lördag 30 november 2013

Nyckeln


Nyckeln
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Är det redan två veckor sedan som jag tillbringade halva fredagen och hela lördagen djupt försjunken i den här boken? Som tiden går! (Igår fyllde jag rent av 35. Så tokigt!) Självklart köpte jag "Nyckeln" samma dag som den kom ut. Min syster var på midnattssläppet på SF-bokhandeln i Stockholm så hon hade hela tiden ett försprång. Jag fick sms med "är du färdig snart?" och "hur långt har du kommit nu?" lite då och då under helgen.

Jag tror inte att jag avslöjar något om jag säger att det drar ihop sig till slutstrid i den här boken. Men hur ska det gå? Jag utgick väl från att de skulle lyckas rädda världen, men hur skulle det gå till? Och vilka skulle klara sig? Författarna har ju inte varit rädda för att ta livet av folk i böckerna tidigare så man kunde ju inte lita på att alla huvudpersoner skulle överleva boken.

Ett par teorier som jag hade haft tidigare visade sig så klart inte stämma. Det kom in mer nytt i handlingen än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag och min syster hade mycket att diskutera efter avslutad läsning. Det är med avsikt som jag inte skriver någonting om vad som händer i boken här. Det känns som en typisk bok där man bör undvika spoilers. Men vad tycke vi om de nya saker som kom fram - kände vi fortfarande igen Engelsfors? - och tyckte vi att förändringarna var bra eller dåliga? Och vad tyckte vi om händelse X och detalj Y? Och slutet! Bra eller dåligt? Vi kom väl till slut fram till att det var en värdig avslutning på Engelsfors-trilogin.

(Vi jämförde också med diverse andra saker som vi har läst och sett. Här kom vi fram till att det underlättade om båda hade läst/sett samma sak. Jag sa t.ex. att särskilt Anna-Karin måste väl vara influerad av Den onda cirkeln. Min syster visste inte vad Den onda cirkeln var och blev inte klokare när jag sa The Craft. Bara för att hon var sex år när den kom ...)

Vi kommer säkert båda att läsa om böckerna. Ja, jag läste ju om de första böckerna inför att "Nyckeln" skulle komma ut, men så småningom blir det säkert omläsning av hela serien. Kanske inte inför filmen för min del, om den kommer nästa år (?), men troligen om några år till. Det är härliga böcker att hämningslöst frossa i. Se till att man inte har något annat inplanerat och bara sträckläsa.

måndag 25 november 2013

Fortunately, the Milk ...


Fortunately, the Milk ...
av Neil Gaiman
Illustrerad av Chris Riddell

Det finns två versioner av den här boken. Den jag har, som verkar vara den brittiska, heter "Fortunately, the Milk ..." och är illustrerad av Chris Riddell. Den andra, som väl då är den amerikanska, heter "Fortunately, the Milk" och är illustrerad av Skottie Young. Jag har inte kollat upp vilken som verkar bäst, jag tog bara den som låg framme på ett bord på SF-bokhandeln. Jag hade nog valt den här även om båda hade legat bredvid varandra, inte minst p.g.a. det glänsande omslaget. Det syns inte här, men det har en metalliceffekt.

Det är en barnbok på omkring 150 sidor. Kanske en sån man skulle kallat kapitelbok, bortsett från att kapitelindelning saknas. Vad vet jag? Jo, att den är ganska galen och väldigt rolig.

Mamma åker iväg på en vetenskapskonferens och pappa och de två barnen är ensamma hemma. Pappa är väl inte bland de mest praktiska, för han får en lång lista med saker som måste kommas ihåg. Till exempel att köpa mjölk. Fast just den grejen missar han. Men när han ser hur ledsna barnen är nästa morgon när de upptäcker att de inte kan äta flingor (och bara lite för att han själv inte kommer få nåt te) så uppoffrar han sig och går ut för att handla mjölk. Barnen väntar och väntar och väntar och väntar ... Till slut kommer pappa hem med mjölken. Han påstår att det inte var så att han började prata med en bekant och glömde bort tiden, absolut inte. Och så berättar han om sitt fantastiska äventyr i tid och rum. Barnen tror inte ett ord.

Det är ju också en otrolig och fullkomligt galen historia. Och kul. Jag är förtjust i bilderna också. I den här versionen finns det dock en utvikbar färgbild i mitten, men den går inte att vika upp utan att antingen knäcka bokens rygg eller skrynkla till bilden. Synd. För annars är ju en utvikbar färgbild en kul idé.

Jag tyckte om baksidestexten också:

Mom's away.
Dad's in charge.
There's no milk.
So Dad saves the day by going to buy some.
Really, that's all that happens. Very boring.
YAAAAAAAWWWN.

There are absolutely none of the following things inside:

GLOBBY GREEN ALIENS!

INTERGALACTIC POLICE!

PIRATES!

ANGRY VOLCANO GODS DEMANDING HUMAN SACRIFICE!

[bild på vampyr]

And most definitely NOT a time-travelling hot-air balloon piloted by the brilliant Professor Steg ...
Så nu vet ni.

söndag 24 november 2013

A Zoo in Winter


A Zoo in Winter
av Jiro Taniguchi

Jag vet inte om det är en smula självbiografi i det här seriealbumet. Antagligen är det väl till viss del inspirerat av Taniguchis liv. Jag baserar detta på att huvudpersonen heter Hamaguchi och blir mangatecknare (och att det nämns något om saken i baksidestexten).

Hamaguchi är ung i slutet av 60-talet och blir av med ett jobb han aldrig riktigt trivdes med. Han hade hoppats att han skulle få utlopp för sin artistiska ådra, men fick bara de allra enklaste uppgifterna på företaget. Nu vill han ta chansen att lämna sin lilla hemstad och pröva lyckan i Tokyo. Nästan av en slump får han jobb som assistent till en känd mangaskapare. Även om man får jobba sig uppåt från att rita bakgrundseffekter så är det ett steg på rätt väg. Och många av de andra assistenterna knåpar med egna serier på fritiden. Precis innan deadline jobbar de som galningar, men annars verkar det ganska lugnt. Och jobbet innebär ju att man har kontakter på tidningsförlaget om man skulle få ihop en hobbyserie som man är tillräckligt nöjd med för att visa upp. Tänk att få med sin egen serie i en serietidning!

Fast för att vara helt ärlig blir det inte så mycket eget serieskapande för Hamaguchi. Tokyo har ju ett nöjesliv som inte liknar något som han har sett tidigare.

Förutom att det är en bra historia så gillade jag "A Zoo in Winter" för skildringen av Tokyo och mangavärlden på 60-talet. Vad visste jag om den tiden i Japan? Inte mycket. Passar alla som gillar stillsamma och eftertänksamma serier. Ibland kanske lite väl stillsamt bara. Men jag gillar ju det. Och det finns förstås konflikter - inte minst det här med att Hamaguchi har valt ett väldigt okonventionellt yrke utan att rådfråga sin familj - och en del humor.

fredag 22 november 2013

The Greatcoat


The Greatcoat
av Helen Dunmore

När jag delade med mig av en smakbit ur början av "The Greatcoat" så kommenterade någon att det var synd att det skulle bli otäckt senare. Och det hade säkert fungerat lika bra att låta berättelsen utveckla sig åt ett mer verklighetsnära håll. Fast jag tycker ju att det blev väldigt bra så här.

Det handlar om ett ung kvinna, Isabel, som är nygift och just har flyttat till en liten by i Yorkshire med sin man. Philip är nybliven läkare och åker runt på hembesök vilken tid som helst på dygnet, förutom den vanliga arbetstiden på mottagningen. Isabel är mycket ensam hemma i den hyrda lägenheten. På våningen ovanför går hyresvärdinnan fram och tillbaka över golvet. Och det är kallt. Isabel fryser hela tiden. Men hon hittar en varm rock i ett skåp. En rock som har tillhört en pilot från andra världskriget. Men hon får med piloten också. Han knackar på fönstret en kväll när Philip är ute.

Detta är 1952. Trots att det är flera år sedan kriget tog slut så har Storbritannien inte återhämtat sig än, och kriget är fortfarande väldigt närvarande. Många varor är fortfarande ransonerade (man talar bittert om att det är mycket bättre i Tyskland - man skulle inte kunna tro att det faktiskt var de som förlorade kriget) och mycket som hände under kriget kan man fortfarande inte riktigt prata om. När Isabel var barn (hon är bara i tjugoårsåldern nu) bodde hon nära ett krigsflygfält, och hon och hennes kusin var väldigt intresserade av flygplanen och deras uppdrag. Det ligger ett övergivet krigsflygfält nära byn, och i stället för att försöka skaffa vänner i området så brukar Isabel promenera dit. Det är nästan så att man inte ens blir förvånad när det dyker upp en spökpilot i handlingen. Det låter kanske som om det inte nödvändigtvis skulle bli bra. Det är fantastiskt bra. Det känns helt logiskt att Isabel dras in i spökets värld, nästan utan att tänka på det. Verkligheten har ju inget bättre att erbjuda. Jag tycker att berättelsen handlar mer om hur Isabel vantrivs och inte kan förlika sig med livet hon förväntas leva än vad det gör om en hemsökelse.

söndag 17 november 2013

En smakebit på søndag (vecka 46)

http://gronneskoger.blogspot.se/2013/11/35-x-4-en-smakebit-pa-sndag.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Nu på förmiddagen har jag börjat läsa en gammal Christie-deckare. Jag har läst den tidigare, men kommer så klart inte ihåg något av den. Ingen mördare, inget motiv eller någon metod, inte hur berättaren blir inblandad i det hela, för det utgår jag från att han blir. Däremot tror jag att det första (blir det fler?) mordet har inträffat. Men här är en smakbit från när berättaren, Mark Easterbrook, besöker en bekant, deckarförfattaren Ariadne Oliver.

"Häromkvällen såg jag en flicka rycka av håret med rötterna på en annan flicka", sa jag. Jag var medveten om att det låg en viss stolthet i min röst som om jag minsann kände livet.
"Vad för slags ställen håller du egentligen till på?" frågade mrs Oliver.
"Det var på en kaffebar i Chelsea."
"Å, Chelsea!" sa mrs Oliver. "Där händer visst allting. Beatniks och sputniks och nollor och den slagna generationen. Jag skriver inte mycket om dem eftersom jag är rädd att få terminologin om bakfoten. Jag tycker det känns tryggare att hålla sig till det man känner till."
"Som till exempel?"
"Folk på kryssningar och på vandrarhem och vad som händer på sjukhus och i kommunalnämnder - och välgörenhetsbasarer - och musikfestivaler, och butiksbiträden och kommittéer och städfruar och unga män och kvinnor som liftar runt jorden i vetenskapens intresse och ..."
Hon tystnade för att hämta andan.
(Agatha Christie, "Den gula hästen", s.15)


lördag 16 november 2013

Berättelser från Engelsfors


Berättelser från Engelsfors
av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Illustrerat av Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam

Just nu är jag förstås långt inne i "Nyckeln". Jag vill ju inte läsa för snabbt för så tar det slut, men samtidigt så läste min syster ut boken redan igår och är ivrig att diskutera den.

Förra veckan läste jag om "Berättelser från Engelsfors". Jag hittade några nya detaljer som jag hade missat förra gången nu när jag läste serierna så tätt inpå "Cirkeln" och "Eld" (som jag också har läst om inför "Nyckeln"). Så här skrev jag om "Berättelser från Engelsfors" i våras.

Om ni ursäktar så måste jag nu återgå till "Nyckeln". Det är spännande nu.

fredag 15 november 2013

Detektiv Conan Band 65


Detektiv Conan Band 65
av Gosho Aoyama

Fler kniviga deckargåtor med Conan Edogawa, eller Shinichi Kudo som han egentligen heter. En blandning av blodiga mordgåtor och mer lättsamma fall, som vanligt.

I den här delen är det både fall där mästertjuven Kid (Kaito Kid kallas han visst på tyska - ja, jag läser ju serien på tyska nu - där Kaito är japanska för tjuv) och den svartklädda ligan förekommer. Kaito Kid är en osannolik mästertjuv, som precis som Conan ser ut att vara ett barn, och som begår spektakulära brott och alltid kommer undan. Ändå är han inte direkt Conans fiende, utan de hyser en ömsesidig respekt för varandra. De är just motståndare, som i ett spel. Vem ska lyckas överlista den andre den här gången?

Den svartklädda ligan är däremot inget annat än fiender. En ondskefull och mystisk sammanslutning som är ute efter att döda Conan och hans kompis Ai. Ai är en avhoppare från ligan och båda ser ut som barn på grund av en mystisk drog som ligan har tagit fram. Ai har väl nästan ännu svårare än Conan att spela ett övertygande barn. I verkligheten är hon ett par år äldre än Conan, som var sexton år när han "föryngrades".

Men mest klurigt här är fallet med den röda väggen, som varken har med den svartklädda ligan eller med Kaito Kid att göra. Och upplösningen är inte förrän i nästa volym, så jag läser nog den ganska snart.

torsdag 14 november 2013

Eld


Eld
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Jag läste om "Cirkeln" nyligen och nu var det dags för "Eld" också. Naturligtvis med tanke på morgondagen. Då kommer sista delen "Nyckeln" ut. Det är så spännande! Jag vet ju vad jag ska göra i helgen ...

Att ha läst om de tidigare delarna nu har verkligen inte varit fel. Jag upptäckte detaljer som jag hade missat och detaljer som jag hade glömt. Nu har jag en liten spekulation inför "Nyckeln". Kan undra om jag har rätt.

"Eld" är boken där de unga häxorna börjar jobba mer tillsammans. De börjar acceptera sina krafter mer, blir bättre på att styra dem, och dessutom blir det tydligare att de har flera fiender. Inte bara den onda makten de är utvalda att bekämpa. Hoten kan även komma från andra håll.

Så här skrev jag om boken för ett och ett halvt år sedan.

Bara sova och jobba nu, sedan kan jag åka till bokhandeln och köpa "Nyckeln". Och så läsa hela helgen. Men om jag hade bott i Stockholm så hade jag varit på SF-bokhandlen nu, på releasefesten. De började sälja boken för en timme sedan, och det ska vara författarprat, signering och en poängpromenad under kvällen. Min syster är där just nu (eftersom hon bor i Stockholmstrakten och är ett stort fan av böckerna) och hon har rapporterat om långa köer och att det verkar ha kommit mycket mer folk än man hade räknat med.

Nu oroar jag mig så klart över de horder av läsare som kommer invadera min lokala bokhandel och köpa alla ex av "Nyckeln" innan jag hinner hem från jobbet.

onsdag 13 november 2013

Creepshow


Creepshow
av Stephen King
Illustrerad av Berni Wrightson

Creepshow är från början en film, regisserad av George A. Romero och skriven av Stephen King (som även spelar en av rollerna). Jag har inte sett den, men den lär vara inspirerad av gamla skräckserietidningar och bestå av fem kortare skräckhistorier, med en ramberättelse om en pojke (spelad av Kings då nioårige son, som numera skriver skräck under namnet Joe Hill) vars pappa inte vill att han läser skräckserier.

Det här seriealbumet är gjort efter filmen, och innehåller de fem skräckhistorierna. Jag tyckte egentligen inte att de var särskilt bra. Å andra sidan ska de ju vara skrivna i samma anda som såna här skräckserier som varit populära kanske ett par årtionden tidigare ("Creepshow" är från 1982) och de var väl kanske inga mästerverk. Jag har inte läst många såna här skräckserier. Jag läste två-tre tidningar i genren när jag var liten, och de var väl ungefär på den här nivån. Ganska hemska och spännande då, men jag hade nog inte blivit särskilt imponerad eller skrämd av dem nu. Historierna i "Creepshow" är lite lagom otäcka. Framför allt är det väl kul att ha läst det. Men de kan inte jämföras med Stephen King i vanlig bokform. Och seriealbumen som är baserade på "Det mörka tornet" är säkert också mycket bättre än det här.

tisdag 12 november 2013

Hej, jag heter Marika och ...

Jag blev så klart Allätaren/Bokknarkaren. I Marcusbibliotekets quiz alltså. Väntat. Är det någon som har blivit något annat förresten? :)

Det går att se dig på Swecon lika gärna som på Bokmässan lika gärna som på textival eller ett poetry slam (med reservation för viss statistisk felmarginal för det sistnämnde). Poängen är att du är fördomsfri och gillar bra böcker. Och bra böcker är som Pokémon för dig – du måste hela tiden fånga fler. Om du slutade köpa böcker nu skulle du klara åtminstone ett par år av läsning. "Hemska tanke", tänker du nu, "bara 2 år, jag måste köpa fler".

[...]
 
Ingen törs längre ge böcker till dig i present eftersom det är omöjligt för en utomstående att veta vilka titlar du har läst. Du älskar såväl att låna böcker som att köpa.

Du är en bokambassadör som sprider läsglädje och lånar gärna ut böcker. Du skulle kunna ha en väggbonad med texten "All läsning är bra läsning" men du är för busy med att planera inköpen på årets bokrea för att hinna brodera någon sån.

söndag 10 november 2013

En smakebit på søndag (vecka 45)

http://gronneskoger.blogspot.se/2013/11/enders-game-en-smakebit-pa-sndag.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag blir det nog inte så mycket läst eftersom några kompisar ska komma på besök. Det blir kul. :) Men de kommer ju inte vara här riktigt hela dagen , så några sidor kommer jag hinna läsa också. I så fall blir det ur en bok som jag började på igår kväll och som ska vara en spökhistoria. Inte för att jag har märkt av några spöken än, i första kapitlet.

Det är 50-tal i Yorkshire och ett ungt, nygift par flyttar in i sin första bostad. Standarden är låg, men de slipper i alla fall bo hos Philips föräldrar, som de gjorde under sina första veckor som gifta. Philip är dessutom läkare och kommer vara på mottagningen och hembesök i stort sett hela tiden. Isabel däremot är ganska fast i lägenheten, och hon fryser jämt.
"I brought the potatoes with us," said Isabel, "and those carrots. They're a bit old, but I cut out the worst bits."
They had been children of wartime and all they asked of food was that it should fill them. Isabel was a poor cook. Fortunately Philip's mother was no better, and after years of national service and medical school, he was hardened. He never complained, and he was as proud as Isabel when she brought her watery stews and dense cakes to the table.
(Helen Dunmore, "The Greatcoat", s. 6)


lördag 9 november 2013

Att de i tid må väckas


Att de i tid må väckas
av Frida Arwen Rosesund

Bergslagen verkar ju vara en farlig del av landet. Jag tänker Engelsfors, den oroväckande höga mordfrekvensen i Maria Langs böcker och vi läste en samling spökhistorier därifrån i läsecirkeln. Och nu drabbas en liten by i Bergslagen av en rad fruktansvärda händelser i "Att de i tid må väckas". Det här är dessutom bara böcker som jag har läst mer eller mindre av en slump - jag har aldrig aktivt letat efter böcker om hemskheter i Bergslagen. Jag är inte ens helt säker på vad Bergslagen omfattar. Bäst jag inte tar reda på det, jag kommer aldrig våga åka dit om det ska hålla på så här. ;-)

Det är 1940-tal i Bergslagen och Hilda rymmer hemifrån för att hennes pappa inte ska få reda på att hon är gravid. Hon är orolig för den där graviditeten av flera skäl - hon förstår nämligen inte hur det kan ha gått till. Hon vet hur det brukar gå alltså. Det känns inte som att det är ett vanligt barn som kommer födas.

Det händer mycket konstigt i byn Norbo också. Kapitlen om Johanna i Norbo, som är gift men har förälskat sig i en annan man, verkar först så vardagliga. Tills man förstår att här reagerar man visst inte nämnvärt om man skulle råka få syn på någon som man vet är död. Så när prästen får se något som får honom att tvivla på allt, då vet man att det är illa.

Jag tyckte att den här skräckromanen var lite annorlunda eftersom den bygger så mycket på gammal folktro. Den utspelar sig också för såpass länge sedan att jag har lätt att tänka mig att åtminstone många äldre fortfarande trodde på sånt. Fast så var det kanske inte alls, det kanske är minst lika många som tror på olika naturväsen nu. Men det är absolut skräck, inte bara folklore. Vissa delar är riktigt blodiga, och så finns det ju de delarna om en fångenskap där det känns som om hon i "Lida" nästan vore att föredra som fångvaktare. Hmm, kanske inte ändå. Och jag kommer nog mest att tänka på den boken för att situationen inte är helt olik. Mer oknytt här dock.

Det finns en sak med slutet jag inte gillar riktigt. (För de som har läst boken: jag menar inte precis slutscenen, utan en sak som händer något tidigare och som jag tyckte var synd.) Men på det stora hela blev jag positivt överraskad. Jag hade inte hört särskilt mycket om boken tidigare. Bara såpass att jag kände igen den på biblioteket. Undrar om de har fler böcker av Frida Arwen Rosesund.

fredag 8 november 2013

Och dagarna är som små sekler


Och dagarna är som små sekler
av Göran Greider

Poesi liksom? Läser jag det? Inte i vanliga fall (det fanns inte ens en färdig etikett till detta i bloggen), men nu var det här ju månadens bok i läsecirkeln. Tyvärr blev mötet inställt p.g.a. att många hade förhinder. Så vi har inte diskuterat om "Och dagarna är små sekler" än. Jag, som ju inte läser dikter, har alltså väldigt svårt att säga något om den här boken. Utom att den känns lite som en dagbok i diktform, och att dikterna är skrivna under lång tid. Ofta är det ju aktuella händelser som nämns, rent av årtal och datum, så de är ju inte svåra att placera i tid. Mycket vardag, politik (förstås, det är ju Göran Greider, så det hade jag verkligen förväntat mig) och katter.

torsdag 7 november 2013

Världens bästa spökhistorier nr 2


Världens bästa spökhistorier nr 2
av Ray Bradbury, John Gordon, Joyce Marsh, Guy de Maupassant, Pu Sung-Ling, Arthur Quiller-Couch, Jean Richardson, Saki, Robert Westall

Den här samlingen spökhistorier kommer jag mycket väl ihåg från när jag var liten. Särskilt Robert Westalls historia om spöken på en nedlagd pojkskola, att det antagligen var första gången jag hörde talas om hur barn evakuerades till landsbygden under andra världskriget i John Gordons "Lämnad i mörkret", Jean Richardsons berättelse om flickan som kommer hem till sitt hus som hon plötsligt inte känner igen och så förstås Sakis novell om en pojke och hans iller. Är man lite sjuk som verkligen gillade den historien som barn? Bra samling i alla fall.

tisdag 5 november 2013

Phonogram: Rue Britannia


Phonogram: Rue Britannia
av Kieron Gillen
Illustrerad av Jamie McKelvie

Jag hade mina tvivel om det här seriealbumet, men jag hittade det på ett bibliotek, man kan chansa. Det här är historien om "phonomancern" David Kohl, som får i uppdrag att ta reda på vad som händer med Britannia, britpopens gudinna. Hon dog för många år sedan, men det är visst nåt som inte stämmer där. Som motivation vilar det en förbannelse över honom tills mysteriet är löst.

Dessutom ser han spöket efter en gammal flickvän, Beth - hon står på en bro och oroar sig över Richey Edwards i Manic Street Preachers, och ser ut som hon gjorde 1995. Hur nu det kan komma sig, för så vitt David Kohl vet så lever Beth i allra högsta grad.

Kul idé med musik som grund för magi, men handlingen var ganska rörig och jag brydde mig inte om hur det skulle gå. Det är inte direkt dåligt, bara inte min stil. Det var väl lite det jag misstänkte.

måndag 4 november 2013

Människohamn


Människohamn
av John Ajvide Lindqvist

Över fem år sedan jag senast läste något av John Ajvide Lindqvist. Varför i hela världen då? Men det är ju egentligen aldrig någon brådska. Böckerna väntar så snällt i bokhyllan.

Anders är uppvuxen både hos mamma i Stockholm och hos pappa på ön Domarö. På somrarna ar de ett gäng barn, senare ungdomar, som umgicks. De flesta var barn till sommargäster, ett fåtal var bofasta och Anders var lite både och. Det var också här som Anders träffade sitt livs kärlek, Cecilia, ett av sommargästbarnen. Många år senare och Anders pappa är död, men farmor och hennes särbo finns kvar på ön, och pappans lilla sneda hus är numera lantställe för Anders, Cecilia och deras lilla dotter Maja. Men under en trevlig skidtur på isen försvinner Maja. Det finns inga svagheter i isen, ingen vak, och ingenstans ett barn i klarröd overall kan försvinna på en slät isyta. Det är helt oförklarligt, men hon är försvunnen.

Ett par år senare flyttar Anders tillbaka till huset på Domarö. Då är han skild och alkoholiserad. Så fort han kommer till ön börjar konstiga saker hända. Det är som om Maja på något sätt finns kvar i huset. Är det så eller är det Anders som håller på att bli galen? Men det verkar över huvud taget inte stå rätt till på Domarö.

Fantastiskt bra skräckroman. Det hade varit en bra roman även utan skräcken, men samtidigt är boken så genomsyrad av skräck att det är svårt att föreställa sig den utan. Även om det för det mesta handlar det om vardagliga saker, bland annat mycket om hur det var när Anders och Cecilia var tonåringar och hängde med de andra ungdomarna på Domarö, så finns hela tiden en känsla av att något inte riktigt stämmer. Fast bara det där med Majas försvinnande är ju ett tecken på att det är något mystiskt som händer, för det kunde ju inte hända. Föredömligt mycket uppbyggnad i förhållande till upplösning också. Det nämns till och med någonstans i boken att när man väl ser ondskan i en skräckberättelse så är det inte särskilt spännande längre. "Människohamn" är spännande hela tiden.

söndag 3 november 2013

En smakebit på søndag (vecka 44)

http://gronneskoger.blogspot.se/2013/11/jeg-fant-jeg-fant-en-smakebit-pa-sndag.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag ska jag åka till Göteborg och se Vi är bäst! på bio med min syster, innan hon åker tillbaka till Stockholm där hon bor. Hoppas det är en bra film. Jag gillade åtminstone seriealbumet som filmen är baserad på. :)

Men jag kommer säkert ha tid till att läsa lite också. Just nu läser jag om "Eld". Bara knappt två veckor tills "Nyckeln" kommer ut!
De har gjort många bisarra saker tillsammans. Magiska ritualer och demonbekämpning, Men att gräva upp en grav ...
Och samtidigt kan hon inte komma på ett enda alternativ.
(Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, "Eld", s. 45)

fredag 1 november 2013

Månadens SUB

Min SUB är på 1312 böcker nu. *ler generat*

Idag hjälpte jag några på jobbet med ett korsordsproblem på fikarasten. Bokvarg? Svar: Akela. Nu funderar jag på om det inte är dags att läsa om "Djungelboken". Jag vet inte ens om jag har läst hela/båda.