lördag 31 mars 2018

Tell the Wolves I'm Home

Tell the Wolves I'm Home
av Carol Rifka Brunt

Junes morbror Finn är döende i aids. Han är en erkänd konstnär och innan han dör vill han måla ett porträtt av sina båda systerdöttrar, alltså June och hennes storasyster Greta. Förr stod de två väldigt nära varandra, men numera har Greta blivit så taskig mot June, och June har egentligen inga andra kompisar än Finn. Men det räcker för henne, för Finn är helt fantastisk. Rolig och spännande, och han förstår henne precis. Det är 1987, och för att vara åttiotalet känns det som om June och hennes familj har en ganska sansad attityd till aids. Det finns en scen precis i början där Greta på ett utspekulerat sätt tvingar June att visa att hon ändå är rädd, men annars är de relativt avslappnade i jämförelse med hur media rapporterar om sjukdomen.

Men Finn dör förstås, för det finns inga effektiva mediciner, och June blir ensam med sorgen. Hennes föräldrar förstår henne inte, och Greta är snarare motsatsen till tröstande. Men det finns någon som försöker få kontakt med June, en man som hon såg på begravningen och som hon inser var Finns pojkvän. Han som mördade Finn, enligt hennes familj. June visste inte ens att han fanns. Det är klart att hon vet hur Finn måste ha fått sjukdomen, men det är inget man pratar om i familjen. Och man tänker att man vet varför, men å andra sidan ser vi ju bara Junes sida av historien. Det är hon som berättar.

June är misstänksam mot Toby, som Finns pojkvän heter, men han är också ett sätt att vara nära Finn lite till. Men det gör ont att tänka på att Finn var hennes bäste vän och visste allt om henne, och så var det så mycket som hon inte visste om honom.

Jag tyckte om boken. Det är en varm berättelse och jag tycker att personskildringarna är bra. Vissa scener är kanske lite sådär som att de är hämtade ur en film, men så är det andra avsnitt som väger upp för det. Men den handlade egentligen inte riktigt om det jag hade förväntat mig. Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig ens, men inte att den mest skulle handla om att vara syskon.

Långt från min far

I min Jorden runt-blogg kan man nu läsa lite om en ivoriansk roman.

fredag 30 mars 2018

Rörelsen

Rörelsen. Den andra platsen
av John Ajvide Lindqvist

En ung man vid namn John Lindqvist flyttar på 80-talet in i en sunkig lägenhet (en lokal som inte verkar vara avsedd som bostad egentligen) i centrala Stockholm. Planen är att försörja sig genom sitt trolleri. Men psyket påverkas negativt av hans situation, eller om det är hela världen. Det är något konstigt med folk i huset, och kanske med samhällsklimatet över huvud taget. Vi vet redan från början att huset där John bor ligger nära platsen där Olof Palme snart kommer att mördas, och flera gånger uttrycker olika personer i boken sitt hat mot Palme. Det här är en tid när jag levde och som jag minns, men inget av det här ingår i mina egna upplevelser eller minnen eftersom jag var i sjuårsåldern då. Men det var säkert så på den tiden, efter vad jag har hört senare så är det inte osannolikt.

En dag upplever John något skrämmande i den gemensamma tvättstugan och efter det börjar folk i huset bete sig som om de har en hemlighet. En som John kanske kan få vara med på. Och som samtidigt knyter an till hans värsta barndomsminne och alla böcker han sedan skulle komma att skriva. (Framför allt till den första boken i trilogin om platserna, "Himmelstrand", förstås.) Jag gillar den här blandningen av övernaturlighet och självbiografi. Det är omöjligt att veta vad som är sant och inte, och det väl inte så viktigt heller. "Den andra platsen" kanske finns, vad vet jag?

"Himmelstrand" och "Rörelsen" är två väldigt olika böcker, men de har också massor av beröringspunkter. Det blir spännande att se hur den sista boken i serien, "X", är. Jag tror att den också kommer vara helt annorlunda, men ändå fläta ihop hela historien. Eller, jag hoppas det.

onsdag 28 mars 2018

Just nu har vi varandra

Just nu har vi varandra
av Sara Bergmark Elfgren
Illustrerad av Maria Frölich

En jättefin bilderbok där en långtråkig väntan (kusinerna ska komma på besök senare!) blir till ett samtal om tidens beskaffenhet; livet, döden, dinosaurier och den okända framtiden.

måndag 26 mars 2018

Dette er mine gamle dager

Dette er mine gamle dager
av Tore Renberg

"Dette er mine gamle dager" är den femte boken om Jarle Klepp, som vi har fått läsa om i olika faser av hans liv. Här är han 38 år, han har en stabil relation till sin vuxna dotter Lotte och han är också gift och har två småbarn. Allt är lugnt. Men så möter han en bekant från mycket länge sedan och får veta något om sin far. Vi har ju tidigare kunnat läsa om Jarles uppväxt och den alkoholiserade fadern i "Kompani Orheim". Nu trodde han egentligen att han hade lagt allt detta bakom sig. Det var ju flera år sedan fadern dog. Men nu börjar Jarle grubbla igen. Nu när han själv är pappa till två små – det var annorlunda med Lotte, Jarle var så ung och dessutom växte hon upp hos sin mamma – så funderar han också på hur hans egen pappa såg på sin roll som far.

Min favorit av böckerna om Jarle är "Kompani Orheim", men nu är det länge sedan jag läste den. Jag minns inte om några av Jarles barndomsminnen i "Dette er mine gamle dager" också var med i den boken, men man känner igen hur barndomen var. Ändå är den här boken annorlunda, kanske för att den Jarle som tänker tillbaka är mognare och har andra erfarenheter.

Jag mindes förresten inte att Jarle har en bror. Han är såpass mycket äldre att de inte direkt har vuxit upp tillsammans, så det kan ju hända att han har nämnts men inte varit med så mycket i de tidigare böckerna.

söndag 25 mars 2018

En smakebit på søndag (Stål)

http://www.astridterese.no/2018/03/25/smakebit-bevegelsen-og-doktor-moreaus-oy/
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning, som numera sköts av Astridterese på Betraktninger. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag kan det bli en dag med mycket läsning, för vädret är åtminstone just nu inte sådant att jag direkt känner för att gå ut. Ganska dimmigt. Och jag har börjat komma in i boken jag håller på med. Det tar ju nästan alltid ett antal sidor.

Anna och Francesca är bästa kompisar och bor i ett arbetarkvarter i en stad i Italien. Att den ena kommer och ringer på hos den andra borde ju vara det mest normala som finns, men det här känns skumt. (Rosa är Francescas mamma.)
"Hej! Är Francesca klar eller håller hon fortfarande på och äter?"
Rosa blev ställd.
Hon fingrade på säkerhetskedjan och kunde inte bestämma sig för att ta av den. Smala och klena fingrar. Hon undvek att titta rakt på den otåliga flickan som stod framför henne.
"Annars kommer jag senare ..."
Anna genomborrade mörkret med blicken för att bättre se den lilla kvinnan som stod stel som en pinne mellan väggen och dörren. Hon hade en känsla av att Rosa ville hindra henne från att komma in och se något.
Hon hade aldrig varit inne i lägenheten. De hade varit kompisar hela livet och hon hade aldrig blivit insläppt.
(Silvia Avallone, "Stål", s. 44)

torsdag 22 mars 2018

Bli hvis du kan. Reis hvis du må.

Bli hvis du kan. Reis hvis du må.
av Helga Flatland

En fin roman om vad som händer i en liten norsk bygd som drabbas av en stor tragedi. Alla känner alla, och när pojkarna i boken började ettan i byskolan så är det bara åtta elever i klassen. Nu är det flera år senare, de är klara med sin militärtjänstgöring och så bestämmer sig tre av dem – Tarjei, Kristian och Trygve – att ta värvning i de norska styrkorna i Afghanistan. De motiverar det med att ta chansen att uppleva något annorlunda, en erfarenhet och chansen att göra en insats. Men är det inte snarare så att de har bekymmer de vill fly från?

Och så dör de alla tre när en bil de färdas i sprängs. Och för deras närstående förändras hela tillvaron. Ja, till och med de som inte var så nära påverkas, ibland oväntat mycket. Här är berättelserna smart sammanfogade. Två av pojkarna berättar, och två andra. Och när man har läst den sista har man hunnit omvärdera mycket i de tidigare avsnitten.

"Bli hvis du kan. Reis hvis du må" är första delen i en trilogi, och de två andra böckerna ska jag självklart också läsa.

tisdag 20 mars 2018

A Town Like Alice

A Town Like Alice
av Nevil Shute

Jag har förstått att en gång i tiden var Nevil Shute en mycket populär författare. Man hör ju fortfarande talas om honom ibland, men knappast i samma utsträckning. Jag hade dock inte läst något av honom tidigare, så det var spännande att läsa "A Town Like Alice" ("Fem svarta höns" på svenska) i min läsecirkel.

Jag hade hört något om Malaysia och Australien, så jag blev väldigt förvånad när boken inleddes med att en brittisk advokat besökte en klient i Skottland. Men allt hänger ihop, och vi får en spännande historia om Malaysia under andra världskriget och senare om ett litet samhälle i Australien. Alice i titeln syftar på Alice Springs, och hur kommer det sig att den staden är så blomstrande när "vår" lilla stad inte är det?

Spännande läsning, men så mycket rasism folket i avsnitten från Australien uppvisar. De använder ord jag inte ens har hört förr, men man förstår precis vad de menar med dem. Det har kanske inte så mycket att göra med författaren, han skildrar väl bara hur det var i Australien på den tiden. Det var en av sakerna vi diskuterade i läsecirkeln, och kom fram till att det nog var mycket möjligt att det var så. Jag misstänker att läsarna inte reagerade på det här när boken kom ut 1950.

måndag 12 mars 2018

The House at Sugar Beach

Jag har skrivit lite i min Jorden runt-blogg om en memoar om att växa upp i Liberia på 70- och 80-talet, att lämna landet bakom sig och att så småningom återvända.

söndag 11 mars 2018

Havets gille

Havets gille
av Nancy Peña

En seriebok som utspelar sig i en värld där olika folkslag bor på olika öar. Några påminner om katter, några om möss, några om fåglar etc. De enda som rör sig någorlunda fritt är medlemmarna i handelsgillet. Skärvtass och hennes son Kutrygg lever ett fattigt liv på muridernas ("råttornas") ö – Skärvtass är sinoj ("katt"), men sonens pappa var murid – och en dag händer något som gör att de båda kastas i fängelse, vilket är början till ett spännande äventyr.

Tyvärr är det bara början till ett spännande äventyr, för Peña verkar aldrig ha fortsatt på den här berättelsen. Det är tråkigt, för jag gillade början och skulle båda vilja veta hur det går och mer om den här världen.

lördag 10 mars 2018

Winnebago Graveyard

Winnebago Graveyard
av Steve Niles
Illustrerad av Alison Sampson

En seriebok som jag impulsköpte utan att veta något om den sedan tidigare. "Suffused with satanism", stod det i en blurb på baksidan. Det lät spännande och lite skräck sitter ju aldrig fel.

Men det ... satt fel. Eller, jag tyckte inte att det här var bra. En familj på husbilssemester stannar till i en amerikansk småstad. När husbilen blir stulen tvingas de övernatta trots att de tycker att staden känns ovälkomnande. Det visar sig att en invånarna ägnar sig åt mystiska riter och offer, och familjen tvingas fly. Inte så originellt – handlar inte hälften av alla amerikanska filmer och tv-serier om det här? – men det gör ju inget så länge det är välgjort och intressanta karaktärer. Men det är det inte. Eller jo, jag kan inte klaga på teckningarna eller färgläggningen. De är bra. Men varken personerna eller handlingen gör serieboken läsvärd.

Naomi and Ely's No Kiss List

Naomi and Ely's No Kiss List
av Rachel Cohn och David Levithan

Naomi och Ely har alltid bott i lägenheterna bredvid varandra, i en stor byggnad i New York, och de har varit bästa vänner sedan de var små. Då brukade de prata om att gifta sig när de blev stora. Numera har de sin No Kiss List, som ska skydda deras vänskap. Den innehåller namn på killar som en av dem gillar och därför är off-limits för den andra. Eller killar som båda gillar, och då ska ingen av dem få dem. Naomi har ett fåfängt hopp om att Ely kanske ändå ska bli kär i en tjej, alltså henne, och att det ska bli de två till slut. När han i stället bryter mot listans regler finns det ingen förlåtelse att få hos Naomi, och hela huset engagerar sig i deras krig.

Jag gillade "Nick & Norah's Infinite Playlist", som också var ett samarbete mellan Cohn och Levithan, men "Naomi and Ely's No Kiss List" funkade inte alls för mig. Den här boken berättas av ett stort antal olika personer, inte bara Naomi och Ely utan också andra som är obegripligt intresserade av deras vänskap. Obegripligt för att jag som läsare inte riktigt orkar bry mig. Jag vet inte, kanske störde jag mig redan från början på boken eftersom Naomis kapitel använder emojis och det är jobbigt att läsa. Men mest är det nog att både Naomi och Ely hela tiden känns avlägsna, inte som personer man håller på att lära känna.

torsdag 8 mars 2018

Monte Carlo

Monte Carlo
av Stina Stoor

Jag blev så glad när jag insåg att "Monte Carlo" handlar om samma personer som Stina Stoors första Novellix-novell "Ojura". "Ojura" är både min favorit-Novellix och av de Stina Stoor-noveller jag har läst. Det är fina skildringar av barnet Sandra som växer upp i kärleksfull halvmisär. I den här berättelsen är det mindre av pappan och mer av storasyster Anneli, som försöker hålla lite ordning sedan mamman dog och som kanske inte uppskattas efter förtjänst.

måndag 5 mars 2018

His Bloody Project

His Bloody Project – Documents relating to the case of Roderick Macrae
av Graeme Macrae Burnet

När författaren Graeme Macrae Burnet släktforskade upptäckte han en fruktansvärd, men intressant, händelse i familjehistorien. En sjuttonårig pojke vid namn Roderick Macrae anklagades 1869 för ett brutalt trippelmord i en liten by på den skotska västkusten, och i arkiven kunde man hitta flera dokument som rörde händelsen. Inte minst Roddys egna ord om sitt liv och för vad som hände dagen för mordet.

Nej. Det är faktiskt inte alls sant. Hela motdhistorien och alla personer är påhittade. Däremot är det skrivet som om det vi läser är ett antal texter från 1800-talet. Här finns vittnesmål från bybor, utlåtanden från experter och mycket annat. Inte minst finns här en redogörelse för vad som hänt, som är skriven som om den sjuttonårige mördaren själv skulle ha skrivit den. För han erkände genast mordet, och säger sig inte ångra något. Och ändå fattar man sympati för honom. Försvarsadvokatens tanke med att be sin klient skriva ner hela historien är att försöka bevisa att pojken är sinnessjuk, och på så sätt rädda honom undan dödsstraff. Det är också en av de saker som förhör med grannar och med tidens ledande experter på sinnessjukdom och kriminalitet ska försöka fastställa.

Och i slutändan är det upp till läsaren själv att avgöra riktigheten i vad man än kommer fram till under rättegången. Vad är egentligen sanningen i fallet? Det är så listigt skrivet att läsaren hinner formulera ett antal olika teorier om vad som verkligen hände den där dagen när tre personer miste livet. Jag är ganska säker på att jag kommer läsa om boken för att hitta fler detaljer, som jag mycket väl kan ha missat den här gången.

Väldigt intressant är det också att läsa om livet för en skotsk torpare på den här tiden. Om de orimligt hårda och torftiga förhållanden man levde under, och hur förvånad man som läsare blir av de detaljer som visar att det här är ju relativt modern tid. Det är inte medeltiden även om det kan verka så. Folks inställning till livet präglas också av en mycket sträng religion, inte minst hos familjen Macrae.

Dra sedan de slutsatser du vill.

söndag 4 mars 2018

Friheten förde oss hit

I Jorden runt-bloggen har jag skrivit om Gunnar Ardelius "Friheten förde oss hit", en roman om en svensk familj som flyttar till Liberia på 60-talet.

lördag 3 mars 2018

SUB och bokrea

Ny månad, ny räkning av olästa böcker. 1931 var det den förste mars. Färre än föregående månadsskifte! Men bokrean pågår, och nu är jag säkert redan uppe i minst förra månadens siffra igen. Ni vet hur det är. Man hittar inget kul på rean, men genom magi kommer man ändå ut med kanske fem böcker. Vid varenda besök i en bokhandel. Det plockar till.

Och så har jag lottat fram en av mina försummade böcker. Till att lägga i en annan hög än innan egentligen. Är ju inte som att jag nånsin läser de här böckerna. Fast ibland gallrar jag ut dem, om jag inser att jag är helt ointresserad av den titeln numera. Jag har väl ändå tänkt behålla månadens bok, som är "Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors.