fredag 30 september 2011

Nick & Norah's Infinite Playlist


Nick & Norah's Infinite Playlist
av Rachel Cohn & David Levithan

Det här är en ungdomsbok som man har hört mycket bra om. Och jag gillar den också. Den är cool och söt och väldigt, väldigt rolig. Rachel Cohn har skrivit varannat kapitel, de som Norah berättar, och David Levithan varannat, de som Nick berättar. Man kan märka en viss skillnad mellan Nicks och Norahs kapitel, men det är ändå så likt att det känns som en helhet och man behöver inte vänja sig vid en helt annorlunda stil varenda gång det är nytt kapitel. Det verkar som om författarna har samarbetat på det här sättet i ytterligare två böcker så de måste ha blivit nöjda själva också.

Nicks band har spelning och under konserten ser han sitt ex, som dumpade honom bara ett par veckor tidigare, ihop med en ny kille. Tydligen tog inte uppbrottet lika hårt på henne som på Nick. Men han vill ju inte visa det så han frågar en främmande tjej om inte hon kan låtsas vara hans flickvän en liten stund.

Norah är på klubben med en kompis och det börjar bli dags att frakta hem kompisen som har blivit ganska full vid det här laget. Norah är typ straight edge och dessutom väldigt ordentlig, så det bli alltid hon som får ta hand om kompisen. Men visst, hon kan väl spela flickvän åt den där killen en stund.

Men det händer lite oväntade grejer och så övertalar Nicks bandkompisar Norah att ta med Nick ut på dejt där här kvällen, så lovar de att se till att hennes fulla kompis kommer hem ordentligt. Norah går med på det, och så har hon och Nick nån sorts dejt under natten. De går på klubb, bråkar, äter och pratar. Väldigt fin och rolig bok. Det är också lite som en film. Allting utspelar sig på Manhattan, så man kan liksom hämta miljöerna från saker man har sett på TV. Om man gillar ungdomsböcker och/eller bra romantiska komedier kommer man säkert gilla det här. Boken finns förresten som film också. Jag vet dock inte mycket mer om filmen än att den finns.

torsdag 29 september 2011

Restaurant Intim


Restaurant Intim
av Olle Länsberg

Månadens läsecirkelsbok. Jag läste den under nästan en vecka och för mig är det lång tid att använda på en bok, speciellt en bok på bara 200 sidor. Jag hade nämligen besök av en kompis den veckan, och så var det bokmässa (jag ska skriva om den i helgen) och under helgen bodde min syster också här. Så läsningen av "Restaurant Intim" blev alltså ganska okoncentrerad. Det hade kanske varit lättare att hålla reda på alla personerna i boken om det hade varit en lugnare vecka. Länsberg berättar nämligen om många av de anställda på restaurangen. Det blir många olika episoder och ibland kommer man inte riktigt ihåg vem som var vem.

Ska man säga att någon är huvudperson så är det väl Alf, som har varit på sjön i flera år (han är väl 19 år nu) och längtar efter att få ett jobb på land. Och han lyckas få plats som smörgåsnisse på Restaurang Intim, något som är mycket hårdare än vad han hade räknat med. Men det handlar lika mycket om kockar, kallskänkor, servitriser, diskplockerskor, spritkassörskor och gårdskarlar och allt vad man nu kan jobba med på en restaurang. Många har ganska tragiska liv, men det är ändå lättsamt berättat. Det jag inte gillade var att det var så svårt att hålla isär personerna. Kanske hade det varit bättre om boken hade varit lite längre och berättat mer om var och en.

"Restaurant Intim" var Olle Länsbergs debutroman och han hade tydligen gott om egna erfarenheter från restaurangbranschen, trots att han bara var 23 år då. Boken är från 1945 och utspelar sig väl vid den tiden också. Jag skulle tro att mitt exemplar är ett par årtionden nyare. Enligt baksidestexten möter man här "den svenska krogen då de dubbla lättgroggarna och sjuåenhalvtänkandet fötts ur märkliga restriktionsbestämmelser". Det var väl kanske inte riktigt det vi i läsecirkeln hade tänkt allra mest på medan vi läste boken. Vi visste inte ens vad det var. Dubbel lättgrogg kunde man väl gissa sig till (och jag har kollat upp det nu). På den tiden när man hade motbok så fick inte groggarna vara för starka på krogen. Fast det fanns inget som förhindrade att man beställde in två stycken i stället. (Utom att den totala ransonen också var begränsad, antar jag.) Sjuåenhalvtänkande vet jag inte vad det är. Kvinnors ranson visst var 7,5 centiliter alkohol under en kväll, så kanske har det något med det att göra. Ganska roligt att man något årtionde efter motbokens avskaffande (som var 1955) tyckte att just detta var en så viktig del av den här romanen.

onsdag 28 september 2011

Åke Jävel


Åke Jävel
av Lars Sjunnesson

Folk har ju så olika humor, och det finns säkert många som tycker att "Åke Jävel" är det roligaste som finns. Jag gör väl inte det direkt. Okej, först tycker jag att det är ganska roligt, men det är ju bara samma sak hela tiden. Åke Jävel säger "kuken" och spränger saker lite planlöst. Han lär också olika djur att röka samt bygger robotar.

Det roligaste i hela albumet är när två poliser jagar Åke Jävel och diskuterar diktsamlingen som han har gett ut. Den ena berättar om hur dikterna berörde honom så mycket att han har lärt sig vissa utantill. Och så deklamerar han: "Kuken kuken kuken kuken kuken kuken kuken kuken kuken kuken." Haha! Fast sen kan man ju det skämtet ... Och det finns inga känslor, ingen logik och ingen ändrar ansiktsuttryck. Men som sagt, för någon är det här säkert världens roligaste serie.

måndag 26 september 2011

Kolonialsjukhuset


Kolonialsjukhuset: En kolonialläkares anteckningar
av Knut Larsson

Det här är ett sådant seriealbum som man funderar lite över om det verkligen är ett seriealbum. Det är bara en bild och en bildtext på varje sida. Men jo, det är väl en serie ändå, när berättandet sker genom bild och text på det här sättet.

I korta meningar och bilder med en gammaldags och lite spöklik känsla skildras en läkares resa och tillvaro i en utländsk koloni någonstans i världen. Det är ett litet och tunt album, så det är inte mer än glimtar man får se. Och ibland finns det en medveten skillnad mellan budskapen i texten och i bilden. Vackert och lite lätt obehagligt.

söndag 25 september 2011

En smakebit på søndag (vecka 38)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du kan delta.

Den här helgen är det bokmässa i Göteborg och jag har besök av en kompis och min syster, så det har inte blivit så mycket läst. Jag tror inte jag kommer hinna läsa andras smakbitar förrän efter att min kvarvarande gäst har åkt hem, men att lägga ut en egen på rätt dag ska jag väl i alla fall hinna med.

Den här söndagen läser jag en ungdomsbok, men jag har bara hunnit läsa fyra sidor hittills och har ingen uppfattning om hurdan den är än. Men jag har hört bra saker om den.

I'm tired, she'd said, and I told her that I was tired, too, and that I wanted to take some time for us, too. And then she'd said, No, I'm tired of you, and I slipped into the surreal-but-true universe where we were over and I wasn't over it.
(Rachel Cohn & David Levithan, "Nick & Norah's Infinite Playlist", s. 4-5)


lördag 24 september 2011

Stuck Rubber Baby


Stuck Rubber Baby
av Howard Cruse

Den här var svår att skriva om. Jag vill att du ska vilja läsa den, för den är så otroligt bra. Så jag ska försöka att inte berätta för mycket, fast jag nästan bubblar över med kommentarer om hur bra DET var, och när DET hände, och hur obeskrivligt hemskt och sorgligt DET var.

Med risk att skrämma bort någon ska jag börja med att berätta att "Stuck Rubber Baby" är ett seriealbum, men det är ett av de få som verkligen gör skäl för namnet "graphic novel". Det är ju en roman.

Toland Polk är en ung man i den amerikanska södern under den tid som han senare, när de exakta datumen är bortglömda, kallar för Kennedytiden. Tidigt sextiotal. I hans hemstad Clayfield är ras-segregationen stenhård. Medborgarrättsrörelsen är mycket aktiv och kämpar för de svartas rättigheter, men deras politiska motståndare är också starka och verkar inte tveka inför att ta till våld.

Det här bildar bakgrunden till berättelsen om Tolands kamp med sig själv. Han har redan insett att han är bög, men det kan man helt enkelt inte vara i Clayfield vid den här tiden. Toland har ju hört ryktas om några - varav en hittades ihjälslagen utan att man ens åtalade mördarna. Alltså måste han försöka bli, eller åtminstone verka vara, heterosexuell. Det går ganska bra till en början. Toland blir till och med ihop med en tjej, Ginger. Men någonstans där börjar det bli väldigt svårt. Visst, Toland tycker mycket om Ginger, men inte riktigt på det sättet.

Samtidigt öppnar sig nya världar för Toland. Ginger är starkt engagerad i de svartas rättigheter (vilket inte ses med blida ögon av många andra vita) och Toland dras med. Han får nya vänner. Några av dem är svarta, och några av dem är homosexuella och så öppna med det som det går att vara i den typen av samhälle. Men Toland står fast vid sitt beslut och försöker att inte avslöja sig. Men även ett sådant beslut får följder.

Howard Cruse målar upp en levande bild av Clayfield och dess invånare. Det är inte bara Toland och Ginger som läsaren lär känna, utan även en mängd av deras vänner, Tolands tuffa syster Melanie som blir allt olyckligare tillsammans med sin make, den lokale ledaren för medborgarrättsrörelsen Reverend Pepper och hans kloka hustru och många många andra.

Jag tycker att man ska läsa "Stuck Rubber Baby" för att den är så himla bra. Så gör nu det. :)

fredag 23 september 2011

Förberedelser inför bokmässa

Jag skriver listor över vilka böcker jag saknar i olika serier och över vilka Agatha Christie en av mina kompisar saknar i sin samling. Det är ju helt värdelöst när man hittar en bok i någon serie man försöker samla på, men inte minns vilka man har och inte.

Jag har besök av en (annan) kompis och i kväll kommer min syster hit också.

I morgon blir det bokmässa.

På söndag blir det också bokmässa.

Och på måndag har jag tagit ledigt från jobbet, och om man har råd kanske man råkar gå in på ett antikvariat eller två. Jag hoppas få mycket användning av mina listor.

Ja visst ja, bokmässekatalogen måste också gås igenom.

måndag 19 september 2011

Harry Potter and the Chamber of Secrets


Harry Potter and the Chamber of Secrets
av J. K. Rowling
Uppläst av Stephen Fry

Ännu en Harry Potter-bok färdiglyssnad. Mycket bra uppläsning den här gången också. Trots att jag säkert har läst den här boken tre gånger tidigare så upptäcker jag en massa saker som jag har glömt bort i den här boken nu när jag lyssnar på den. Hermiones lilla missöde med Polyjuice Potion-en till exempel. Och även om jag vet vem som ligger bakom attackerna på mudbloods och vad det sägenspunna monstret i The Chamber of Secrets är av för slag så är det ändå väldigt spännande.

För att ta handlingen snabbt så förstenas flera elever och andra innevånare på Hogwarts i mystiska attacker. Meddelanden säger att det är den mytiska "Heir of Slytherin" som ligger bakom. Slytherin är det elevhem som har fostrat flest onda trollkarlar och dess grundare Salazar Slytherin hatade mudbloods, d.v.s. trollkarlar och häxor vars föräldrar var mugglare. Men vem är Slytherins arvinge? Harry, Ron och Hermione misstänker att det är deras jämnårige ärkefiende Draco Malfoy, men samtidigt går det ett rykte om att Slytherins arvinge inte är någon annan än Harry Potter. Och ett genomgående tema i boken är hur Harry tvivlar på sig själv. Det var mycket nära att han hamnade i Slytherin i stället för Gryffindor. Vilka egenskaper hos honom var det som gjorde att sorteringshatten ville placera honom i Slytherin? Har han något dolt fel i sin personlighet som gör att han skulle passat bättre där?

Något jag hade glömt bort helt är hur lite professor Dumbledore deltar i Harrys liv i de här första böckerna. Dumbledores vägar är ju outgrundliga serien igenom, men i de senare böckerna har Harry en mycket starkare kontakt med honom. Men i de här första böckerna är det i stort sett så att Dumbledore ordnar upp och framför allt förklarar saker på slutet av äventyret, men han är än så länge inte Harrys mentor på det sätt som han är senare.

Nu ska jag få besök av en kompis och till helgen är det bokmässa, och då kommer jag inte lyssna på ljudböcker. Men nästa vecka kommer jag säkert börja lyssna på "Harry Potter and the Prisoner of Azkaban", som kanske är min favorit i serien. Jag säger kanske, för senast jag läste den hade jag inte läst de två eller tre sista böckerna än.

Harry Potter:
1. Harry Potter and the Philosopher's Stone

söndag 18 september 2011

En smakebit på søndag (vecka 37)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du kan delta.

Den här söndagen läser jag ett seriealbum. Det är inte så lätt att citera ur seriealbum eftersom bilderna är så viktiga, men jag får väl försöka.

I'd never seen two men doin' a slow dance together before ...
... much less one of 'em white and one of 'em black.
(Howard Cruse, "Stuck Rubber Baby", s. 25)



Jag har läst "Stuck Rubber Baby" förr, men det börjar bli länge sedan och det är ett seriealbum som absolut är värt ett antal omläsningar. Det är tidigt 1960-tal i den amerikanska södern. Medborgarrättsrörelsen är mycket aktiv i sin kamp för att svarta ska få samma rättigheter som vita. Toland Polk är en ung man som kämpar en egen kamp med sig själv. Han går in stenhårt för att försöka bli heterosexuell. Med tanke på den miljö han lever i så är det inte så konstigt att han försöker. Han vill ju inte bli mördad.

Artighetsreglerna


Artighetsreglerna
av Amor Towles

Det är nyårsafton 1937 och Katey Kontent och hennes bästa vän Eve är ute och firar på en liten och inte direkt glamourös klubb i New York. De jobbar på kontor och bor på samma billiga pensionat, tillsammans med många andra kontorsflickor. Jobbet och pensionatet är båda ganska trista, men åtminstone Katey och Eve tar igen det här på fritiden. De är ute och festar och har en massa kul saker för sig. Till exempel har de ett invecklat knep för att kunna smita in gratis på bio, där själva insmitandet nästan är det största nöjet. Eve hade verkligen inte behövt smita in. I den lantliga delstat hon kommer från har hon en stenrik pappa, men Eve vill klara sig själv. Katey kommer från en helt annan bakgrund. Hon är född i New York och dotter till fattiga ryska immigranter.

Den här kvällen träffar de i alla fall en ung man, som kommer från en gammal och förmögen familj. Tinker Grey. Trion har mycket roligt tillsammans under några dagar, även om en viss rivalitet uppstår mellan Katey och Eve. Men så förändras förutsättningarna plötsligt och Katey är ensam. Men hon hittar förstås andra att umgås med. Boken berättar i stort sett om hennes 1938, om människor hon lärde känna, om saker hon gjorde och på vilka sätt hon förändrades. Jag var inte förberedd på att Eve och Tinker liksom skulle försvinna ur Kateys liv. Men de gör ju egentligen inte det. Eve går sina egna vägar och dyker upp när hon vill, och Tinker är den röda tråden genom hela berättelsen. På något sätt är han närvarande även när han inte är i närheten.

Jag tyckte att boken var helt okej. Bäst gillade jag att läsa om den här tiden, och om Kateys ibland ganska okonventionella idéer. Det vill säga, hon är okonventionell på ett sätt som passar in i tiden. Det här är inte en sån där bok där huvudpersonen är en nutidsmänniska i historisk inramning. Men samtidigt så var det inte en historia jag kände mig så engagerad i. Jag ville veta hur det skulle gå till slut, men jag kände inte ett stort behov av att plocka upp boken och läsa. Jag gjorde ju till och med en paus och läste en kort deckare emellan. (Normalt sett läser jag en bok i taget.) Jag tror inte att "Artighetsreglerna" är en bok jag kommer minnas särskilt väl.

onsdag 14 september 2011

Snöstorm och mandeldoft


Snöstorm och mandeldoft
av Camilla Läckberg

"Snöstorm och mandeldoft" är en kort liten deckare som är utgiven lite vid sidan om Camilla Läckbergs vanliga deckarserie. Den är lite annorlunda än hennes vanliga. Det är mer en hommage till deckare av det gammaldags slaget. Det påminner lite om t.ex. Christie, där det ofta begås ett mord i ett slutet sällskap där en av de närvarande råkar vara någon form av detektiv. Och så nämns Sherlock Holmes ett antal gånger, eftersom offret var ett stort fan.

Det är den unge polismannen från Tanumshede, Martin Molin, som ska tillbringa några dagar på ett finare pensionat på en liten bohuslänsk ö. Han är där i sällskap med sin flickvän Lisette, och orsaken till resan är en släktträff med hennes släkt. Martin har aldrig träffat någon av släktingarna förut, så det är lite nervöst för honom. De enda på ön är det par som driver pensionatet samt släkten Liljecrona. Ja, och så Martin. Nästan med en gång de kommer dit kastar sig ett förfärligt oväder över dem och alla kontakter med omvärlden bryts. Och så bär det sig inte bättre än att Lisettes farfar, familjens överhuvud Ruben Liljecrona, faller död ner under välkomstmiddagen. Martin lägger märke till en doft av mandel och konstaterar att Ruben har blivit mördad. Med cyankalium. (Kanske inte den vanligaste mordmetoden i deckare numera.) Och det måste vara någon av de närvarande som är mördaren.

Det blir som en typisk gammaldags deckare. Martin får säkra bevis och hålla förhör så gott han kan på egen hand. Jag tycker att det är kul att det är som en riktigt gammal deckare, fast i nutid, men själva mordgåtan blev jag inte så imponerad av. Den var i och för sig ganska underhållande, men slutintrycket var att det inte var så trovärdigt. Men det kanske det inte var på den gamla goda tiden heller. Det är ju aldrig någon som direkt sörjer offrets död hos Agatha Christie. Där är mord mest en skojig gåta som är till för att lösas. Så illa är det ju inte i "Snöstorm och mandeldoft". Några sörjer djupt. Men det är också några som inte gör det.

söndag 11 september 2011

Mästerdetektiven Conan 56-57



Mästerdetektiven Conan 56-57
av Gosho Aoyama

Jag läste några fler Conan-böcker när jag ändå höll på. Ännu fler kluriga mysterier. :) Och så får Conan tag i en ny ledtråd till Ligan. Ligan är de som förgiftade honom så att han krympte till en sjuåring. Meningen var att han skulle dö, och om de förstår att han int eär död är han illa ute. Samtidigt vill han ha tag i den hemliga drogen för att kunna få reda på hur man kan göra ett motgift.

Serien är fortfarande inte slutförd i Japan, men tråkigt nog översattes "bara" 63 volymer (av 70+) till svenska. Men man får väl gå över till engelska sedan ...

Tidigare delar i Mästerdetektiven Conan:
- Mästerdetektiven Conan 1
- Mästerdetektiven Conan 2
- Mästerdetektiven Conan 3
- Mästerdetektiven Conan 4-6
- Mästerdetektiven Conan 7-8
- Mästerdetektiven Conan 9
- Mästerdetektiven Conan 10-11
- Mästerdetektiven Conan 12-13
- Mästerdetektiven Conan 14-16
- Mästerdetektiven Conan 17-18
- Mästerdetektiven Conan 19-21
- Mästerdetektiven Conan 22-24
- Mästerdetektiven Conan 25-26
- Mästerdetektiven Conan 27-28
- Mästerdetektiven Conan 29-32
- Mästerdetektiven Conan 33-36
- Mästerdetektiven Conan 37-39
- Mästerdetektiven Conan 45-46
- Mästerdetektiven Conan 47-51
- Mästerdetektiven Conan 52
- Mästerdetektiven Conan 53-55

En smakebit på søndag (vecka 36)

Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du deltar.

Trettiotalet ...
Vilket påfrestande årtionde det var.
Jag var sexton år när depressionen började, precis lagom gammal för att alla mina drömmar och förväntningar skulle ha hunnit duperas av tjugotalets otvungna glamour. Det var som om Amerika hade satt igång depressionen enbart för att lära Manhattan en läxa.
(Amor Towles, "Artighetsreglerna", s. 12)




Jag har precis börjat läsa den här boken, men hittills gillar jag den. Katey och Eve bor på ett trist pensionat och verkar ha ganska tråkiga kontorsjobb (jag kommer så klart att tänka på både Mad Men och "Norrtullsligan" - mest Mad Men kanske eftersom det är på samma plats om än 25 år senare) men de tar igen det på fritiden. Nu har de precis börjat umgås med en överklasskille, Tinker Grey, och det verkar som om boken ska handla om de tre. Men jag har ju som sagt inte kommit så långt än.

Konstigt att jag inte har hört talas om boken tidigare. Eller har jag bara glömt det? Det är Amor Towles (namnet!) debutroman, men den har en blurb av David Nicholls och filmrättigheterna ska ha sålts för länge sedan.

lördag 10 september 2011

Norska bokserier i många delar

Jag läser ju en del av dem. Bara en liten bråkdel av det som finns förstås. Jag hade kanske läst fler om jag hade bott i Norge, men frågan är ju om jag hade hunnit med att följa fler. Just nu läser jag Legdebarna och Livets døtre, och egentligen har jag ju börjat på Huset Arent också. Jag har också några fler kandidater på gång. Läsa klart Arvesynd (Malin på Granlunda) och läsa om Sagan om Isfolket till exempel.

Men jag tycker att det är roligt att läsa OM serierna också, även om det är serier som jag inte har tänkt börja på själv. Jag gillar att genren finns helt enkelt. Om man nu kan kalla det en genre. Det kan ju handla om lite vad som helst. Men oftast är det en ung stark kvinna som är huvudpersonen, även om hon kan hinna bli gammal under seriens gång. Det är oftast en historisk serie och Norge brukar åtminstone vara utgångspunkt för böckerna. Och så kommer det ut nya delar i serien flera gånger om året, med jämna mellanrum. Och det kan bli många delar.

Det finns en Norske Serier-sajt och en Norske Serier-blogg. De drivs av ett av förlagen som ger ut såna här böcker, så den handlar ju om deras serier och författare, inte om alla som finns. Men jag hittade en mycket intressant artikel där om den norska serieromanens historia, skriven av bokserieförfattaren Elin Brend Johansen. Läs den om du är nyfiken på vad det här egentligen är.

De säger förresten serieböcker eller serieromaner, men det funkar inte så bra på svenska eftersom det låter som tecknade serier då. Norrmännen har ett eget ord för just tecknade serier (som är något så enkelt som tegneserier) och slipper blanda ihop det med bokserier och TV-serier.

fredag 9 september 2011

Tyveriet


Tyveriet
av Trude Brænne Larssen

Det börjar bli så att man inte kan säga så mycket om handlingen i Legdebarna-böckerna, för risken att spoila den som kanske inte har hunnit läsa lika långt är för stor. Men det är väl snarare jag som ligger efter med läsningen. Bok 14 har just kommit ut, och bok 15 kommer att vara den sista i serien. Som sig bör i en norsk bokseriebok så är det någon svårighet som ordnar upp sig, men fortfarande några som kvarstår eller har kommit in i en ny fas, och så dyker det förstås upp ett nytt problem.

En bok som "Tyveriet" läser man ut i ett nafs. De skrivs också i typ ett nafs, vilket är våde en styrka och en svaghet. Styrkan är förstås att följetonger är trevliga, och det är bra när det bara går et par månader emellan delarna i "följetongen". En vanlig romanserie hade inte kunnat bestå av 15 ganska korta böcker på det här sättet (för att inte tala om över 50 delar, som vissa serier har), för det hade ju säkert gått något år mellan utgivningen av varje bok.

Nackdelen är ju att det ibland inte hade skadat med en finslipningsomgång till för att t.ex. rensa bort saker som att två av kapitlen i "Tyveriet" inleds med meningen "Karoline våknet grytidlig neste morgen". Men annars brukar det inte vara något större fel på språket i böckerna och de märkliga tryckfel som Margit Sandemos böcker är fulla av i de svenska utgåvorna (%-tecken i stället för é och mycket annat i samma stil) har jag aldrig sett i någon norsk bokseriebok.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"

torsdag 8 september 2011

Hohaj


Hohaj
av Elisabeth Rynell

Jag började läsa "Hohaj" för några år sedan, men jag gav upp den ganska snabbt. Jag kom inte in i den, och så fort man ändå hade börjat få tag i en person så började boken handla om någon annan. Dessutom var jag nog inte på humör för något vackert, djupt och eftertänksamt, och i så fall ska man vänta med att läsa "Hohaj".

Jag fick det kanske att verka som om det handlade om jättemånga olika personer, men det är egentligen bara tre. Ett namnlöst "jag" som i nutid upplever en stor sorg och beger till Hohaj, en trakt i Västerbotten som jag inte vet om den finns i verkligheten. (Jag lutar åt inte.) Och så är det Inna och Aron, som lever "förr i tiden". Det känns som artonhundratal, men jag tror inte att det ska vara för så länge sedan egentligen. Inna är från en ensligt torp i Hohaj och är helt kuvad av sin far. Aron har flytt från något i sitt förslutna som han känner skuld för, och har varit på sjön och vandrat längs nästan hela Sverige innan han stannar hos en familj i Hohaj. Aron och Inna möts, men bara under de korta somrarna. Det är mycket årstider och natur i boken. Och på något sätt känns det västerbottniskt. Efter det lilla jag har läst av Sara Lidman och Torgny Lindgren ...

Jag tyckte ganska bra om "Hohaj" till slut. Först förstod jag inte vad nutidsberättelsen var bra för. Det var ju dessutom så lite av den. Knappt lönt. Men jag läste en teori om detta i en recension på Dagens bok, och den verkar ju sannolik. Att det egentligen är den nutida berättaren som hittar på historien om Inna och Aron. Det kan ju också vara därför som den nutida är "jag" medan Inna och Aron är omskrivna i tredje person. Låter vettigt.

onsdag 7 september 2011

Mästerdetektiven Conan 53-55



Mästerdetektiven Conan 53-55
av Gosho Aoyama

Det är alltid lika trevligt att läsa några Conanmysterier. Fantastiskt att deckargåtorna fortfarande håller så hög klass efter mer än 50 volymer. Det är ju dessutom flera mysterier i varje volym. Varje kapitel är väl lika många sidor, men det varierar hur många kapitel mysterierna sträcker sig över. Det är också blandade stilar. Allt från fruktansvärda mord till oskyldiga gåtor som barnen i Conans klass löser.

Tidigare delar i Mästerdetektiven Conan:
- Mästerdetektiven Conan 1
- Mästerdetektiven Conan 2
- Mästerdetektiven Conan 3
- Mästerdetektiven Conan 4-6
- Mästerdetektiven Conan 7-8
- Mästerdetektiven Conan 9
- Mästerdetektiven Conan 10-11
- Mästerdetektiven Conan 12-13
- Mästerdetektiven Conan 14-16
- Mästerdetektiven Conan 17-18
- Mästerdetektiven Conan 19-21
- Mästerdetektiven Conan 22-24
- Mästerdetektiven Conan 25-26
- Mästerdetektiven Conan 27-28
- Mästerdetektiven Conan 29-32
- Mästerdetektiven Conan 33-36
- Mästerdetektiven Conan 37-39
- Mästerdetektiven Conan 45-46
- Mästerdetektiven Conan 47-51
- Mästerdetektiven Conan 52


söndag 4 september 2011

Tamara Drewe


Tamara Drewe
av Posy Simmonds

Ett seriealbum i en lite udda stil, som någon sorts hybrid mellan serie och text. Tidigare har den gått som följetong i The Guardian med en sida åt gången, så varje sida är som ett eget kapitel och innehåller ofta några serierutor, "fristående" teckningar och stycken av "vanlig" text. Speciellt, men det funkar bra.

Ewedown är en liten by på den engelska landsbygden. För lokalbefolkningen finns det inte så mycket att göra här, speciellt inte för ungdomarna. De brukar hänga i en gammal busskur, det är ungefär det som finns att hitta på. Men för rika storstadsbor är det livskvalitet att köpa ett hus på ett lantligt ställe som Ewedown. ofta bor de bara där på helgerna och beblandar sig inte med vanliga bybor. Att stadsborna äger en stor andel av husen i området gör förstås området ännu mer dött. Jag kommer att tänka på alla de här brittiska leta hus-programmen som går på t.ex. Kanal 9. Det är ofta några från London som letar efter ett mysigt hus i lantlig miljö men inte för långt från London. Det verkar som om Ewedown är en sådan by.

Beth Hardiman är en av de "stadsbor" som alltid är i Ewedown. Hon och hennes man Nicholas driver Stonewall, en retreat för författare som vill ha tid att skriva ostört. Här är det lantligt och fridfullt och Beth och de anställda tar hand om matlagning, städning och till och med renskrivning för de som vill. Nicholas Hardiman tar inte någon särskilt aktiv del i driften av Stonefield, eftersom han även är författare och skriver en populär deckarserie. Han är också notoriskt otrogen, men han och Beth brukar kunna reda ut sina äktenskapliga problem. Man får läsa om paret dels ur Beths synvinkel, men också hur en av de gästande författarna ser på dem.

Livet går sin gilla gång tills Tamara Drewe flyttar in. Hon är ingen direkt främling eftersom hennes mamma har bott i området i flera år, men nu har Tamara ärvt stället och tänker faktiskt behålla det. Tamara är ung och vacker, särskilt efter att hon fixade näsan, och när det dessutom visar sig att hon är ihop med en känd popmusiker så blir ungdomarna i trakten mycket intresserade. Speciellt två tonårstjejer börjar bevaka Tamara och hennes pojkvän. Den ena tjejen är dödligt kär i popmusikern och försöker komma på sätt att komma i kontakt med honom. Den andra hänger mest med.

Det går lite upp och ner i Tamaras och popmusikerns förhållande, och han är inte den enda man som är intresserad av Tamara. Kort sagt: när Tamara flyttar till Ewedown sätter hon igång en kedja av händelser som kommer få konsekvenser.

Jag gillar Posy Simmonds berättarstil, och att det känns mycket mer som en riktig roman än vad serier brukar vara. Jag tror inte att det beror på användandet av vanlig text så mycket. Jag tror det är för att det är en såpass komplex historia. Ofta är ju inte seriealbum tillräckligt långa för att kunna bli så här roman-aktiga heller. Serier är ofta mer som noveller. Det kan ju också göra sitt till att "Tamara Drewe" är baserad på en roman av Thomas Hardy, "Far From the Madding Crowd". Jag har inte läst den, så jag vet inte i hur stor grad "Tamara Drewe" följer förlagan.

Förra året blev "Tamara Drewe" film. Den ska jag nog försöka se.

A Taste of Life


A Taste of Life
av Sara Paretsky

Jag har läst en av Sara Paretskys deckare och har för mig att jag tyckte ganska bra om den, men det var mer än femton år sedan nu. Sedan dess har jag inte läst något av Paretsky. Jag har väl glömt bort henne lite. Men jag hade den här lilla boken, ett litet Penguin 60's-häfte, med tre noveller. Och nu tror jag att jag nog borde läsa något mer av henne, för det här var ju inte helt fel.

En av novellerna är en deckarnovell, en Raymond Chandler-pastisch som utspelar sig under den tid då USA satte sina japanska invånare i interneringsläger. De andra två handlar om, ja, egentligen om dåliga föräldra-barn-relationer. Den ena om en förtryckt dotter och hennes mor, den andra om en man som är framsåtende inom den amerikanska anti-abortrörelsen och som brinner för de ofödda barnens rättigheter, men kanske inte riktigt har samma inställning till sina egna, redan födda, barn.

En smakebit på søndag (vecka 35)

Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du deltar.

Han var en av dem som drog fram efter landsvägarna. Somliga drog land och rike runt. Andra höll sig med mindre revir. Landstrykare kallades de. Som herrelösa hundar, som strykarkatter, som stann- och strykfåglar. Någonting hade satt dem i rörelse. Något hade slungat ut dem. Varje landsväg bar på några. Som en oro.
(Elisabeth Rynell, "Hohaj", s.16)



Jag läser "Hohaj", en berättelse från norra Sverige som jag har hört mycket gott om. Jag har inte kommit så långt i den än, men den här gången ska det nog gå bra. Jag började läsa den en gång för flera år sedan, men den gången gav jag upp.

lördag 3 september 2011

Case Histories


Case Histories
av Kate Atkinson

Det här var en av böckerna som vi läste över sommaren i min läsecirkel. Vi hade deckartema. Av en slump handlade båda böckerna om privatdetektiver som löste fall i Cambridge, men den andra var en mycket mer traditionell deckarhistoria. När jag började läsa "Case Histories" trodde jag nästan att det var en novellsamling. De tre första kapitlen verkade inte alls ha med varandra att göra. Men sedan lär vi känna Jackson Brodie, en privatdetektiv som får uppdrag som har med de andra hsitorierna att göra. Det är gamla ouppklarade fall av mord och försvinnanden, som de anhöriga av olika anledningar nu vill veta mer om. Jackson Brodie gör inte så värst mycket utredningsarbete. Jag tror till och med att något fall inte ens klaras upp, även om läsaren får veta hur allt hängde ihop. Om man har läst Kate Atkinsons tidigare böcker, t.ex. "I muséets dolda vrår", så känner man igen hennes sätt att bygga upp en berättelse där alla delar på något sätt hakar i varandra.

Det finns också en gemensam nämnare i alla de olika fallen, och även i Jacksons eget liv. Det är olika omständigheter och i olika decennier, men det handlar alltid om barn som förlorats. (Kanske en sån bok som är jobbig att läsa för känsliga föräldrar?) Någon blev mördad, någon försvann spårlöst för många år sedan. Jackson själv är relativt nyskild och träffar inte sin dotter Marlee så mycket som han skulle vilja. Han träffar henne visserligen en del, men helst av allt skulle han ju vilja att han, hon och hennes mamma fortfarande bodde tillsammans. Men ex-frun träffade en ny man, som nu får lov att träffa Marlee mer än vad Jackson får. Att den som utreder brotten i en deckare är skild är ju knappast unikt, men i andra deckare brukar det handla mer om utredningen. Jag är lite osäker på om man ska kalla "Case Histories" för en deckare egentligen. Men det kanske inte är så viktigt. Huvudsaken är ju att det är en bra bok, och det tyckte jag att det var.

Det finns fler böcker om Jackson Brodie, och även en TV-serie som är baserad på de tre första Jackson Brodie-romanerna.

torsdag 1 september 2011

SUB

998. Tur att jag läste ut två böcker igår alltså!