måndag 29 december 2014

Frid på jorden


Frid på jorden
av Selma Lagerlöf

Det finns någon novell av Selma Lagerlöf om julfrid som man ofta läste i skolan. Något med en björn och att man inte får bryta freden som ska råda under julen. "Gudsfreden", heter novellen, ser jag när jag googlar. (Kan läsas här.) "Frid på jorden" handlar också om julfriden, men på ett helt annat sätt. Och mer ska jag väl inte avslöja om vad som händer i novellen.

Jag läste den på julafton, och det passade bra, för liksom "Dödskallen" utspelar den sig under julen. Båda är också ganska kusliga. Jag har aldrig förknippat julen med spökhistorier (och den här tillhör väl inte den genren, om man ska vara petnoga), men jag kan tänka mig att det var ett sånt tillfälle då man trodde att det var mycket oknytt i farten. Mörkaste tiden på året och allt. Och nu kommer jag på att Dickens har ju sin spökhistoria vid jul, och så är det ju förstås alla berättelser om De dödas julotta.

söndag 28 december 2014

Våroffer


Våroffer
av Margit Sandemo

Efter att Isfolket försvann från Gråstensholms socken en period lade sig en korrupt domare till med Gråstensholms slott. Den rättmätige ägaren är Heike Lind av Isfolket, men domaren har makt, inflytande och förfalskade dokument, så det är inte mycket Heike kan göra åt saken. Men slottet är viktigt inte bara för sitt värde, utan även för att man vet att det finns en ledtråd som behövs för att bryta släktens förbannelse gömd på vinden. Man vet inte vad det är, men flera har upplevt att de vänligt men bestämt blir bortmotade från delar av vinden, som om någon säger att här finns något som de inte ska se. Ledtråden väntar på rätt person, och då kan ju inte någon helt ovidkommande lägga beslag på slottet hur som helst!

Det finns ju förstås sätt att jaga bort domaren, men de vill Heike helst slippa ta till. Man kan ta hjälp av traktens spöken och oknytt, men Heike är inte alls säker på att han är tillräckligt stark för att kunna kontrollera dem.

Samtidigt finns det (förstås) en berättelse om romantiska förvecklingar, som i så många av Isfolksböckerna.

Jag hade glömt och hur kul och samtidigt skrämmande det är att läsa om alla gengångare och diverse oknytt – Det grå folket, som häxan Ingrid brukade kalla dem på sin tid. Det är ganska typiskt för Margit att det mitt i de värsta skräckscener kan dyka upp skämt och komiska situationer. Det, och att elakhet straffar sig som i en gammal folksaga, för att nämna en annan typisk ingrediens som förekommer i just den här boken.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar 
21. Vargtimmen 
22. Demonen och jungfrun

Huset Ushers undergång (igen)


Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe

Det var inte alls länge sedan jag läste "Huset Ushers undergång", men jag ville gärna läsa den när jag visste vad som skulle hända. Jag tyckte nog att den var bättre när jag redan visste. Men jag ska inte berätta något ändå. :)

lördag 27 december 2014

Terroristerna

Terroristerna
av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Så, då har jag läst klart alla Martin Beck-deckarna. Det känns lite trist faktiskt. Nu när jag äntligen har fått lite ordning på de viktigaste poliserna och efter att min syster flyttade till Stockholm har jag till och med lite koll på den stan. Fast man måste tänka på att den inte ser likadan ut nu som då. Det skrivs en del om hur gamla stadsdelar rivs och ett nytt (dåligt) centrum byggs. Över huvud taget så är det ju mesta i samhället under all kritik enligt Beck och författarna. Intressant att läsa så här 40-50 år senare, när man kanske tänker att det var bättre förr. Åtminstone i de senare böckerna så försummar de aldrig ett tillfälle att berätta hur dåligt allt är (allt från politiska beslut till vädret). Så illa kan det väl ändå inte ha varit, men det var kanske varken bättre eller sämre än nu, bara annorlunda. Jag minns inte att de första böckerna var fullt så samhällskritiska. Kanske låg samhällskritik helt enkelt mer i tiden 1975 än 1965.

I den här boken ska en oerhört illa omtyckt amerikansk politiker besöka Sverige, och Martin Beck får i uppdrag att leda arbetet med att skydda gästen från eventuella mordförsök. Gunvald Larsson skickas på studiebesök till en latinamerikanskt land där man är framstående på området, och sedan gäller det att ta tillvara hans kunskap i Sverige. Det finns en internationell terrorgrupp, ytterst skicklig och med oklar agenda, som kan tänkas utföra dåd både vid Sverigebesöket och vid evenemanget som Gunvald Larsson ska besöka. Det gäller att tänka på allt. Går det?

Roman om ett brott:
1. "Roseanna"
2. "Mannen som gick upp i rök"
3. "Mannen på balkongen"
4. "Den skrattande polisen" 
5. "Brandbilen som försvann" 
6. "Polis, polis, potatismos" 
7. "Den vedervärdiga mannen från Säffle"  
8. "Det slutna rummet" 
9. "Polismördaren"

fredag 26 december 2014

Den krympande hustrun


Den krympande hustrun
av Andrew Kaufman

Den här boken köpte jag mest för att titeln lät bekant – säkert hade jag läst om den i en blogg, förhoppningsvis något bra – och för att den inte var så dyr just då. Jag visste ingenting om handling eller hur den skulle vara. och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den heller.

Ett antal personer befinner sig inne på en bank när den blir rånad. Men det är inte ett vanligt rån. Rånaren kräver att få ett föremål med affektionsvärde från var och en av kunderna och de anställda. Kort därefter råkar samtliga ut för mer eller mindre märkliga händelser, som har någon koppling till föremålet de lämnade ifrån sig. För ett fåtal är det bara positivt, men för de flesta är det negativt eller rent av dödligt. Berättarens fru, som var en av rånoffren, börjar krympa. Först syns det knappt. 160 cm eller 158 cm, vem märker ens det? Men snart är hon mindre än parets tvååring och fortsätter krympa.

Udda berättelse. Jag gillar det! Jag gillar också att den är så kort. Det är bara det viktiga med. Hur påverkas offren av det som händer? Man behöver inte den magiska förklaringen (jag kan inte tänka mig att det finns en logisk).

Jullovsläsning

Precis innan julafton blev det inte mycket läst. Det är så mycket annat man måste göra. Fast egentligen inte, eftersom släktens julfirande inte är hemma hos mig och jag låg riktigt bra till med julklapparna i år. Och jag antar att man inte måste något, om man inte vill. Men jag vill ju ha det städat och ha gran och pynt och så vill ju jag och min syster göra julgodis (som ingen orkar äta på julafton, p.g.a. att det också bjuds på mycket annan mat och mer godis).

Jag gav bort en hel del böcker i julklapp, både nytt och antikvariskt, som man ju kan kalla de böckerna som jag köpte på loppis, eller hur? Jag jagar inte julklappar på loppis, men ibland hittar man ju något som man tycker skulle passa till någon. Till exempel några matchande böcker med visor av Evert Taube. Bara en av böckerna jag gav bort hade mottagaren redan ("Prinsessor och drakar"), men där hade jag som tur var koll på kvittot också. Hon får byta.

Själv fick jag förstås ett antal böcker i julklapp också, hur skulle det annars ha sett ut? Bl.a. Caitlin Morans senaste, en norsk bok med en hel radänga "terningkast 6" (högsta betyg i många norska tidningar) på omslaget, de två senaste Rocky-samlingarna och en reseguide till London från år 1905 (med utvikbara kartor över rummen på British Museum och allt möjligt).

Nu blir det lång ledighet över jul och nyår, med den extra fördelen att det inte direkt förväntas att man gör något utöver att fira julafton och nyår. Här ska läsas! Det blir nog en blandning av julklappsböcker, födelsedagsböcker (jag fyllde år för en knapp månad sedan) och den superoptimistiska bokhög jag har valt ut speciellt för jullovet. Som inte är ett jullov förstås, utan uttag av övertidstimmar samt semesterdagar, men jullov låter mycket roligare.

tisdag 23 december 2014

Demonen och jungfrun


Demonen och jungfrun
av Margit Sandemo

Efter en lång färd kommer Heike Lind av Isfolket fram till Gråstensholms socken i Norge. Här ska han ha släkt, men ingen de andra släktingarna har hört något från dem på flera år. Dessutom är det Heikes gren av släkten som man har bestämt ska ärva godset Gråstensholm. Men nu får han veta att hans släktingar är döda, bortsett från en flicka som ingen vet vart hon tog vägen. Och andra äger de tre släktgårdarna. De kan inte ha kommit över dem på lagligt sätt, men är så mäktiga att Heike inte vet hur han ska kunna ta tillbaka sin rättmätiga egendom.

Men ännu viktigare – vad hände med lilla Vinga efter att hennes föräldrar dog? Är det sant att hon lever förvildad uppe i skogen?

Det är konstigt det här med "Heikesagan", de tio böcker som handlar om Heike. Han är ju viktig för serien, och Margit tyckte ju uppenbarligen så bra om honom att hon vigde tio av böckerna åt honom. Men han gör inte särskilt stort intryck. Den här boken handlar till stor del om rättsprocessen där Heike och Vinga försöker få tillbaka sina gårdar, det kanske är därför man aldrig lyckas komma ihåg boken särskilt väl. Egentligen är den ju spännande och Vinga är verkligen en frisk fläkt.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar 
21. Vargtimmen

måndag 22 december 2014

The Sleeper and the Spindle


The Sleeper and the Spindle
av Neil Gaiman
Illustrerad av Chris Riddell

När drottningen får höra av dvärgarna från berget att grannlandet, som landskapet gör otillgängligt för alla utom just dvärgarna, härjas av en sömnsjukdom som sprider sig över landet bestämmer hon sig för att skjuta upp sitt bröllop. Hon vet att hon är en av få som skulle kunna göra något för att stoppa den här magiska sömnen.

Jag tycker ju om nästan allt Neil Gaiman skriver och "The Sleeper and the Spindle" är vekligen inget undantag. Den är sagolik. Både i betydelsen bra och att det är som en saga. Det är förstås en variant på Törnrosa, och det utspelar sig i en värld som man kan känna igen som en sagovärld, men det är inte riktigt som Törnrosa brukar vara. Inte i vanliga barnsagor, inte som det man hör om gamla versioner som har censurerats genom tiderna, och inte som hos Disney heller. Det här är något annat.

Det är förresten samma illustratör som i den versionen jag läste av "Fortunately, the Milk ...", fast här är det i en annan stil. Mer klassisk sagobok i "The Sleeper and the Spindle", och mer knasigt i "Fortunately, the Milk ...". Precis som texten då.

lördag 20 december 2014

Vargtimmen


Vargtimmen
av Margit Sandemo

Som jag skrev lite om när jag skrev om förra boken i Sagan om Isfolket så är det en sorts avbrott i den nittonde boken, "Drakens tänder". Tidigare har Isfolket haft kontakt med varandra, även om de efter ett antal generationer inte är så nära släkt. Även om de kanske reser långt bort till Ryssland, så är ju meningen att återvända och att försöka hålla kontakten. Men så reser sin generations drabbade ut i Europa innan någon vet att han är drabbad, och han återvänder inte. Även hans son är drabbad, men honom känner den övriga släkten inte ens till.

Isfolket i Norge och Sverige tror ju att förbannelsen är bruten, och därmed verkar också deras släktsammanhållning försvinna. När Heike av Isfolket, den okända släktingen som är den ende som läsaren vet något om, nu söker upp sin släkting Arv Grip i Småland så visar det sig att kontakten mellan de olika släktgrenarna är sporadisk. Alla har nog med sitt. För Arvs del är det tragedin att han förlorade sin fru och deras små barn för en del år sedan.

Men det handlar också om Gunilla, en torparflicka från trakten som Arv har tagit som hushållerska för att rädda henne från föräldrahemmet. (Det ska ju gärna vara en ung flicka som är huvudperson i böckerna, men nu har det ju redan varit två böcker om Heike och hans far.) Men hon har redan tagit skada psykiskt av att växa upp med en far som är en självrättfärdig svavelpredikant och en betydligt mera lättsinnig mor. Heike har ett gott öga till Gunilla, men han vet ju att ingen kan älska någon med ett så groteskt utseende som hans. Fast egentligen är det inte alls därför som Gunilla inte är intresserad, utan för att hon redan har två andra friare. Och hon bedömer dem efter helt tokiga kriterier. Hur ska det gå?

"Vargtimmen" har alltid känts lite som en mellanbok, men egentligen händer det ju flera viktiga saker i den. Och inte minst blir läsaren åter presenterad för Isfolket, och får veta en del av vad som har hänt under de senaste 20-25 åren när de har levat som om det inte längre fanns någon förbannelse.

Och återigen, varför den här scenen som omslagsbild?

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar

fredag 19 december 2014

Satellittmenneskene


Satellittmenneskene
av Hans Olav Lahlum

Året var 1969 ... Magdalon Schjelderup är en känd affärsman, och har ett hjältemodigt förflutet i motståndsrörelsen under kriget. Han anser sig ha skäl att tro att en av hans närmaste planerar att mörda honom, och kontaktar førstebetjent (kommissarie?) Kolbjørn Kristiansen, som ju har ett visst renommé efter att föregående år ha löst en invecklad mordgåta. Ingen av dem tycker dock att faran är så överhängande, så de kan gott vänta med att diskutera saker tills efter helgen. Men innan dess hinner Magdalon Schjelderup dö under mystiska omständigheter, och i närvaro av alla sina närmaste.

Schjelderup talade aldrig om vem i kretsen han misstänkte och det ser ut att bli svårt att reda ut det. Här behöver Kolbjørn Kristiansen helt klart hjälp av sin originella väninna Patricia Louise I. E. Borchmann. Man kan säga att de är hon som är Holmes eller Poirot i de här böckerna. Kristansen är mer Watson eller Hastings, som skriver historien om fallet och som samlar in informationen "i fält" (Patricia är rullstolsburen och lämnar ogärna föräldrarnas hem – jag sa kanske inte att hon bara är nitton år gammal?) men aldrig lyckas dra de där riktigt geniala slutsatserna.

I efterordet skriver Lahlum att den här boken är tänkt att vara i Agatha Christies anda, bland annat när det gäller synen på godhet och ondska hos människor. Det hade varit intressant att höra vad min Christiefrälsta vän Eleanore skulle ha att säga om "Satellittmenneskene", men jag tror inte att hon har några planer på att läsa böcker på norska. Synd att de inte är översatta till svenska. Men jag ser att Lahlums ungdomsbok "Huset ved havet" kommer på svenska under nästa år, så det kanske finns hopp om deckarna också. (Och den första finns faktiskt på engelska.) Perfekt för folk som vill läsa den här typen av deckare där det mest handlar om fallet, som man löser genom att tänka igenom det hela, och bara lite lagom om de som utreder saken. Ibland tycker jag faktiskt att det blir för lite om dem. Jag har fortfarande inte lärt känna dem, tycker jag. Men om det ska bli en lång serie så hinner jag väl det. Jag ser att jag hade liknande tankar om "Menneskefluene", men den här gången tycker jag att de inblandade i själva fallet kommer fram bättre. Jag tycker bättre om den här boken än den förra.

tisdag 16 december 2014

Standard


Standard
av Nina Bouraoui

November månads läsecirkelsbok, som det fanns mycket att diskutera om. Nu var det ju också flera veckor sedan den diskussionen, så det här blir ändå bara ett kort blogginlägg.

Huvudpersonen Bruno Kerjen lever ett liv som jag tycker verkar innehållslöst. Han tycker bättre om jobbet än fritiden, men han har inga ambitioner där heller, och inte ens stimulerande arbetsuppgifter. Hans fritidssysselsättningar verkar inskränka sig till att ibland ringa ett sexnummer. Han besöker pliktskyldigast mamman i barndomshemmet någon gång ibland. Han verkar inte bli glad av något, och vill gärna kunna se ner på andra. Det var faktiskt ganska påfrestande att läsa. Hur är det möjligt att vara så negativ?

Det som jag tyckte var mest försonande hos honom var att även om han undvek att umgås med kollegerna så hade han en vän på jobbet. Han hade väl också ouppfyllda drömmar, framför allt den om en tjej som han gick på gymnasiet ihop med och som han aldrig kunnat glömma. Men han ser ju för sig hur en sån som hon lever ett glamouröst liv numera, medan han bara är helt vanlig. Såna här saker gjorde att jag ändå orkade fortsätta läsa. Det och att boken faktiskt inte alls var svårläst, att läsa vidare är enkelt (översättning av Maria Björkman). Det är bara huvudpersonen som är jobbig. Fast bra ur cirkelsynpunkt.

Och det blev visst inte ett så kort inlägg ändå.

torsdag 11 december 2014

Carmen och döden


Carmen och döden
av Karin Fossum

Konrad Sejer kallas till platsen för en tragisk olycka. En liten pojke har drunknat i en damm nära hemmet. Men både Sejer och hans assistent (jag kommer aldrig ihåg skandinaviska polistitlar) Skarre reagerar över den unga mammans reaktion. Det är något med henne som inte känns riktigt äkta. Men det behöver naturligtvis inte innebära att hon har dödat sitt barn. Hur ska man egentligen veta?

Intressant historia. Det är knappt så att de här böckerna känns som deckare ibland, mer som romaner som råkar innehålla dödsfall och poliser. Men det är inte gåtans lösning som är det viktiga. Mer om hur kombinationer av personlighetsdrag och omständigheter leder till fruktansvärda händelser, och hur det i sin tur påverkar omgivningen. En av mina favoriter bland deckarserier.

onsdag 10 december 2014

Historien om Fru Berg


Historien om Fru Berg
av Ingvild H. Rishøi

En novellsamling som jag läste i november, när jag mest läste norska böcker. "Historien om Fru Berg" var den allra bästa. Det är en kort samling med bara fem noveller, men varenda novell är perfekt.

Om man ska komma på en gemensam nämnare så kanske det är förlust eller saknad. Flera av novellerna handlar om att förlora någon, på ett eller annat sätt.

söndag 7 december 2014

En smakebit på søndag (vecka 49)

http://gronneskoger.blogspot.se/2014/12/the-crows-her-dragons-gate-en-smakebit.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag kommer jag nog inte att läsa så mycket. Jag och en kompis härifrån är bjudna till en kompis i Göteborg idag. Det står pyssel, kanske julpyssel, på schemat. Det blir kul. Fast boken jag håller på med är så lättläst och medryckande att den kanske blir utläst ändå ... Jag är igång med del 22 i Sagan om Isfolket.
Han var skrämmande ful att skåda, den väldige besten. Med ett dunkelbrunt hår, så stort och så vilt att man bara väntade se ett par trollöron veckla sig ut mot himlen där bakom. Ögonen gula som eldar lyste och glimmade skeva där under, i ett ansikte knotigt och kantigt, förhäxande hemskt. Tänder, stora och vassa, så vita som snö mot den bruna huden. I det hela ett drag utav fränhet kring näsans breda, känsliga vingar; skuggade kinder och en haka så spetsig som rävens.
Och så dessa väldiga skuldror – Isfolkets dödliga arv för de kvinnor som fött såna odjur som denne.
En förbannad var han, dömd och drabbad, en av Isfolkets värsta, om man såg till det yttre. Men de som han mött kunde vittna om vemod och sorg i hans hjärta, om en bottenlös ömhet för alla som led.
(Margit Sandemo, "Demonen och jungfrun", s. 8)

lördag 6 december 2014

Hösten

Hösten
av Poul Holm Joensen och Claus Bering

"Hösten" är den första delen i en serie naturböcker. Samma format som typ floror och svampböcker och sånt, fast mer blandat med djur och växter. Och massor av svamp, men det är väl mest i den här boken och mindre i de andra, antar jag. Varje uppslag är en målning av en miljö och så lite text om vilka arter man ser.

Jag har förstås inte läst boken i ett svep, utan läst några sidor lite då och då under större delen av hösten. Ganska intressant ändå, för någon med ett väldigt litet intresse för naturen. Som min bror sa en gång: Jag har kommit fram till att jag inte tycker om natur.

Men alltid intressant att lära sig nåt nytt. Sen får man ju vara medveten om att böckerna är från 60-talet (loppisinköp ja), så meningar som innehåller ord som "de senaste åren" och "man vet inte så mycket om detta än" kan man inte lita på längre. Och så får man lära sig nya ord, som "flygg".

fredag 5 december 2014

Jeg skal gjøre deg så lykkelig


Jeg skal gjøre deg så lykkelig
av Anne B. Ragde

Det var ganska länge sedan jag läste något av Anne B. Ragde sist. Det var ju på den tiden man läste Berlinerpoplenetrilogin. Det känns som att alla är färdiga med den serien nu. Man hör inte mycket om den längre. Vid det här laget är inte "Jeg skal gjøre deg så lykkelig" särskilt ny längre (den bok man har sett i bloggar i år heter "Jeg har et teppe i tusen farger"), men jag brukar ju inte vara först med det senaste heller.

I den här boken är man i Trondheim (Berlinerpopleneböckerna kretsar kring en släktgård på landet i närheten av Trondheim) och det är 1965. Läsaren får en inblick i alla åtta hushåll i en trappuppgång i ett nybyggt bostadsområde. Det är så nytt att folk inte direkt känner varandra än, och man kanske har sina skäl till att inte vilja umgås med grannarna. Jag tänker mig att många av dem säkert har bott på landet eller i byar, där ens egen familj kanske hade känt grannarna i generationer. Nu är det en massa nytt folk som man bara har bott bredvid i ett par år. Man känner dem inte egentligen, men man vet en massa om deras vanor. Allt möjligt hörs genom väggarna, och lite har man ju pratat med dem i alla fall. Man fnissar över att fru Foss på fjärde våningen städar sig lägenhet naken, och man irriterar sig över att tonårssonen i en av lägenheterna håller på och spelar sina popskivor eller att kvinnan på första våningen städar hela trapphuset själv, troligen enbart för att ge alla andra dåligt samvete. Och man hör att mannen ovanför slår sina söner, men det är väl upp till var och en hur de vill uppfostra sina barn, och flickan som alltid sitter i trappan får väl sitta i trappan då, och ser inte hon den unga småbarnsmamman väldigt ovårdad ut, hon kunde ju anstränga sig lite.

Det finns mycket detaljer som säkert är tidstypiska. Jag var ju inte född på den tiden, men skrattade lite när jag såg på Historieätarna häromveckan (tema 60-tal) och Erik Haag skulle knyta en ryamatta, vilket tydligen var en vanlig hobby för män på den tiden – då hade jag just läst ut "Jeg skal ..." och en av männen i boken har just den hobbyn. Även biltur med picknick förekom både i programmet och boken. Men det är inte så att boken bara plockarar nostalgipoäng. Det är också bra historier.

Jag tänkte att det blir nog inte lätt att hålla reda på alla människor i de olika lägenheterna, men det var faktiskt inte så svårt. Jag gillade det här med att en familj i taget skildras. Man får både se alla privat, men också veta vad de andra i huset tycker om dem.

måndag 1 december 2014

Detta går bra

Nu har jag ännu fler böcker i min SUB. 1456 nu. Jag har varit på loppis igen ...

Här är en bok som i alla fall inte kommer ligga oläst särskilt länge. Jag fick den i födelsedagspresent av min syster. Neil Gaimans "The Sleeper and the Spindle" med illustrationer av Chris Riddell.

söndag 30 november 2014

En smakebit på søndag (vecka 48)

http://gronneskoger.blogspot.se/2014/11/adventstiden-en-smakebit-pa-sndag.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Första advent! Jag borde tända ljus, inte bara sitta här och äta överbliven födelsedagstårta. :)

Och så ska jag läsa mer i den här deckaren.
Deretter hadde han plutselig og skarpt kommandert en av gjestene, sin yngste sønn Leonard, til å prøvesmake maten fra hans egen tallerken.
"Jeg har mistanke om at maten på min tallerken kan være forgiftet. Ingen vil vel være uenig i at det i så fall er et mindre tap om du mister livet enn om jeg gjør det!" hadde vært Magdalon Schjelderups formulering. Ingen hadde tatt til orde mot den.
(Hans Olav Lahlum, "Satellittmenneskene", s. 19)

lördag 29 november 2014

Korpens vingar

Korpens vingar
av Margit Sandemo

I förra boken inleddes den svit av Sagan om Isfolket som brukar kallas Heikesagan. Heike är huvudperson, eller har åtminstone en viktig roll, i otroligt många böcker. En av anledningarna till att Sagan om Isfolket är så populär tror jag annars är att det går så fort, och att det är som nytt i var och varannan bok. Ny huvudperson, gärna ny generation och en ny tid, nya platser, nya spännande händelser. Och så berättas bara de mest intressanta händelserna i folks liv, sedan får de finnas i bakgrunden och nämns bara lagom mycket för att man inte ska tappa kontakten med dem, man vill ju ändå veta hur det gick sedan.

Heike har inte direkt den starkaste personligheten i böckerna (åtminstone har jag tyckt så tidigare, kanske kommer jag se honom på ett annat sätt den här gången?), så att just han ägnas så många böcker är kanske oväntat. Fast han är ju drabbad, och det händer ju mycket spännande. Och på något sätt har vi faktiskt tappat bort resten av Isfolket nu, och de behöver presenteras på nytt. I "Drakens tänder" lämnar en ung isfolkspojke sin släkt i Sverige och reser ut i Europa för att aldrig återvända. Han får en son, Heike, som han behandlar illa men som ändå får höra berättelserna om Isfolket. Heike blir sedan ensam långt borta i Slovenien, fem år gammal. Men nu är han vuxen och bestämmer sig för att lämna sin fosterfamilj och resa norrut, mot Sverige och Norge och släkten som han aldrig har träffat. Heike har ingen aning om Isfolkets öden de senaste tjugo åren eller så, och det har inte läsaren heller. Annars brukar man alltid få små glimtar av de andra, scener med andra släktingar än den som är huvudperson i just den boken. Men i "Korpens vingar" är det bara Heike.

Det är inte så lätt att ta sig till Sverige. Heike vet inte ens åt vilket håll han ska. Och hans övernaturliga krafter drar in honom i en skräckäventyr i en del av Europa som har ett väldigt speciellt rykte – Transsylvanien. Heike kommer till en liten by där folket oväntat nog inte fruktar vampyrer. För det är något annat som hemsöker deras by.

Förstår inte hur man bestämde motiv till det här omslaget. Typ den tråkigaste scenen i hela boken ...

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder

fredag 28 november 2014

Vardene tennes


Vardene tennes
av May Grethe Lerum

En ny huvudperson gör entré. Än så länge är Reina bara ett barn, men redan ganska annorlunda. Fiendskapen mellan "vår" familj och en av bydgens mäktigaste storbönder fortsätter, med allt värre metoder. Och så drabbas området av en epidemi.

Ganska spännande, men det är en del saker som känns lite långsökta liksom. Fast just det är en sån sak som kanske är lite spoilrigt att avslöja. Det gör i alla fall att serien känns som något annat nu än när jag började läsa.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 
19. Fredløs
20. Trollkatt
21. Veiskille 
22. Mørke makter 
23. Fremmed måne 
24. Å jage en drøm 
25. Malstrøm 
26. Steinhjerte

söndag 23 november 2014

En smakebit på søndag (vecka 47)

http://gronneskoger.blogspot.se/2014/11/one-foot-in-grave-en-smakebit-pa-sndag.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Den här helgen läser jag boken som vi har valt i läsecirkeln den här månaden. Jag har hört mycket bra om Nina Bouraoui, men det här är den första av hennes böcker som jag läser. Den handlar om en man, som hittills framstår som både tråkig och osympatisk (men boken är inte tråkig, tycker jag). Här har hans mamma just ringt och berättat att hans pappa är död.
Han hade lyssnat, lugnat och lovat henne att komma så snabbt han kunde. Han hade klivit ur sängen direkt, duschat och sedan hade han packat väskan med en kostym till begravningen och två ombyten som passade bättre att ha på sig under de dagar som han skulle tillbringa i Saint-Servan för att ta hand om formaliteterna. Han hade suttit och väntat på att natten skulle ta slut ute på balkongen, fast det var kallt; gryningen var gul över Vitry och han var den ende som tog vara på tystnaden där, ett privilegium som han fann ett visst nöje i "när jag är uppe före alla andra så här känns det som om jag pissar på hela världen".
(Nina Bouraoui, "Standard", s. 27)

lördag 22 november 2014

Elsk meg i morgen


Elsk meg i morgen
av Ingvar Ambjørnsen

Det här är den fjärde boken om Elling, och än så länge den sista. Jag har läst en artikel om att Ingvar Ambjørnsen har skrivit nya Ellingtexter, nu femton år efter "Elsk meg i morgen", men att han i protest mot hur bokbranschen ser ut idag, med kort livslängd för böcker och därmed lite betalt för författarna, har valt att inte ge ut dem (än?).

Hittills har vi fått läsa om Ellings sammanbrott i en bok, och om hans väg tillbaka i två böcker. Det första sammanbrottet var efter hans mors död, när han plötligt skulle klara sig själv. Nu har han blivit lämnad ensam igen, efter att vännen Kjell Bjarne, som han delade lägenhet med, har bildat familj med grannen ovanpå. Hon väntade barn när de träffades, och Kjell Bjarne ser den nu treåriga flickan som sin egen. Han har också fått jobb i en butik där han sköter pantautomaterna. Kort sagt har han efter bästa förmåga ordnat ett så vanligt liv som möjligt. Men det blir ju inte mycket tid över till Elling. Resten av den lilla umgängeskrets som Elling hade har också försvunnit. Det finns ingen som kan se till att han inte trasslar in sig i sina tankar och fantasier längre.

Elling har blivit förälskad i en ung kvinna, och funderar på hur han ska närma sig henne. När han ser henne läsa böcker om UFO så har han planen klar. Han ska prata med henne om det. Att han har blivit bortförd kanske. Är det inte rent av så att han har blivit bortförd? Han kan se det så tydligt framför sig.

I de senaste böckerna har det varit mycket av den underfundige Elling, Elling som kanske inte är klok men som kanske ändå ser vissa saker klarare än oss andra, den neurotiske och misslyckade men sympatiske Elling – och ännu mer i de båda filmerna som jag har sett. Men i den här boken är det nästan så att jag blir rädd. Elling verkar så mycket mer hotfull när han till exempel beslutar att inte längre låta sin uppfostran stå i vägen för vissa blottarfantasier han har haft. Han har alltid diktat upp historier om olika människor, ofta om folk han ser på stan, men den fantasifiguren han hela tiden återkommer till i den här boken utvecklar sig till någon sorts hämnande seriemördare. Ett ganska mörkt slut på serien, om det här nu är slutet.

onsdag 19 november 2014

Färjkarlen


Färjkarlen
av Stieg Trenter

Jag har tidigare läst "Färjkarlen" i serietappning, och då fick jag lust att läsa originalboken också. Jag har aldrig fastnat för Stieg Trenters böcker tidigare, men den här gillade jag verkligen. Så antingen har jag plötsligt börjat gilla hans stil, eller så är det blandad kvalitet på hans böcker. Vem vet? Nu tänker jag i alla fall läsa fler.

Det hela börjar med en ytterst spöklik färd på en djurgårdsfärja, som den unga apoteksanställda Kerstin reser med en sen kväll. Hon vaknar sedan i sin egen säng och undrar vad som har varit dröm och vad som verkligen har hänt. Lägg till ett dödsfall som verkar ha med hennes märkliga upplevelse att göra och låt fotografen Harry Friberg göra entré. Så blir det spännande och underhållande.

Mansons blivande fru i Monster

Igår var det mycket spekulerande i radio och på twitter om vem hon som tänker gifta sig med Charles Manson är, och varför någon skulle vilja göra det, och då särskilt någon som är så ung.

Vänta lite, det här låter bekant, tänkte jag. Och jodå, jag har läst om henne i Micael Dahléns bok "Monster", som handlar om mördare och deras beundrare. Så den boken kan vara värd att läsa om det här äktenskapet var något man funderade över igår.

söndag 16 november 2014

En smakebit på søndag (vecka 46)

http://gronneskoger.blogspot.se/2014/11/orphan-train-en-smakebit-pa-sndag.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har ett norskt tema på min läsning den här månaden, men eftersom jag ligger efter med bloggandet (det underlättade inte direkt med uppkopplingproblem under flera dagar tidigare i veckan) så märks det inte här än. Fast nu kommer det åtminstone en norsk smakbit. Det här är en bok som nog många av er redan har läst. För er andra, det handlar om de boende i en trappuppgång i Trondheim 1965. Här är det ett äkta par som bråkar om pengar, särskilt om hur dyrt det kommer bli med sonens konfirmation.
– Men hva blir det til? Skal jeg ta den vaskejobben?
– Nei. Den kan fru Foss i fjerde ta. Hva hun foretar seg hele dagen er meg et komplett mysterium når hun bor alene nesten hele tida og de ikke har unger.
– Hun vasker huset sitt. Naken.
– Hva?
– Det er noe alle vet.
Kraftige og fargesterke bilder begynte å svirre rundt i hodet hans; uten å ville det begynte han å le. Karin lo også.
– Begynner du å vaske huset naken, skal du faen meg få femten kroner i timen av meg! sa han.
– Din gris.
Men han så at hun rettet ryggen og trakk inn magen.
(Anne B. Ragde, "Jeg skal gjøre deg så lykkelig", s. 57)


lördag 15 november 2014

Solaris


Solaris
av Stanislaw Lem

Förra månadens läsecirkelsbok, som jag inte hann läsa ut i tid. Inte för att det var en dålig bok eller ens för att den var svårläst, utan det var bara dålig framförhållning.

Jag hade kanske en liten aning om att det finns en film som heter Solaris, men romanen av Stanislaw Lem kände jag inte till. Inte vad filmen handlar om heller, för den delen.

Det hela utspelar sig på en något nedgången rymdstation som svävar över planeten Solaris yta. Hit kommer psykologen Kris Kelvin, och upptäcker genast att något inte står rätt till. I omkring hundra år har människor utforskat Solaris, den enda planet förutom Jorden som man vet innehåller något slags liv. Solaris har en enda invånare, en jättelik organism som täcker hela planeten som ett hav. I alla år har man försökt förstå dess beskaffenhet och framför allt att ta kontakt. Havet svarar inte. Men nu har något nytt kommit in i bilden. Kelvin vet inte exakt vad, men hittills verkar det bara ha fört med sig fasa och ångest för de få män som fortfarande bemannar rymdstationen.

Jag läser väldigt lite science fiction, känner mest till genren från film, men de få böcker jag har läst har ju varit ganska så bra. Det kan ju bero på att om den enda sci-fi-bok man nånsin läser är "Jag, robot" så ÄR den ju bra. "Solaris" är också bra. Ofta så är ju idén om rymdvarelser att de är typ som människor, fast kanske gröna och med en eller annan tentakel, eller grå med stora huvuden. Här är det i stället något som inte kan jämföras med något på Jorden, och allt människorna vill är att försöka jämföra den med något på Jorden.

Flera i läsecirkeln hade förresten tänkt på att här är det framtid och avancerad teknologi (man reser ju enkelt i rymden), men när Kelvin ska göra efterforskningar i gamla böcker så går han till rymdstationens bibliotek, som är fullt av gamla dammiga luntor. Som man alltså har varit tvungen att släpa med sig ut i rymden! "Solaris" är från 1961. Rymdfärder och robotar var tydligen tänkbart, medan "att läsa på skärm" inte alls var aktuellt än. Det tyckte vi var lite kul. Och trevligt förstås. Vi gillar böcker.

Tjänsteanden


Tjänsteanden
av Selma Lagerlöf

Kuslig och bra novell om vad som kan hända om man skaffar sig en "spirrtus", ett sorts väsen som ska ge lycka. Det bästa är porträttet av den ganska hopplöse unge mannen som skaffar sig spirrtusen.

Och självklart kommer jag att tänka på John Ajvide Lindqvists "Människohamn".

fredag 14 november 2014

Detektiv Conan Band 67


Detektiv Conan Band 67
av Gosho Aoyama

Fler knepiga fall för mästerdetektiven Conan. Samma upplägg som i tidigare böcker, men deckargåtorna är fortfarande riktigt bra.

lördag 8 november 2014

Nattsidan


Nattsidan
av Joyce Carol Oates

Ååh, en novell om spiritistiska seanser i slutet av 1800-talet! Det räcker väl nästan att säga det?

Jag tänker på att jag har hört att Oates har skrivit en del åt det gotiska hållet, men att ingen av de böckerna som jag har läst har varit i den genren. Vad är det man borde läsa? "Bellefleur"?

fredag 7 november 2014

Johnny Panic och drömbibeln


Johnny Panic och drömbibeln
av Sylvia Plath

Att vara assisterande sekreterare i arkivet på en psykiatrisk klinik är perfekt om man samlar på drömmar drömda av människor med panik. Och det är det berättaren gör, vid sidan av sitt vanliga arbete.

Speciell novell, jag är inte ens säker på om jag har förstått vad som hände, men den är bra.

torsdag 6 november 2014

Det sällsamma fallet Benjamin Button


Det sällsamma fallet Benjamin Button
av F. Scott Fitzgerald

Jag visste inte att filmen (som jag inte har sett) var baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald. Men så är det visst.

Det här är helt annorlunda än "The Great Gatsby", som jag läste nyligen. Det här är en udda historia om Benjamin Button, som skandalöst nog och till sina föräldras fasa och skam föds som en gammal man. Med åren upptäcker han att han ser ut att vara yngre och yngre. Men även om han har några goda år så passar han liksom aldrig in. Och man kan ju tänka sig hur hans äktenskap utvecklar sig ...

Både humoristiskt och sorgligt, och ganska lättläst.

tisdag 4 november 2014

Huset Ushers undergång


Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe

Man tycker ju att jag skulle kunna svara på om jag har läst "Huset Ushers undergång" tidigare, men jag vet faktiskt inte. Har jag läst den så var det före bloggens uppkomst i alla fall.

Berättaren besöker en god vän i hans hus för första gången. Vännen är sjuk och det är även hans syster, som också bor i huset, som har varit hem för flera generationer Ushers. Båda syskonens sjukdomar är ganska speciella, och det vilar överhuvudtaget en skräckfylld stämning över huset.

Jag vill nog läsa om den här novellen ganska snart för att verkligen få med mig alla detaljer. Ibland är det bättre att redan veta vad som händer i slutet, så att man kan koncentrera sig på viktigare saker.

måndag 3 november 2014

Drakens tänder


Drakens tänder
av Margit Sandemo

Den unga generation av Isfolket består av några alldeles vanliga ungdomar. Ingen av dem är drabbad eller utvald och släkten hoppas att förbannelsen är upphävd. I själva verket vet en av de unga mycket väl att han är drabbad. Men han har inga av de yttre tecknen, och han tänker inte avslöja något. Med hans magiska krafter ligger världen öppen för honom. Han föreställer sig makt och rikedomar.

Vad han inte märker är att ju värre saker han tillåter sig att göra mot andra desto mer förändras han. Från början var han en ganska vanlig pojke, som tyckte om och var omtyckt av familj och vänner. Några år senare har han blivit grym och omänsklig. Det kommer inte minst hans lille son få märka av.

Det här är en ny sorts drabbad. De flesta drabbade har ett väldigt speciellt utseende och alla i släkten vet redan från början att de är drabbade. Man kan göra sitt bästa för att vägleda dem, även om de har en viss dragning mot ondskan. Men här har man ju inte haft en aning ... Även om Margit Sandemo brukar jobba med bara ett par olika personlighetstyper som återkommer i olika skepnader i alla hennes böcker, så är det ju ändå variation. Och det är nya miljöer och händelser, och det är förstås ofta ganska roligt.

Den här boken är också sorglig, med den lille pojken som plågas av sin (vid det laget) onde far. Allt som går fadern emot är barnets fel – för den där makten och rikedomarna blev det inte mycket av – och dessutom tycker han att det är roligt att se om han kan knäcka barnet. Men man kan ju trösta sig med att i Margits böcker så får folk vad de förtjänar, eller ännu värre. Vilket kan vara komiskt om det är någon liten förseelse som straffas med att personen gör bort sig, men i en bok som den här så är det inte roligt längre. Och det är förstås inte tänkt att vara roligt heller

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden

söndag 2 november 2014

En smakebit på søndag (vecka 44)

http://gronneskoger.blogspot.se/2014/11/dette-skulle-vre-en-rolig-leselrdag.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Som jag skrev i bloggen igår så är min (läs-)plan för november att läsa några av de norska böcker som jag har i hyllan men inte har läst. Men först måste jag ju läsa färdigt de böcker som jag redan höll på med. Igår läste jag ut läsecirkelsboken som jag inte hann med innan mötet i onsdags. Och idag tänker jag läsa ut en deckare från 60-talet, som jag påbörjade när jag var i Stockholm förra helgen.

Mer än böcker som utspelar sig i andra svenska städer så antas det i böcker som utspelar sig i Stockholm att man redan känner till gator och platser som nämns. Och nu när min syster bor strax utanför Stockholm och jag har varit där några gånger så känner jag faktiskt till platserna ibland. Förra helgen gick jag också Allmänna gränd bredvid Gröna Lund för att ta Djurgårdsfärjan till Slussen, precis som Kerstin i boken gjorde. Fast det var fullt av andra passagerare och jag råkade inte ut för något konstigt. Kerstin är den enda passageraren på turen, sent en mörk kväll, och hennes färd blir inte så lite spöklik. (Perfekt till Halloween ju!)

Så sträckte hon ut benen och lutade sig tillbaka mot den hårda kurviga träryggen, tog sig på höften där smärtan efter felsteget på Allmänna gränd plötsligt stack till, gnodde med knogarna och bligade mot Slussens Vintergata. Den var fortfarande töcknig, hon hade ännu några minuter på sig att koppla av.
Så med ens fick hon för sig att något var galet. Något hade inträffat som fyllde henne med ängslan, en gåtfull förändring som trots att den måtte vara påtaglig inte genast gick att bestämma. Hon reste sig så häftigt att väskan föll i durken. Hon böjde sig ner och tog upp den, och när hon rätade på ryggen, fattade hon var som inte stämde.
Det var akteröver Slusskarusellen skimrade med alla sina ljus. De syntes mjölkaktigare för varje sekund. Djurgårdsfärjan hade vänt och stävade nu ut mot Saltsjön.
Hennes första reaktion var harm. Visste dom inte om att det fanns en passagerare ombord? Som hade betalat ända fram till Räntmästartrappan? Hade hoppilandkallen blivit akterseglad vid Allmänna gränd och visste skepparen ingenting om? Hon stegade förbi maskinrumsluckan, stannade utanför styrhytten och knackade på så att det skallrade i rutan. När ingen öppnade, höjde hon sig på tå och kikade in med näsan mot sargen. I det svaga återskenet urskiljde hon ratten med sina pinnar, och det klack till i henne när hon såg hur den plötsligt rörde sig av sig självt. Ty sanningen var den att styrhytten var tom.
(Stieg Trenter, "Färjkarlen", s. 12-13)


lördag 1 november 2014

SUB och november

Idag: 1443 böcker. Vilket är en liten minskning sedan förra månaden. Wow.

Min plan för november månads läsning är Norsk November. Jag tänker mest läsa norska böcker (på norska eller översatta). För att jag har så många. Och Norsk November låter väl catchy? Även om många av böckerna är från förlaget Oktober ...

Här är en av böckerna som jag antagligen kommer att läsa. Röstades fram till bästa norska bok 2007. Fast man kan inte riktigt ta sånt på allvar. Relativt nya böcker har väl en ökad chans att komma högt på listan i omröstningar. Fast "Mengele Zoo" var inte sååå ny då. Den är från 1994. Tror den handlar om ekoterrorism, men jag är inte helt säker.


fredag 31 oktober 2014

Gone Girl


Gone Girl
av Gillian Flynn

Jag hade egentligen en annan Gillian Flynn-bok i hyllan, som jag hade tänkt läsa först av hennes böcker, men helt plötsligt, utan förvarning, gick det en filmatisering av "Gone Girl" på bio! Jag hade väl redan förstått att det är en sån där bok där en del av läsupplevelsen går förlorad om man får redan på slutet i förväg (nej, detta gäller inte alla böcker), det skulle finnas en klurig twist, så det gällde att fort läsa boken för att undvika spoilers.

Jag gillar sättet som boken är skrivet på. Språket alltså, jag liksom trivs med det. Tur det, eftersom folk i boken inte är lika trevliga. Det handlar alltså om Nick Dunne, som kommer hem en dag och upptäcker att hans fru är försvunnen. Dörren står öppen, i vardagsrummet är möbler omkullvälta. Var finns Amy?

Först är Nick förstående när polisen ställer frågor om sina förehavanden under dagen för bortförandet. Det är klart att det är rutin att undersöka maken. Men snart inser han att det inte är enbart rutin – de tror faktiskt att det är han som ligger bakom Amys försvinnande! Och det är ju inte en orimlig tanke. Ganska snart står det klart att Nick och Amy inte var det där perfekta paret som han gärna vill låta påskina.

Mycket spännande bok, och listigt konstruerad. Ju längre man läser desto mer inser man att författaren har strösslat med ledtrådar som man inte alls har uppfattat. Det gillar jag. Men jag tänker att det kanske inte är en sån bok som man läser om. Det bästa var ju när gåtan och spänningen byggdes upp, och det blir nog inte lika kul när man vet hur allt hänger ihop.

Imorgon ska Karin och jag se filmen på bio. Det ska bli intressant att se hur berättelsen gör sig som film. Boken är uppbyggd på ett sätt som jag tror gör sig bäst i just bokform. En sak i konstruktionen påminner om en annan bok jag läste ganska nyligen, men jag tänker inte ens avslöja vilken. Ingen av dem bör man nämligen berätta för mycket om.

torsdag 30 oktober 2014

Epepe


Epepe
av Ferenc Karinthy

"Epepe"
läste jag för många år sedan och mindes den som en rätt udda historia. Det är en sån där bok som bara hade hamnat i mina föräldrars bokhylla. Förr i tiden prenumererade man ju på olika uppslagsverk från Bra böcker, och då följde det med andra böcker också. När jag var tonåring fanns det massor av mer eller mindre bra böcker att läsa. (Bästa fyndet: Dorothy Parker!) För ett tag sedan kom jag på att jag ville läsa om "Epepe", men då kunde jag inte hitta den. Det är ingen vidare ordning i bokhyllorna där. Men det är en bok som är relativt enkel att hitta på loppis.

Budai är en ungersk språkvetare som är på väg till en konferens i Helsingfors. Men något går fel och han hamnar inte alls i Finland, faktum är att han inte vet var hamnar. I den här staden verkar ingen behärska några främmande språk, och Budai försöker ändå med en mängd olika språk, och deras språk är helt okänt för Budai. Han kan inte ens lista ut i vilken världsdel han är. Skrivtecknen liknar inget annat han har sett. Och inte ens Budai med sitt tränade språköra kan uppfatta språkljuden exakt.

Annars är staden precis som vilken annan modern storstad som helst. Dock verkar den innehålla ovanligt många invånare för sin storlek. Det är trängsel och köer överallt, och det mesta är dessutom omständligt och byråkratiskt. Hur klarar man sig i en byråkrati när man inget förstår och inte kan göra sig förstådd? Budai, som anser sig vara en sansad man, blir aggressiv i sin frustration. Och hur ska han komma därifrån? Han kan inte fråga efter vägen till flygplatsen eller nånting.

Det är nästan så att man blir frustrerad själv. Vad har hänt? Det är som nån sorts sci-fi, fast ändå inte riktigt sci-fi. Kanske mer som en dystopi, fast ändå inte riktigt. Befinner sig Budai i ett konstigt land? Det spelar förstås ingen roll. Det är idén som är viktigast. Självklart tänker jag "öststatsförfattare, kommunisttiden" ("Epepe" kom ut 1970 i Ungern) när jag läser om köerna och de besvärliga systemen för att t.ex. handla mat. Men mest är det om känslan av främlingskap. Jag tänker mig likheter med att komma till ett land där man inte förstår språket eller kulturen. Men det skulle ju också kunna finnas andra skäl att inte känna sig hemma i omgivningen. Kanske på grund av någon fysisk eller psykisk sjukdom – autism, demens, eller vad som helst. Eller att man befinner sig på en annan planet, som Budai faktiskt funderar på ett tag.

torsdag 23 oktober 2014

Nu var det 1914


Nu var det 1914
av Eyvind Johnson

För några år sedan läste vi en bok av Eyvind Johnson i Läsecirkeln – "Drömmar om rosor och eld". Det var nog ingen av oss som tyckte om den. Därför hade jag inte överdrivet stora förhoppningar på "Nu var det 1914". Jag tänkte väl mest läsa den för att det var lite kul att den utspelar sig för exakt hundra år sedan. Dessutom i en helt annan miljö. Norrbotten i stället för 1600-talets Frankrike.

Men, den här boken var ju riktigt bra. Jag gillar! Den lär vara ganska självbiografisk, och handlar om Olof, som snart ska fylla fjorton år och som tycker det är dags att lämna fosterföräldrarnas hem, där han sedan han slutat skolan har gått och gjort inget särskilt, och börja klara sig på egen hand. Han blir absolut inte utkastad, tvärtom hade de hoppats få ha kvar honom åtminstone något år till. Men Olof ger sig av och hinner jobba både med timmerflottning (eller inte flottning direkt, utan att rensa upp i ett område där timret har fastnat i älven) och potatisplockning under den tid som boken täcker. Timmerjobbet är livsfarligt! Ett arbete som kräver minst ett liv i varje arbetslag varje år. De andra arbetarna tycker att det är galet att en pojke i Olofs ålder ska jobba med det, men det verkar inte ha varit några större problem för honom att få jobbet. Jag tycker också att det är galet. En liten fjortonåring! Men fjortonåringar tycker väl själva att de är ganska vuxna. Olof tycker det absolut. Åtminstone vill han gärna verka vuxen, men det är inte alltid han är så vuxen.

"Nu var det 1914" är den första boken i Romanen om Olof. Det finns tre till.

tisdag 21 oktober 2014

Enhet


Enhet
av Ninni Holmqvist

Det är Sverige inte särskilt långt in i framtiden. En ganska ny lag säger att om du inte har barn, en partner, god inkomst eller ett ytterst samhällsnyttigt yrke så blir du vid 50 (för kvinnor) eller 60 (för män) års ålder klassad som Umbärlig. De umbärliga samlas in och förs till speciella institutioner. Där väntar en bekväm tillvaro där allt är gratis och det finns meningsfulla fritidssysselsättningar och folk att umgås med. Men också övervakning, medicinska experiment och organdonationer. Något ska de umbärliga ju vara bra till.

När Dorrit Weger växte upp hade samhället andra ideal. Det viktiga var att förverkliga sig själv, och sedan kunde man ju skaffa familj om man ville. Och det viktiga var att skaffa ett jobb man trivdes med, inte det som gav högst lön. Nu fyller hon femtio och blir hämtad.

"Enhet" har stått i olästa pockethyllan hos mig i flera år. Ett bevis på vilka skatter som kan gömma sig där. Riktigt bra och tankeväckande roman. Om, ja, livet och vad som egentligen är ett liv värt att leva. Vem kan bestämma det för någon annan? Om även om verkligheten naturligtvis inte ser ut som i boken så innehåller den kritik mot vårt samhälle. Det är väl det som bra dystopier ska göra?

söndag 19 oktober 2014

En smakebit på søndag (vecka 42)

http://www.astridterese.no/2014/10/19/smakebit-pa-sondag-19-oktober/
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Fast idag finns inte smakbitarna som vanligt hos Mari, utan Betraktninger (Astridterese) vikarierar. :-)

Den här helgen har jag skaffat mig en blogg till, en som handlar om film och TV. Jag ser ganska lite på film, så jag kommer väl inte direkt vara först med det senaste. Men jag tänkte att jag borde se fler filmer, eftersom det ju faktiskt finns filmer som jag skulle vilja se.

Kanske borde jag se filmen när jag har läst ut boken jag håller på med. Den går väl på bio nu? "Gone Girl". Jag läser säkert ut den under dagen, men min smakbit är från tidigare i boken. Man vill ju inte spoila nåt.

Amy Dunne försvinner spårlöst på sin och makens femåriga bröllopsdag. Statistiken säger väl att det i sådana här fall ofta är maken som ligger bakom. När vi kommer in i berättelsen har den allmänna opinionen inte riktigt bestämt sig än för vad man tycker om Nick Dunne.
The news reports would show Nick Dunne, husband of the missing woman, standing metallically next to his father-in-law, arms crossed, eyes glazed, looking almost bored as Amy's parents wept. And then worse. My longtime response, the need to remind people I wasn't a dick, I was a nice guy despite the affectless stare, the haughty, douchebag face.
So there it came, out of nowhere, as Rand begged for his daughter's return: a killer smile.
(Gillian Flynn, "Gone Girl", s. 71)

lördag 18 oktober 2014

Tideline


Tideline
av Penny Hancock

"Tideline" blev jag nyfiken på när den kom ut på norska och det gavs flera små söndagssmakbitar ur den. Spännande brittisk thriller, det lät bra.

Sonia bor i sitt barndomshem alldeles vid Themsen igen. Hon och hennes man fick överta huset efter att Sonias mamma flyttade till ett äldreboende. Det är inte en vacker strand att bo vid, floden bär med sig mängder av skräp, och den täta bebyggelsen gör att nästan alla rum i huset är mörka. Men för Sonia är det vackert och bär på så många minnen. Hennes man och dotter, och till och med mamman, tycker att de borde sälja huset – jag antar att man skulle få en del pengar för det, finns väl inget billigt i London? – men Sonia står på sig. Sonias man är nästan aldrig hemma. Dottern går på universitetet i en annan stad.

Så dyker Jez upp hemma hos Sonia en dag. Jez är hennes väninnas tonårige systerson, och Sonias man har lovat honom att få låna en gammal skiva som inte går att få tag i nuförtiden (ganska smickrad över att en cool tonårskille intresserar sig för musiken han lyssnade på som ung på 70-talet). Det är bara det att Sonia känner att hon inte kan låta Jez lämna hennes hus. Hon får för sig att hon vill behålla honom. Och eftersom Jez är en artig ung man som gör som vuxna säger så stannar han. Fast han vill inte stanna så länge som Sonia vill att han ska stanna, så hon tvingas ta till andra metoder.

Jag tycker det är intressant att läsa deckare där ett ögonblicks ingivelse leder till något som förövaren sedan inte kan ta sig ur. För även om Sonia skulle komma på bättre tankar, hur förklarar hon att hon höll kvar Jez mot hans vilja och allt annat som hon har gjort? Frågan är om hon ens har kommit på bättre tankar. Är det inte bara så att hon försöker undvika upptäckt, för då skulle Jez tas ifrån henne?

Samtidigt håller Jez släktingar på att oroa ihjäl sig, och de anklagar sig själva och varandra för att ha orsakat hans försvinnande, medan polisen gräver i deras hemligheter.

Det är en riktigt spännande bok, och en där det är svårt att veta vilken sida man ska stå på. Alltså, det vettiga hade ju varit att inte vara på Sonias sida, p.g.a. ... allt. Men å andra sidan, det är hon som berättar och hon berättar så att man förstår henne. Man vill ju att hon ska vara lycklig också. Eller?

fredag 17 oktober 2014

Steinhjerte


Steinhjerte
av May Grethe Lerum

Det här är den tjugosjätte boken i serien och den spinner väl mest vidare på saker som har hänt i de senaste böckerna. Johanna och hennes man har ett komplicerat förhållande, de har mäktiga fiender i bygden och det pågår också en sorts vårdnadstvist. I just vårdnadstvisten hejar man inte på Johanna. Bra att huvudpersonen inte alltid är den mest sympatiska och rättrådiga.

Ganska spännande bok ändå.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 
19. Fredløs
20. Trollkatt
21. Veiskille 
22. Mørke makter 
23. Fremmed måne 
24. Å jage en drøm 
25. Malstrøm

torsdag 16 oktober 2014

Chu's First Day of School

Chu's First Day of School
av Neil Gaiman
Illusterad av Adam Rex

Chu är ett pandabarn (djuren är ju också människor, ja, det är just vad de är) som nyser så kraftfullt att cirkusar, restauranggäster och biblioteksbesökare flyger all världens väg, vilket vi såg i den förra boken "Chu's Day". I den här boken ska Chu börja skolan och han är orolig för hur det ska bli. Kommer de andra barnen vara snälla och kommer de att tycka om Chu? Det är lite mer handling i den här boken än den förra. Det är också aningen svårare att läsa den högt på svenska, men det går. Bilderna har en lite gammaldags känsla och är fulla av roliga detaljer. Till exempel finns det en trappa upp till frökens kateder, med steg i tre höjder, för även elever som tillhör små djurarter måste ju kunna komma upp.

Mina brorsbarn, som är i mer rätt åldersgrupp och gillade den första boken, hade förhoppningar om att Chu skulle nysa så att hela skolan flög iväg (så tokigt!). Gaiman och Rex gör ingen besviken. Även om skolan inte precis flyger iväg.

Till våren ska det komma en tredje bok om Chu – "Chu's Day at the Beach".

tisdag 14 oktober 2014

Monsterkatten


Monsterkatten
av Kalle Güettler, Rakel Helmsdal och Áslaug Jónsdóttir

En bilderbok som min kompis Marie bokstavligen satte i händerna på mig – på parkeringsplatsen vid Göteborgs station medan hon packade om sina resväskor med nya bokmässeinköp och min syster satt i framsätet och spelade Gameboy 3DS. Tydligen finns det en hel serie om de här monstren. I den här boken har Lilla Monster fått en katt. Stora Monster har ingen katt, och nu har han dessutom knappt nån kompis, för Lilla Monster vill bara vara med sin katt hela tiden. Men så försvinner katten spårlöst ... Kan någon ha tagit den?

Fin berättelse om starka känslor. Som tur är reder de båda monstren ut allt och blir vänner till slut. Som sig bör i en bok för små barn.

måndag 13 oktober 2014

Sayonara September 3


Sayonara September 3
av Åsa Ekström

Sista delen i Sayonara September är lite tjockare än de tidigare. Nu ska allt klaras upp och vi ska få veta hur det går, inte bara med Alex utan även med kompisgänget. Hur ska det gå med alla lyckliga eller olyckliga förälskelser, med Alex svåra minnen och med Lillians framtidsdrömmar? Men det är inte bara ett hopsamlande av gamla trådar, det händer även nya saker, och nya personer kommer in i handlingen när tvåorna på utbildningen den här terminen flyttas till samma lokaler som Alex och de andra ettorna.

Jag tycker om serien och det är lite trist att den har tagit slut. Den har bra karaktärer och en bra blandning mellan allvar och skoj. Men berättelser ska sluta på topp och inte dras ut för länge. Så jag är nöjd.

- Sayonara September 1 (även här)
- Sayonara September 2 (även här)

söndag 12 oktober 2014

En smakebit på søndag (vecka 41)

http://gronneskoger.blogspot.se/2014/10/smakebit.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har kanske inte läst årets nobelpristagare i litteratur än, men jag kan ju läsa en som redan har fått priset. "Nu var det 1914" är den första av Eyvind Johnsons romaner om Olof. Den utspelar sig inte helt oväntat 1914. Olof är fjorton år och har lämnat sina fosterföräldrars hem eftersom han tyckte att det var dags att ge sig ut i världen och börja arbeta.

Det var ett gott potatisår, sade man. Svinen blev feta och bönderna snåla, och disponenterna klagade på de dåliga tiderna, trots det alldeles färska krig de fått denna sommar. Olof började på allvar förstå, att fjärran makter drabbat samman i ett mullrande kanonkiv. Fragment av tidningssidor nådde på underliga vägar ut till potatislandet: pappersbitar från dasset och omslagspapper, som höstblåsten tagit hand om. Han tog upp våta, jordklibbiga papperssjok, slätade ut dem och läste. Hans händer var spruckna och rödblå. Han hade några få tankar, till exempel, att det var bättre på många andra ställen, att han borde gett sig av härifrån medan det ännu var sommar, att han förtjänade en och femti om dagen och att det kanske skulle bli mycket bättre för honom när kriget slutade om några veckor, någon månad. Då när kriget var slut – om några veckor, någon månad – skulle han fara ner till staden vid kusten och försöka komma ut på sjön, ifall det fortfarande var isfritt.
(Eyvind Johnson, "Nu var det 1914", s. 129)