onsdag 31 oktober 2007

Blue Monday Volume 2: Absolute Beginners


Blue Monday Volume 2: Absolute Beginners
av Chynna Clugston-Major

Läs om volym 1, "The Kids Are Alright", här och här.

Mer knäppa äventyr med Bleu Finnegan och hennes vänner. Den här gången lyckas några av hennes killkompisar filma henne när hon badar och sprida filmen i skolan (some friends, huh?). En av killarna är lite kär i henne, och utpressar henne till att gå på date med honom. Saker som talar emot att det ska bli en bra date är att Bleu hatar honom just nu, att en annan av vännerna ser en chans till att skapa lite intriger samt att en gigantisk fisande utter (egentligen en irländsk mytologisk varelse), som bara Bleu och hennes bästis Clover kan se, följer med. Helt normalt i Blue Monday-världen.

En rolig serie, och jag gillar att karaktärerna har speciella kläd- och musikstilar (mod, britpop etc.). Jag tycker att den har blivit lite bättre sedan volym 1. Jag kanske borde köpa den i alla fall. (Det verkar inte finnas nån jag kan låna volym 4 av, och om jag köper den måste jag ha alla delar. Så är det bara.)

tisdag 30 oktober 2007

Mangatalangen Vinnarna 2007


Mangatalangen Vinnarna 2007

Precis som förra året, fast andra serier förstås och av andra personer (fast jag har för mig att några var med även bland förra årets vinnare). Gratis är gott, och underhållande. :) Men man får ju ta det för vad det är. Det är faktiskt inga proffs som har gjort de här serierna. Fast de kan ju vara duktiga för det. Många är ju väldigt unga och någon kan ju bli serietecknare på riktigt i framtiden.

Jag vill också kunna rita serier!

lördag 27 oktober 2007

The Furies


The Furies
av Mike Carey
Illusterad av John Bolton

Furierna är antika hämndgudinnor från den grekiska mytologin, som bl.a. plågade Orestes efter att han dödat sin mor. I den väldigt invecklade DC Comics-världen finns det två olika superhjätinnor (mor och dotter) som kallas The Fury. I Neil Gaimans The Sandman (som jag har skrivit om flera gånger, använd søk-funktionen) har både de mytologiska furierna och "The Fury", Hippolyta Hall, viktiga roller. Seriealbumet "The Furies" är en spin-off från The Sandman, skrivet av en annan författare. Det finns flera olika serier och annat som utgår från karaktärer och händelser i Sandman-serien. Här är en annan som jag har läst.

Hippolyta, eller Lyta som hon kallas, har förlorat allt som gjorde hennes liv värt att leva och hon har haft stora psykiska problem. Hon har svårt att gå vidare, vem skulle inte haft det?, men får rådet att pröva någon sorts terapi. Det är på det sättet hon kommer i kontakt med en teatergrupp som just ska till Grekland. Lyta talar nämligen grekiska (hennes mamma kom därifrån, har jag för mig). Men det är naturligtvis ingenting som är en tillfällighet. Allt manipuleras av olika gudomar som använder människorna som redskap i sina egna maktkamper. Och Lyta har ett speciellt band till furierna, och till andra makter.

Man skulle i princip sett behöva återberätta hela The Sandman för att förklara vad som händer, men det tänker jag inte göra. Jag tycker inte att man ska börja läsa i den här änden. "The Furies" är en läsvärd fortsättning på Lytas historia, men det gör inte så mycket att jag bara lånade den på bibblan istället för att köpa. Den gjorde mig mest sugen på att läsa om The Sandman.

fredag 26 oktober 2007

People I Wanted To Be


People I Wanted To Be
av Gina Ochsner

Väldigt random biblioteksbok. Jag tyckte om omslaget. :) Men jag hade inte fattat att det var noveller, det står inte på baksidan eller flikarna. Jag tycker ju bättre om romaner, men okej, jag kan läsa noveller.

Om "People I Wanted To Be" syftar på karaktärerna i novellerna så håller jag inte med. Det är knappt någon av karaktärerna jag skulle vilja vara. De bor alla på gråa, slitna platser i Östeuropa eller i norra Oregon, och det verkar alltid vara höst eller vinter (jag vet inte om det faktiskt nämns i texten alltid, men jag får ofta det intrycket ändå), och alla är ensamma, sorgsna och lite bittra. Jag tycker att det ofta handlar om personer som får klara sig med lite halvdana liv, fastän de drömmer om något mer. Ibland mer uttalat, i flera noveller är det någon som längtar efter barn, ibland mindre.

Inte särskilt upplyftande alltså, och jag klarade inte att läsa så mycket i taget, men Ochsner skriver ju bra alltså. Ofta med en dos riktigt mörk humor. Den novell jag tyckte bäst om handlar om döttrarna i en begravningsentrepenörsfamilj, som från en tidig ålder får lära sig familjens hantverk. Bl.a. en del vidskepelser som går igen i andra noveller, som att en död ska begravas med is i händerna för att det ska föra tur med sig. (Smälter det inte? Och är det den döde eller de levande som ska få tur?)

Att ett spöke eller ett par dyker upp är förresten helt normalt.

Uppdatering: Jag läser förresten att titeln syftar på att personerna i boken hellre skulle vilja vara lite annorlunda/någon annan, inte att man som läsare skulle vilja vara dem.

onsdag 24 oktober 2007

Hästtjejen


Hästtjejen
av Åsa Ekström

Ännu en "Lantis" jag fick med mig hem från bokmässan.

Åsa Ekström tecknar serier i mangastil. Hon har bl.a. medverkat i tidningen Manga Mania (numera nedlagd) och hon illustrerar bokserien Stall Norrsken. Men jag tror inte man skulle tänka på att "Hästtjejen" skulle vara mangaaktig på något vis om man inte kände till vem som gjort den.

Det får inte plats sådär jättemycket på 20 sidor i pytteformat, men här finns helt klart allt det viktiga i berättelsen med. En ung kvinna är spekulant på en gård, och medan hon på visning minns hon sin barndom, och särskilt då "Hästtjejen" som hon kände.

måndag 22 oktober 2007

Susanne i prästgården


Susanne i prästgården
av Lisa Eurén-Berner

Om det verkar som att jag läser Sprakfåleböcker allt oftare numera så kan det nog stämma. Jag har insett att jag aldrig kommer ta mig igenom hela serien inom rimlig tid omjag inte snabbar på, och hela villa jag läsa. Om det inte skulle bli rent otroligt tråkig framöver.

Så vad gör då Susanne i en prästgård? Jo, Erik, den trevlige student hon träffade i föregående bok och som hon har umgåtts en hel del med på sista tiden (får man veta), är prästson. Han pluggar i Stockholm (inte till präst) och Susanne ska följe med honom hem över jullovet. Jag är helt säker nu på att det blir Erik Susanne gifter sig med (kommande boktitlar avslöjar också en del), för det skulle bli väldigt svårt för författaren att få dem att bryta på ett vettigt sätt nu. Inte för att jag tycker att de borde göra det alltså, jag bara påpekar att det är lätt att förutse nu. :)

Susanne har ju träffat Eriks familj tidigare (när hon missade sin tågstation och fick gå av på Eriks istället), så det är hon ju inte så nervös över. Men hennes busige lillebror Peter vill gärna följa med, för det är alltid Susanne som får åka ut och resa, aldrig han. Till en början kommer inte detta på fråga, men så skriver Eriks mamma i samma ärende. Erik har nämligen två bröder som är ungefär i Peters ålder... Så mycket motvilligt måste Susanne ha lillebror med sig, och oroa sig för att han ska ställa till nåt eller uppföra sig illa. Dessutom pratar han ofta förskräcklig stockholmsslang. :)

Ja, så är det lite diverse händelser, dramatiska, dråpliga etc. Susanne är väldigt lik Inga-Maja (original-Sprakfålen), Erik är rätt lik Greger (Inga-Majas man), men har inte Peter lite mer personlighet än Klas (Inga-Majas lillebror)?

Och är inte omslagen på sådana här gamla flickböcker helt fantastiska? Även om Erik ser lite dum ut på båda han har varit avbildad på.

Förresten, nu har det tydligen blivit fred, för Susanne nämner detta. Hon drömmer om att få resa till andra länder nu när det är möjligt.

Sprakfåleböckerna:
1. "Fröken Sprakfåle"
2. "Fröken Sprakfåle växer upp"
3. "Fröken Sprakfåle på grönbete"
4. "Fröken Sprakfåle förlovar sig"
5. "Fröken Sprakfåle byter namn"
6. "Unga fru Sprakfåle"
7. "Sprakfålen tar farväl"
8. "Inga-Majas baby"
9. "En liten sprakfåle till"
10. "Sprakfålen tar semester"
11. "Susanne på egen hand"
12. "Mamma opp i dagen"
13. "Susanne och en ann'"

söndag 21 oktober 2007

The Three Incestuous Sisters


The Three Incestuous Sisters
av Audrey Niffenegger

Det här är en bilderbok i samma stil som Niffeneggers "The Adventuress". Mörka stämningsskapande bilder och mycket få ord. Och historien är lika konstig den här gången.

Det handlar om tre systrar som lever ensamma i ett hus vid kusten. När den yngsta och vackraste, Bettine, blir uppvaktad av en man blir den äldsta, Ophile, svartsjuk. Mellansystern Clothilde samtalar telepatiskt med Bettines ofödda barn. Men Ophiles svartsjuka leder till en tragedi...

Underlig berättelse.

(Boken är förresten mycket större än min scanner, så jag tog ett kort i dålig belysning istället.)

Best of American Splendor


Best of American Splendor
av Harvey Pekar
Illustrerad av Dean Haspiel, Josh Neufeld, Joe Sacco, Frank Stack, David Collier, Gerry Shamray, Sam Hurt, Joe Zabel, Gary Dumm, Colin Warneford, Paul Mavrides, Alex Wald, J. R. Stats, Jim Woodring, Carole Sobocinski, Spain och Scott A. Gilbert. (Omslagsbild av R. Crumb.)

Jag tror inte att jag hade hört talas om Harvey Pekar innan filmen som baserar sig på hans serier (American Splendor) kom för ett par år sedan. Inte för att jag har sett filmen, men det skrevs ju om den i tidningarna. Det har aldrig blivit av att läsa några av Pekars serier heller, men de har ju några av dem på biblioteket. Jag passade på att låna det här albumet för ett par veckor sedan.

Det visar sig att Pekars kännetecken är att han är en gnällbert. Detta är min term för personer, ofta medelålders eller äldre män, som alltid har nåt att klaga på. De brukar dock inte ha den här självinsikten ("I don't have it worse than a lot of people, but I pity myself more."), eller förmågan att författa seriemanus om det. Ja, för Pekar skriver bara manus till serierna, de är tecknade av en rad olika serietecknare. Nästan alla serier handlar om vardagshändelser ur hans eget liv, t.ex. att han får en buckla bilen (massa trassel med försäkringsbolaget m.m.) eller pratar med folk på sitt jobb. Ibland är händelserna inte lika vanliga, som när han blir inbjuden att vara gäst hos Letterman igen. Pekar var nämligen en återkommande gäst i programmet för länge sedan, men slutade bjudas in p.g.a. ett bråk med Letterman.

Jag trodde att "Best of American Splendor" skulle samla serier ända från 70-talet, när Pekar startade sin självbiografiska serie, fram tills när samlingen kom ut, men det mesta av materialet verkar vara från mitten av 90-talet. Det handlar mycket om efterverkningarna av hans cancer (cellgifterna förstörde hans höft, och vid den här tiden vet han att han förr eller senare kommer behöva ett höftledsoperation, men att senare är bättre enligt läkarna), om hans och hans fru gemensamma bok "Our Cancer Year" (som jag har planer på att läsa), ett eventuellt framtida filmprojekt som kanske kommer genomföras och om pengar. Pengar är väldigt viktigt. Serierna ger inga stora inkomster, utan Pekar måste fortfarande jobba i journalarkivet på ett sjukhus i sin hemstad Cleveland. Han har en fru och har plötsligt fått en fosterdotter, och dessa ska försörjas. Det funkar så länge han jobbar, men om han pensionerar sig får han bara ut så och så mycket av lönen, mer ju längre han väntar med pensionen. Det är mycket funderande fram och tillbaka om när han skulle kunna gå i pension, hur mycket pengar han skulle kunna få genom en film och hur mycket pengar han får för varje recension han skriver åt olika tidningar.

Det är många olika serier i boken, en del som jag gillar andra som jag inte bryr mig så mycket om. Men det är tillräckligt mycket bra för att jag ska bli intresserad av att läsa mer av Harvey Pekar. Och kanske se filmen.

lördag 20 oktober 2007

Ikarosflickan


Ikarosflickan
av Helen Oyeyemi

Jag blev intresserad av att läsa "Ikarosflickan" när Camilla hade skrev om den samtidigt som jag just hade läst "26a" av Diana Evans. De båda böckerna verkade ha en hel del gemensamt. Båda är debutromaner. Båda handlar om barn, flickor, med nigerianska mödrar och engelska fäder. De utspelar sig i London och Nigeria, båda har inslag som verkar övernaturliga och båda böckerna har ett tvillingtema. Huvudpersonerna i "26a" är tvillingar och har dessutom ytterligare två syskon. Jessamy i "Ikarosflickan" är däremot enda barnet, och tvillingmotivet är lite annorlunda här. Diana Evans är själv tvilling, och mycket i hennes bok verkar vara baserat på hennes eget liv. Det är alltså inte så mytologiskt, utan mer verklighetsnära. Helen Oyeyemi är inte tvilling, och i hennes bok handlar det mycket mer om de föreställningar yorubafolket har om tvillingar. I båda böckerna handlar det dessutom om depressioner/psykiska problem, vilket i båda fallen tycks vara inspirerat av författarnas egna erfarenheter. Men egentligen var inte böckerna särskilt lika. Jag tycker att det är två helt olika typer av berättelser.

I Evans bok går den nigerianska mamman mest runt och fryser, hon är i alla fall inte särskilt dominerande i familjen (men det var ett tag sedan jag läste boken, jag kan ha glömt någonting). Jessamys mamma är däremot väldigt dominant, och uppfostrar dottern nästan lika hårt som hon själv blev uppfostrad i Nigeria (hon säger att där kan det hända att föräldrar dödar ett barn som visat bristande respekt, och den attityden lade jag inte märke till i "26a"). Jess känner sig ganska kluven av den dubbla kulturen i hemmet, och när de är i Nigeria så har t.o.m. hon och mamman andra namn än i England. Jess är överhuvudtaget väldigt känslig. Hon är åtta år, men kan ofta upplevas som äldre, eftersom hon läser svåra böcker och funderar på svåra och djupa saker. Eftersom hon är så intelligent har hon just blivit uppflyttad en årskurs i skolan. Men på andra sätt är hon inte lika välutvecklad. Hon har svårt att umgås med andra barn och är väldigt innesluten i sig själv (vilket gör att det kanske inte var så bra att hoppa över en klass egentligen). Hennes mamma är ibland t.o.m. rädd för henne, för att Jess är så konstig.

Bokens riktiga handling tar sin början under en semester i Nigeria. Jess känner sig ensam, hennes kusiner är inte riktigt i hennes ålder. Plötsligt så dyker en flicka som är i Jess ålder upp och vill bli hennes vän. Jess, som inte kan prata yoruba, kallar vännen för TillyTilly eftersom hennes riktiga namn är för svårt att uttala. TillyTilly är mager och verkar sakna familj, och det är något som är lite mystiskt med henne. När Jess kommer tillbaka till London så är TillyTilly där också. Lite konstigt, men Jess är ju faktiskt bara åtta och accepterar detta. Hon blir glad över att ha en kompis. Men snart börjar TillyTilly visa en hemsk sida. När någon är elak så bestämmer TillyTilly att hon måste "ta" personen, och då råkar den ut för en olycka eller något liknande. När Jess ber om nåd för någon så svarar TillyTilly att det är ju det här Jess egentligen vill. Riktigt illa blir det när Jess får en helt vanlig kompis (och börjar uppföra sig mer som en vanlig åttaåring), för TillyTilly är inte så villig att dela henne med någon annan.

Vem, eller vad, TillyTilly egentligen är är inte riktigt klart. Man kan välja att tolka det som om TillyTilly är en del av Jessamy. Antingen att Jessamy har utvecklat en personlighetsklyvning eller bara hittat på en låtsaskompis, eller kanske något däremellan. Boken är berättad i tredje person, men är så nära Jessamys tankar att berättaren mycket väl kan tänkas vara något opålitlig. Men man kan också läsa det som en skräckroman, där TillyTilly är ett spöke eller någon annan sorts illvilligt väsen. Lite av spänningen ligger i att undra hur det egentligen ligger till. Vilken sorts bok ska det visa sig vara?

Susanne och en ann'


Susanne och en ann'
av Lisa Eurén-Berner

Den här boken kom ut 1945, så nu skulle ju faktiskt Susanne kunna glädja sig över att kriget är slut, lite beroende exakt när boken skrevs förstås. Hon har ju reflekterat något över att det är hemskt med kriget i tidigare böcker. Men jag minns inte att det nämns något om detta alls (nu var det ju förstås mer än en vecka sedan jag läste ut boken). Jag får ser se hur det blir i nästa bok.

Det som händer i denna boken är i stället att Susanne åker iväg till ett slott i Småland (tror jag att det var) för att hålla två ungdomar där sällskap under några sommarveckor. På tåget dit börjar hon prata med en student, Erik, och missar sin station! Erik, kan man misstänka, är Susannes blivande make. (Hon nämner att Dick, som hon var ihop med i förra boken, numera har en annan flickvän, men att han och Susanne fortfarande är vänner. Det var väl aldrig så seriöst mellan dem.)

På slottet är de flesta trevliga. Herrn och frun, och dottern Rose-Marie i alla fall. Tjänstefolket också. Sonen i huset, Roger, är dock mer retsam, men snäll på sitt sätt och förtjust i Susanne. Den enda som Susanne har lite problem med är en äldre släkting till familjen på slottet. Hon kommer på besök och kritiserar allt och alla. Och mitt i allt detta kommer Amanda på besök! Amanda är den excentriska gamla hushållerskan hos Susannes morföräldrar. Plötsligt har hon kommit på att hon ska resa ner från Norrbotten och hälsa på "Susanna". Susanne får nästan panik. :)

Jaa, annars var väl boken som de flesta andra i serien. Kul för en stund, men inget man kommer ihåg så länge kanske. Jag märker ju det nu när jag ska skriva om den så långt efter jag läst ut den.

Sprakfåleböckerna:
1. "Fröken Sprakfåle"
2. "Fröken Sprakfåle växer upp"
3. "Fröken Sprakfåle på grönbete"
4. "Fröken Sprakfåle förlovar sig"
5. "Fröken Sprakfåle byter namn"
6. "Unga fru Sprakfåle"
7. "Sprakfålen tar farväl"
8. "Inga-Majas baby"
9. "En liten sprakfåle till"
10. "Sprakfålen tar semester"
11. "Susanne på egen hand"
12. "Mamma opp i dagen"

fredag 19 oktober 2007

Det var ur munnarna orden kom


Det var ur munnarna orden kom
av Mirja Unge

"Det var ur munnarna orden kom" var Mirja Unges debutroman, och nu är jag sugen på att läsa hennes senare böcker, för den här tyckte jag var riktigt bra. Stilen är ganska speciell. Det finns ingen direkt handling, utan det är snarare ögonblicksbilder som beskriver en händelse, ofta så man kan tänka sig att det här är en händelse som kommer upprepas, det är så här det är varje dag i huvudpersonens värld, och det är så här det känns.

Huvudpersonen heter Minna. Hon är lite för ängslig och lite för konstig, förstår man att omgivningen tycker. Hon är mycket för sig själv. Hon bor ute i skogen, där det inte finns så många andra barn (men det finns några, hon är inte alltid ensam), och i skolan saknar hon riktiga kompisar. Hennes storasyster Maja är för det mesta irriterad och sur på Minna. Men hon har väl en orsak. Majas kropp har börjat förändrats och pappan retar henne hejdlöst för att hon har börjat tycka att det är pinsamt att visa sig naken. Som pappan stör mig alltså! Han verkar alltid ha en sårande kommentar på lager, och vägrar konsekvent att ta ansvar för det genom att hävda att han bara skojade. Det är samma sak med Minna och mamman, men mot folk utanför familjen framstår han nog som helt annorlunda.

Överhuvudtaget är det inte riktigt bra i familjen, men det varken sägs eller tänks rakt ut. Och något är det med historien som gör att den känns alldeles verklig. Varenda detalj är trovärdig. Bra, men obehagligt.

Marikas A till Ö-projekt:

A Ronny Ambjörnsson - "Mitt förnamn är Ronny"
B Holly Black - "Mörkrets tjänare"
C Chun Sue - "Beijing doll"
D Edwidge Danticat - "En skörd av tårar"
E Ing-Marie Eriksson - "Märit"
F Jonathan Franzen - "Tllrättalägganden"
G Niall Griffiths - "Kelly + Victor"
H Ernest Hemingway - "The Old Man and the Sea"
I John Irving - "Garp och hans värld"
J Henry James - "The Turn of the Screw and Other Stories"
K Theodor Kallifatides - "Kärleken"
L Camilla Läckberg - "Isprinsessan"
M Shena Mackay - "Solen går ner över Eugene Schlumburger/Dvärg på rymmen"
N Donna Jo Napoli - "Zel"
O Tawni O'Dell - "Avvägar"
P Berny Pålsson - "Vingklippt ängel"
Q Anna Quindlen - "Object Lessons"
R Bjarne Reuter - "7A"
S William Sutcliffe - "En tripp till Indien"
T Stella Tillyard - "Aristokrater"
U Mirja Unge - "Det var ur munnarna orden kom"

V W X Y Z Å Ä Ö

Poison River


Poison River
av Gilbert Hernandez

Gilbert Hernandez skriver ofta om Palomar, en liten stad i ett icke namngivet (eller snarare påhittat) latinamerikanskt land. Byn är full av udda personligheter, och en av de mest centrala karaktärerna är Luba, som flyttade till Palomar i volymen "Chelo's Burden". Hon har alltså en bakgrund som är okänd för de andra palomarborna, liksom för läsarna. Men "Poison River" är berättelsen om Lubas liv, från hennes tidigaste barndom till dess att hon kommer till Palomar. Vi får veta hur den här ganska hårda och motsägelsefulla kvinnan vuxit fram, från en svår barndom till att intet ont anande varit uttråkad flickhustru till en gangsterboss, och vi får dessutom veta mycket om landets våldsamma nutidshistoria. Även Lubas handikappade kusin Ofelia, som bor tillsammans henne och hjälper till att uppfostra hennes barn, ställs i en ny dager.

Love and Rockets:
1. "Music For Mechanics"
2. "Chelo's Burden" (Och här med.)
3. "Las Mujeres Perdidas"
4. "Tears From Heaven" (Och här.)
5. "The House of Raging Women"
6. "Duck Feet"
7. "The Death of Speedy"
8. "Blood of Palomar"
9. "Flies On the Ceiling"
10. "Love and Rockets X"
11. "Wigwam Bam" (Och här.)

torsdag 18 oktober 2007

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket


Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket
av Gunnar Ardelius

En kort roman med ett långt namn. Den handlar om två ungdomar, Morris och Betty, och deras kärleks uppgång, nedgång och fall. Man ser dem bara i korta glimtar, det är väldigt korta kapitel och allting sägs inte så tydligt. Men det är ju vackert beskrivet. Jo, jag tyckte om boken, men man får ju räkna med att den tar slut efter bara en liten lässtund på soffan. Ska man leva i den i flera dagar får man läsa väldigt långsamt. Eller vara en sådan som låter det gå tid innan den börjar på nästa bok. Det kan inte jag, även om jo, jag tänker faktiskt på böcker som jag har läst för länge sedan också.

onsdag 17 oktober 2007

Teflon


Teflon
av Annika Reich

Vad var det nu den här boken handlade om? Den har stått för länge i hyllan ovanför datorn och väntat på att jag skulle skriva något om den.

Jo, det handlar om Hannah, den yngsta dottern av två i en helt vanlig tysk familj, som mamman har "klätt in i teflon" för att skydda barnen. Pappan är inte så viktig, han jobbar mycket och är inte särskilt mentalt närvarande i familjen. Storasyster Nora har just flyttat hemifrån. Enda sättet för henne att känna något är att skära och bränna sig.

När mammans väninna med make kommer på besök så får Hannah en häftig crush på mannen, Stefan (omkring 3 ggr så gammal som Hannah, skulle jag tro). Han verkar utnyttja det friskt. Hannahs mamma väljer att inte se något, medan Nora till varje pris vill rädda lillasystern. Hannah får i sin förtvivlan problem med både sin psykiska och fyskiska hälsa. Känns egentligen inte som en helt fräsch berättelse. Möjligt att jag missar något p.g.a. språket (tyska), men det är trist att läsa om hur Hannah och Nora i så hög grad blir offer för Stefan.

Atmosfären i familjen påminner förresten lite om den i böckerna om Lelle, "Ich habe einfach Glück" och "Erste Liebe". Är det något tyskt?

tisdag 16 oktober 2007

Blue Monday Volume 1: The Kids Are Alright


Blue Monday Volume 1: The Kids Are Alright
av Chynna Clugston-Major

Jag har läst den här tidigare. Alltså behöver jag inte skriva så mycket nu, läs här i stället. Hehe. *lat*

När jag var på biblioteket senast fanns det massor av Chynna Clugston-Major inne. Blue Monday volym 1-3 samt "Scooter Girl". Lånade alltihop. Tyvärr är det ju fyra volymer i Blue Monday, men inget bibliotek verkar ha den fjärde ö.h.t. Jag trodde att Man av skugga-Tobias kanske hade den, men han har också bara de tre första. :( Ska jag bli tvungen att köpa den själv? I så fall måste jag ju ha hela serien. Aaah, dyrt! Och även om jag gillar serien så finns det ju en massa andra som jag hellre vill köpa...

Hundra procent fett


Hundra procent fett
av Liv Strömquist

I Galagos monter på bokmässan såg jag att några seriealbum hade kommit ut i pocket. Det var detta och Mats Jonssons "Hey princess" och kanske nåt mer. "Hey princess" äger jag redan, men "Hundra procent fett" hade jag inte läst så den köpte jag. Det visade sig vara blandade korta serier, ofta med ett politiskt budskap. Men på ett roligt sätt alltså. Och smart. Hädanefter ska jag (eh, försöka att komma ihåg att) bara köpa rättvisemärkta bananer!

måndag 8 oktober 2007

Rabbinens katt


Rabbinens katt
av Joann Sfar

Det är härligt att läsa något på måfå och upptäcka att man tycker att det är helt fantastiskt. Jag lånade det här seriealbumet sist jag var på biblioteket, för jag hade för mig att någon sagt något bra om det. Och nu har jag en ny serieskaparidol! Måste leta upp fler serier av Joann Sfar (om det finns på svenska), och jag hoppas att "Rabbinens katt" fortsätter översättas. Den här volymen innehåller nämligen bara de tre första delarna, det finns fler. Den kom ut ganska nyligen, så det finns inga skäl att tro att det inte ska göra det. Jag kommer definitivt att köpa den här första volymen, och förhoppningsvis ännu fler. :) Originalspråket är franska, och det är ju inte direkt det språk jag kan bäst, så jag är beroende av att de översätts. Teckningsstilen är de här tunna, nästan slarviga, linjerna, och texten matchar och är nästan lite svårtydd, så om jag skulle läsa något på franska så skulle det inte bli "Rabbinens katt".

Historien berättas av Rabbinens katt själv, och innehåller därför många textrutor och relativt få pratbubblor. Katten var en helt vanlig katt till en början. Han bor hos en man som är rabbin i den judiska församlingen i en liten algerisk stad, någon gång i början av 1900-talet. I hushållet finns också kattens högt älskade matte Zlabya, som är rabbinens dotter, och en skränande papegoja. Papegojan stör, så katten äter upp den och efter det kan katten tala. Det visar sig att katten är intelligent och listig, och att han kan vara både elak och medkännande. Rabbinen säger att eftersom kattens ägare är judar måste han vara en judisk katt, varpå katten genast kräver att få fira sin bar mitzva. Men måste man inte vara människa för det? Katten och rabbinen för långa teologiska diskussioner, och en annan rabbin måste t.o.m. kopplas in.

Vi får också se hur katten förlorar sin talförmåga, men inte sin tankeförmåga. Nu är det som om han vore en vanlig katt men ändå inte, och han reflekterar över skillnaderna mellan hur katter och människor tänker. Det handlar mycket om rabbinen, hur han är en vis man men inte står över alla möjliga löjliga känslor som alla har. Irritation, lycka över små hämnder, svartsjuka. Precis som kattens svartsjuka när Zlabya gifter sig och inte bryr sig om sin katt lika mycket längre. Men serien tar även upp ämnen som hur judar och araber diskrimineras.

Måste läsas!

Mamma opp i dagen


Mamma opp i dagen
av Lisa Eurén-Berner

Det här är den andra av böckerna som berättas av Susanne, istället för original-sprakfålen, d.v.s. Susannes mamma Inga-Maja. P.g.a. perspektivbytet gjordes ett märkligt tidshopp, som jag skrev om här. Andra världskriget pågår alltså fortfarande trots att det började när Susanne föddes och hon är i femtonårsåldern nu. Det nämns dock aldrig hur länge det har hållit på (kanske för att inte skapa ännu mer oreda i berättelsens tidsaxel), bara att alla hoppas att det snart blir fred.

Susanne är i princip sett likadan som Inga-Maja, något som också poängteras i den här bokens titel. Den enda skillnaden är väl att Susanne är uppvuxen i Stockholm, men hon har ju besökt sin mammas barndomshem i Norrland mycket och är mycket förtjust i landskapet där. Inga-Maja träffade ju dessutom sin man Greger som väldigt ung, och hörr fast vid honom. Susanne verkar umgås med flera olika pojkar, och har ännu inga planer på att stadga sig än (hon är alltså runt 14-15 år). I den här boken är hon förtjust i en kille som heter Dick, men umgås även en del med hans till en början odräglige vän Harald.

En likhet som nästan är lite för mycket är att familjen har en ny hushållerska som är systerdotter till gamla Amanda (hushållerskan i Inga-Majas barndomshem) och nästan en kopia av henne. Susanne och särskilt hennes bror Peter retas lika mycket med denna Linnéa, som Inga-Maja och Klas gjorde med Amanda. Jag antar förresten att Amanda, Linnéa och Olivia (Linnéas pinsamma andranamn) var riktigt hopplösa gumnamn på den här tiden. Inte riktigt samma som nu i så fall. :)

I den här boken umgås Susanne som sagt med Dick, bråkar och blir sams med Harald och besöker dessutom en kompis som har flyttat till ett hus där det spökar. Plus lite annat smått och gott. Kul grejer är att på den här tiden hette det visst ett tjej ("Heja, tjejet!", "bara ett dumt tjej", visst låter det konstigt?), och man tog med sig smör när man gick på fest. Jag antar att man var tvungen att ersätta det smör som värdinnan gjort av med i matlagningen till festen, eftersom smör var ransonerat.

Sprakfåleböckerna:
1. "Fröken Sprakfåle"
2. "Fröken Sprakfåle växer upp"
3. "Fröken Sprakfåle på grönbete"
4. "Fröken Sprakfåle förlovar sig"
5. "Fröken Sprakfåle byter namn"
6. "Unga fru Sprakfåle"
7. "Sprakfålen tar farväl"
8. "Inga-Majas baby"
9. "En liten sprakfåle till"
10. "Sprakfålen tar semester"
11. "Susanne på egen hand"

söndag 7 oktober 2007

Bilder från bokmässan

Söndag: Smygtagen på bild på Tobias Eliasson, som äger Man av skugga förlag, och Daniel Lenneér, som skrivit "Party med Pluto", som jag skrev om häromdagen. :)


Årets skörd. Inte så farligt mycket om man tänker på att jag var där i två dagar. Boken på sidan är inte köpt på mässan, men jag fick den signerad av Johanna Lindbäck. Jag tog inga bilder när hon pratade om boken, men hennes bokhorekolleger filmade visst. Här och här. Förresten, någon på mitt jobb såg mig visst när jag satt och lyssnade där. Man går aldrig säker.

Bilder från bokmässan

Vi som var där i år var jag, Malin (lillasyster) och Kristin (kompis). Det blev två dagar i år. Lördag och söndag.

Utanför mässan.

Inne på mässan.

Min syster är ett Carolina Gynning-fan, så vi var och såg på när Adam Alsing intervjuade henne och Alex Schulman om deras mailkorrespondens som blivit bok. Ganska roligt. Inte helt omöjligt att jag någon gång läser boken.

Dålig bild, men jag satt så skönt (på golvet) så jag orkade inte gå runt och fota ur en annan vinkel. Hon som vi ser från sidan är Anne B. Ragde. ("Eremittkrepsene" kom nyligen ut i Sverige.) Hon pratade väääldigt svenskinfluerad norska, men det var nog bara i det här sammanhanget. Kul att höra henne berätta om böckerna. Jag måste ta och läsa tvåan snart.


Ballonger! Det står "Library Lovers" på dem, men det syns inte här. På kvällen började de förresten komma allt närmare golvet. Vi tänkte ta fler på söndagen, men då delade de inte ut dem längre. Misstänker att heliumet var slut.

lördag 6 oktober 2007

Rubiner & glasull, Häxan i skogen



Rubiner & glasull
av Josefin Svenske

Häxan i skogen
av Lina Neidestam

Passade på att köpa några "lantisar" på Bokmässan. Lantis är en serie små seriehäften av olika svenska serieskapare och tanken är att de ska utspela sig just på landet. Berättelser som utspelar sig på landet är bra (ja ja, det är självklart ingen garanti). Jag har ju förstås inte koll på varenda en som gör serier i Sverige, så mitt urval baserar sig ofta på vilka omslag och titlar jag råkar gilla. Nu när jag kollar lite på internet så visar det sig att Josefin Svenske och Lina Neidestam, som har gjort just de här två häftena, ingår i samma seriekollektiv. Då blir det ju extra passande att jag skriver ett gemensamt inlägg om de här två.

I "Rubiner & glasull" träffar vi två gotländska systrar som varje dag(?) fikar med sina kompisar inne i stan. Här är de i alla fall på två cafébesök. Första gången berättar den äldre systern ett gammalt barndomsminne om när lillasystern jobbade med att isolera grannens vind, och andra gången en alldeles färsk historia om glasögonen hon just har fått. Lite småmärkligt upplägg eftersom det blir massor av saker, som inte direkt hör ihop, som ska in på väldigt få sidor. Det verkar som om familjen har lite dåligt ställt, eftersom pappan tycker att det är en bra idé att anmäla sin yngsta dotter (som ser rätt liten ut där, mellanstadieåldern kanske) till jobba med isolering hela sommaren. Mamman (som för övrigt blandar in en massa engelska uttryck när hon pratar) har dessutom problem med att skrapa ihop pengar till glasögon. Hmm, kunde egentligen vara intressant att läsa mer om den familjen.

"Häxan i skogen" handlar om en sexårig flickas magiska upplevelse av skogen (förmodligen inte särskilt långt) bortom radhusområdet där hon bor. Hon ser sjöjungfrur och skogsrået, men letar förgäves efter tomtar och efter häxan, som ska bo någonstans i skogen. Med sig har hon en skeptisk hund, som slänger ur sig saker som "det här är bara en nyhednisk fas i din sexårskris". :) Jag gillar det här med övernaturligheterna som kanske, kanske inte finns, men är inte lika intresserad när barndomsupplevelserna ska jämföras med flickans vuxna liv. Fast det är å andra sidan bara sådär fyra serierutor...

Uppdatering: Jag tyckte väl att jag kände igen Lina Neidestams stil. Hon gör ju en serie som går i Nemi-tidningen (den svenska iaf). Zelda, heter den.

fredag 5 oktober 2007

Party med Pluto


Party med Pluto
av Daniel Lenneér

Jag känner en som har ett eget förlag. Coolt, va? ;) Lagom till bokmässan kom förlagets första riktiga bok ut, och den var jag ju tvungen att köpa. Jag fick den signerad också.

"Party med Pluto" är ett seriealbum som är baserat på en verklig händelse. Författaren är på en fest (med ganska dålig uppslutning, tydligen hade det blivit många återbud) hos en kompis i Stockholm. Kompisen hade dock gjort misstaget att bjuda in en jobbarkompis, den gorillaliknande Pluto. Pluto vet hur man festar, och han talar gärna om för övriga gäster hur det ska gå till. Man får inte dricka så mesigt som de gör, man får inte prata jobb, man ska absolut inte spela några jävla spel och man måste hinna med att gå till minst fem ställen. Annars är det ingen fest. På fester ska man ha kul! Att övriga gäster inte direkt har kul och att detta beror på honom är inget som Pluto lägger märke till. I varenda situation är han så bufflig och direkt otrevlig som man överhuvudtaget kan vara. (Jag utgår från att "fylla har skylda", för om han är så här i vanliga fall förstår jag inte varför han blev inbjuden.) Festkvällen blir helt förfärlig, och det är ju en bra grund till en serie. Den lär vara helt och hållet dokumentär.

"Party med Pluto" var verkligen ett "grisen i säcken"-inköp. Jag såg på Tobias (d.v.s. förläggarens) Facebooksida att hans förlags första bok var klar, och det visade sig att han skulle sälja den på bokmässan en av de dagar som jag skulle vara där. Jag visste alltså inte i förväg vad det var för sorts bok, vem som skrivit den eller nånting. Men jag blev nöjd med inköpet. Jag gillar serier, och den här var inte alls dum. :) Daniel Lenneér lyckas få fram känslan av hur det kan vara att tvingas umgås med någon du verkligen inte gillar, och passar på att vara lite rolig mellan varven. Jag gillar ju att de som inte är Pluto låter precis som vissa unga män (som inte är som Pluto) brukar formulera sig.

Den verklige "Pluto" har, så vitt jag förstår, ingen aning om att det finns ett seriealbum om honom.

Seriealbumet avslutas med en serie och serien, och på författarens hemsida finns mer extramaterial, t.ex. kommentarer från några av de övriga gästerna på festen.

"Party med Pluto" kan köpas från Man av skugga förlag. (Jag ser att ordersidan inte är klar än, men det räcker säkert att skicka ett mail.) Här kan man även se bilder från bokmässan.

onsdag 3 oktober 2007

Twinkle twinkle


Twinkle twinkle
av Kaori Ekuni

Vanligtvis när författarnamnet är japanskt brukar det vara en manga jag har läst, men "Twinkle twinkle" är en roman. Men den påminner mig faktiskt lite om manga av Erica Sakurazawa. Det är atmosfären, att det egentligen inte händer så mycket, och att karaktärerna inte riktigt är lyckliga men överlever.

"Twinkle twinkle" handlar om ett ungt nygift par. De har inte gift sig av kärlek utan för att det blir bäst så, men de har ändå sympati för varandra och kommer för det mesta bra överens. Shoko har ett ganska ostabilt psyke och är rädd för att hon håller på att bli alkoholist. Hon går hos en psykiater, men han säger bara att det inte är någon fara och att hon säkert kommer må bättre om hon blir gift. Det är därför hon har letat upp en make, och hennes föräldrar är överlyckliga över giftermålet. De verkar vara av samma åsikt som Shokos psykiater. Nu kan hon lägga sina problem bakom sig.

Hennes man Mutsuki är bög. Det är ingen hemlighet vare sig för Shoko eller för hans föräldrar. Däremot vet inte Shokos föräldrar eller vänner något, precis som hennes psykiska problem döljs för Mutsukis föräldrar. Mutsukis mamma anser att en läkare bör vara gift, annars kan patienterna förlora förtroendet för honom. Mutsukis pappa är däremot mer tveksam. Även om Shoko har gått in i äktenskapet med öppna ögon är han rädd för att arrangemanget kan skada henne. Men hon är ganska nöjd, även om hon ibland är olycklig och dricker, och hon kommer bra överens med sin makes pojkvän och deras vänner. Ända tills hennes vänner och föräldrar börjar lägga sig i. Dessutom är psykiaterns nya råd att hon skaffar barn. Hon ska få se att då blir allt bra.

"Twinkle twinkle" är ganska kort och relativt lättläst, trots att ämnet inte är helt enkelt. Historien berättas omväxlande av Shoko och Mutsuki. Idén med att gifta sig för att upprätthålla en snygg fasad och Shokos ofta självuppoffrande attityd (den beror lite på hur hon känner sig) känns till en början lite främmande, och jag tänkte att det är väl skillnad på kulturerna. Men vid närmare eftertanke finns det säkert liknande överenskommelser även här. Alltid är det något som ska gömmas undan.

Tydligen är boken inte översatt direkt från japanskan, utan har tagit vägen om engelskan. Kanske borde man hellre läsa den på engelska för att komma ett steg närmare originalet.

tisdag 2 oktober 2007

Anatomi. Monotoni.


Anatomi. Monotoni.
av Edy Poppy

Första gången vi möter Vår ska hon just påbörja en flörtig lek med en främmande man, som leder till snabbt sex på en bakgata. Vårs man Lou har en älskarinna som han tar långa promenader genom London med. Eftersom Vår och Lou gifte sig när de var så unga, de är fortfarande väldigt unga, har de inte lovat varandra trohet. Annars är de rädda att deras kärlek kommer ta slut. En tid, när de bodde i Lous hemland Frankrike, delade vår sin tid mellan honom och älskaren som hon hade då. Hon älskade båda två, och har ännu inte riktigt kommit över älskaren. Men hon är svartsjuk på Sidney, Lous älskarinna. Lou vill leka en lek. Om Vår kan hitta någpn som hon kan älska lika högt som älskaren så ska han själv göra slut med Sidney. Vår tänker att det är värt det, även om hon inte tror att det blir lätt att hitta någon.

Nu är väl inte det här sättet att vårda sin relation det allra enklaste. Lou kommer ibland att ångra sin utmaning till Vår och flera människor kommer skadas. Men Poppy lägger ingen direkt värdering i parets livsstil, och det känns skönt. Hon vill bara berätta om just de här människorna, inte förkasta eller rekommendera otrohet.

"Anatomi. Monotoni." var vinnarbidraget i en kärleksromantävling som det norska förlaget Gyldendal utlyste för några år sedan. Det verkar som om mycket av snacket kring boken har handlat om vad som är självbiografiskt och inte. I ett PS skriver författaren att allt i boken är sant, utom det hon har hittat på. Men av det lilla jag har läst om författaren så verkar det som om Vår och Lou åtminstone har lånat många drag från författaren. Edy Poppy är en pseudonym för Ragnhild Moe. Hennes man heter Cyril Albert-Gondrand (det är han som har tagit omslagsfotot, som föreställer Ragnhild Moe själv). Detta har viss betydelse för handlingen. Vår skriver nämligen på en semi-självbiografisk roman, och kallar sin huvudperson för Ragnhild och Ragnhilds man för Cyril. Poppy låter också Vår och Lou diskutera romanen om Ragnhild och Cyril. När Vår har överdrivit en verklig händelse och skrivit att Cyril slagit henne säger Lou att det inte gör honom något, läsarna kommer förstå att Cyril inte är han. Egentligen tror jag väl att Vår är en lite förvrängd version av den verkliga Ragnhild (eller kanske inte ens särskild lik henne alls) och att bok-Ragnhild är en lite förvrängd version av Vår, men hade det inte varit spännande om allt som stod om bok-Ragnhild var alldeles sant?

Jag tycker att "Anatomi. Monotoni." är en välskriven bok, med karaktärer som både känns igen och är lite exotiska. Det nämns en hel del boktitlar, musik, konstnärer etc., vilket känns smått pretentiöst och irriterande. Men det är ju inte heller ovanligt att folk håller på så och man kan säga att det får Vår och Lou att verka ännu lite mänskligare.

............................................................

Inlägg om helgens bokmässa kommer en annan dag.