torsdag 20 september 2018

Bodies

Bodies
av Si Spencer
Illustrerad av Dean Ormston, Phil Winslade, Meghan Hetrick, Tula Lotay, Lee Loughride

Fyra detektiver från fyra olika tidsepoker undersöker varsitt mord i London. Men det finns något sorts sammanhang mellan fallen.

Jag tyckte att flera av huvudpersonerna var ganska intressanta, och gillade idén med poliser i olika tider. Jag hade gärna läst längre historier om några av dem. Nu blev det lite kort och för mycket fokus på det här mystiska sammanhanget mellan de olika mordfallen.

onsdag 19 september 2018

Önska kostar ingenting

Önska kostar ingenting
av Sara Lövestam

Se även "Sanning med modifikation". Kouplan lever nu på att panta flaskor. En dag hör han dock något som får honom att ana att han kan ha träffat på en person som har användning för en privatdetektiv.

Borgarrådet Jenny har just blivit lurad på hundratusentals kronor av personen som hon trodde var hennes flickvän. Tydligen var hon bara en solochvårare (ett nytt ord för Kouplan). Detta får absolut inte komma ut, så att gå till polisen är uteslutet. Ett jobb för Kouplan. Men också ett uppdrag som tvingar honom att ta stora risker. Han har ju själv starka skäl till att inte vilja bli upptäckt av polisen.

Halvvägs i serien om Kouplan och jag älskar den hittills. Jag gillar att fallen inte utvecklas som man tror, och att lösningarna som Kouplan hittar ofta inte är vad hans uppdragsgivare hade förväntat sig.

måndag 17 september 2018

Mödrar och söner

Mödrar och söner
av Theodor Kallifatides

Jag har läst någon enstaka bok av Theodor Kallifatides tidigare, men jag vill minnas att jag inte riktigt fattade grejen. "Mödrar och söner" tycker jag bättre om. Eller, nu tycker jag bättre om det här?

Kallifatides reser till Grekland för att hälsa på sin mamma, som vid den här tiden var över nittio år gammal. Hans bror kommer förstås på besök och han möter några gamla vänner på stan. Dessutom varvas det som känns som en sorts resedagbok med en självbiografi av hans bortgångne far. Med tanke på att meningen med den här boken är att skriva om modern så handlar det väldigt mycket om fadern och andra.

söndag 16 september 2018

The Prefab Bathroom

The Prefab Bathroom: An Architectural History
av Deborah Schneidermann och Bishakh Kumar Son

Spontant bibliotekslån från serieavdelningen. Precis vad det låter som, en faktabok i serieform om färdigtillverkade badrumsenheter. Mest om arkitekter som har haft visioner, och enstaka byggnader där man har använt någon sådan lösning. Det har väl aldrig riktigt slagit igenom på bred front. Jag trodde att boken skulle vara populärt hållen, men det känns nästan som kurslitteratur. I alla fall som om man måste vara väldigt intresserad av arkitektur för att gilla boken. (Jag kan inte riktigt uttala mig om vad man skulle tycka om boken i så fall.) Text och bild blir ofta inte den helhet som man kunde förväntat sig, och det är alltid synd.

lördag 15 september 2018

Händelsehorisonten

Händelsehorisonten
av Balsam Karam

En poetisk och politisk roman som är en dystopi, men en som till stora delar känns som att ungefär det här händer någonstans redan idag. Kvinnor och barn, vars papper inte var i ordning, har någonstans byggt upp en kåkstad, de så kallade Utkanterna. De är fattiga, men sammanhållningen är stark. I närheten finns staden de fördrivits från, som verkar vara som vilken större nutida stad som helst. Det som framför allt får det att kännas som att det inte är nutid är att tonårsflickan Milde från Utkanterna, som har gripits för terrorism, ska straffas genom att skickas ut i rymden och in i ett svart hål. Detta för att främja vetenskapen.

måndag 10 september 2018

Tre små gummor

Tre små gummor
av Maria Lang

Skriver man deckare som utspelar sig i en stad som är baserad på Nora, så måste man väl nästan skriva en som handlar om tre små gummor som ska på marknad. I Skoga, som staden heter i Langs böcker. För ovanlighetens skull är handlingen förlagd några årtionden innan boken är skriven. Kanske var marknaderna bättre på den tiden?

Det är tre till åren komna systrar som ska gå på marknaden, precis som de har gjort varje år sedan de var barn. Men den här gången går det illa.

Leo Berggren, polischefen som ofta tillkallas när Puck och Eje Bure har hittat en död kropp i Skoga med omnejd, är här en ung poliskonstapel. Eje själv och hans kompis Christer Wijk är småknattar som springer omkring överallt på marknaden, helst utom synhåll för sina föräldrar. En rolig idé och en underhållande deckare.

söndag 9 september 2018

Samma tid nästa vecka?

Samma tid nästa vecka?
av David Nicholls

Man borde väl inte rymma in i feelgood på valdagen, men ... (Faktiskt läser jag något helt annat just nu, den här läste jag för flera veckor sedan.)

Det här är en humoristisk berättelse om ett barn helt utan talanger. Hans pappa köper ett piano för att se om det kanske är det sonen har fallenhet för. Det verkar inte vara det, men han tycker själv att det är roligt och man ordnar med pianolektioner. Och, ja ... Ni får väl läsa själva.

lördag 8 september 2018

Tretton dagar med John C

Tretton dagar med John C
av Jojo Moyes

I den här novellen hittar en kvinna, som är missnöjd med sitt liv och sin man, en tappad mobiltelefon med meddelanden från en man som verkar mycket mer spännande.

Tyvärr inte någon höjdare, tyckte jag.

onsdag 5 september 2018

Försenad

Försenad med räkningen av min SUB den här månaden. Det är lite kaos här hemma p.g.a. att mitt badrum renoveras, och när jag skulle räkna böckerna tappade jag bort mig i hundratalen. Nu har jag räknat om och jodå, är över 2000 nu. 2001. Rimligt!

Har också dragit lott om vilken bok som dammet ska blåsas bort från. Det blev "Disobedience" av Naomi Alderman. En bok som jag tror kommer vara riktigt bra. Konstigt att den har blivit liggande egentligen.

söndag 2 september 2018

Margit Sandemo 1924-2018

 
I kväll nåddes jag av nyheten att Margit Sandemo har avlidit. Hon somnade in vid 94 års ålder. Det var min kompis Kristin som skickade en länk till en artikel om dödsfallet. Kristin, som jag lärde känna för tjugo år sedan genom Margit-fandomen och vars förstfödde jag är gudmor till.

Tydligen var jag ganska sent ute med att läsa Sagan om Isfolket. Jag hade några klasskompisar på gymnasiet som hela tiden försökte tipsa om den men det dröjde ett tag innan jag lät mig tipsas. På den tiden eller i den åldern köpte man ju inte böcker i första taget, så min kompis Linda, som var en av de som älskade serien, ägde faktiskt inte böckerna själv. Men jag fick låna de första av en av hennes kompisar, och redan i första boken var jag helt fast. Jag älskade stämningen, magin, persongalleriet, miljöerna och hur man fick följa släkten genom århundradena. Det dröjde inte länge förrän jag började samla på dem själv. Jag kommer ihåg hur jag var inlagd för observation på sjukhus sommaren 1996 (misstänkt blindtarmsinflammation, det gick över av sig själv) och läste "Den siste riddaren" till långt efter vad sjukhuset menar är läggdags.
Bokmässan 2003. Jag, min syster, Kristin och Margit.

Man hade ju fått internet vid den här tiden och självklart sökte man efter all info som fanns. Så hittade man isfolksföreningar. Så startade man en egen förening. Så startade man en till. Så insåg man att man inte var ämnad för föreningslivet, i alla fall inte som något annat än medlem. Men några höjdpunkter var ju när jag, min syster – som jag tidigt fick in på Sandemospåret – och Kristin (som jag nämnde tidigare) fick träffa Margit i enrum på bokmässan 2003. Eller när medlemmar ur olika föreningar blev inbjudna till festligheterna på Oslo Plaza i samband med Margits 80-årsdag 2004. Kristin hade ordnat inbjudningar för ett gäng av oss (själv fick hon dock förhinder) och så sov vi på någons golv bortåt Drammen någonstans. Dessutom hade ju alla föreningar upplägget att man hade ett alias från böckerna (ibland bara Sagan om Isfolket, ibland även Häxmästaren och Legenden om Ljusets rike, som ju existerar i samma fiktiva universum). Och även om jag aldrig har varit så förtjust i lajv, så var det ändå väldigt roligt med isfolkslajv. Jag har varit Liv och Tova i olika föreningar.

Jag har fortfarande en oväntad mängd norska kontakter på sociala medier. Jag har också vänner som jag har känt sedan den här tiden och fortfarande umgås med, så att semesterresor ofta har gått till Västerbotten, för där bor Marie, eller lite utanför Oslo, för där bor Kristin. Ni vet, de där platserna som alla väljer att resa till.
Margits officiella 80-årsfirande. Oslo Plaza 2004.

Hela tiden har det kommit ut nya böcker av Margit, och vi har samlat de äldre böckerna, och vi har hissat eller dissat. Det är aldrig något som har kunnat mäta sig med Sagan om Isfolket, men det kunde man väl inte begära heller. Har man läst efterordet till sagan om Isfolket, där Margit bland annat berättar om hur hon blev utbränd under skrivandet men inte slutade för det. Hon slutade bara att skriva fristående böcker vid sidan av.

Har man läst många av böckerna märker man ju också att personer och intrig ofta påminner om varandra. Det finns ofta en grupp som ska utföra ett uppdrag, och gruppens sammansättning är sig ofta ganska lik. Ibland är böckerna bättre och ibland är de sämre. Man får bara en känsla av att hon tyckte om att skriva. Vissa händelser går också igen, och ibland är det sådant som väl är till viss del hämtat ur hennes eget liv. Jag tänker på att det flera gånger förekommer övergrepp mot barn, och jag tror också detta med att många av hennes karaktärer hellre umgås med djur än med människor är inspirerat av verkligheten. Hennes egen släkthistoria – med svensk adel på ena sidan och bönder från de norska fjällen på den andra – har väl också varit en inspiration. Den där svenska adelssläkten som en gren av Isfolket följer i många generationer, det är Margits förfäder. Fast det vet vi ju, det berättar hon ju för Gabriel i en av de konstigaste plot twistarna i Isfolket. (Jag kunde sagt spoiler, men ni har ju förstås läst.)

För några år sedan berättade Margit att hon skulle pensionera sig och inte skriva fler böcker. Men sedan ändrade hon sig och det blev några böcker till, varav den sista påminde om hennes mysiga följetonger från förr. Och så fick hon ju ett uppsving i samband med att böckerna blev inlästa för Storytel. Tidigare har det nästan aldrig stått om henne i svenska tidningar, men plötsligt dök det upp stora porträttintervjuer. Roligt att läsa om henne, och jag tycker att det är sorgligt att hon är borta nu. Men jag tänker också på att hon har sagt att hon inte är rädd för att dö. Hon gjorde nämligen just det i samband med en svår förlossning, och kände först besvikelse när hon rycktes bort från det underbara som väntade henne på andra sidan, innan hon insåg att hon så klart ville leva. Och det kan ju vi andra tro vad vi vill om, men hon skriver i sin självbiografi att sedan dess har hon aldrig varit rädd för döden, utan tvärtom tänkt att det är något att se fram emot. När den stunden kommer, märk väl. För jag har ju också läst att självbiografin nästan fick heta "En gång till, tack", men att det inte riktigt passade in på alla upplevelser i livet, så då fick det hellre bli "Livsglädje".

Nu är det jag som plockar fram första delen i Häxmästaren. Det var så länge sedan jag läste den serien. Och första boken innehåller en del riktigt bra stycken. Men jag vet inte om jag vågar läsa just dem så här sent på kvällen.

lördag 1 september 2018

Palace Pier

Palace Pier
av Keith Waterhouse

På 60-talet, fyrtio år innan "Palace Pier" utspelar sig, gav Chris Duffy ut en roman, "Razzle-Dazzle", som blev rätt saå framgångsrik. Hans andra roman blev dock refuserad. För lik den första. Och sedan blev det inget mer. Numera är både Duffy och "Razzle-Dazzle" i stort sett bortglömda. Han och ett ex flyttade till Brighton och började handla med antikviteter. Efter att det tog slut blev han kvar i Brighton och hankar sig fortfarande fram på antikvitetshandeln, trots att han inte vet ett dugg om antikviteter. I vilket fall som helst så är han mest på puben. Han bor i ett hyresrum och har en affär med värdinnan. Och åren går.

Men nu är det litteraturfestival i Brighton, ett tillfälle att försöka hålla sig framme, att namedroppa De Stora Namnen och att bli bitter över att folk helt utan talang blir bästsäljande författare. Den här helgen blir minnesvärd, när Duffy trasslar in sig i lögner och löften, försöker undvika vissa personer och dessutom får nya ledtrådar till var ett förlorat bokmanus han länge har letat efter kan finnas. Planen för vad han ska göra med det om han hittar det är mycket oklar, men det hindrar honom inte från att försätta sig i en rad prekära situationer under sökandet.

Ibland blir "roliga" böcker inte alls särskilt roliga, men här balanseras tokigheterna med sjaskighet och bitterhet och det funkar. Duffy känns som en rätt tvivelaktig person, men det är bara bra.

Jag har bott i Brighton några månader, inte så långt innan den här boken skrevs. Jag känner igen en del platser, men hängde kanske mindre på sunkiga antikmarknader och alkisvänliga pubar.

onsdag 29 augusti 2018

Himmelbjørnens skog

Himmelbjørnens skog
av Britt Karin Larsen

Jag dröjde nog lite för länge med att läsa den andra boken i serien om folket på Finnskogen. Det har väl gått något år sedan jag läste "Det vokser et tre i Mostamägg" och jag kom inte riktigt ihåg vem som var vem och hurdana förhållanden de hade till varandra. Men det dröjer inte länge innan man har allt klart för sig igen. Och vissa händelser i förra boken glömmer man ju inte i första taget.

Det som slog mig under läsningen av förra boken var hur tidlöst livet verkade i Finnskogen. Inte förrän några utomstående dök upp insåg jag att det utspelade sig på 1800-talet. Det kunde lika gärna varit ett par hundra år tidigare. Nu vet jag ju ungefär när det hela utspelar sig, och kanske har man lite mer kontakt med omvärlden här. Flera av personerna i böckerna hade sina skäl till att inte vilja ha så mycket kontakt med utomstående, men på grund av omständigheterna är de nu så illa tvungna. De unga talar mycket bättre svenska numera, och en av de gamla förutspår att om några generationer kommer ingen längre tala finska. Och samtidigt har man de som ännu utför alla traditionella ceremonier kring björnjakt.

Jag ser fram emot att få läsa nästa bok i serien. Både för att få följa folket vidare, men också för språket och stämningen i böckerna.

söndag 26 augusti 2018

Ett hjärta åt Kri

Ett hjärta åt Kri
av Ester Ringnér-Lundgren

För att vara en bok som ska handla om Kri så handlar den väldigt mycket om Lena, som Vimsi och hon lärde känna i förra boken. Många kapitel handlar om Lena och konstnären som hon räddat undan svält och dåliga konstnärliga beslut. Joel, som han heter, ska komma och fira jul med Lenas familj. Lenas bror klagar på att hon har blivit så tråkig, och plötsligt inser Lena att hon ju är kär i Joel. Detta kompliceras av en ganska rejält tilltagen åldersskillnad, samt att Joel bara har ögon för en annan. Är det inte typiskt, tänker man samtidigt som man undrar om inte Ester Ringnér-Lundgren hellre hade velat skriva en Lena-serie än en Kri-serie.

Men både Kri och Vimsi är också med på ett hörn åtminstone. Kri läser bland annat en annons för en välgörenhetsorganisation som hjälper barn på flykt och känner att hon borde göra något mer än att bara skänka en liten slant. Kanske någon sorts soaré till förmån för Rädda barnen? Det är nästan så jag tror att det är obligatoriskt för flickbokshuvudpersoner att anordna något i den stilen. Jag tycker egentligen att det är roligast att läsa om deras mer vardagliga förehavanden, till exempel när Kri, Vimsi och Lena har uppesittarkväll, fast beslutna att göra klart handarbetena de ska ge bort i julklapp om de så ska vara vakna till nästa morgon. Mysigt, även om Kriböckerna inte går upp emot Lottaböckerna.

Just den här boken har givit upphov till ett litet omslagsmysterium, men det får jag nästan lov att återkomma till senare.

torsdag 23 augusti 2018

Göra om

Göra om
av Sophie Kinsella

Kan det vara så att det här är det första jag läser av Sophie Kinsella? Jag vet inte.

Emmas kompis Fizz drar alltid igång en massa konstiga projekt – man kan ju inte bara skaffa ett vanligt jobb! – och Emma blir alltid inblandad på något sätt. Nu har Fizz bestämt sig för att börja jobba som inredningsarkitekt, och Emma ska tydligen hjälpa henne. Genom en oerhörd slump finns det en koppling till Emmas förflutna. Det har hänt mycket i Emmas liv sedan dess, men hon har inte glömt.

Trevlig berättelse, och allt med Fizz är riktigt kul. Jag kanske ska försöka mig på Shopaholic-serien i alla fall. Om den är lika rolig.

onsdag 22 augusti 2018

Att gå vidare

Att gå vidare
av Nora Ephron

Nora Ephron berättar här om en lägenhet hon bodde i. Den låg i en jättetrevlig byggnad i New York, och hon kunde inte begripa att folk någonsin flyttade ut. Framför allt är det huset som hon älskade. Men allt har sin tid. En dag känner även hon att det är dags att flytta.

Jag gillade den här texten om folket i ett hus i New York. Den ingår i Novellix feelgood-fyra och jag kan säga redan nu att den här är min favorit bland dem. Jag har alltså läst alla fyra, jag har bara inte bloggat om de andra än.

måndag 20 augusti 2018

Gerald's Game & Dolores Claiborne

Gerald's Game
Dolores Claiborne

av Stephen King

Jag loppisfyndade "Gerald's Game" för flera år sedan och när jag hade semester tänkte jag att det kunde passa bra med en Stephen King-bok. T.ex. den här, som jag inte hade läst tidigare. Tydligen har det släppts en filmatisering på Netflix ganska nyligen, men det visste jag inte när jag läste den. Jag är också ganska tveksam till om jag kommer se den. Föredrar blod och skräck i bokform.

Jessies man (alltså Gerald) föreslog för ett tag sedan att de skulle testa en ny grej när de hade sex. Om han kunde binda henne? Jessie tyckte att det verkade spännande att testa, men kom ganska snart fram till att det inte var hennes grej. Tyvärr var det verkligen Geralds grej. Så mycket att han skaffade två par äkta handbojor, samma modell som polisen använder. Jessie har inte riktigt velat säga hur hon känner. Men den här gången – under en helgresa till deras stuga – blir hon så arg på honom och hela situationen. Han lyssnar inte på vad hon säger och hon sparkar till honom, hårt. Och Gerald får en hjärtattack och dör där, på sovrumsgolvet.

Jessie är nu fastspänd i sängen, med nycklarna till handbojorna långt utom räckhåll och nästan naken. Ingen vet var hon är, och även om någon kanske räknar ut det så småningom så kommer det dröja många dagar innan någon har skäl att undra var Jessie och Gerald är. (Hur lång tid tar det att dö av uttorkning?) Hennes make ligger död på golvet. Dessutom är stugans dörr inte ordentligt stängd – hon hör hur den står och slår – så vem som helst, djur eller människa eller annat, kan ta sig in.

Riktigt, riktigt obehagliga förutsättningar. Mycket för att det dels är så realistiskt. Kanske inte att man skulle råka ut för exakt det här, men kanske någon annan situation där man är både fångad och oskyddad.

Jessie är dessutom fast med rösterna i sitt eget huvud.

Alla Stephen Kings böcker hänger ju ihop, om inte annat så nämner någon säkert något ortsnamn som förekommer i någon av de andra böckerna. Men här tänker Jessie på en händelse när hon var liten och de skulle titta på en solförmörkelse. Är det inte en solförmörkelse i "Dolores Claiborne" också? tänkte jag. Det måste ju vara samma. Och plötsligt var det en oerhört tydlig referens till just den boken! Så tydlig att jag började fundera på om det inte också måste finnas motsvarande referens där också. Inget annat att göra än att läsa "Dolores Claiborne" också.

"Dolores Claiborne" har jag läst åtminstone ett par gånger tidigare, och den kan alltid läsas en gång till. Jag tycker bra om den.

Dolores har varit hushållerska hos den förmögna Vera Donovan i flera årtionden. Huset var ett sommarställe i början, på en ö i New England. Ett stor sommarhus för en rik familj. Efter makens död började Vera tillbringa mer tid där och till slut var hon permanent bosatt på ön. Alla visste att Vera och Dolores alltid var i luven på varandra. Och nu är Vera död, och de flesta på ön tror att Dolores har mördat henne. Det ryktas ju redan om att hon mördade sin make trettio år tidigare. Nu sitter Dolores i polisförhör och hon tänker berätta sanningen.

Fanns det någon referens till "Gerald's Game" då? Ja! Jag är nöjd. Det är nästan som om Dolores och Jessie kommunicerar, trots att de inte känner till varandra. Så har ju båda böckerna också liknande teman, bland annat kvinnor som först är offer och sedan slutar vara det. Solförmörkelsen inträffar i båda böckerna förstås. Jag har läst att detta egentligen skulle bli en bok, "In the Path of the Eclipse". Till slut blev varje historia en egen roman, men kopplingen mellan dem behölls. Jag tror att det blev bättre så här. Jag tycker att böckerna har helt olika ton. Och hade det inte varit synd att bryta upp Dolores monolog?

söndag 19 augusti 2018

Saving Grace

Saving Grace
av Grace Wilson

En seriebok om Grace och hennes tre kompisar, som hyr ett hus i London ihop. Det är fester och fylla och en sunkig charterresa. Huset de bor i är slitet och inga reparationer har gjorts på åratal. Och nu ska hyresvärden sälja huset och tjejerna måste försöka hitta något nytt. Det visar sig att de tre andra inte är sugna på att hyra ett nytt hus tillsammans. Nu måste Grace försöka hitta en bostad som helst inte bara är en säng i en skrubb, och som dessutom inte kostar hela hennes lön. Egentligen borde hon hitta ett bättre jobb och faktiskt göra något med den där konstskoleutbildningen hon har. Inte bara se på när alla andra går vidare i livet.

Det jag tyckte var särskilt intressant var att det handlar mycket om att försöka klara sig på en extremt tuff bostads- och arbetsmarknad. Orimliga hyror (speciellt med tanke på vad man får för dem) som man nätt och jämnt kan klara på sin lön. Att tvingas ha överseende med sexuella anspelningar från hyresvärden eller orimliga krav från kunderna på jobbet, för att man inte har råd att bli av med bostad eller jobb. Kanske ska man bara ge upp drömmen om London? Allt berättat med mycket humor.

torsdag 16 augusti 2018

I död och lust

I död och lust
av Margit Sandemo

Ellinor får chansen att hyra ett hus i en bergsby i Italien. Här ska hon ägna sig åt måleri, men hon blir överraskad över det fientliga bemötande hon får. Inte bara fientlighet, utan även varningar. Hon borde inte vara här, det kan vara farligt för sådana som hon. Den enda som är riktigt vänlig är en ung man, men är det kanske honom som hon borde akta sig för?

Detta är en av Margits nyare böcker, en som jag bra har läst en gång tidigare. Det är också en av de som jag inte tycker är särskilt bra. Karaktärerna är lite väl enkelt uppbyggda, och intrigen alldeles för tillkrånglad. Men det är ju ändå alltid mysigt att läsa en av Margits böcker, och jag tycker nästan att det hör till på sommaren.

onsdag 15 augusti 2018

Still Waters in Niger

Nytt i Jorden runt-bloggen. En roman om en amerikansk kvinna som besöker sin dotter som jobbar som barnläkare i Niger.

måndag 13 augusti 2018

Nana 16

Nana 16
av Ai Yazawa

Skvallertidningarna gör sina efterforskningar i Nana Osakis brokiga bakgrund. Nu är de inne på saker som hon väl inte ens känner till själv. Jag har läst serien innan, men tycker ändå att det är spännande. Nej, jag kommer inte ihåg vad som hände. jag minns inte om man får veta. Serien avslutades abrupt efter att Ai Yazawa drabbats av sjukdom.

I den här volymen får man en bonusserie om Nobus bakgrund. Han har haft en betydligt tryggare uppväxt än bandkompisen Nana, och hans föräldrar blev inte glada när han valde att satsa på musiken.

söndag 12 augusti 2018

En smakebit på søndag (Tre små gummor)

http://www.astridterese.no/2018/08/12/smakebit-forer-av-gra-folkevogn-juli-1975/
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning, som numera sköts av Astridterese på Betraktninger. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Imorgon börjar jag jobba igen efter en månads semester. Så jag får väl passa på att njuta av den sista dagen med en somrig deckare. Då tänker jag ju att gamla mysiga deckare ger semesterkänsla, inte att deckaren utspelar sig på sommaren. För den utspelar sig på en höstmarknad i Skoga i september 1929. Jag tror att det här är den enda av Maria Langs deckare som inte utspelar sig samtidigt som den är skriven, utan några decennier tidigare. Christer Wijk och Einar Bure är småkillar som springer omkring överallt på marknaden. Leo Berggren (som brukar bli inkopplad när böckerna utspelar sig i Skoga) är en ung polisman. Och jag antar att det kommer inträffa ett eller flera mord så småningom.

"Tre små gummor" är en perfekt titel, för i visan ska de ju på marknad i Nora, som är förlagan till böckernas Skoga. I boken är de tre åldriga systrar, varav två fortfarande bor kvar i sitt gamla barndomshem.
Visserligen hade de numera jordbruket utarrenderat, men det var ändå mycket att syssla med på en så stor gård, och Lovisa hade aldrig varit till nån synnerlig hjälp. Jo, hon hade uppfostrat de moderlösa brorsbarnen, det hade hon, och, tänkte Ellen bistert, det var väl därför Sofie var som hon var.
– Henning, han har artat sig bättre. Men han brås också mest på far sin. Och på mig.
– Sa du nåt?
– Nää. Nä då.
Ungefär samtidigt med att Ellen la sig till med ovanan att tänka högt började Lovisa att höra sämre än förut, varför allting vanligen ordnade sig till det bästa och deras samvaro i varje fall inte blev mera fylld av friktioner än den varit genom många år.
(Maria Lang, "Tre små gummor", s. 24)

lördag 11 augusti 2018

The Walking Man

The Walking Man
av Jiro Taniguchi

En fin serie om en japansk man som promenerar i stadsmiljö. Varje kapitel är en fristående berättelse. Ibland möter han någon som han växlar några ord med, eller så ser han någon detalj som är intressant eller vacker. Kanske köper han en pappersballong för att glädja sig själv och sin fru. Ibland händer det också något tråkigt, som att han tappar sina glasögon. Inget väldigt dramatiskt med andra ord. Bara vanlig vardag. En bra serie.

Amolle från Niger i Afrika

Idag i Jorden runt-bloggen: en svensk barnbok i en serie om barn i världen, i det här fallet en pojke från Niger.

torsdag 9 augusti 2018

Confessions

Confessions
av Kanae Minato

"Confessions" är en japansk thriller. Första kapitlet är en lärares avskedstal till sin klass. Vi får inte se vad eleverna säger, när de ibland kommenterar eller frågar något, bara lärarens svar. Det här blir hennes sista klass, hon har beslutat sig för att dra sig tillbaka från läraryrket. Ja, man kan säga att det har att göra med hennes lilla dotters död i en olyckshändelse. Hon har nämligen förstått att det inte var en olyckshändelse. Hennes dotter blev mördad av elever i den här klassen. Och hon kommer att hämnas. Och det är bara början på den här mörka berättelsen.

När jag läste "Confessions" tänkte jag dels att det här är en originell bok, dels att ton och tema påminner mycket om en massa annat japanskt som jag har läst, men då framför allt manga. Jag tycker att jag känner igen både det här med tonåringar som verkar sakna moral och relationen mellan ungdomar och deras föräldrar, men också att handlingar får konsekvenser i många led som man inte hade kunnat föreställa sig.

Tydligen jämförs Kanae Minatos böcker med "Gone Girl" när de översätts till engelska, medan "Gone Girl" beskrivs som en utländsk bok i samma genre som t.ex. Minato (iyamisu, deckare som får dig att utbrista "eww") när den översattes till japanska. Då har man lärt sig ett nytt begrepp.

onsdag 8 augusti 2018

Massacre

Massacre: The Life and Death of the Paris Commune of 1871
av John Merriman

När jag var i Paris i juni började plötsligt begreppet "Pariskommunen" dyka upp överallt. Bland annat i Lauren Elkins "Flâneuse". En mur på kyrkogården Père-Lachaise. Något med byggandet av kyrkan Sacre Cœur.Jag visste inte riktigt vad det var för något, så det behövde jag absolut veta mer om. Därför denna bok.

Jag är fortfarande lite osäker på hur det hela började. Men dåliga levnadsförhållanden och missnöje i Paris arbetarkvarter (bl.a. med att Paris i motsats till andra städer inte fick välja sin borgmästare) samt förlusten i kriget mot Preussen verkar ha varit en del av bakgrunden. Radikaler, arbetare och Nationalgardet erövrade och höll staden i ett par månader innan de slogs ner brutalt av regeringsstyrkor. "Massacre" fokuserar till stor del på detta, det som kallas för "blodiga veckan". Kommunen hade gjort sig skyldiga till avrättningar på åtskilliga motståndare, men författaren menar att även med tanke på det var repressalierna extrema. Tusentals tillfångatogs och dömdes till döden eller till deportering, men innan det hade redan många tusen människor skjutits direkt på gatan. Det kunde räcka att man var klädd som en arbetare. I boken sägs det att det var brist på vissa typer av yrkesmän i Paris i åratal efteråt. Så många hade dödats.

Lite märkligt att läsa om olika ställen som man har turistat på i det här sammanhanget. Den pittoreska gatan utanför caféet i Amélie från Montmartre: det var i denna stadsdel hela revolten började (bland annat avrättade revolutionärerna två ämbetsmän i en trädgård här), gatan var barrikaderad och efter den "blodiga veckan" var den full av döda kroppar. Père-Lachaise, dit folk kommer för att titta på Jim Morrisons och Oscar Wildes gravar, samt för dess gothiga stämning: här stod den sista striden, det finns ett minnesmärke på en mur där 147 revolutionärer arkebuserades.

Jag är så långsam när det gäller att läsa facklitteratur. Det är så mycket information att försöka ta till sig! Här är det många enskilda personers skildringar och vittnesmål, förutom de stora händelserna. Hur påverkades vardagen av händelserna? Vad blev man vittne till och vad upplevde man?

Jag känner fortfarande inte att jag har superkoll på Pariskommunen, men ett visst hum har jag ju. Ett framsteg från att inte ens ha känt till den. Franska revolutionen och turerna direkt efter har man ju hört massor om, men att de senare – som jag läste i "Flâneuse" – hade ett uppror ungefär var tjugonde år de närmaste hundra åren var jag inte medveten om.

måndag 6 augusti 2018

Sommaren utan regn

Sommaren utan regn
av Maggie O'Farrell

En bok med den här titeln passar nästan lite väl bra den här sommaren. Det har ju inte kommit många regndroppar här, alla gräsmattor ser ut som den på bokens omslag och björkarna har varit gula sedan före semstern. I boken inleds varje del av boken med paragrafer ur en brittisk lag om vattenbrist, men här har ju den stora frågan mer varit brandfaran (totalt grillförbud!). Inget bevattningsförbud just här än, och nu ska det visst regna i slutet av veckan ... Men den har vi ju hört förr.

Sommaren utan regn är annars sommaren 1976. Grettas man har nyligen gått i pension, och en morgon går han ut för att köpa tidningen och återvänder inte. Hon ringer sina vuxna barn, som först inte förstår allvaret eftersom den viktiga upplysningen försvinner i moderns ström av prat. Sedan inser de att de måste hjälpa till att hitta fadern. Han är ju inte dement eller något. Antingen kan han ha blivit sjuk eller råkat ut för en olycka, eller så måste han ju ha bestämt sig för att försvinna. Men varför? Och har han tänkt komma tillbaka?

Det visar sig att alla har hemligheter. Både Michael Francis och Monica är missnöjda i sina relationer. Och deras yngsta syster Aoife, rebellen som har flyttat till New York, har sitt eget problem som hon har dolt i alla år. Monica och Aoife blev dessutom ovänner några år tidigare och nu pratar de inte med varandra. Ingen annan vet egentligen varför. Och att föräldrarna kanske har en massa hemligheter har de väl inte ens funderat på. Mamman som pratar oavbrutet utan att komma till saken, och pappan som knappt har sagt ett ord.

Bra bok. Jag blev särskilt intresserad av Aoifes hemlighet och stora skam, som påverkar henne varje dag. Både hur hon lever, men också hur andra uppfattar henne. Och hon kan eller vågar inte göra något åt det. Det är också intressant att läsa om fördomarna mot irländare som finns i England. Jag vet inte hur det är nu förstås, detta är ju ändå 1976 och Gretta menar att hennes barn inte kan föreställa sig bemötandet hon fick när hon flyttade dit som ung.

söndag 5 augusti 2018

Furthermore

Furthermore
av Tahereh Mafi

Vald p.g.a. omslaget ja. Eller till och med på grund av omslaget till den följande boken "Whichwood". Jag tyckte om färgerna där. Men det är väl bäst att börja med del ett i serien, även om de verkar vara ganska fristående.

Alice är från det magiska landet Ferenwood, där magin är reglerad och utförs som den alltid har gjort. Teoretiskt sett skulle man väl kunna göra något helt nytt, men det brukar man helt enkelt inte göra. Varje år har man en sorts festival där alla tolvåringar visar upp sin särskilda magiska förmåga. För det är så att alla har ett område som de är extra duktiga på. Man blir betygsatt och man får ett uppdrag. Alla både ser fram emot och oroar sig för vad man ska få för uppdrag. Det här är den enda chansen att komma ut på ett riktigt äventyr. Annars ägnar man sig inte så mycket åt äventyr i Ferenwood.

Alice ser fram emot att imponera på alla med sin magiska dans. Det är nämligen så att Ferenwood är en färgsprakande land, allt och alla har en fantastisk färgprakt, utom Alice. Hon har kritvit hy, kritvitt hår och ögonen har en blek honungsgul färg. De flesta tror att eftersom Alice inte har någon färg har hon heller ingen magi. Men hon ska visa dem!

Och så går allt bara fel. Dessutom förföljer den där Oliver Newbanks henne, och honom har Alice haft ett horn i sidan till sedan dagis. Han vill att hon hjälper honom med hans uppdrag, men varför skulle hon göra det? Men så säger han att han vet var hennes pappa finns. Alice har aldrig kommit överens med sin mamma, men hon stod sin pappa mycket nära. Tills han försvann några år tidigare vill säga. Så Alice har inget annat val än att följa med Oliver till det magiska landet Furthermore, där minsta regelbrott kan leda till döden. Och Furthermore har inget intresse av att besökarna ska överleva.

Jag tyckte att det var svårt att komma in i boken. Det är ett magiskt land i ett magiskt land. båda med väldigt speciella system för magi. Fast å andra sidan, det är ju kul med fantasivärldar som inte följer någon färdig mall. Tyvärr känner jag inte riktigt så mycket för personerna som jag skulle vilja. Men färgsprakande och kul ändå.

En smakebit på søndag (Himmelbjørnens skog)

http://www.astridterese.no/2018/08/05/smakebit-augustus/
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning, som numera sköts av Astridterese på Betraktninger. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Nämen, om man skulle delta i söndagens smakbitar! Även om jag nu är på det stadiet i semestern att jag inte riktigt vet vad det är för datum och veckodag. Tydligen är det söndag idag, vilket innebär att jag har en vecka kvar av semestern och sedan måste jag börja ha koll på dagarna igen.

Just nu håller jag på med den andra boken i Britt Karin Larsens serie om folket på Finnskogen. Det var väl ungefär ett år sedan jag läste den första boken, "Det vokser et tre i Mostamägg", och den tyckte jag mycket om.
[...] på tunet ser hun en skokk med fillete fremmede, et syn som gjør henne enda iltrere, nå kommer tiggerne alt i november, så perkele!
– Jaså, så det er den slags folk nå alt, tror dere vi svømmer i mjølk og honning her på Valkola? murrer hun, mens hun sukkende går inn i huset, for det å la tiggerne gå uten matsmulen våger hun heller ikke, slikt våger ingen.
På Lauvåsen tre mil lenger syd ryker det fra badstua, enda det er midt i uka, der fyrer de for tiggernes skyld, at de kan ha et sted å ligge nå da kuldegradene kommer, og Lauvåsenkona får mange velsignelser fra de fattige som er innom der:
– Gud velsigne frua, krøttera her skal melke bedre enn noen andre, og her på gården skal det aldri mangle mat, for den som gir, skal også få, sier Herren!
(Britt Karin Larsen, "Himmelbjørnens skog", s. 23)

lördag 4 augusti 2018

An Age of License

An Age of License
av Lucy Knisley

Jag har inte läst någon av Lucy Knisleys andra serieböcker, men jag tror att hon alltid skriver självbiografiskt. Det är mycket fokus på mat i den här reseskildringen och det verkar vara något som återkommer.

Lucy blir inbjuden till seriefestivalen Raptus i Norge, och passar på att låta det bli inledningen till en längre resa i Europa. Förutom Bergen i Norge, blir det Stockholm, Berlin och Frankrike, där hennes mamma kommer semestra med några av sina väninnor. En av Lucys bästa vänner bor i Frankrike, och hon har även kompisar som kommer befinna sig i Berlin, så hon kommer att hälsa på dem. Samtidigt är hon osäker på vad hon vill göra. Både med resan och med sitt liv. Hon har precis flyttat till New York och egentligen är hon inte så sugen på att resa någonstans. Samtidigt måste man väl ta chansen när någon annan betalar för en resa till Europa?

Till Stockholm reser hon för att hon har träffat en svensk kille. Lucy är förälskad, men är samtidigt väldigt osäker på om de faktiskt skulle passa ihop. En amerikan hon pratar med i Frankrike hävdar att fransmännen kallar den ålder som Lucy är i – hon är väl runt 25 här – för L'age licence, en period av livet där man får lov att testa nya saker och kanske misslyckas. Lucy blir fascinerad av idén och ägnar det mycket tanke. (Sedan visar det sig att inga fransmän hon frågar känner till begreppet. Men det kanske inte gör något egentligen.)

En bra självbiografisk seriebok, som visade sig vara mer än "bara" en resedagbok. Nu ångrar jag förresten att jag inte drack någon mjölk när jag var i Frankrike tidigare i år, eftersom fransk mjölk tydligen ska vara något alldeles speciellt.

fredag 3 augusti 2018

Step Aside, Pops

Step Aside, Pops: A Hark! A Vagrant Collection
av Kate Beaton

Jag har redan läst den första Hark! A Vagrant-boken, plus att jag så klart har läst en hel del av det på nätet redan. Jätterolig serie om olika saker ur historien som man kanske inte ens kände till tidigare. Titeln och omslagsbilden har t.ex. att göra med gamla satirteckningar om ohyfsade unga kvinnliga cyklister.