torsdag 29 augusti 2013

Inte flera mord!

Inte flera mord!
av Maria Lang

Det verkar ju som om Puck och Eje inte kan göra någonting utan att Puck snavar på ett lik. Men riktigt så illa är det väl inte. Till exempel så har de ju gift sig sedan sist, och eftersom det inte finns någon deckare som utspelar sig under deras bröllop så får man väl anta att det inte var curare i bröllopstårtan eller att prästen låg strypt i sakristian. Ändå tycker Pucks pappa att det inträffar alldeles för många mord omkring dem. Eje har ju dessutom skrivit deckare och följer aktuella mordfall med stort intresse, inte minst på grund av att han är vän med kommissarie Christer Wijk. Johannes M. Ekstedt är egyptolog och föredrar lik som varit döda i ett antal tusen år. Puck och Eje ska låna Ejes systers villa, och drar med sig Johannes på en välbehövlig semester. De måste bara lova att vistelsen i Skoga ska vara mordfri.

De hinner inte koppla av särskilt länge innan de hittar en död man på gräsmattan, helt tydligt mördad. Till Johannes stora förtret blir det nu polisutredning. Det är ju inte särskilt förvånande att det uppdagas att grannarna har en hel del hemligheter. Flera av dem beter sig minst sagt märkligt. Jag har läst boken förr, men jag kom inte ihåg vem mördaren var så det var ändå en del att fundera på. Mysig och humoristisk deckare. Precis vad man väntar sig alltså.

tisdag 27 augusti 2013

Det brenner en ild


Det brenner en ild
av Margit Sandemo

Det här ska vara Margit Sandemos allra sista roman. Tråkigt att den inte är särskilt bra. Kiaras saga hör verkligen inte till Margits bättre bokserier. Det finns ju en del idéer som det säkert kunde blivit något bättre av, men ingenting hinner bli särskilt spännande eller intressant förrän det hela redan är avklarat. Att det inte alls verkar utspela sig i den tid det sägs vara gör ju inte heller saken bättre.

Jag tycker att det är väldigt underhållande att personerna i Margits böcker ofta drivs av väldigt låga och till och med löjliga motiv, som maktlystnad, lust, lättja, dumhet, godissug, urinvägsinfektion och diarré. ;-) Det här är också en värld där de goda för det mesta belönas på slutet och de onda straffas, som i en saga. Det är också det hon själv säger att hon skriver, sagor för vuxna. Men jag tycker nog att de som visar sig inte hålla måttet ibland straffas väl hårt för sina synder. I den här serien finns det till exempel en person som från början beskrivs som ganska bra. Vissa brister i karaktären fanns väl, men det tycker jag att man kan ha överseende med, speciellt hos en så ung person som här. I nästa bok tyckte jag att personligheten ändrades ganska mycket till det sämre, jag kände inte riktigt igen henne från första boken. I tredje boken blir det uppenbart att hon inte är av det rätta virket, och hon får vad hon förtjänar på slutet. Men förtjänar hon verkligen något så hemskt som det hon råkar ut för?

Det är ändå kul att läsa för de inbitna fansen, som har läst de flesta av Margits böcker och som kommer känna igen hennes speciella ämnen, personligheter och platser. Det är gåtor, övernaturligheter, ett par söta kärlekshistorier och all den humor man förväntar sig. Men jag kan tyvärr inte rekommendera böckerna till någon annan än de redan frälsta. (Den här ska vidare till min syster nu.) Jag tror dock att böckerna kan vara något bättre på svenska. Jag brukar föredra originalspråket här, men det är ju det här att de ges ut på norska så mycket tidigare ... Vänta vill jag inte.

Kiaras saga:
1. Skytsånden
2. De tre søstrene
3. Det brenner en ild

söndag 25 augusti 2013

En smakebit på søndag (vecka 34)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.    

Nu läser jag äntligen P. D. James dystopi "Människors barn". Jag började läsa boken en gång för många år sedan, blev besviken över att det inte var en deckare och tyckte att det var för tung att läsa. Läste bara några sidor, sedan stod den oläst i min bokhylla länge innan jag lämnade den till loppis. Den blev filmad för några år sedan, men jag har inte sett filmen. Numera är jag dock mer intresserad av dystopier än vad jag var på 90-talet, så för ett par månader köpte jag boken på loppis. Nu tycker jag att den verkar riktigt lovande.

Boken utspelar sig 2021. Nästan trettio år framåt i tiden när boken skrevs, och fortfarande i framtiden för oss, i motsats till en del andra framtidsskildringar. ;) Fast den stora katastrofen inträffade redan 1995. Det var det året det sista människobarnet föddes. Det finns alltså inte längre några barn. De yngsta människorna är nu 25 år gamla.
Jag kommer mycket väl ihåg det tvärsäkra uttalande som en biolog gjorde när det till slut stod klart att det ingenstans i hela världen fanns en gravid kvinna. "Det kommer kanske att ta oss lite tid att upptäcka orsaken till denna uppenbarligen globala ofruktsamhet." Vi har haft tjugofem år på oss och nu förväntar vi oss inte ens att lyckas. Likt en brunstig avelstjur som plötsligt drabbas av impotens känner vi oss förödmjukade i själva kärnan av vår tro på oss själva, för trots all vår kunskap, vår intelligens och vår makt kan vi inte längre göra det som djuren gör rent instinktivt.
(P. D. James, "Människors barn", s. 14)


lördag 24 augusti 2013

Kyssen

Kyssen
av Merethe Lindstrøm

Merethe Lindstrøm har jag ju hört en del om efter att hon fick Nordiska rådets litteraturpris för sin roman "Dager i stillhetens historie" (det var till exempel inte länge sedan det var en smakbit från boken bland Söndagens smakbitar). Jag kan tänka mig att den också är lågmäld (titeln!). För det är det jag skulle vilja kalla novellen "Kyssen". Många outtalade känslor här.

fredag 23 augusti 2013

Ok International


Ok International
av Jakob Ejersbo

Det här är den danska novellen i Novellix Nordiska Fyra, och det visar sig snabbt att handlingen inte har något alls med Danmark eller Norden att göra. Otippat val när man tänker på temat för Fyran kanske? I den isländska novellsamlingen var det ju en del saker som kändes väldigt isländska till exempel. Kul att det blir lite blandat på det här sättet, man vill ju inte att allt ska vara precis som man förväntar sig. Den isländska boken överraskade ju också, med att innehålla en mängd noveller.

Jag läser på pärmen att Jakob Ejersbos storverk är något som kallas Afrikatrilogin och bland annat består av en novellsamling. Jag gissar att "Ok International" är hämtad ur den. Huvudpersonen är född i ett land, med påbrå från andra länder, har pluggat i ett tredje? fjärde? land och är bosatt i ett femte(?). På grund av en något chockartad händelse berättar hon hela historien om sitt liv, om hur det ena ledde till det andra. Och hennes liv är väl helt okej, ganska bra, fast det kanske inte har gått enligt planerna.

torsdag 22 augusti 2013

Nattens mörka toner


Nattens mörka toner
av Domingo Villar

Det här är den första boken i Domingo Villars deckarserie om polisinspektören Leo Caldas. Det finns minst en bok till. Intressant att det utspelar sig i Galicien. Den delen av Spanien vet jag inte mycket om. Fast jag har hört talas om såna där långhalsar, nån sorts havsdjur som är en delikatess där. Jag ser att Domingo Villar är matkritiker till vardags - det förklarar ju en del. Massor av mat och vin i den här boken.

Leo och hans bufflige assistent Rafael Estévez kopplas in på ett mordfall. En jazzmusiker har hittats mördad i sitt hem. Mordet är oerhört grymt och det tar tid innan rättsläkarna ens förstår vad som har hänt. Men vem kan ha utfört det. Leo och Rafa står handfallna, och gör knappt några efterforskningar! Alltså, det blir ju en kortare och elegantare bok så här, men borde de inte börja med att spana brett? De pratar inte ens med offrets närmaste släkt. Leo tänker till och med att det borde han kanske göra, och så gör han inte det.

Men jag tyckte ändå ganska bra om boken. Lite komisk detalj att assistenten Rafa är ny i Galicien (han har blivit förflyttad från Zaragoza, möjligen på grund av att han misskött sig där). Han är alltid otålig och har lätt att ta till våld, och det blir inte bättre av att galicier i allmänhet verkar ha en tendens att ge omständliga svar eller svara på frågor med en annan fråga, eller inte ens förstå att det ställs en fråga till dem. Tur att Leo är mera sansad. Jag kan tänka mig att läsa mer om de här.

Karin har också läst "Nattens mörka toner".

tisdag 20 augusti 2013

The Miseducation of Cameron Post


The Miseducation of Cameron Post
av Emily M. Danforth

När Cameron, tolv år gammal, ska sova över hos sin bästis Irene, och hennes föräldrar mitt i natten skjutsar hem henne och inte vill säga varför, så är hon säker på att alla har fått veta att hon och Irene har kysst varandra och nu ska Cameron ställas till svars. Säkert har man spårat upp hennes föräldrar, som är på campingtur, och fått dem att åka hem för att ta itu med sin onormala dotter. Hennes första förvirrade känsla när hon får veta att hennes föräldrar har dött i en bilolycka är därför lättnad. Ingen vet!

Naturligtvis sörjer hon sina föräldrar sedan. Och hon saknar sitt vanliga liv. Hennes farmor och moster flyttar in i huset för att ta hand om Cameron. Speciellt för hennes moster är det faktiskt en stor uppoffring. Hon var flygvärdinna, alltid på resande fot, levde ett händelserikt liv. Och nu har hon hamnat i en liten håla i Montana, där hon ska bo, jobba (det funkar inte latt kombinera det gamla jobbet med Montana och barn) och ta hand om en ganska fientligt inställd systerdotter. En sak som ska visa sig vara betydelsefull med moster Ruth är att hon är en "born-again christian", som tycker att de ska byta kyrka till en av de där megakyrkorna (som jag förresten har läst om i Barbara Ehrenreichs "Gilla läget") som har enormt mycket aktiviteter. Klart Cameron ska vara med i ungdomsgruppen! Cameron och hennes föräldrar gick på sin höjd till kyrkan till jul och påsk.

I kyrkan och på ungdomsgruppens möten pratar man ibland om homosexualitet, som är en synd och som egentligen inte finns, det är bara felaktiga tankar som man kan få hjälp att komma över. Och det är väl ungefär så de flesta i Camerons lilla stad tänker. Fast Cameron vet inte om hon vill ha hjälp direkt. Det viktiga är att hålla tyst om saken. Och ibland får hon en glimt av andra möjligheter. I Seattle till exempel, där är det inga som helst problem att leva öppet som lesbisk. Det är tidigt 90-tal när Cameron är tonåring, och Seattle är väl den coolaste staden i världen.

Bra bok, fast inte perfekt. Det bästa är de mångfacetterade personerna, inte minst Cameron själv förstås, och skildringen av den amerikanska småstaden. Väldigt bra skrivet. Men det är något skumt med tempot. Det känns som att boken aldrig kommer igång. Det kan visserligen stämma väl överens med Camerons liv. Efter den dramatiska händelsen i början så hänger hon med kompisar, funderar över livet och trånar så småningom efter tjejer hon inte kan få i sådär fyra år. Det är först långt fram i boken som det som jag trodde den skulle handla om händer. Är det en spoiler om jag berättar att Cameron blir skickad till en kristen skola för ungdomar med sexuella problem? (Som väl för minst 90% av eleverna är homosexualitet.) Det står i texten på omslagsflikarna och på alla internetbokhandlar. Det är här berättelsen verkligen tar fart. Fast då har man ju redan läst över halva boken. Så jag är kluven. Det är en läsvärd bok med mycket bra i, men samtidigt är de första 250 sidorna bitvis svåra att ta sig igenom. Och 250 sidor är ganska många sidor. Nu menar jag inte att alla de sidorna är tråkiga eller ointressanta. (Och det händer mycket, mycket mer än vad jag har tagit upp i den här texten.) Men de kunde kanske ha varit något färre?

måndag 19 augusti 2013

Ny Nygårdshaug!

Det har tydligen kommit en ny bok i Gert Nygårdshaugs deckarserie om Fredric Drum och Skarphedin Olsen. Egentligen skulle det väl bara bli de tio böcker som redan fanns, men det verkar som att när Nygårdshaug kom på en ny deckarintrig så var det lika bra att använda sig av de befintliga karaktärerna. :-)

Den boken måste jag ju bara läsa! De brukar vara ganska så originella.

Läs mer här: Tar livet av Dan Brown i ny bok

Och så här har jag skrivit om de tidigare böckerna:
1. "Honningkrukken"
2. "Jegerdukken"
3. "Dødens codex"
4. "Det niende prinsipp"
5. "Cassandras finger"
6. "Kiste nummer fem"
7. "Den balsamerte ulven"
8. "Liljer fra Jerusalem"
9. "Alle orkaners mor"
10. "Rødsonen"

söndag 18 augusti 2013

En smakebit på søndag (vecka 33)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.   

Jag började läsa en Maria Lang-deckare igår, och det visade sig att den utspelar sig i mitten av augusti. Det passar ju bra. Fast jag tycker ändå att de verkar ha bättre augustiväder i Skoga 1951(?) än i Varberg 2013.

Puck och Einar är numera gifta. De ska tillbringa semestern i Ejes barndomshem i Skoga (hans syster bor där med sin familj, men de är bortresta), och har även övertalat Puck far, professorn i egyptologi Johannes M. Ekstedt, att följa med. Han behöver verkligen semester. Men är det nåt han avskyr är det mordfall. Puck och Einar är ju goda vänner med en kriminalkommisarie. Einar både läser och har skrivit deckare och han följer rapporter om mord i tidningarna med stort intresse. Puck har ju dessutom en tendens att snubbla över lik. Så för att Johannes ska följa med på semester så får de lova: Inte flera mord!

Pappa tog av sig de kraftiga hornbågarna, och de mörkblå ögonen verkade trötta och grubblande när han långsamt sade:
- Jag är rädd att jag måste berätta det för er. Någonting måste väl göras åt det, antar jag.
Han gjorde ett uppehåll och fortsatte därpå i samma beklagande ton, som han skulle ha använt till en kuggad tentand:
- Jag tycker inte på något sätt om det ... Men ett faktum är att det ligger ett lik på vår gräsmatta.
Det enda jag lyckades åstadkomma var ett dumt upprepande av de otroliga orden:
- Ett lik? På vår gräsmatta.
Einar log uppskattande.
- Roligt att Johannes orkar skämta så här tidigt om morgonen.
Men jag kände hur det började krypa och strama i mina hårrötter när pappa med stort allvar lyfte ett finger och pekade neråt åkanten.
- Det ligger där nere ... bakom syrenbuskarna. Och det förefaller mig som om det skulle vara mycket väl bibehållet.
(Maria Lang, "Inte flera mord!", s. 17)


lördag 17 augusti 2013

Bödelns dotter

Bödelns dotter
av Margit Sandemo

Jag tyckte det var lika bra att läsa en Isfolksbok till, när jag ändå höll på. "Bödelns dotter" är precis som boken före en deckargåta som inte ger så många ledtrådar till Isfolkets gåtor, men jag tycker bättre om den här boken. Jag tror de flesta isfolksläsare tycker om historien om Hilde Joelsdotter, som faktiskt inte är något så fint som "bödelns dotter" som det påstås i titeln. Hon är dotter till bödelns hantlangare, och står alltså ännu lägre i rang.

Vi är tillbaka i Norge (förra boken utspelade sig i Danmark), där de flesta av Isfolket bor. Några nedgrävda kvinnolik hittas i skogen, uppenbarligen mördade. Eftersom det tycks vara trolldom i bilden så faller misstankarna genst på Isfolket. Fogden har ju hört ett och annat om dem. själva vill de ju inte tro något sånt om varandra, men faktum är att Isfolkets onda arv har dykt upp sent i livet hos vissa drabbade. Hur väl känner de varandra?

Och så får man läsa den sorgliga historien om Hildes liv. Sedan hennes far åtog sig sysslan som rackare så har ingen velat ha något med dem att göra. De bor ensligt till, och rackaren själv är inte mycket att prata med. I över femton år har hon i stort sett bara umgåtts med husdjuren. Men det är de som bor närmast fyndplatsen, och plötsligt får Hilde besök. Av den stilige Andreas Lind av Isfolket till och med.

Det här är ju en söt bok, och man måste ju bara tycka om Hilde. Vad gäller deckargåtan så kom jag ihåg precis allt om hur det hängde ihop, så jag har svårt att avgöra hur bra den är. Helt okej, i alla fall. Jag vet inte om folk tänker på hur många av Margits böcker som faktiskt har en deckarintrig. Det är många av dem. De hade kanske inte klarat sig som vanliga deckare, men de är småkluriga och småtrevliga.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet

Spökslottet


Spökslottet
av Margit Sandemo

"Spökslottet" är den första av böckerna i Sagan om Isfolket som är lite ... meh. Det är liksom inget speciellt med den. Den handlar om Tancred, en av Isfolkets helt vanliga familjemedlemmar, som inte har några särskilda krafter. Han är bara en vanlig ungdom, av familjens danska gren, den som är väldigt adlig. Han är glad och lättsam, men i början av den här boken lite mindre glad över att behöva åka och besöka sin gamla faster i hennes slott på Jylland. Fast snart börjar det hända saker. Han träffar på en ung flicka i skogen. Hon är mycket vacker, tycker Tancred, och mycket rädd. Och kort därefter har Tancred en egen skräckupplevelse.

Det är inte mindre än tre deckargåtor i boken, det är spänning, romantik och familjen rör sig dessutom i utkanten av en del politiska intriger. Tancreds mor var ju barnflicka åt kungens barn, och nu är de barnen vuxna och en del av det politiska spelet (det här är alltså verkliga händelser, minus Isfolket). Men det kommer inte fram något nytt om gåtorna kring Isfolket. Nu har de ju inte heller målmedvetet börjat kämpa emot släktens förbannelse än. I kommande böcker kommer det ju finnas folk som aktivt gör efterforskningar och försöker bryta förbannelsen. Förutom slutstriden, så är det ju väldigt spännande när man får veta något nytt om Isfolkets bakgrund. "Spökslottet" är inte en viktig del av den tråden i handlingen. Fast ganska mysig ändå.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet

torsdag 15 augusti 2013

Det onda arvet


Det onda arvet
av Margit Sandemo

I den sjätte boken i Sagan om Isfolket inser man verkligen vad det så kallade "onda arvet" kan leda till. Det föds ju en i varje generation som har övernaturliga krafter och är ond, men hittills har det ju inte varit så illa. Tengel den gode lyckades ju stå emot sin vilja att göra ont, och i nästa generation fanns Sol av Isfolket, som väl inte direkt kunde kallas ond heller. Man vet ju att det har funnits riktigt skräckinjagade släktingar längre bakåt i historien, men läsaren har väl inte riktigt insett hur illa det kan bli.

Men nu finns det två små pojkar i släkten. De är bröder. Den ene är vanlig, om än otroligt snäll och god, och den andre vet att dölja sin ondska väl. Alla i familjen vet att han är drabbad, och alla är rädda för vad som kan hända, men det betyder inte att de tycker illa om honom. Särskilt hans faster Cecilie är riktigt förtjust i honom, men hon är inte naiv - hon har aldrig låtit honom träffa hennes egna barn. Inget vet riktigt var de har den här pojken, Kolgrim. Och han är intelligent. När hans åttaårige bror försvinner spårlöst så är Kolgrim bortrest och kan alltså inte ha haft något med saken att göra. Men många misstänker att Kolgrim vet mer om saken än han ger sken av.

Det här är en ganska sorglig bok, åtminstone den biten som handlar om vad som hände med lille Mattias. Men det händer mycket annat också. Och allt hänger ihop. De första böckerna i serien är ju bra allihop, med genomtänkt handling. Jag gillar också att man får små bitar av Isfolkets hemligheter lite då och då. Som här, där man äntligen inser hur hemsk släktens förbannelse verkligen är för de drabbade och deras anhöriga. Tidigare har det mest handlat om de fysiska egenheter vissa av de drabbade har, och som gör att deras mödrar ofta dör under förlossningen.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden

onsdag 14 augusti 2013

Det gula huset


Det gula huset
av Gyrðir Elíasson

"Det gula huset" är en av böckerna ur Novellix nordiska fyra, som väl kom ut ungefär vid Bokmässan förra året. Jag misstänker att det var då jag köpte dem, i alla fall. Nu är det snart Bokmässa igen. Det tar tid för mig att komma igenom alla hundratals böcker som jag ju vill läsa NU!

I "Det gula huset" bjuds det inte bara på en novell. Gyrðir Elíassons noveller är mycket korta, så här får det plats inte mindre än sju stycken. Det är liksom ett tillfälle som beskrivs, och det är allt. Trots att det inte ens är trettio sidor är det nog bäst att inte läsa boken i en sittning. Kanske bara läsa en novell i taget. Man vill inte blanda ihop dem och man vill hinna tänka lite på dem. På varje novell. Nu följde jag ju kanske inte riktigt min egen rekommendation ... Du vet hur det blir.

måndag 12 augusti 2013

Ukjente stier


Ukjente stier
av May Grethe Lerum

Det är alltid spännande när en serie byter personer eller miljö. I den här boken är det byte av miljö. Johannas liv har ju tagit en ganska oväntad, och oönskad, vändning om man säger så. Fast egentligen är hon kanske lyckligare nu. Det beror väl på vilken period av henne liv man jämför med.

Ibland känns det lite tungt att komma sig vidare i Livets døtre. Det är så många böcker, och de är inte så där vansinnigt lättlästa som t.ex. Margit Sandemos långa serier, och jag har så många andra böcker som jag också vill läsa. Men de är ju ändå dramatiska och underhållande, och jag vill gärna veta hur det går.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring

söndag 11 augusti 2013

En smakebit på søndag (vecka 32)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.   

På sommaren är läsecirkeln som jag är med i inte aktiv, men nu är det augusti, jag har börjat jobba efter semestern och om några veckor blir det läsecirkelsmöte igen. Så det börjar väl bli dags att läsa en av de båda böckerna som vi läser över sommaren.

Domingo Villar är en ny författare för mig. Han skriver en deckarserie som utspelar sig i Galicien i nordvästra Spanien. Det här är den första boken i serien, och eftersom jag precis har börjat läsa så är det från kapitel 1.

Luis Reigosa valde ut en cd ur hyllan, stoppade in den i spelaren och hällde upp det de skulle dricka i vida glas vilkas kanter han i förväg hade gnidit med ett citronskal. Han anade inte att det skulle bli de sista glas han fyllde.
De hörde blåsten vina utanför när de gick nedför trappan mot sovrummet, med armarna om varandra. Från vardagsrummet hördes Billie Holidays underbara The man I love.
(Domingo Villar, "Nattens mörka toner", s. 7)


lördag 10 augusti 2013

Mord på ljusa dagen

Mord på ljusa dagen
av Agatha Christie

"Mord på ljusa dagen" är en av de Christiedeckare som jag har läst tidigare, men jag hade naturligtvis inte en susning om mördare eller motiv. Det är för lurigt för mig, men inte för Hercule Poirot förstås. Här semestrar han på Glade Rogers hotell (piratflaggan Jolly Roger alltså - jag har aldrig sett det översättas till Glade Roger förr, jag tycker att det låter ungefär som Galne Gunnar), ett lugnt badhotell på en ö (vid högvatten, annars är det en udde eller en halvö) vid den engelska kusten. Vem som helst kan räkna ut att ett mord inträffar, men sedan kan åtminstone inte jag räkna ut något alls. Det är precis så jag vill ha det.

fredag 9 augusti 2013

The Ocean at the End of the Lane


The Ocean at the End of the Lane
av Neil Gaiman

En dag på min semester, när jag inte hade något annat planerat, så plockade jag fram min nya Neil Gaiman-roman och läste och läste. Precis som jag hade tänkt. Jag kan inte säga något om till exempel vädret den dagen. Sånt är inte så viktigt. Det viktiga är att man har en bra bok och inget man måste göra.

En man har rest tillbaka till Sussex, där han bodde som barn, för att närvara vid en begravning. Efteråt kör han runt på landsbygden och upptäcker att han har hamnat precis bredvid sitt barndomshem. På gården som låg bredvid, där hans kompis Lettie bodde med sin mamma och mormor. plötsligt minns han helt tydligt allt som hände när han var sju år, och som han trodde att han hade glömt.

Platsen och tiden, och till och med pojken själv, är inspirerade av Neil Gaimans egen barndom. Det är till och med bilder på honom som barn på omslagets flikar. Åtminstone ett av dem har jag sett i hans blogg, det som föreställer hur han har klättrat uppför (eller ska klättra nerför) ett stuprör. Det gör pojken i boken också, för det har han läst i böcker att pojkar gör. Stuprören var förresten betydligt stadigare förr, får vi veta. De var inte gjorda av plast då. Pojken gillar att läsa och att gå omkring och upptäcka sina omgivningar. Och som alla barn är han oimgiven av stora människor som bestämmer över honom, och vars handlingar ibland är ologiska och skrämmande.

En fin roman som känns väldigt gaimansk. Jag kommer ibland att tänka på andra av hans böcker under läsningen. Inte så att han kör på i gamla hjulspår, utan mer att det finns vissa teman som han återkommer till. Det är mer fantasy över boken än vad jag hade förväntat mig. Jag vet, konstigt av mig att ha den förväntningen på en bok av Neil Gaiman, men jag antar att det är så att man bara berättar om bokens början för att inte avslöja för mycket. Jag tyckte om hur, låt oss kalla dem för fantasyelementen, blandades med och förstärkte de mer vardagliga händelser som skrämmer en sjuåring, och läsaren.

tisdag 6 augusti 2013

De tre søstrene


De tre søstrene
av Margit Sandemo

Den första boken i Kiaras saga slutade spännande, och här får man veta vad som hände sedan. Och det är flera mysterier som ska lösas, man ska reda upp i Kiaras dysfunktionella familj och dessutom har man med övernaturliga väsen att göra. Det är mycket som ska hända, och jag tycker att det går alldeles för fort. Samtidigt är det något jag gillar med böckerna. Det är att man känner igen Margits teman och stil så tydligt, om man som jag har läst nästan alla henens tidigare böcker. Det finns något trivsamt med det.

måndag 5 augusti 2013

Vince & Joy


Vince & Joy
av Lisa Jewell

Vince och Joy träffas på en husvagnscamping på 80-talet. De är nitton respektive arton år gamla och båda är där med sina föräldrar. Många år senare, efter en skilsmässa, berättar Vince för sina vänner om Joy, den fantastiska tjejen han träffade och förlorade oskulden till. Det var bara det att nästa morgon var hela hennes familj försvunnen. Det enda spåret var ett brev från Joy, där bläcket var utsmetat och det enda Vince kunde tyda var att hon skämdes. Så tydligen har han ljusare minnen från händelsen än vad hon har.

Självklart hade de maximal otur med vad som suddades ut och vad som syntes i Joys brev. Men de förlorar kontakten, men det är nästan som om Ödet vill fixa ihop dem ändå. Flera gånger genom åren är de så väldigt nära att träffas.

Man får läsa om vad båda Vince och Joy gör under de kommande tjugo åren ungefär. Det var faktiskt en väldigt förutsägbar bok. Alla mina teorier om vad som skulle hända visade sig stämma. Trots det tyckte jag om boken. Den var mysig och lättläst, fast ändå med en del konflikter som höll spänningen uppe. Och Vince och Joy var ju sympatiska. Man vill verkligen veta hur det ska gå för dem, även om man har en ganska god gissning.

söndag 4 augusti 2013

En smakebit på søndag (vecka 31)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.   

Nu var det ett tag sedan jag var med i En smakebit på søndag. En söndag var jag bortrest, och jag har också haft en del problem med datorn under sommaren. Lösningen blev att min bror installerade Windows igen, och förra söndagen hade jag inte hunnit lägga in alla program och enheter förrän framåt kvällen. Pappa fick komma och hjälpa mig med trilskande drivrutiner. :)

Mari frågar idag om vi är trötta på Smakbitarna. Absolut inte! säger jag. Jag tycker att det är roligt att gå in i en massa bloggar som jag annars inte skulle ha hittat, och att få läsa om en massa böcker som jag annars kanske inte skulle ha hört talas om. Den här veckan är det förresten två år sedan den första smakbiten jag delade med mig av. Men Mari har väl hållit på mycket längre. Var detta nummer 200?

Just nu är det Sagan om Isfolket som gäller hemma hos mig. Jag har läst flera böcker i serien den här veckan. Kanske att jag borde läsa något annat efter den här, del 8, som är en av böckerna med en deckargåta i. Liken efter flera kvinnor har hittats nedgrävda i skogen och det pratas om att det ligger trolldom bakom (detta är på 1600-talet).
Fogden såg strängt på dem. - Vi känner alla till, att er släkt har haft mycket underligt fiffel för sig genom tiderna. Så i mitt hjärta finns det inget tvivel. Det är en av er som står bakom dessa ogärningar. Och jag ska nog finna ut vem.
(Margit Sandemo, "Bödelns dotter", s. 44)

lördag 3 augusti 2013

Neste gang blir alt riktig


Neste gang blir alt riktig
av Lene Ask

Jag hittade ett nytt seriealbum av Lene Ask när jag var i Norge härom veckan. Roligt. Jag tyckte ju mycket om hennes "Hitler, Jesus og farfar". När jag läser mer om henne på nätet så ser jag att det ska finnas ett tredje, som jag helt har missat, "Da jeg reddet verden".

Marit har bott i Oslo i tio år, men när hennes pappa går bort så måste hon resa tillbaka till hembygden för en kort tid. Martit har alltid stått sin pappa närmast, medan förhållandet till mamman har varit ansträngt. Och under de här åren har avståndet till gamla vänner och klasskompisar vuxit. De förstår sig inte på Marit. Varför flyttar hon inte hem, tar över gården och gifter sig?

Scener från Marits barndom varvas med nutid. Väldigt fint seriealbum om en familj med problem som säkert är ganska vanliga. Det är inga extremt dramatiska händelser här (ett dödsfall förstås, men sånt händer ju hela tiden), utan här är det är den vardagliga dramatiken, kanske i hur någon säger något eller hur någon är tyst.

torsdag 1 augusti 2013

De blå skorna


De blå skorna
av Linda Olsson

Jag borde inte ha väntat så länge med att blogga om "De blå skorna" att jag redan har hunnit glömma det mesta. Något med en far som plötsligt flyttar till Frankrike och helt byter liv på gamla dagar, och nu, efter hans död, hittar hans vuxna barn ett par mystiska skor i hans lägenhet. Varför är de sparade när han har gjort sig av med nästan alla andra ägodelar innan sin död? Helt okej novell, var det väl. jag gillade den i alla fall bättre än författarens roman "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". Det var kanske mindre distans till huvudpersonen här. Eller så fungerar det helt enkelt bättre i den här berättelsen. Så kan det nog ha varit.

SUB

1258 böcker i SUB:en. Oojdå.

Men titta, jag har fått tag på den där boken som jag läste när jag var liten! Den var sååå bra, men jag visste inte vad den hette. Se min efterlysning från en dryg vecka sedan. Jag hittade den själv till slut, efter lite mer kreativ googling än tidigare försök. Hurra! Och allt finns ju på Bokbörsen. Okej, inte riktigt allt, men mycket. Den här till exempel.