tisdag 31 december 2013

Årets utmaningar och projekt

Året är inte riktigt slut än, men man kan väl börja summera så smått? Någon i området har åtminstone börjat med nyårsraketer redan ... Jag har inte bloggat om alla årets böcker riktigt än, men jag kommer inte hinna läsa ut fler i år. I synnerhet inte som jag just nu håller på med en riktig tegelsten.

Statistik och årsbästa kommer senare. Jag vill blogga klart om alla årets böcker först. Men jag hade ju två projekt/utmaningar under året. Hur gick det med dem?

Den tyska klarade jag! Det har jag ju redan nämnt här. Det blev fyra tyska böcker (seriealbum räknas också) under året och nästa år siktar jag på fem.

Sedan kom jag på ett amerikanskt projekt också, men det blev aldrig av. Kanske under 2014? Eller också inte. Vi får se.

Gott nytt år, alla läsare!

måndag 30 december 2013

Djungelboken

Djungelboken
av Rudyard Kipling

Jag var väldigt osäker på om jag hade läst hela "Djungelboken" tidigare. Det är ju en novellsamling, eller två egentligen, och det är nog så att jag bara hade läst några av novellerna tidigare. Jag känner inte igen alla de här berättelserna. Om man har sett den tecknade Disneyfilmen så känner man inte heller igen berättelserna i boken. Var det inte till och med så att Walt Disney ville att manusförfattarna inte skulle ha läst böckerna? :-)

Det verkar vara vissa skillnader på de engelska böckerna och åtminstone den här svenska översättningen. På engelska finns "The Jungle Book" och "The Second Jungle Book", som båda innehåller några noveller om Mowgli och några helt andra. Mest känd är väl den om Rikki-tikki-tavi. Dessutom ska det efter varje novell finnas en dikt. I den här svenska utgåvan har man kastat om ordningen så att alla de åtta novellerna om Mowgli kommer först, och sedan de övriga. Dikterna saknas helt.

Det här förklarar varför novellerna om Mowgli inte alls är i kronologisk ordning. Jag undrade över det när jag läste boken. Först handlar det ju om när Mowgli var riktigt liten och tydligen har kommit ifrån sina föräldrar i djungeln, för han jagas av den halta tigern Shere Khan och räddas av vargarna, särskilt av varghonan Raksha som vill uppfostra honom som sin egen unge. Sedan handlar det om hur Mowgli växer upp och lär sig om djungelns lag av sina vänner och lärare Bagheera och Baloo (som inte alls är så sorglös här som i Disneyversionen). Och sedan är han plötsligt ett barn igen. I alla fall var det ganska spännande, fast också tungläst. Jag förstår mig aldrig riktigt på den här super-Mowgli. Han är så duktig på allt, utom ibland när han gör fel för att vi på så sätt ska få lära oss mer om djungelns lag*. Jag tyckte faktiskt bättre om när det inte handlade om Mowgli. Det blev mer omväxling då.

Mest överraskande var kanske att två av novellerna inte utspelar sig i Indien, utan i stället i den arktiska världen. Den ena handlar om en säl som är som besatt av idén att hitta en plats där sälar kan leva i säkerhet från säljagande människor, och den andra om två tonåriga inuiter som beger sig ut på en resa för att, eh, jaga säl (och rädda sin by undan svältdöden).


*Begreppet djungelns lag används inte på samma sätt här som i dagligt tal. Här är det ett invecklat system som har utvecklats under lång tid för att arter och individer ska kunna leva sida vid sida.

lördag 28 december 2013

Pingvinkvartetten

Pingvinkvartetten - fyra sydpolare på äventyr i New York
av Peter Arrhenius & Ingela Peterson Arrhenius

Barnböcker om mullvadar eller pingviner letar sig ofta hem till mig. Jag gillar mullvadar och pingviner, och det verkar jag inte vara ensam om med tanke på hur många barnböcker det finns om de djuren. Jag gillar strandskator också (de springer omkring roligt på till exempel mitt jobb) men det finns inte alls lika många böcker om dem.

Den här boken fick jag i julklapp. Den handlar om fyra pingvinpappor som står och ruvar sina ägg bland tusentals andra pingvinpappor, medan pingvinmammorna är vid havet och äter upp sig. Fast just de här fyra tröttnar på stillaståendet, bildar en jazzkvartett och tar med äggen till New York i stället. Roligast är det med alla små detaljer och ordlekar i bilderna. Av någon anledning verkar texten mest vara tänkt för yngre. ;-)

Det finns fler böcker om Pingvinkvartetten och jag tror att jag har läst en av dem tidigare. Jag sa ju att barnböcker om pingviner letar sig till mig.

Beyond the Spiderwick Chronicles: The Nixie's Song


Beyond the Spiderwick Chronicles Book 1: The Nixie's Song
av Tony DiTerlizzi & Holly Black

I den här boken så existerar alla de tidigare Spiderwickböckerna i bokens verklighet, inklusive DiTerlizzis och Blacks version av Arthur Spiderwicks fältguide. I Florida får elvaårige Nick Vargas en ny styvmamma och en styvsyster som är ungefär jämnårig med honom själv. Laurie älskar enhörningar och älvor och sånt, och är säker på att hennes Spiderwickböcker är verklighetsbaserade (som de ju faktiskt påstås vara, de ska vara skrivna enligt syskonen Grace berättlse). Nick tror inte alls på sånt. Men han är en medgörlig kille och när han blir beordrad att visa Laurie runt i vildmarken runt familjens hus så gör han ju det. Och det är han som får syn på den första älvan - en vattenlevande sådan, en Nixie. Nick och Laurie räddar hennes liv, men det är aldrig riskfritt att ha med älvor att göra. De är inte snällare här än i Blacks andra älvböcker, även om de andra böckerna inte är barnböcker.

Komiskt att Holly Black och Tony DiTerlizzi faktiskt är med i boken, och att de inte framstår som helt sympatiska. Eller, de gör väl sitt bästa för att ge alla på sin boksignering ett trevligt bemötande, men de är inte mycket till hjälp för Nick och Laurie. :-D

Precis som den första Spiderwickserien så är det här en serie i flera delar (fast bara tre den här gången). För att berätta samma historia hade det egentligen räckt med bara en bok, men det är väl anpassat till en annan åldersgrupp som säkert hellre läser flera korta böcker än en lång.

fredag 27 december 2013

Schuld


Schuld
av Ferdinand von Schirach

Jag har tidigare läst Ferdinand von Schirachs "Verbrechen", och "Schuld" är i samma stil. Det är noveller om brott, bakgrunden till brotten samt deras rättsliga efterspel. Den här gången har jag inte lyckats se lika många gemensamma nämnare mellan novellerna som i den förra boken (där alla blev frikända och där äpplen nämndes i varenda novell). Kanske att de ofta handlar om fall där lagen föreskriver en sak, och man själv tycker att efter omständigheterna så kanske det inte är helt rättvist. Men det är väl också de historierna som gör sig bäst att skriva så det är väl inte särskilt överraskande.

Båda böckerna är mycket bra, och om man vill läsa dem på tyska så är de relativt lättlästa.

Och med detta så har jag också uppfyllt årets tyska utmaning, som var fyra böcker. Målet för 2014 är att läsa fem böcker på tyska.

onsdag 25 december 2013

Bridget Jones: Mad About the Boy


Bridget Jones: Mad About the Boy
av Helen Fielding

Det var så länge sedan jag läste de första två böckerna om Bridget Jones att det inte är med i bloggen. Och då fyllde bloggen ändå tio år i somras. Jag vill minnas att jag gillade den första boken jättemycket och att den andra var helt okej, men kanske inte helt nödvändig. Jag tror det blev något missförstånd mellan henne och Mark Darcy och sedan var de tvungna att köra hela historien från bok ett i repris. Ja, alla vet väl ungefär vad som hände i de tidigare böckerna? Att Bridget var allmänt vimsig och trasslade till det för sig i alla möjliga sammanhang, och att hon tyckte att Mark Darcy var helt hopplös först, men sedan visade han sig vara hennes livs kärlek.

Och visst har alla hört vad som har hänt nu när den tredje boken börjar? Bridget och Mark har varit lyckligt gifta i många år, de har två barn, men Mark dog. Jag antar att det måste vara så för att det ska kunna finnas en ny bok om Bridget. För en bok om Bridget Jones (eller Darcy, som hon faktiskt heter nu) ska handla om hur hon dejtar, drömmer om mini breaks och försöker hitta Den Rätte. Och om hon hade varit singel på grund av skilsmässa så hade det ju förstört de tidigare böckerna - i så fall var ju inte Mark hennes livs kärlek. De måste leva lyckliga i alla sina dagar! Men det är okej om det visar sig att "alla deras dagar" inte var så många som de hade trott.Det har gått flera år sedan Mark dog och först var det bara kaos, och sedan kom Bridget in i en rutin av att bara kämpa på. "Keep Buggering On", som hon säger. Till slut tvingade hennes vänner henne att börja dejta igen. Nu är det dejtingsajter som gäller, och Twitter (men inte Facebook).

Det är en ganska rolig bok. Självklart hamnar Bridget i olika dråpliga situationer, och Fielding driver ganska rejält med de perfekta/ambitiösa/galna mammorna till barnens skolkamrater. Det är också en sorgligare bok än de tidigare. Mer om att åldras, döden och skilsmässor den här gången. Jag tyckte väl egentligen inte att det var en särskilt bra bok. Om man nu ska återuppliva Bridget Jones (vilket i och för sig var kul, ändå roligt att läsa om hur det har gått även om det hade gått illa) så hade jag ju hoppats på att det skulle vara för att det var en så bra historia som bara måste berättas.. Men jag tycker inte att det var något speciellt med den alls.

tisdag 24 december 2013

God jul!

Jag passar på att blogga medan mobilen laddar och jag funderar på hur man tillverkar regnkläder till ett konstigt stort paket som någon av mina föräldrar ska få. Det blir nog en svart sopsäck om jag har, det är väl svaret på de flesta regnskyddsfrågor? Julvädret här på västkusten lämnar som vanligt en del övrigt att önska.

Hoppas att ni alla får en härlig jul, att ni får många bra böcker i julklapp och att de böcker som ni (så klart, vad ska man annars ge bort?) ger bort blir uppskattade.


Dager i stillhetens historie


Dager i stillhetens historie
av Merethe Lindstrøm

Precis i början av "Dager i stillhetens historie" insåg jag hur "deckarskadad" man egentligen är. För boken inleds med att huvudpersonen Eva minns någon som hände på 60-talet och som hon kallar "episoden" och som läsare började jag genast måla upp hemska och dramatiska saker som skulle hända nu. Inget av dem hände ... Det är inte början av en rafflande thriller det här.

Eva och hennes man Simon är gamla nu, jag gissar på att de är omkring 80 år, och den senaste tiden har Simon slutat prata. Parets barn menar att det bästa vore att han fick flytta till ett äldreboende, men Eva tvekar inför det steget. Hon plågas också av tanken att nu när Simon inte är sig själv längre så finns det så mycket som bara hon vet. Det finns viktiga saker om Eva och Simon som barnen borde ha fått veta. Men det blev liksom aldrig av att berätta och nu känns det för sent. Det har blivit en hemlighet av det, och det leder till missförstånd och bråk.

Det var ett par veckor sedan jag läste ut boken nu, men jag tänker fortfarande mycket på den. Det är fint med en bok som får en att tänka. Det var ju synd att jag lånade den på biblioteket, för jag vill jag ha den och säkert läsa om den i framtiden.

Och den finns så klart på svenska också. "Dagar i tystnadens historia".

onsdag 18 december 2013

Mardrömmarnas hus


Mardrömmarnas hus
av Ray Bradbury, H. F. Brinsmead, Ellen Glasgow, Howard Goldsmith, M. R. James, Madeleine L'Engle, Richard Matheson, Richard Middleton, Edward Page Mitchell, Sir Arthur Quiller-Couch, Rod Serling och Edward Lucas White
I urval av Isaac Asimov, Martin H. Greenberg och Charles G. Waugh

Det är visst inte lätt att hinna med bloggen mitt i julstöket. Okej, jag julstökar inte så mycket, men i gengäld var jag i Norge hela helgen. Var bl. a. på Depeche Mode-konsert. :) Det säger väl sig självt att jag inte hinner läsa så mycket heller. Det är lite tråkigt. Jag vet inte vad jag gör hela tiden, för det är inte som att det ser särskilt städat ut här hemma och jag missade till och med sista datumet för att skicka julkort med julfrimärken. Fullständigt oorganiserad!

Åter till böcker! För ett par veckor sedan läste jag den här fina spökhistoriesamlingen. Det är den som jag har letat efter så länge. Jag blev så nöjd över att äntligen hitta den. Och det bästa av allt är att jag inte blev besviken nu när jag läste den i vuxen ålder. Riktigt bra urval av  spökhistorier. De är förstås tänkta för unga läsare, så rädd blir man väl inte direkt. Men de är lite lagom kusliga.

På originalspråk heter samlingen "Young Ghosts" och alla novellerna handlar just om unga spöken. Barn eller ungdomar som går igen. Det verkar som om Isaac Asimov var med och sammanställde flera antologier i samma stil, om allt från "Young Extraterrestrials" till "Young Witches and Warlocks".

torsdag 12 december 2013

När skruven dras åt


När skruven dras åt
av Henry James

Tredje gången gillt? Jag har tidigare läst Henry James långa novell på engelska (svårläst) och lyssnat på en äldre svensk översättning som ljudbok (har svårt för de flesta ljudböcker). Och nu har jag läst den senaste översättningen, som jag tycker bäst om hittills. Jag tycker att det är fascinerande att man kan tolka berättelsen på flera sätt. Antingen är det en spökhistoria eller också inte. Guvernanten kanske lider av nån sorts psykisk sjukdom. I så fall är det inte spökena som är skrämmande utan att hon har ansvar för två barn. Och hur mycket vet barnen? Det är guvernanten som berättar, och man kan kanske inte lita på henne. Om inte spökena finns förstås. Jag ska läsa fler gånger och se om jag kan komma fram till vad jag tror. Trots att det väl får anses bevisat att det inte finns någon teori som är rätt.

onsdag 11 december 2013

A Taste of Chlorine


A Taste of Chlorine
av Bastien Vivès

Jag undrar om jag skulle klara att läsa ett seriealbum i den här stilen på franska, som är originalspråket ("Le goût du chlore"). Det är ganska lite text. Säkert hälften av sidorna är helt ordlösa. Men jag tror att jag skulle tappa bort mig på resten av sidorna, eftersom jag inte direkt kan franska ... Just det att det är en översatt serie får mig att undra över några repliker. Det förekommer nämligen några viktiga ord som är ljudlösa - vi ser bara läpparna forma dem. Är de då på franska? Det kan man fundera på.

Huvudpersonen i "A Taste of Chlorine" är en blyg tonårspojke som blir beordrad att börja simma för att träna upp sin sneda rygg. Det är väl inte första gången han har fått höra det, förstår vi, men det är första gången det blir av. I simhallen får han syn på en söt tjej i hans egen ålder. Han vågar inte prata med henne förstås, åtminstone inte till en början. Hon tränar simning ofta, och pojken hoppas alltid att hon ska vara där när han går och simmar. Ibland är hon det, ibland inte.

Jag gillar att serien är så "tyst". Det förekommer förstås en del samtal, men inga andra ljud, inga berättande rutor förutom för att berätta att det har gått ännu en vecka. I stort sett hela historien utspelar sig i simhallen, och det är ofta bara bilder på interiören, bassängen, simmande människor, pojkens ansikte. Snyggt gjort. Känslan kommer fram precis.

söndag 8 december 2013

En smakebit på søndag (vecka 49)

http://gronneskoger.blogspot.se/2013/12/juleferie-en-smakebit-pa-sndag.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Nu när jag bor i en mindre stad än tidigare så har det lokala biblioteket inte längre oändliga rader av lockande litteratur på andra språk än svenska. Men det finns så klart böcker på andra språk här också, och ibland kan jag till och med hitta något som jag gärna vill läsa. Veckans smakbit kommer från en bok som jag antar blev inköpt på grund av att den belönades med Nordiska rådets litteraturpris förra året. Jag menar att de köpte den på norska också, den svenska översättningen hade säkert köpts in i vilket fall som helst.

Den handlar om en äldre kvinna vars man den senaste tiden har slutat att prata, och om de ämnen som de genom åren har undvikit att tala om.
Jeg kan våkne opp og tro att jeg hører Simons stemme, den jeg holder på å glemme etter hvert som den er blitt erstattet med taushet. Jeg våkner og skjønner at jeg må ha hørt den i drømme. Det er så sjelden han sier noe.
(Merethe Lindstrøm, "Dager i stillhetens historie", s. 13-14)

torsdag 5 december 2013

Världens bästa spökhistorier nr 3


Världens bästa spökhistorier nr 3
av Robert D San Souci

De här tre böckerna med "Världens bästa spökhistorier" har väl egentligen inget med varandra att göra förutom spöktemat. Det är tre helt olika samlingar med spökhistorier som har fått en gemensam layout i sin svenska översättning. De är alltså väldigt olika varandra. Den första hade berättelser av väldigt klassiska författare, den andra var en samling noveller av mer samtida författare (för 25-30 år sedan) och den här innehåller korta traditionella spökhistorier från hela världen, allihop återberättade av Robert D San Souci.

Jag tyckte tyvärr att just den här boken inte hade åldrats så väl. Eller, det kanske den har, men jag har åldrats och tycker att de här berättelserna är för kortfattade. Intressant med alla olika sorters spöken från olika länder visserligen, men jag hade hellre läst lite mer utbroderade varianter. Detta blir för ytligt. Men jag tror säkert att det här räckte för att jag skulle tycka det var bra när jag var tio-tolv år. Och boken var väl också tänkt för den åldersgruppen.

tisdag 3 december 2013

Den gula hästen


Den gula hästen
av Agatha Christie

Det här är en Christie som jag har läst tidigare, naturligtvis utan att komma ihåg särskilt mycket av handlingen. Men jag hade för mig att den hade en nästan spöklik atmosfär och det kunde ju passa bra såhär under min rysarhöst. Jag kom även ihåg en sak till, en ganska avgörande, men den ska jag inte avslöja här.

Den som löser fallet här heter Mark Easterbrook. Jag tror att det bara är denna enda bok han förekommer i, men jag kan förstås ha fel. Han kommer oförhappandes ett mysterium på spåren. En präst hittas ihjälslagen med en mystisk namnlista gömd i skon och polisen står tämligen handfallen. Easterbrok börjar nysta lite i saken, och det verkar inte bättre än att någon begår mord på ockult väg. Men det går väl ändå inte?Det är kanske ett par sammanträffanden för mycket för att boken ska kännas riktigt trovärdig, men det får man bara acceptera.

Annars gillade jag den. Jag tror att jag ofta underskattar Christie lite. Jag tänker att det bara handlar om att lägga ihop alla ledtrådar till en sorts schema och på så sätt få reda på vem som hade tillfälle och alltså begick mordet. Men en del psykologi förekommer faktiskt också.

Ju längre mot bokens upplösning jag kom desto bättre kom jag ihåg hur det hela hängde ihop. Trodde jag ja. Naturligtvis blev jag grundlurad och hade helt fel angående vem mördaren var ...

söndag 1 december 2013

SUB och Nobel

Vid dagens räkning hade jag 1306 böcker i min SUB. Färre än förra månaden!!! Det kan möjligen bero på att jag inte har varit på några särskilt många second handställen på flera veckor. Ofta är det ju där jag köper de stora mängderna böcker. Jag lär ju knappast komma ut från den lokala Akademibokhandeln med tjugo böcker liksom. Och jag beställer inte riktigt så stora paket på nätet heller. Men kostar böckerna 5-10 kr styck så kan det lätt bli så många.

Ett av mina senaste inköp (i en nätbokhandel) var "Too Much Happiness" av Alice Munro. Jag är inte en sån som alltid köper en bok av den senaste nobelpristagaren, men om det låter som om jag skulle kunna tänkas gilla deras böcker så kan det ju hända. Eller, vaddå kan förresten? Om jag tror att jag kommer gilla nobelpristagarens böcker så köper jag så klart en!

En smakebit på søndag (vecka 48)

http://gronneskoger.blogspot.se/2013/12/velkommen-desember-en-smakebit-pa-sndag.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har redan skrivit om "Mardrömmarnas hus och andra berättelser" flera gånger i bloggen. Det var en bok med spökhistorier som jag kom ihåg från min barndom, dock inte titeln. Jag letade och letade och till slut lyckades jag vaska fram rätt boktitel. Den kom ut på 80-talet men var ändå inte omöjlig att få tag i. Och nu läser jag den. Och även om den kanske inte är riktigt lika spännande nu, så är jag ändå väldigt nöjd hittills. Jag har ju just läst några andra samlingar med spökhistorier ("Världens bästa spökhistorier" del 1-3) för samma ålder och från samma tid, och "Mardrömmarnas hus" är den bästa. De här historierna verkar inte vara förenklade för unga läsare. Faktiskt så är en novell med både här och i "Världens bästa spökhistorier nr 2" och jag ser att den är förkortad i den boken.

Smakbiten kommer från den novell som jag kom ihåg bäst från de gånger jag har läst boken tidigare.

En kväll i november satt Stephen framför öppna spisen inne hos hushållerskan och funderade över sin närmaste omgivning.
"Är herr Abney en god människa? Kommer han till himlen?" frågade han plötsligt med ett barns tillit till de vuxnas förmåga att döma i frågor där avgörandet brukar anses förbehållet helt andra instanser.
"God? Välsignade barn!" sa fru Bunch. "Jag har då aldrig känt en snällare människa än herrn! Har jag inte berättat för dig om den lilla pojken som han tog hand om ... plockade upp honom från gatan kan man säga ... för sju år sedan? Eller flickan som fick bo här två år efter det att jag hade börjat här?"
(Förlorade hjärtan av M. R. James ur "Mardrömmarnas hus och andra berättelser", s. 16)


lördag 30 november 2013

Nyckeln


Nyckeln
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Är det redan två veckor sedan som jag tillbringade halva fredagen och hela lördagen djupt försjunken i den här boken? Som tiden går! (Igår fyllde jag rent av 35. Så tokigt!) Självklart köpte jag "Nyckeln" samma dag som den kom ut. Min syster var på midnattssläppet på SF-bokhandeln i Stockholm så hon hade hela tiden ett försprång. Jag fick sms med "är du färdig snart?" och "hur långt har du kommit nu?" lite då och då under helgen.

Jag tror inte att jag avslöjar något om jag säger att det drar ihop sig till slutstrid i den här boken. Men hur ska det gå? Jag utgick väl från att de skulle lyckas rädda världen, men hur skulle det gå till? Och vilka skulle klara sig? Författarna har ju inte varit rädda för att ta livet av folk i böckerna tidigare så man kunde ju inte lita på att alla huvudpersoner skulle överleva boken.

Ett par teorier som jag hade haft tidigare visade sig så klart inte stämma. Det kom in mer nytt i handlingen än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag och min syster hade mycket att diskutera efter avslutad läsning. Det är med avsikt som jag inte skriver någonting om vad som händer i boken här. Det känns som en typisk bok där man bör undvika spoilers. Men vad tycke vi om de nya saker som kom fram - kände vi fortfarande igen Engelsfors? - och tyckte vi att förändringarna var bra eller dåliga? Och vad tyckte vi om händelse X och detalj Y? Och slutet! Bra eller dåligt? Vi kom väl till slut fram till att det var en värdig avslutning på Engelsfors-trilogin.

(Vi jämförde också med diverse andra saker som vi har läst och sett. Här kom vi fram till att det underlättade om båda hade läst/sett samma sak. Jag sa t.ex. att särskilt Anna-Karin måste väl vara influerad av Den onda cirkeln. Min syster visste inte vad Den onda cirkeln var och blev inte klokare när jag sa The Craft. Bara för att hon var sex år när den kom ...)

Vi kommer säkert båda att läsa om böckerna. Ja, jag läste ju om de första böckerna inför att "Nyckeln" skulle komma ut, men så småningom blir det säkert omläsning av hela serien. Kanske inte inför filmen för min del, om den kommer nästa år (?), men troligen om några år till. Det är härliga böcker att hämningslöst frossa i. Se till att man inte har något annat inplanerat och bara sträckläsa.

måndag 25 november 2013

Fortunately, the Milk ...


Fortunately, the Milk ...
av Neil Gaiman
Illustrerad av Chris Riddell

Det finns två versioner av den här boken. Den jag har, som verkar vara den brittiska, heter "Fortunately, the Milk ..." och är illustrerad av Chris Riddell. Den andra, som väl då är den amerikanska, heter "Fortunately, the Milk" och är illustrerad av Skottie Young. Jag har inte kollat upp vilken som verkar bäst, jag tog bara den som låg framme på ett bord på SF-bokhandeln. Jag hade nog valt den här även om båda hade legat bredvid varandra, inte minst p.g.a. det glänsande omslaget. Det syns inte här, men det har en metalliceffekt.

Det är en barnbok på omkring 150 sidor. Kanske en sån man skulle kallat kapitelbok, bortsett från att kapitelindelning saknas. Vad vet jag? Jo, att den är ganska galen och väldigt rolig.

Mamma åker iväg på en vetenskapskonferens och pappa och de två barnen är ensamma hemma. Pappa är väl inte bland de mest praktiska, för han får en lång lista med saker som måste kommas ihåg. Till exempel att köpa mjölk. Fast just den grejen missar han. Men när han ser hur ledsna barnen är nästa morgon när de upptäcker att de inte kan äta flingor (och bara lite för att han själv inte kommer få nåt te) så uppoffrar han sig och går ut för att handla mjölk. Barnen väntar och väntar och väntar och väntar ... Till slut kommer pappa hem med mjölken. Han påstår att det inte var så att han började prata med en bekant och glömde bort tiden, absolut inte. Och så berättar han om sitt fantastiska äventyr i tid och rum. Barnen tror inte ett ord.

Det är ju också en otrolig och fullkomligt galen historia. Och kul. Jag är förtjust i bilderna också. I den här versionen finns det dock en utvikbar färgbild i mitten, men den går inte att vika upp utan att antingen knäcka bokens rygg eller skrynkla till bilden. Synd. För annars är ju en utvikbar färgbild en kul idé.

Jag tyckte om baksidestexten också:

Mom's away.
Dad's in charge.
There's no milk.
So Dad saves the day by going to buy some.
Really, that's all that happens. Very boring.
YAAAAAAAWWWN.

There are absolutely none of the following things inside:

GLOBBY GREEN ALIENS!

INTERGALACTIC POLICE!

PIRATES!

ANGRY VOLCANO GODS DEMANDING HUMAN SACRIFICE!

[bild på vampyr]

And most definitely NOT a time-travelling hot-air balloon piloted by the brilliant Professor Steg ...
Så nu vet ni.

söndag 24 november 2013

A Zoo in Winter


A Zoo in Winter
av Jiro Taniguchi

Jag vet inte om det är en smula självbiografi i det här seriealbumet. Antagligen är det väl till viss del inspirerat av Taniguchis liv. Jag baserar detta på att huvudpersonen heter Hamaguchi och blir mangatecknare (och att det nämns något om saken i baksidestexten).

Hamaguchi är ung i slutet av 60-talet och blir av med ett jobb han aldrig riktigt trivdes med. Han hade hoppats att han skulle få utlopp för sin artistiska ådra, men fick bara de allra enklaste uppgifterna på företaget. Nu vill han ta chansen att lämna sin lilla hemstad och pröva lyckan i Tokyo. Nästan av en slump får han jobb som assistent till en känd mangaskapare. Även om man får jobba sig uppåt från att rita bakgrundseffekter så är det ett steg på rätt väg. Och många av de andra assistenterna knåpar med egna serier på fritiden. Precis innan deadline jobbar de som galningar, men annars verkar det ganska lugnt. Och jobbet innebär ju att man har kontakter på tidningsförlaget om man skulle få ihop en hobbyserie som man är tillräckligt nöjd med för att visa upp. Tänk att få med sin egen serie i en serietidning!

Fast för att vara helt ärlig blir det inte så mycket eget serieskapande för Hamaguchi. Tokyo har ju ett nöjesliv som inte liknar något som han har sett tidigare.

Förutom att det är en bra historia så gillade jag "A Zoo in Winter" för skildringen av Tokyo och mangavärlden på 60-talet. Vad visste jag om den tiden i Japan? Inte mycket. Passar alla som gillar stillsamma och eftertänksamma serier. Ibland kanske lite väl stillsamt bara. Men jag gillar ju det. Och det finns förstås konflikter - inte minst det här med att Hamaguchi har valt ett väldigt okonventionellt yrke utan att rådfråga sin familj - och en del humor.

fredag 22 november 2013

The Greatcoat


The Greatcoat
av Helen Dunmore

När jag delade med mig av en smakbit ur början av "The Greatcoat" så kommenterade någon att det var synd att det skulle bli otäckt senare. Och det hade säkert fungerat lika bra att låta berättelsen utveckla sig åt ett mer verklighetsnära håll. Fast jag tycker ju att det blev väldigt bra så här.

Det handlar om ett ung kvinna, Isabel, som är nygift och just har flyttat till en liten by i Yorkshire med sin man. Philip är nybliven läkare och åker runt på hembesök vilken tid som helst på dygnet, förutom den vanliga arbetstiden på mottagningen. Isabel är mycket ensam hemma i den hyrda lägenheten. På våningen ovanför går hyresvärdinnan fram och tillbaka över golvet. Och det är kallt. Isabel fryser hela tiden. Men hon hittar en varm rock i ett skåp. En rock som har tillhört en pilot från andra världskriget. Men hon får med piloten också. Han knackar på fönstret en kväll när Philip är ute.

Detta är 1952. Trots att det är flera år sedan kriget tog slut så har Storbritannien inte återhämtat sig än, och kriget är fortfarande väldigt närvarande. Många varor är fortfarande ransonerade (man talar bittert om att det är mycket bättre i Tyskland - man skulle inte kunna tro att det faktiskt var de som förlorade kriget) och mycket som hände under kriget kan man fortfarande inte riktigt prata om. När Isabel var barn (hon är bara i tjugoårsåldern nu) bodde hon nära ett krigsflygfält, och hon och hennes kusin var väldigt intresserade av flygplanen och deras uppdrag. Det ligger ett övergivet krigsflygfält nära byn, och i stället för att försöka skaffa vänner i området så brukar Isabel promenera dit. Det är nästan så att man inte ens blir förvånad när det dyker upp en spökpilot i handlingen. Det låter kanske som om det inte nödvändigtvis skulle bli bra. Det är fantastiskt bra. Det känns helt logiskt att Isabel dras in i spökets värld, nästan utan att tänka på det. Verkligheten har ju inget bättre att erbjuda. Jag tycker att berättelsen handlar mer om hur Isabel vantrivs och inte kan förlika sig med livet hon förväntas leva än vad det gör om en hemsökelse.

söndag 17 november 2013

En smakebit på søndag (vecka 46)

http://gronneskoger.blogspot.se/2013/11/35-x-4-en-smakebit-pa-sndag.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Nu på förmiddagen har jag börjat läsa en gammal Christie-deckare. Jag har läst den tidigare, men kommer så klart inte ihåg något av den. Ingen mördare, inget motiv eller någon metod, inte hur berättaren blir inblandad i det hela, för det utgår jag från att han blir. Däremot tror jag att det första (blir det fler?) mordet har inträffat. Men här är en smakbit från när berättaren, Mark Easterbrook, besöker en bekant, deckarförfattaren Ariadne Oliver.

"Häromkvällen såg jag en flicka rycka av håret med rötterna på en annan flicka", sa jag. Jag var medveten om att det låg en viss stolthet i min röst som om jag minsann kände livet.
"Vad för slags ställen håller du egentligen till på?" frågade mrs Oliver.
"Det var på en kaffebar i Chelsea."
"Å, Chelsea!" sa mrs Oliver. "Där händer visst allting. Beatniks och sputniks och nollor och den slagna generationen. Jag skriver inte mycket om dem eftersom jag är rädd att få terminologin om bakfoten. Jag tycker det känns tryggare att hålla sig till det man känner till."
"Som till exempel?"
"Folk på kryssningar och på vandrarhem och vad som händer på sjukhus och i kommunalnämnder - och välgörenhetsbasarer - och musikfestivaler, och butiksbiträden och kommittéer och städfruar och unga män och kvinnor som liftar runt jorden i vetenskapens intresse och ..."
Hon tystnade för att hämta andan.
(Agatha Christie, "Den gula hästen", s.15)


lördag 16 november 2013

Berättelser från Engelsfors


Berättelser från Engelsfors
av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Illustrerat av Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam

Just nu är jag förstås långt inne i "Nyckeln". Jag vill ju inte läsa för snabbt för så tar det slut, men samtidigt så läste min syster ut boken redan igår och är ivrig att diskutera den.

Förra veckan läste jag om "Berättelser från Engelsfors". Jag hittade några nya detaljer som jag hade missat förra gången nu när jag läste serierna så tätt inpå "Cirkeln" och "Eld" (som jag också har läst om inför "Nyckeln"). Så här skrev jag om "Berättelser från Engelsfors" i våras.

Om ni ursäktar så måste jag nu återgå till "Nyckeln". Det är spännande nu.

fredag 15 november 2013

Detektiv Conan Band 65


Detektiv Conan Band 65
av Gosho Aoyama

Fler kniviga deckargåtor med Conan Edogawa, eller Shinichi Kudo som han egentligen heter. En blandning av blodiga mordgåtor och mer lättsamma fall, som vanligt.

I den här delen är det både fall där mästertjuven Kid (Kaito Kid kallas han visst på tyska - ja, jag läser ju serien på tyska nu - där Kaito är japanska för tjuv) och den svartklädda ligan förekommer. Kaito Kid är en osannolik mästertjuv, som precis som Conan ser ut att vara ett barn, och som begår spektakulära brott och alltid kommer undan. Ändå är han inte direkt Conans fiende, utan de hyser en ömsesidig respekt för varandra. De är just motståndare, som i ett spel. Vem ska lyckas överlista den andre den här gången?

Den svartklädda ligan är däremot inget annat än fiender. En ondskefull och mystisk sammanslutning som är ute efter att döda Conan och hans kompis Ai. Ai är en avhoppare från ligan och båda ser ut som barn på grund av en mystisk drog som ligan har tagit fram. Ai har väl nästan ännu svårare än Conan att spela ett övertygande barn. I verkligheten är hon ett par år äldre än Conan, som var sexton år när han "föryngrades".

Men mest klurigt här är fallet med den röda väggen, som varken har med den svartklädda ligan eller med Kaito Kid att göra. Och upplösningen är inte förrän i nästa volym, så jag läser nog den ganska snart.

torsdag 14 november 2013

Eld


Eld
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Jag läste om "Cirkeln" nyligen och nu var det dags för "Eld" också. Naturligtvis med tanke på morgondagen. Då kommer sista delen "Nyckeln" ut. Det är så spännande! Jag vet ju vad jag ska göra i helgen ...

Att ha läst om de tidigare delarna nu har verkligen inte varit fel. Jag upptäckte detaljer som jag hade missat och detaljer som jag hade glömt. Nu har jag en liten spekulation inför "Nyckeln". Kan undra om jag har rätt.

"Eld" är boken där de unga häxorna börjar jobba mer tillsammans. De börjar acceptera sina krafter mer, blir bättre på att styra dem, och dessutom blir det tydligare att de har flera fiender. Inte bara den onda makten de är utvalda att bekämpa. Hoten kan även komma från andra håll.

Så här skrev jag om boken för ett och ett halvt år sedan.

Bara sova och jobba nu, sedan kan jag åka till bokhandeln och köpa "Nyckeln". Och så läsa hela helgen. Men om jag hade bott i Stockholm så hade jag varit på SF-bokhandlen nu, på releasefesten. De började sälja boken för en timme sedan, och det ska vara författarprat, signering och en poängpromenad under kvällen. Min syster är där just nu (eftersom hon bor i Stockholmstrakten och är ett stort fan av böckerna) och hon har rapporterat om långa köer och att det verkar ha kommit mycket mer folk än man hade räknat med.

Nu oroar jag mig så klart över de horder av läsare som kommer invadera min lokala bokhandel och köpa alla ex av "Nyckeln" innan jag hinner hem från jobbet.

onsdag 13 november 2013

Creepshow


Creepshow
av Stephen King
Illustrerad av Berni Wrightson

Creepshow är från början en film, regisserad av George A. Romero och skriven av Stephen King (som även spelar en av rollerna). Jag har inte sett den, men den lär vara inspirerad av gamla skräckserietidningar och bestå av fem kortare skräckhistorier, med en ramberättelse om en pojke (spelad av Kings då nioårige son, som numera skriver skräck under namnet Joe Hill) vars pappa inte vill att han läser skräckserier.

Det här seriealbumet är gjort efter filmen, och innehåller de fem skräckhistorierna. Jag tyckte egentligen inte att de var särskilt bra. Å andra sidan ska de ju vara skrivna i samma anda som såna här skräckserier som varit populära kanske ett par årtionden tidigare ("Creepshow" är från 1982) och de var väl kanske inga mästerverk. Jag har inte läst många såna här skräckserier. Jag läste två-tre tidningar i genren när jag var liten, och de var väl ungefär på den här nivån. Ganska hemska och spännande då, men jag hade nog inte blivit särskilt imponerad eller skrämd av dem nu. Historierna i "Creepshow" är lite lagom otäcka. Framför allt är det väl kul att ha läst det. Men de kan inte jämföras med Stephen King i vanlig bokform. Och seriealbumen som är baserade på "Det mörka tornet" är säkert också mycket bättre än det här.

tisdag 12 november 2013

Hej, jag heter Marika och ...

Jag blev så klart Allätaren/Bokknarkaren. I Marcusbibliotekets quiz alltså. Väntat. Är det någon som har blivit något annat förresten? :)

Det går att se dig på Swecon lika gärna som på Bokmässan lika gärna som på textival eller ett poetry slam (med reservation för viss statistisk felmarginal för det sistnämnde). Poängen är att du är fördomsfri och gillar bra böcker. Och bra böcker är som Pokémon för dig – du måste hela tiden fånga fler. Om du slutade köpa böcker nu skulle du klara åtminstone ett par år av läsning. "Hemska tanke", tänker du nu, "bara 2 år, jag måste köpa fler".

[...]
 
Ingen törs längre ge böcker till dig i present eftersom det är omöjligt för en utomstående att veta vilka titlar du har läst. Du älskar såväl att låna böcker som att köpa.

Du är en bokambassadör som sprider läsglädje och lånar gärna ut böcker. Du skulle kunna ha en väggbonad med texten "All läsning är bra läsning" men du är för busy med att planera inköpen på årets bokrea för att hinna brodera någon sån.

söndag 10 november 2013

En smakebit på søndag (vecka 45)

http://gronneskoger.blogspot.se/2013/11/enders-game-en-smakebit-pa-sndag.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag blir det nog inte så mycket läst eftersom några kompisar ska komma på besök. Det blir kul. :) Men de kommer ju inte vara här riktigt hela dagen , så några sidor kommer jag hinna läsa också. I så fall blir det ur en bok som jag började på igår kväll och som ska vara en spökhistoria. Inte för att jag har märkt av några spöken än, i första kapitlet.

Det är 50-tal i Yorkshire och ett ungt, nygift par flyttar in i sin första bostad. Standarden är låg, men de slipper i alla fall bo hos Philips föräldrar, som de gjorde under sina första veckor som gifta. Philip är dessutom läkare och kommer vara på mottagningen och hembesök i stort sett hela tiden. Isabel däremot är ganska fast i lägenheten, och hon fryser jämt.
"I brought the potatoes with us," said Isabel, "and those carrots. They're a bit old, but I cut out the worst bits."
They had been children of wartime and all they asked of food was that it should fill them. Isabel was a poor cook. Fortunately Philip's mother was no better, and after years of national service and medical school, he was hardened. He never complained, and he was as proud as Isabel when she brought her watery stews and dense cakes to the table.
(Helen Dunmore, "The Greatcoat", s. 6)


lördag 9 november 2013

Att de i tid må väckas


Att de i tid må väckas
av Frida Arwen Rosesund

Bergslagen verkar ju vara en farlig del av landet. Jag tänker Engelsfors, den oroväckande höga mordfrekvensen i Maria Langs böcker och vi läste en samling spökhistorier därifrån i läsecirkeln. Och nu drabbas en liten by i Bergslagen av en rad fruktansvärda händelser i "Att de i tid må väckas". Det här är dessutom bara böcker som jag har läst mer eller mindre av en slump - jag har aldrig aktivt letat efter böcker om hemskheter i Bergslagen. Jag är inte ens helt säker på vad Bergslagen omfattar. Bäst jag inte tar reda på det, jag kommer aldrig våga åka dit om det ska hålla på så här. ;-)

Det är 1940-tal i Bergslagen och Hilda rymmer hemifrån för att hennes pappa inte ska få reda på att hon är gravid. Hon är orolig för den där graviditeten av flera skäl - hon förstår nämligen inte hur det kan ha gått till. Hon vet hur det brukar gå alltså. Det känns inte som att det är ett vanligt barn som kommer födas.

Det händer mycket konstigt i byn Norbo också. Kapitlen om Johanna i Norbo, som är gift men har förälskat sig i en annan man, verkar först så vardagliga. Tills man förstår att här reagerar man visst inte nämnvärt om man skulle råka få syn på någon som man vet är död. Så när prästen får se något som får honom att tvivla på allt, då vet man att det är illa.

Jag tyckte att den här skräckromanen var lite annorlunda eftersom den bygger så mycket på gammal folktro. Den utspelar sig också för såpass länge sedan att jag har lätt att tänka mig att åtminstone många äldre fortfarande trodde på sånt. Fast så var det kanske inte alls, det kanske är minst lika många som tror på olika naturväsen nu. Men det är absolut skräck, inte bara folklore. Vissa delar är riktigt blodiga, och så finns det ju de delarna om en fångenskap där det känns som om hon i "Lida" nästan vore att föredra som fångvaktare. Hmm, kanske inte ändå. Och jag kommer nog mest att tänka på den boken för att situationen inte är helt olik. Mer oknytt här dock.

Det finns en sak med slutet jag inte gillar riktigt. (För de som har läst boken: jag menar inte precis slutscenen, utan en sak som händer något tidigare och som jag tyckte var synd.) Men på det stora hela blev jag positivt överraskad. Jag hade inte hört särskilt mycket om boken tidigare. Bara såpass att jag kände igen den på biblioteket. Undrar om de har fler böcker av Frida Arwen Rosesund.

fredag 8 november 2013

Och dagarna är som små sekler


Och dagarna är som små sekler
av Göran Greider

Poesi liksom? Läser jag det? Inte i vanliga fall (det fanns inte ens en färdig etikett till detta i bloggen), men nu var det här ju månadens bok i läsecirkeln. Tyvärr blev mötet inställt p.g.a. att många hade förhinder. Så vi har inte diskuterat om "Och dagarna är små sekler" än. Jag, som ju inte läser dikter, har alltså väldigt svårt att säga något om den här boken. Utom att den känns lite som en dagbok i diktform, och att dikterna är skrivna under lång tid. Ofta är det ju aktuella händelser som nämns, rent av årtal och datum, så de är ju inte svåra att placera i tid. Mycket vardag, politik (förstås, det är ju Göran Greider, så det hade jag verkligen förväntat mig) och katter.

torsdag 7 november 2013

Världens bästa spökhistorier nr 2


Världens bästa spökhistorier nr 2
av Ray Bradbury, John Gordon, Joyce Marsh, Guy de Maupassant, Pu Sung-Ling, Arthur Quiller-Couch, Jean Richardson, Saki, Robert Westall

Den här samlingen spökhistorier kommer jag mycket väl ihåg från när jag var liten. Särskilt Robert Westalls historia om spöken på en nedlagd pojkskola, att det antagligen var första gången jag hörde talas om hur barn evakuerades till landsbygden under andra världskriget i John Gordons "Lämnad i mörkret", Jean Richardsons berättelse om flickan som kommer hem till sitt hus som hon plötsligt inte känner igen och så förstås Sakis novell om en pojke och hans iller. Är man lite sjuk som verkligen gillade den historien som barn? Bra samling i alla fall.

tisdag 5 november 2013

Phonogram: Rue Britannia


Phonogram: Rue Britannia
av Kieron Gillen
Illustrerad av Jamie McKelvie

Jag hade mina tvivel om det här seriealbumet, men jag hittade det på ett bibliotek, man kan chansa. Det här är historien om "phonomancern" David Kohl, som får i uppdrag att ta reda på vad som händer med Britannia, britpopens gudinna. Hon dog för många år sedan, men det är visst nåt som inte stämmer där. Som motivation vilar det en förbannelse över honom tills mysteriet är löst.

Dessutom ser han spöket efter en gammal flickvän, Beth - hon står på en bro och oroar sig över Richey Edwards i Manic Street Preachers, och ser ut som hon gjorde 1995. Hur nu det kan komma sig, för så vitt David Kohl vet så lever Beth i allra högsta grad.

Kul idé med musik som grund för magi, men handlingen var ganska rörig och jag brydde mig inte om hur det skulle gå. Det är inte direkt dåligt, bara inte min stil. Det var väl lite det jag misstänkte.

måndag 4 november 2013

Människohamn


Människohamn
av John Ajvide Lindqvist

Över fem år sedan jag senast läste något av John Ajvide Lindqvist. Varför i hela världen då? Men det är ju egentligen aldrig någon brådska. Böckerna väntar så snällt i bokhyllan.

Anders är uppvuxen både hos mamma i Stockholm och hos pappa på ön Domarö. På somrarna ar de ett gäng barn, senare ungdomar, som umgicks. De flesta var barn till sommargäster, ett fåtal var bofasta och Anders var lite både och. Det var också här som Anders träffade sitt livs kärlek, Cecilia, ett av sommargästbarnen. Många år senare och Anders pappa är död, men farmor och hennes särbo finns kvar på ön, och pappans lilla sneda hus är numera lantställe för Anders, Cecilia och deras lilla dotter Maja. Men under en trevlig skidtur på isen försvinner Maja. Det finns inga svagheter i isen, ingen vak, och ingenstans ett barn i klarröd overall kan försvinna på en slät isyta. Det är helt oförklarligt, men hon är försvunnen.

Ett par år senare flyttar Anders tillbaka till huset på Domarö. Då är han skild och alkoholiserad. Så fort han kommer till ön börjar konstiga saker hända. Det är som om Maja på något sätt finns kvar i huset. Är det så eller är det Anders som håller på att bli galen? Men det verkar över huvud taget inte stå rätt till på Domarö.

Fantastiskt bra skräckroman. Det hade varit en bra roman även utan skräcken, men samtidigt är boken så genomsyrad av skräck att det är svårt att föreställa sig den utan. Även om det för det mesta handlar det om vardagliga saker, bland annat mycket om hur det var när Anders och Cecilia var tonåringar och hängde med de andra ungdomarna på Domarö, så finns hela tiden en känsla av att något inte riktigt stämmer. Fast bara det där med Majas försvinnande är ju ett tecken på att det är något mystiskt som händer, för det kunde ju inte hända. Föredömligt mycket uppbyggnad i förhållande till upplösning också. Det nämns till och med någonstans i boken att när man väl ser ondskan i en skräckberättelse så är det inte särskilt spännande längre. "Människohamn" är spännande hela tiden.

söndag 3 november 2013

En smakebit på søndag (vecka 44)

http://gronneskoger.blogspot.se/2013/11/jeg-fant-jeg-fant-en-smakebit-pa-sndag.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag ska jag åka till Göteborg och se Vi är bäst! på bio med min syster, innan hon åker tillbaka till Stockholm där hon bor. Hoppas det är en bra film. Jag gillade åtminstone seriealbumet som filmen är baserad på. :)

Men jag kommer säkert ha tid till att läsa lite också. Just nu läser jag om "Eld". Bara knappt två veckor tills "Nyckeln" kommer ut!
De har gjort många bisarra saker tillsammans. Magiska ritualer och demonbekämpning, Men att gräva upp en grav ...
Och samtidigt kan hon inte komma på ett enda alternativ.
(Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, "Eld", s. 45)

fredag 1 november 2013

Månadens SUB

Min SUB är på 1312 böcker nu. *ler generat*

Idag hjälpte jag några på jobbet med ett korsordsproblem på fikarasten. Bokvarg? Svar: Akela. Nu funderar jag på om det inte är dags att läsa om "Djungelboken". Jag vet inte ens om jag har läst hela/båda.

måndag 28 oktober 2013

Sweat & Honey


Sweat & Honey
av Mari Okazaki

För några år sedan läste jag en manga som heter "Galaxy Girl, Panda Boy", som väl var helt okej men inte bättre än att den blev utrensad ur min bokhylla senare. "Sweat & Honey" ingår i samma "serie", Passion Fruit, som väl skulle vara ett sätt för Tokyopop (det amerikanska förlaget) att samla fristående serier med lite samma känsla. Lite allvarligare, tänkt för lite äldre läsare, än mycket annat av utgivningen. Det verkar dock ha stannat vid de här två böckerna.

"Sweat & Honey" innehåller flera serienoveller. Vänskap och en antydan till sexualitet återkommer i de flesta. Ett par av novellerna känns nästan oavslutade, men det är väl meningen att de bara ska skildra en situation och inget mer.

söndag 27 oktober 2013

En smakebit på søndag (vecka 43)


 Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Bra med en extra timme på dygnet. Jag tänkte att jag kunde använda den för ett promenad till biblioteket. Ja, inte för att jag har någon direkt tidsbrist så här en söndag förstås. Jag måste bara kolla upp om det ska regna. Det är ett par kilometer att gå så om det regnar så får det vara! Jag ska lämna tillbaka några böcker, men känner jag mig själv rätt kommer jag hem med fler än jag lämnade. Jag har mer än tillräckligt att läsa hemma redan, men det har väl aldrig hindrat mig. Men det är väl i alla fall bra för biblioteket att folk lånar böcker.

Jag håller på med två böcker just nu. Poesi för läsecirkeln och en roman som jag faktiskt har hittat på biblioteket och som jag tror ska vara åt skräckhållet. Det är den jag tänker ge ett smakprov ur. Jag började läsa sent igår, så jag är bara på andra kapitlet, men den kan nog bli spännande. Det är 1940-tal i Dalarna, och en ung kvinna rymmer hemifrån för att dölja för sin religiöse far att hon väntar barn. Men det verkar vara något konstigt med den där graviditeten. Hilda förstår inte hur den kan ha uppstått, och det är inte så att hon inte vet hur det går till i vanliga fall. Så det här är kanske inte något vanligt fall? Mystiskt.

Nu är det natt och hon vandrar genom skogen, som känns helt annorlunda än på dagtid.

Hilda sneglade mot bäcken som rann, svart nu om vintern och hon tänkte på de tänder hon tyckte sig ha sett som barn i vattnets djup, bortglömda avbrutna tänder från någon som inte längre fanns i livet. Men det var längesedan, numer var hon vuxen och förnuftig och visste att det inte samlades tänder i vattendrag. Doften från de osynliga milorna var stark och det steg en rök från den gamla hyttruinen. Bara dimma, sa hon sig och ökade takten.
(Frida Arwen Rosesund, "Att de i tid må väckas", s. 14)


Rekviem för en vanskapt


Rekviem för en vanskapt
av Mattias Hagberg

Kristina Katarina Larsdotter, Stor-Stina eller Långa Lappflickan, har funnits i verkligheten, men jag vet inte hur mycket av Hagbergs roman om henne som verkligen är sant. Hon turnerade i alla fall verkligen runt Sverige och Europa. Det var 1800-tal och populärt med uppvisningar av folk med olika missbildningar. Och Stina var 210 centimeter lång. Hon dog ganska ung i kallbrand. Faktiskt berättar boken mest om vad som hände efter hennes död. En läkare från Stockholm ser till att hon grävs upp ur sin grav för att han ska kunna dissekera henne på Karolinska institutet i Stockholm. Jag har läst att hennes skelett verkligen fanns där, men jag vet inte hur historien stämmer ut för övrigt. Jag tycker mest att det handlar om Stor-Stina och alla andra "vanskapta" som idé och om attityder på den här tiden. Hon är inte den enda som dissekeras i boken. Vetenskapsmännen är intresserade av att hitta svaret på varför någon blir så här lång, eller i ett annat fall kort, eller i ett tredje fall sammanvuxna tvillingar. Man borde väl kunna hitta det svaret i kroppen? De borde ju se annorlunda ut än andra människor också inuti. Kan man ens säga att de är människor? Hemma i byn var väl den sista frågan viktigast, och om man kunde säga att Stina hade en själ.

Ganska svårläst bok det här. Uppbyggnaden är speciell, och jag tycker också att den är lite kylig. Men intressant. Temat känns förresten besläktat med den enda andra bok av Hagberg som jag har läst, "Herredjuret". Där handlar det om att samla in och stoppa upp djur i vetenskapens tjänst, och särskilt om den stora elefant som finns på Naturhistoriska muséet i Göteborg.

I samband med att jag läste "Rekviem för en vanskapt" så pratade en jobbarkompis om en artikel hon hade läst i en tidning, om några indianer som besökte Sverige för att visa upp sig. Jo, detta var också på 1800-talet. En av dem dog under Sverigeresan - och då lade sig Karolinska institutet till med kroppen. (Ständigt detta Karolinska institut ...) Forskning i all ära, men det här var väl ändå att gå över gränsen?

torsdag 24 oktober 2013

Dödvatten


Dödvatten
av Lars Krantz

Förvirrande nog har jag läst en annan serie av Lars Krantz och den heter också "Dödvatten". Den andra ingår i Lantis-serien och är en kort skräckhistoria. Det här seriealbumet är en längre berättelse som dels berättar samma spökhistoria, en lokal legend, men här är den bara bakgrunden till huvudpersonens förändring. Eller ska jag säga förfall? Mycket mer skrämmande än bara spökhistorien i alla fall.

tisdag 22 oktober 2013

Fri kärlek

Fri kärlek
av Julia Thorell

Jag borde inte vänta så länge (ta så lång tid på mig) att blogga om böcker jag har läst. Men det blir kanske mer koncentrerade blogginlägg ...

Nu var det ju flera veckor sedan jag läste Julia Thorells seriealbum "Fri kärlek", som precis som det förra handlar om "Juni". Den här gången är temat kärleksrelationer, men barndomen med hippeföräldrarna nämns också.

Jag gillar att Julia Thorell använder sig av bilder som väl nästan bara fungerar i serier. Som att Juni ibland är ritad som en robot. Eller att flyttlass blir större och mer otympligt för varje ruta och till slut blir det en båt som Juni kan försvinna på.

söndag 20 oktober 2013

En smakebit på søndag (vecka 42)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag läser fortfarande i samma bok som förra helgen. Kan hända att jag läser ut den idag. Det är ganska mycket kvar, men det är också en dag utan andra planer. Och det är en spännande bok.

Med tanke på veckans mest omtalade boksläpp och signering så kan väl den här smakbiten passa bra. Återigen en tillbakablick till 80-talet, och när man har kommit så här långt i boken förstår man vad tillbakablickarna har för syfte.
Det krävs inte fler genomgångar av den musik som gällde den sommaren, nog sagt om man slår fast att The Smiths inte var det som gällde. Om Henrik och Björn hade haft högre status skulle möjligen hela gänget ha kunnat dra runt och skandera: "It's death for no reason and death for no reason is murder", men nu var det inte så. I backspegeln var Henrik och Björn förstås de som var hippast och mest London, men vad hjälpte det då? Ingenting. De var bönder och konstiga i huvudet.
[...]
Om gänget var samlat på stranden för att grilla korv och dricka folköl, så åt inte Henrik och Björn någon korv eftersom allt kött är mord. Om "Forever Young" med Alphaville gick på Joels bergsprängare satt de och hånflinade åt den infantila texten på dålig engelska och jämförde med den största nu levande poeten: Stephen Patrick Morrissey.
(John Ajvide Lindqvist, "Människohamn", s. 203-204)

lördag 19 oktober 2013

Världens bästa spökhistorier

Världens bästa spökhistorier
av Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, Edith Nesbit, Mark Twain och Oscar Wilde

Jag läste del 2 och 3 i serien Världens bästa spökhistorier när jag var liten och nyligen samlade jag ihop alla tre. Egentligen hör de inte alls ihop, utan det är nog tre helt olika engelska antologier med spökhistorier som har översatts till svenska och getts likadana omslag.

Jag vet inte om jag har läst den här boken tidigare, men jag tror inte det. Däremot vet jag att jag har läst Oscar Wildes novell förut. Det är naturligtvis "Spöket på Canterville" och den är alltid bra. Man tror inte att det ska funka med blandningen av klassisk spökhistoria och humor, men det gör det ju faktiskt. Det är rolig, men inte bara rolig.

Mark Twains "En riktig spökhistoria" är däremot bara rolig, och ganska udda, medan Edith Nesbits "Marmorriddarna" känns som en typisk spökhistoria av gammalt gott snitt.

Av Arthur Conan Doyle finns det en spökhistoria som verkligen är en spökhistoria, men också en Sherlock Holmes-novell som kanske inte riktigt hör hemma i en samling spökhistorier. Den har visserligen en skräckinjagande stämning men man fattar ju att Holmes kommer hitta den naturliga förklaringen. Men det räcker väl egentligen med den där stämningen, och att den naturliga förklaringen är ganska skräckinjagande den också.

Den första av Charles Dickens båda bidrag tyckte jag var lite konstigt. Ramen är att några turistguider i Alperna sitter och småpratar, och det är mest fragment av spökhistorier. Men den andra var sammanhängande och precis lagom kuslig.

Trevlig bok det här. Jag tror att språket kan vara lite förenklat, men inte så att det stör. Det är alltid mysigt med lite gamla spökhistorier. Lite gamla brittiska spökhistorier, tänkte jag skriva, men då glömde jag visst av Mark Twain.

fredag 18 oktober 2013

Trollkatt


Trollkatt
av May Grethe Lerum

Tjugonde boken i serien och det är knappt möjligt att säga något om handlingen utan att spoila. Men snacka om fruktansvärda livsöden! Den här slår nog alla rekord i det. Blandat med lite starka personligheter och dramatiska händelser förstås.

Jag beskrev serien aningen mer ingående när jag skrev om förra boken.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 
19. Fredløs

Cirkeln


Cirkeln
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Omläsning inför sista delen i trilogin, som kommer ut om en knapp månad. Och lika bra den här gången. Skillnaden är väl att jag inte blir överraskad över att det är så bra, men i stället upptäckte jag ett par detaljer som jag kanske inte riktigt lade märke till för två år sedan, vid första läsningen.

Så här skrev jag då.

torsdag 17 oktober 2013

Tack & förlåt


Tack & förlåt
av Frida Ulvegren
Förord av Dominik Henzel

På Bokmässan var jag på ett seminarium där bl.a. Frida Ulvegren deltog. Då handlade det om hennes nysläppta seriealbum "Fridas resor" (samt om serier av de andra deltagarna Lina Neidestam och Julia Thorell) som jag verkligen vill läsa. Men nu hade jag ju redan den här Grafiska novelletten hemma, så då började jag med den i stället.

Det handlar om Frida, och om Aron som hon förälskade sig i som fjortonåring men aldrig fick och om Sam som verkar vilja göra vad som helst för Frida, och som måste göra det också. En novell om två inte särskilt perfekta relationer, helt enkelt. Den här gör mig ännu mer peppad på "Fridas resor"!

Förorden till serierna i den här serien (eh ...) brukar vara skrivna av folk jag har koll på, förutom det som var skrivet av författaren till serien. Men den här känner jag inte alls till. Jag kan verkligen inte skådespelare ...

söndag 13 oktober 2013

En smakebit på søndag (vecka 41)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag började läsa den här boken sent igår och har bara läst några sidor. Kan inte påstå att jag ens har kommit in i den, men jag utgår från att den är bra - det är ju John Ajvide Lindqvist! Det verkar börja med en tillbakablick på huvudpersonerna tjugo år tidigare. Tror jag.
De höll varandra i handen.
Han var tretton och hon var tolv. Om någon i gänget fick syn på dem skulle de dö på fläcken. De smög genom granskogen, uppmärksamma på varje ljud och varje rörelse som om de var ute på ett hemligt uppdrag. På sätt och vis var de väl det: de skulle bli ihop, men det visste de inte ännu.
(John Ajvide Lindqvist, "Människohamn", s. 12)