inte Connie som om hon hade varit deras eget barn heller. Hon får mest höra att hon är besvärlig. Och det är hon också. När hon börjar skolan är hon inte alls som de andra tjejerna i klassen. Connie kan inte sitta still, hon är smutsig och lyssnar inte på fröken. Men hon har tur, för hennes styvbror Kalle går på samma skola och de är lika galna båda två. Kalle är son till en kvinna som Connies pappa bor ihop med ovanligt länge. För det mesta brukar Ted Lindhagen ha en ny tjej varenda gång Connie
kommer på besök.

Det är meningen att Connie ska vara hos sin pappa varannan helg. Men det hör till ovanligheterna att han kommer i tid, och vissa helger dyker han inte upp alls. Men han har alltid en bra förklaring, och han är ju så rolig och charmig, och har så underhållande historier om allt spännande han har upplevt. Det lilla barnet Connie tycker att pappan är helt fantatisk. Och det är spännande att få hjälpa till med hans affärer, t.ex. att fylla på kondomautomater. Hon håller med om att hon lär sig mycket mer när hon är tillsammans med sin pappa än i skolan. Men hon lär sig också att man inte kan lita på pappan och att man måste ta
hänsyn till honom. Och han är barnslig och snål och verkar ha lättare att sätta sig in i de känslor som han menar att döda ting (som bilar) har än i andra människors känslor. När Connie blir äldre ser hon de här sidorna hos sin pappa allt tydligare.

Jag tyckte mycket om "Dårens dotter" och som en extra bonus fick man all den här fantastiska slangen. Connie och hennes pappa kallas ofta tattare, udda som de är. Jönköping verkar ha haft en stor andel romer och resande. När Connie växer upp på 60-talet och början av 70-talet pratas det fortfarande om kravallerna 1948. Connie vet inte riktigt om hon är tattare eller inte, men hennes pappa älskar i alla fall att använda mycket romani när han pratar. Det verkar vara vanligt över huvud taget i Jönköping på den här tiden, men Ted Lindhagen använder fler romaniinspirerade uttryck än de flesta. Jag vet inte hur Jönköpingsdialekt låter, men jag gillar alla speciella ord som är med i "Dårens dotter". Men det är väl säkert inte samma slang i dagens Jönköping.

fredag 5 augusti 2011

Ensam i världen


Ensam i världen
av Margit Sandemo

Ännu en av de Sandemoböcker som jag kallar för "nyare". D.v.s. den kom ut på 90-talet, ungefär samtidigt som "Vargens lilla lamm". För den som har läst Sagan om Isfolket så känns miljön i "Ensam i världen" bekant. Någonstans i Europa under trettioåriga kriget. En föräldralös flicka, Kira, lyckas överleva i trossen som vandrar tillsammans med en av alla härar i Europa. Men så dör mannen som har tagit hand om henne och Kira bestämmer sig för att resa till sina föräldrars hemland. Hon har ett litet paket som bör ge en ledtråd angående hennes ursprung, men hon kommer inte ens ihåg sitt fullständiga namn.

Johannes är en svensk soldat som har bestämt sig för att resa hem. Han har varit i kriget i många år och nu är det ingen ordning eller kontroll på vart soldaterna går längre. Han och Kira ska åt samma håll och de slår sig ihop. Johannes är ganska noga med att Kira inte alls motsvarar hans nätta kvinnoodeal, så hon har inget att frukta från honom. Vilket faktiskt är ganska sårande för henne. Det är en Margit Sandemobok så man fattar ju hur det ska gå. Och så är det ett mysterium också så klart. Kira verkar höra hemma i en fin familj på ett rikt gods - men när hon och Johannes kommer dit upptäcker det att det är något som inte stämmer. Det är lite för många attentat riktade mot dem. Alla är visst inte glada över att en okänd arvinge dyker upp.

En Sandemobok som innehåller det man förväntar sig, varken mer eller mindre. Gillar man det så kommer man gilla den här boken också. Annars kanske inte.

onsdag 3 augusti 2011

Solanin


Solanin
av Inio Asano

En tjock volym med en fullständig serie i, vilket gör att det blir mer romankänsla än när det är många volymer med något som uppenbarligen är en följetong. "Solanin" har visserligen också varit en följetong, men det känns som om författaren hade en plan redan från början.

Den handlar om Meiko, en tjugofyraårig tjej från en småstad som lockats till Tokyo i hopp om ett mer spännande liv. Men det blev bara ett extremt tråkigt kontorsjobb för hennes del. Hennes pojkvän jobbar som cykelbud, men spelar också i ett band. Drömmen är förstås att få ett skivkontrakt. Men han vill också att Meiko ska uppfylla sina drömmar, vad de nu kan vara. Hon har ganska bra lön och har lyckats spara ihop en del pengar, och efter ett samtal med pojkvännen bestämmer hon sig för att säga upp sig. Nu har hon massor av fritid och tid att fundera ut vad hon egentligen skulle vilja göra. Men den här betänketiden är begränsad. Meikos besparingar kommer inte räcka för evigt.

Fin, både rolig och allvarlig, serie om att inte riktigt veta vad man vill eller hur man ska leva sitt liv, och om att det kanske ändå inte blir som man hade tänkt. Huvudpersonerna (alltså Meiko, hennes pojkvän och deras närmaste vänner) har slutat skolan för några år sedan men inte riktigt hittat sin plats i vuxenvärlden än. Mer realistiskt och vardagligt (tja, allting är relativt) och för en något äldre målgrupp än mycket av den manga som jag brukar läsa. Verkar även finnas som film. Den kanske man skulle se. Kan också definitivt vara värt att kolla upp om Inio Asano har gjort något mer än "Solanin".

SUB och semester

Halva min semester har gått nu och jag har inte direkt hunnit halvvägs genom alla de där böckerna jag planerade att läsa på semestern. Fast det var ju aldrig en realistisk plan heller. Den senaste veckan har jag varit bortrest och bara hunnit läsa en enda bok. Men SUB:en har ändå gått ner lite under den senaste månaden. 990 stycken var det den 1:e. Jag ska väl försöka hålla mig under 1000, men det lär inte bli lätt.