söndag 23 september 2018

Ramshackle

Ramshackle: A Yellowknife Story
av Alison McCreesh

Sommaren 2009 föreslog Alison McCreeshs pojkvän Pat att de skulle köpa en billig bil och köra från sin hemstat Quebec för att tillbringa sommaren i exotiska Yellowknife i Northwest Territories, en resa på drygt 500 mil. Man (jag) blir alltid så förvirrad av att allt i Nordamerika ligger mycket längre söderut än man tror. Yellowknife ligger i jämnhöjd med Sundsvall. Men i Kanada är det väl ganska öde områden.

Det första mötet med Yellowknife blir något av ett antiklimax. Staden ser ganska mycket ut som de städer de redan kände till. Det finns höga hus, och de har McDonalds och Walmart. Och jobben de hittade var precis sådana som de ville undvika. För Alisons del ett kontorsjobb. Men så småningom lärde de känna folk och fick se andra delar av Yellowknife. Bland annat det bohemiska området the Woodyard, där folk lever enkelt i små skjul, som byggts på mark som egentligen inte är planerad för bostäder. Väldigt alternativt, och mycket omtvistat. Ska man riva eller K-märka?

Boken består av små anekdoter och observationer av hur man lever i Yellowknife. Stora delar av staden (inte bara the Woodyard) har t.ex. inte vatten och avlopp, eftersom man har byggt direkt på berggrund utan möjlighet att gräva. Sommartid används vattenledningar ovan jord, men större delen av året får man vatten från tankbilar. Och toaletterna har man också en speciell lösning för. Från början ritades serierna till en blogg, men här har de ritats om och givits ett sammanhang. Detaljrikt och humoristiskt om en stad man kanske inte vet så mycket om.

lördag 22 september 2018

Västgötalagret

Västgötalagret
av Stig Claesson

Jag visste inte att "Västgötalagret" var en självbiografisk roman när jag läste den, men det är den tydligen. J. F. Andersson har varit sjuk i astma i flera år och ligger fattigvården till last. Fru Andersson längtar till Västergötland, men dit kan de inte återvända förrän herr Andersson har lyckats i Stockholm. Hans affär hemma i Västergötland gick ju i konkurs så han behöver ha något att komma med. Barnen är stockholmare.

Nu talas det om att det kommer att bli krig i Europa och herr Andersson får en idé. En butik här på Söder, som säljer arbetskläder och rejäla sockar, sådana som stickas i var och varannat hem på den västgötska landsbygden på uppdrag av fabrikörerna. Andersson har kontakter. Och om/när det blir krig kommer det gå åt massor av sockar.

Samtidigt berättas det om vad som händer i Europa, vad som händer på Söder och vad den gamla judiska kvinnan i huset mittemot, hon som fru Andersson hjälper en stund varje dag, kanske tänker. Så här i efterhand har jag lite svårt att förklara vad boken faktiskt handlar om.

torsdag 20 september 2018

Bodies

Bodies
av Si Spencer
Illustrerad av Dean Ormston, Phil Winslade, Meghan Hetrick, Tula Lotay, Lee Loughride

Fyra detektiver från fyra olika tidsepoker undersöker varsitt mord i London. Men det finns något sorts sammanhang mellan fallen.

Jag tyckte att flera av huvudpersonerna var ganska intressanta, och gillade idén med poliser i olika tider. Jag hade gärna läst längre historier om några av dem. Nu blev det lite kort och för mycket fokus på det här mystiska sammanhanget mellan de olika mordfallen.

onsdag 19 september 2018

Önska kostar ingenting

Önska kostar ingenting
av Sara Lövestam

Se även "Sanning med modifikation". Kouplan lever nu på att panta flaskor. En dag hör han dock något som får honom att ana att han kan ha träffat på en person som har användning för en privatdetektiv.

Borgarrådet Jenny har just blivit lurad på hundratusentals kronor av personen som hon trodde var hennes flickvän. Tydligen var hon bara en solochvårare (ett nytt ord för Kouplan). Detta får absolut inte komma ut, så att gå till polisen är uteslutet. Ett jobb för Kouplan. Men också ett uppdrag som tvingar honom att ta stora risker. Han har ju själv starka skäl till att inte vilja bli upptäckt av polisen.

Halvvägs i serien om Kouplan och jag älskar den hittills. Jag gillar att fallen inte utvecklas som man tror, och att lösningarna som Kouplan hittar ofta inte är vad hans uppdragsgivare hade förväntat sig.

måndag 17 september 2018

Mödrar och söner

Mödrar och söner
av Theodor Kallifatides

Jag har läst någon enstaka bok av Theodor Kallifatides tidigare, men jag vill minnas att jag inte riktigt fattade grejen. "Mödrar och söner" tycker jag bättre om. Eller, nu tycker jag bättre om det här?

Kallifatides reser till Grekland för att hälsa på sin mamma, som vid den här tiden var över nittio år gammal. Hans bror kommer förstås på besök och han möter några gamla vänner på stan. Dessutom varvas det som känns som en sorts resedagbok med en självbiografi av hans bortgångne far. Med tanke på att meningen med den här boken är att skriva om modern så handlar det väldigt mycket om fadern och andra.

söndag 16 september 2018

The Prefab Bathroom

The Prefab Bathroom: An Architectural History
av Deborah Schneidermann och Bishakh Kumar Son

Spontant bibliotekslån från serieavdelningen. Precis vad det låter som, en faktabok i serieform om färdigtillverkade badrumsenheter. Mest om arkitekter som har haft visioner, och enstaka byggnader där man har använt någon sådan lösning. Det har väl aldrig riktigt slagit igenom på bred front. Jag trodde att boken skulle vara populärt hållen, men det känns nästan som kurslitteratur. I alla fall som om man måste vara väldigt intresserad av arkitektur för att gilla boken. (Jag kan inte riktigt uttala mig om vad man skulle tycka om boken i så fall.) Text och bild blir ofta inte den helhet som man kunde förväntat sig, och det är alltid synd.

lördag 15 september 2018

Händelsehorisonten

Händelsehorisonten
av Balsam Karam

En poetisk och politisk roman som är en dystopi, men en som till stora delar känns som att ungefär det här händer någonstans redan idag. Kvinnor och barn, vars papper inte var i ordning, har någonstans byggt upp en kåkstad, de så kallade Utkanterna. De är fattiga, men sammanhållningen är stark. I närheten finns staden de fördrivits från, som verkar vara som vilken större nutida stad som helst. Det som framför allt får det att kännas som att det inte är nutid är att tonårsflickan Milde från Utkanterna, som har gripits för terrorism, ska straffas genom att skickas ut i rymden och in i ett svart hål. Detta för att främja vetenskapen.

måndag 10 september 2018

Tre små gummor

Tre små gummor
av Maria Lang

Skriver man deckare som utspelar sig i en stad som är baserad på Nora, så måste man väl nästan skriva en som handlar om tre små gummor som ska på marknad. I Skoga, som staden heter i Langs böcker. För ovanlighetens skull är handlingen förlagd några årtionden innan boken är skriven. Kanske var marknaderna bättre på den tiden?

Det är tre till åren komna systrar som ska gå på marknaden, precis som de har gjort varje år sedan de var barn. Men den här gången går det illa.

Leo Berggren, polischefen som ofta tillkallas när Puck och Eje Bure har hittat en död kropp i Skoga med omnejd, är här en ung poliskonstapel. Eje själv och hans kompis Christer Wijk är småknattar som springer omkring överallt på marknaden, helst utom synhåll för sina föräldrar. En rolig idé och en underhållande deckare.

söndag 9 september 2018

Samma tid nästa vecka?

Samma tid nästa vecka?
av David Nicholls

Man borde väl inte rymma in i feelgood på valdagen, men ... (Faktiskt läser jag något helt annat just nu, den här läste jag för flera veckor sedan.)

Det här är en humoristisk berättelse om ett barn helt utan talanger. Hans pappa köper ett piano för att se om det kanske är det sonen har fallenhet för. Det verkar inte vara det, men han tycker själv att det är roligt och man ordnar med pianolektioner. Och, ja ... Ni får väl läsa själva.

lördag 8 september 2018

Tretton dagar med John C

Tretton dagar med John C
av Jojo Moyes

I den här novellen hittar en kvinna, som är missnöjd med sitt liv och sin man, en tappad mobiltelefon med meddelanden från en man som verkar mycket mer spännande.

Tyvärr inte någon höjdare, tyckte jag.

onsdag 5 september 2018

Försenad

Försenad med räkningen av min SUB den här månaden. Det är lite kaos här hemma p.g.a. att mitt badrum renoveras, och när jag skulle räkna böckerna tappade jag bort mig i hundratalen. Nu har jag räknat om och jodå, är över 2000 nu. 2001. Rimligt!

Har också dragit lott om vilken bok som dammet ska blåsas bort från. Det blev "Disobedience" av Naomi Alderman. En bok som jag tror kommer vara riktigt bra. Konstigt att den har blivit liggande egentligen.

söndag 2 september 2018

Margit Sandemo 1924-2018

 
I kväll nåddes jag av nyheten att Margit Sandemo har avlidit. Hon somnade in vid 94 års ålder. Det var min kompis Kristin som skickade en länk till en artikel om dödsfallet. Kristin, som jag lärde känna för tjugo år sedan genom Margit-fandomen och vars förstfödde jag är gudmor till.

Tydligen var jag ganska sent ute med att läsa Sagan om Isfolket. Jag hade några klasskompisar på gymnasiet som hela tiden försökte tipsa om den men det dröjde ett tag innan jag lät mig tipsas. På den tiden eller i den åldern köpte man ju inte böcker i första taget, så min kompis Linda, som var en av de som älskade serien, ägde faktiskt inte böckerna själv. Men jag fick låna de första av en av hennes kompisar, och redan i första boken var jag helt fast. Jag älskade stämningen, magin, persongalleriet, miljöerna och hur man fick följa släkten genom århundradena. Det dröjde inte länge förrän jag började samla på dem själv. Jag kommer ihåg hur jag var inlagd för observation på sjukhus sommaren 1996 (misstänkt blindtarmsinflammation, det gick över av sig själv) och läste "Den siste riddaren" till långt efter vad sjukhuset menar är läggdags.
Bokmässan 2003. Jag, min syster, Kristin och Margit.

Man hade ju fått internet vid den här tiden och självklart sökte man efter all info som fanns. Så hittade man isfolksföreningar. Så startade man en egen förening. Så startade man en till. Så insåg man att man inte var ämnad för föreningslivet, i alla fall inte som något annat än medlem. Men några höjdpunkter var ju när jag, min syster – som jag tidigt fick in på Sandemospåret – och Kristin (som jag nämnde tidigare) fick träffa Margit i enrum på bokmässan 2003. Eller när medlemmar ur olika föreningar blev inbjudna till festligheterna på Oslo Plaza i samband med Margits 80-årsdag 2004. Kristin hade ordnat inbjudningar för ett gäng av oss (själv fick hon dock förhinder) och så sov vi på någons golv bortåt Drammen någonstans. Dessutom hade ju alla föreningar upplägget att man hade ett alias från böckerna (ibland bara Sagan om Isfolket, ibland även Häxmästaren och Legenden om Ljusets rike, som ju existerar i samma fiktiva universum). Och även om jag aldrig har varit så förtjust i lajv, så var det ändå väldigt roligt med isfolkslajv. Jag har varit Liv och Tova i olika föreningar.

Jag har fortfarande en oväntad mängd norska kontakter på sociala medier. Jag har också vänner som jag har känt sedan den här tiden och fortfarande umgås med, så att semesterresor ofta har gått till Västerbotten, för där bor Marie, eller lite utanför Oslo, för där bor Kristin. Ni vet, de där platserna som alla väljer att resa till.
Margits officiella 80-årsfirande. Oslo Plaza 2004.

Hela tiden har det kommit ut nya böcker av Margit, och vi har samlat de äldre böckerna, och vi har hissat eller dissat. Det är aldrig något som har kunnat mäta sig med Sagan om Isfolket, men det kunde man väl inte begära heller. Har man läst efterordet till sagan om Isfolket, där Margit bland annat berättar om hur hon blev utbränd under skrivandet men inte slutade för det. Hon slutade bara att skriva fristående böcker vid sidan av.

Har man läst många av böckerna märker man ju också att personer och intrig ofta påminner om varandra. Det finns ofta en grupp som ska utföra ett uppdrag, och gruppens sammansättning är sig ofta ganska lik. Ibland är böckerna bättre och ibland är de sämre. Man får bara en känsla av att hon tyckte om att skriva. Vissa händelser går också igen, och ibland är det sådant som väl är till viss del hämtat ur hennes eget liv. Jag tänker på att det flera gånger förekommer övergrepp mot barn, och jag tror också detta med att många av hennes karaktärer hellre umgås med djur än med människor är inspirerat av verkligheten. Hennes egen släkthistoria – med svensk adel på ena sidan och bönder från de norska fjällen på den andra – har väl också varit en inspiration. Den där svenska adelssläkten som en gren av Isfolket följer i många generationer, det är Margits förfäder. Fast det vet vi ju, det berättar hon ju för Gabriel i en av de konstigaste plot twistarna i Isfolket. (Jag kunde sagt spoiler, men ni har ju förstås läst.)

För några år sedan berättade Margit att hon skulle pensionera sig och inte skriva fler böcker. Men sedan ändrade hon sig och det blev några böcker till, varav den sista påminde om hennes mysiga följetonger från förr. Och så fick hon ju ett uppsving i samband med att böckerna blev inlästa för Storytel. Tidigare har det nästan aldrig stått om henne i svenska tidningar, men plötsligt dök det upp stora porträttintervjuer. Roligt att läsa om henne, och jag tycker att det är sorgligt att hon är borta nu. Men jag tänker också på att hon har sagt att hon inte är rädd för att dö. Hon gjorde nämligen just det i samband med en svår förlossning, och kände först besvikelse när hon rycktes bort från det underbara som väntade henne på andra sidan, innan hon insåg att hon så klart ville leva. Och det kan ju vi andra tro vad vi vill om, men hon skriver i sin självbiografi att sedan dess har hon aldrig varit rädd för döden, utan tvärtom tänkt att det är något att se fram emot. När den stunden kommer, märk väl. För jag har ju också läst att självbiografin nästan fick heta "En gång till, tack", men att det inte riktigt passade in på alla upplevelser i livet, så då fick det hellre bli "Livsglädje".

Nu är det jag som plockar fram första delen i Häxmästaren. Det var så länge sedan jag läste den serien. Och första boken innehåller en del riktigt bra stycken. Men jag vet inte om jag vågar läsa just dem så här sent på kvällen.

lördag 1 september 2018

Palace Pier

Palace Pier
av Keith Waterhouse

På 60-talet, fyrtio år innan "Palace Pier" utspelar sig, gav Chris Duffy ut en roman, "Razzle-Dazzle", som blev rätt saå framgångsrik. Hans andra roman blev dock refuserad. För lik den första. Och sedan blev det inget mer. Numera är både Duffy och "Razzle-Dazzle" i stort sett bortglömda. Han och ett ex flyttade till Brighton och började handla med antikviteter. Efter att det tog slut blev han kvar i Brighton och hankar sig fortfarande fram på antikvitetshandeln, trots att han inte vet ett dugg om antikviteter. I vilket fall som helst så är han mest på puben. Han bor i ett hyresrum och har en affär med värdinnan. Och åren går.

Men nu är det litteraturfestival i Brighton, ett tillfälle att försöka hålla sig framme, att namedroppa De Stora Namnen och att bli bitter över att folk helt utan talang blir bästsäljande författare. Den här helgen blir minnesvärd, när Duffy trasslar in sig i lögner och löften, försöker undvika vissa personer och dessutom får nya ledtrådar till var ett förlorat bokmanus han länge har letat efter kan finnas. Planen för vad han ska göra med det om han hittar det är mycket oklar, men det hindrar honom inte från att försätta sig i en rad prekära situationer under sökandet.

Ibland blir "roliga" böcker inte alls särskilt roliga, men här balanseras tokigheterna med sjaskighet och bitterhet och det funkar. Duffy känns som en rätt tvivelaktig person, men det är bara bra.

Jag har bott i Brighton några månader, inte så långt innan den här boken skrevs. Jag känner igen en del platser, men hängde kanske mindre på sunkiga antikmarknader och alkisvänliga pubar.