Inferno
av Fabian Göranson efter August Strindberg
"Inferno" är Strindbergs (kanske påhittade) skildring av den kris han hamnar i när han lever ensam i Paris efter att hans fru (Frida Uhl) har rest för att ta hand om parets sjuka dotter. Han ägnar sig åt kemiska experiment som verkar vara dömda att misslyckas, ser tecken och komplotter överallt och är över huvud taget i väldigt dåligt psykiskt skick.
Jag har aldrig läst den riktiga "Inferno", utan bara Fabian Göransons serietolkning. Jag gillar den! Även om jag förstås inte kan säga hur väl Göranson har lyckats med tolkningen. Jag blev i alla fall frestad att läsa originalet, men efter att ha läst Bokmosters tankar om den vet jag inte om jag vill det längre. Jag kanske hellre ska satsa på "En dåres försvarstal". Eller ingen alls ...
Göranson tecknar realistiskt (alltså "snyggt", eller vad man ska säga), men också medseriernas symboler och kroppsspråk. Jag har inte riktigt föreställt mig Strindberg som söt förr, men så har jag ju inte heller sett honom med stora seriegester tidigare. :)
Stackars Strindberg, så jag sågar honom ;) Gillade serietolkningen mer än romanen, som du vet. Har också tänkt på En dåres försvarstal, den ska vara med i P1 Bokcirkeln nu i vår, då det kunde kanske vara ett lämpligt val.
SvaraRaderaÄr P1 Bokcirkeln när några kulturkändisar diskuterar en bok som de läser?
SvaraRaderaJa, det verkar vara typ så :) Har inte lyssnat tidigare men läste på webbsidan.
RaderaDå var det säkert det jag lyssnade på för nåt år sedan, när de diskuterade "Blonde". Jag har fortfarande inte läst "Blonde", men det är ju inte en sån bok som man är rädd att de ska råka avslöja slutet på. Och det var faktiskt intressant att lyssna på ändå.
Radera