fredag 29 juli 2011

One Day


One Day
av David Nicholls

Jag hade planer på att läsa "One Day" den 15 juli, som är den dag som hela boken utspelar sig på (från 1988 och tjugo år framåt), men då hade jag annat för mig. Dessutom glömde jag den hemma hos mina föräldrar, så det tog lång tid innan jag faktiskt fick läst ut den. Jag gillade den, men hade egentligen förväntat mig att den skulle vara lättsammare. Bitvis var den ganska deppig faktiskt. Eller så var det bara jag som var i den sinnesstämningen under helgen som gick?

Emma och Dexter träffar varandra precis när de har tagit sin universitetsexamen. De gillar varandra, även om Dexter tycker att Emma är lite väl politisk och Emma tycker att Dexter är lite väl ytlig (och rik). De tillbringar den 15 juli tillsammans, diskuterar framtiden och så där, men deras planer för den närmaste framtiden innebär att de kommer att skiljas åt efter den här dagen.

Sedan får man läsa om vad de gör den 15 juli varje år efter detta men inget om de andra dagarna. Jo, det klart att det blir något om resten av året också för ingen dag är ju isolerad från resten av dagarna. Ibland träffas de, ibland är de på helt olika ställen. Emma hade fina avgångsbetyg, men hon är också en osäker arbetarklasstjej som inte tror att hon kan klara något. Dexter å andra sidan hade dåliga betyg och vet inte alls vad han vill göra, men han är charmig och självsäker och klarar sig mycket bra. Åtminstone till en början. Men på tjugo år hinner det hända mycket med båda två. De håller i alla fall kontakten med varandra ganska bra, även om deras vänskap och går lite upp och ner.

Det är roligt att läsa om hur världen förändras under de här tjugo åren. Så många tidsmarkörer. :) En blandning mellan roligt och deppigt att läsa om hur Emma och Dexter förändras under de tjugo åren. Det känns som att det går så snabbt. Men det är klart, en bok är ju bara några timmars läsning - klart att det verkar gå snabbt.

torsdag 28 juli 2011

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.


Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.: En bok om Sverigedemokraterna
av Niklas Orrenius

Ibland köper man en bok för att man tänker: Det här måste jag sätta mig in i. Sedan orkar man inte det. Men härom veckan när jag inte riktigt visste vad jag kände för att läsa så kom jag fram till att jag av någon märklig anledning kände för att läsa facklitteratur. Den här boken består av artiklar som Niklas Orrenius har skrivit om Sverigedemokraterna genom åren, med kommentarer som han har lagt till senare. Den är utgiven innan valet förra året, och är säkert tänkt att läsas innan valet också. Fast nu var det inte aktuellt för min del att rösta på Sverigedemokraterna i vilket fall som helst, så det spelar inte så stor roll.

Ganska intressant bok, även efter valet. Alltid får man reda på något nytt. Men det är något som saknas. Jag kan inte sätta fingret på det. Det är inte säkert att det är i boken det saknas, det kan ju vara i partiets politik. Möjligen kan det vara det här med att de inte har brytt sig om att ha någon utrikespolitik, men jag tror inte det. Det är något annat som gör att jag fortfarande inte vet vad det är de faktiskt vill. (Komma in i riksdagen räknas inte.)

Herredjuret


Herredjuret
av Mattias Hagberg

På Naturhistoriska muséet i Göteborg finns det bland alla andra uppstoppade djur även en stor uppstoppad elefant. Det finns också en liten informationstavla om hur det kommer sig att de har den här elefanten i sin samling. Tydligen är jag inte den enda som har reagerat på hur man gick tillväga. Först åker en konservator till Afrika, ordnar en större expedition, letar upp ett riktigt ståtligt och vackert exemplar av elefant - och skjuter den. Sen stoppas den förstås upp enligt konstens alla regler. Det är något med detta som inte känns helt okej. När det gäller blåvalen som de också har så vet man ju att den strandade någonstans i Göteborgstrakten. Det är alltså ett djur som ändå var dött och som man passade på att ta tillvara. Men när det gäller elefanten har man verkligen gått in för att döda den. Det känns inte helt okej idag. Det lär inte vara så muséer får tag på nya uppstoppade djur idag heller.

"Herredjuret" stod på biografiavdelningen på biblioteket, och handlar i stort sett om den mästerlige konservatorn David Sjölander, som både sköt och stoppade upp elefanten. Han var känd för sina resor till exotiska platser, så det var inte bara för elefantens skull som han reste så långt. Men det handlar också om hur man ser på djur och natur, både på Sjölanders tid (han levde 1886-1954, elefanten sköts 1948) och nu. Vilken tid har egentligen det sjukaste sättet att förhålla sig till djur? Det finns också element i boken som måste vara till stor del fiktiva. Jag tyckte rätt bra om boken. Intressant också att den handlar om en naturvetare som var jämngammal (det skiljer bara två år på dem) med K. V. Ossian Dahlgren, botanikern och rasbiologen i "Farfar var rasbiolog" som jag läste för inte alls länge sedan.

tisdag 26 juli 2011

Banglatown


Banglatown
av Daniela Wilks

Återigen, placeringen av "Ny"-etiketten förskönar inte direkt omslaget. Annars gillar jag bilderna i den här serien. Den är färgglad på ett sätt som serier för vuxna sällan är, åtminstone inte i den här genren. Ni vet, den självbiografiska eller kunde varit självbiografiska. De är ofta svartvita. "Banglatown" är superfärgglad, men innehåller lika mycket depp och ångest som annat i den genren. Och humor förstås, man får inte glömma det. Knäppa situationer, rolig dialog.

Det handlar om Daniela, som åker till London för att plugga. Det går inte så bra hela tiden, och ett tag festar hon mycket mycket mer än går i skolan. Och så handlar det om kompisar och killar och äckliga lägenheter (alltid ett samtalsämne för den som har varit i England, känns det som) och om att återvända. Mycket bra. Måste nog köpas. (Se, bibliotek funkar inte så bra för mig, även om jag gillar bibliotek.)

Kare Kano Vol. 21


Kare Kano Vol. 21
av Masami Tsuda

Detta är den sista delen i serien och Yukino och Soichiro choackar omgivningen med sina framtidsplaner, som inte är de som folk hade förväntat sig och lärarna hoppats på. Men man får också se in i framtiden och får reda på vad alla gjorde sedan. Och det verkar ju ha gått bra för dem. Jag tycker kanske att en speciell grej känns lite märklig, men ja ja. Jag gillade serien.

Kare Kano:
- Kare Kano Vol. 1 & 2
- Kare Kano Vol. 3 & 4
- Kare Kano Vol. 5 & 6
- Kare Kano Vol. 7 & 8
- Kare Kano Vol. 9 & 10
- Kare Kano Vol. 11 & 12
- Kare Kano Vol. 13 & 14
- Kare Kano Vol. 15 & 16
- Kare Kano Vol 17 & 18
- Kare Kano Vol. 19 & 20

Semestern började dåligt

Jag gick på semester i fredags, men en galning i Norge förstörde min planerade mysläsningssemesterinledning. Det blev mest läsning på Facebook, Google+ och olika norska dagstidningars webbsidor samt tittande på SVT:s sändningar av NRK-nyheter. Jag tyckte jag kände igen mig runt Regjeringskvartalet, som det såg ut innan bombdådet. Antagligen har jag gått förbi där. Jag kände i alla fall igen många av de platser strax utanför de värsta områdena, de där journalister faktiskt kunde stå och sända programmen ifrån. Youngstorget och shoppingstråken. Men det värsta var ju att man kunde följa händelserna på Utøya så väl under den timme eller vad det nu tog innan polisen kom dit. Alla poster på Facebook och Google+ att om man kände någon som var där så fick man ABSOLUT INTE RINGA, eftersom folk försökte gömma sig och telefonsignaler kunde avslöja var de fanns. Jag förstår ju att det tar tid för en tillräckligt utrustad polisstyrka att ta sig ut till en inte särskilt central plats, en ö till och med, men det kändes ändå helt galet att man själv visste om vad som hände såpass länge innan gripandet.

Det finns väl inte så mycket mer att säga om detta. Känns som att andra redan har sagt det mesta.

torsdag 21 juli 2011

Bokbloggare för Afrika

Jag är trött, har mycket att göra (mest trevliga saker i och för sig) och jag kommer nog inte skriva här på några dagar även om jag har ett par utlästa böcker att dela med mig av. Men när semestern kommer igång kommer jag säkert skriva desto mer.

Under tiden tycker jag att man kan gå in hos Bokmania och följa hennes uppmaning. Det har jag gjort. Bokbloggare för Afrika, kom igen nu då!

onsdag 20 juli 2011

The Great Dinosaur Discoveries


The Great Dinosaur Discoveries
av Darren Naish

Det här var inte en bok man läser i en sittning direkt. Dels är den stor och väger mycket, dels är varje uppslag ett eget kapitel, eller kanske snarare en artikel. Ja, och så är den på engelska och inom ett område där jag inte är så bra på fackuttrycken. Clade. Phylogeny. Supratemporal fenestrae. Men det finns också många många bilder.

När jag var liten så var dinosaurier det bästa i världen. Jag läste böcker om dinosaurier och ordnade egna utställningar på mitt rum med plastdinosaurier och dinosaurier som jag hade gjort själv av modellera. Jag skrev små lappar med information om dem också. Mitt bästa exemplar var förstås min stora uppblåsbara Tyrannosaurus. Jag tror inte direkt att mina kompisar var lika intresserade. De kanske bara inte var lika nördiga. Jag slutade intressera mig för dinosaurier någon gång. Oklart när, men före Jurassic Park i alla fall.

Jag läste "Dinosauriejägarna" för några år sedan och var på en dinosaurieutställning för några år sedan, men jag tyckte inte riktigt att utställningen var så intressant som jag hade tänkt mig. Fast för några månader sedan kom jag att tänka på att det var konstigt att man inte alls intresserar sig för dinosaurier nu, när det var så intressant förr. Alltså beställde jag några dinosaurieböcker. Till exempel den här. Det är verkligen inte lätt att hitta dinosaurieböcker som inte är för barn, men jag tycker att jag lyckades ganska bra med mina inköp. Att BBC Knowledge började visa sina dokumentärer Walking With Dinosaurs, ... Monsters, ... Beasts och ... Cavemen om och om igen passade ju också väldigt bra.

De flesta böcker i ämnet som jag har läst tidigare har varit skrivna på 70-talet. Eftersom detta var på 80-talet var det inte helt vansinnigt då, men det är mycket ny information för mig här alltså! Numera gäller ju tumregeln att om det är äldre än fem år kan man inte lita på några fakta. Dinosaurieforskningen har gått så mycket framåt de senaste åren. "The Great Dinosaur Discoveries" är från 2009, så det är ju lugnt. Dessutom behandlar den ämnet på ett sätt som gör att den inte kommer att åldras på samma sätt som andra dinosaurieböcker. Den börjar på 1800-talet och berättar om vilka upptäckter som gjordes då och vilka slutsatser man drog baserat på dem. Till att börja med var det ju inte helt självklart att benen kom från stora ödlor som hade levt flera miljoner år tidigare.

Sedan går den framåt genom historien och behandlar hur forskarna har fått revidera sina uppfattningar när nya fynd har gjorts. Att man gör så mycket framsteg just nu beror på att man har fått tillgång till ny teknik. Förr fick man göra en avvägning om man till exempel skulle såga isär en skalle för att se hur den var uppbyggd eller om fyndet var för värdefullt för att vandaliseras på det sättet. Numera är det bara att 3D-scanna.

Jag hade gärna läst lite mer om människorna runt omkring och mer om hur allmänheten har sett på teorierna om dinosaurier. Fast det är ganska mycket om det redan, och man kan dessutom läsa redan nämnda "Dinosauriejägarna". Men att nämna de så kallade "Dinosaur Wars" och så inte skriva så mycket mer om det ... Vad är det för sätt?

Roligast i hela boken är att den RUMÄNSKA dinosaurien Zalmoxes avbildas med svart-vit hud och röda ögon. Man kan ju välja vilken färg man vill eftersom man inte vet vilka färger de hade.

Just det, man måste bildgoogla "dracorex skull". Gör det nu! Och beundra även dess fullständiga artnamn - Dracorex Hogwartsia. Om det nu är en egen art. Det finns teorier om att det i själva verket är ett inte fullvuxet exemplar av en annan art. Tråkigt i så fall.

tisdag 19 juli 2011

Slarv

Det är nästan så man inte tror det är sant. Jag var hos mina föräldrar i helgen och glömde boken jag höll på att läsa där! Annars är det ju nästan det första jag brukar se till att jag verkligen får med mig.

Min syster hade hittat den på strykbrädan. Eh, så klart. Det är ju det självklara stället att lägga ifrån sig sin bok på.

Damen under isen


Damen under isen
av Sarah Singleton

Härlig bok för de som vill ha sina ungdomsböcker orealistiska. Orealistiska som i övernaturliga alltså. Den påminner lite om en del andra böcker jag har läst, men det är bara bra böcker av författare som Maria Gripe, Neil Gaiman, Sylvia Cassedy och Jonathan Carroll så det är inget fel med det. Sedan tycker jag inte att "Damen under isen" är lika engagerande hela tiden men det är ingen större svacka och historien tar snart ny fart med något som jag inte riktigt hade förutsett.

Mercy är tolv år och när hon plötsligt tänker efter inser hon att hon har varit tolv år väldigt länge. Varenda dag, eller snarare natt, på herrgården Nya Seklet är den andra lik. Mercy och hennes lillasyster blir väckta i skymningen. De äter frukost och har lektioner för sin stränga guvernant. Promenerar i parken. De träffar ingen annan än varandra, guvernanten, den snällare kokerskan och någon enstaka gång sin far. Framåt morgonen går de till sängs. När något nytt inträffar är det som om Mercy vaknar ur en sorts dvala. Hon har en stark känsla av att det här livet har pågått alltför längre. varför blir varken hon eller systern äldre? Och varför är det alltid vinter? Och varför sover de på dagarna och är vakna på nätterna? Hon har en känsla av att en gång i tiden var de vakna på dagarna och årstiderna växlade. Och vad hände egentligen med deras mor. Både Mercy och systern har hela tiden antagit att hon är död, men varför kommer ingen av dem ihåg när hon dog? De kommer inte ens ihåg hur hon var och de tänker aldrig på henne. Ändå borde det bara ha varit omkring två år sedan hon dog, eller försvann.

Det finns en familjehemlighet någonstans i allt detta. Obs! Familjehemligheten är inte att de är vampyrer. Uppfriskande nog, får man säga.

måndag 18 juli 2011

Ullaredstips

Om ni skulle råka vara i Ullared och gillar serier så har faktiskt Bok-Olle ett ganska stort sortiment. Mycket från t.ex. Albumförlaget (som nyss lästa "Viktor Kasparssons makabra mysterier") och annat svenskt. Om man nu har en seriebutik i sin hemstad så behöver man inte vallfärda till Ullared av den anledningen, men om man nu ändå är där.

De har även en vägg med hela Sagan om Isfolket, Häxmästaren etc. om man föredrar sånt. Själv köpte jag en liten bok med Londonkartor.

Bok-Olle ligger precis vid Ge-Kå's parkering.

Viktor Kasparssons makabra mysterier


Viktor Kasparssons makabra mysterier
av Dennis Gustafsson

Det här seriealbumet utspelar sig i Helsingborgstrakten på 1930-talet. Det är ett Helsingborg som kryllar av övernaturliga varelser, den ena otäckare än den andra. Viktor Kasparsson möter gengångare och Näcken och allt möjligt otyg. Jag gillar den "förr i tiden"-känslan och spökhistoriestämningen och det får gärna bli fler delar i serien.

Farfar var rasbiolog


Farfar var rasbiolog
av Eva F Dahlgren

Det blir ju dyrt om alla böcker man lånar på biblioteket visar sig vara sådana som man gärna skulle vilja äga. Jag får försöka sansa mig, men det här är en av de böckerna som jag skulle vilja ha hemma alltid. Det är så mycket intressant med berättelsen om hur Eva F Dahlgren försöker förstå sin farfar och förlika sig med hans åsikter.

Först anar hon inte oråd. Hon vill bara läsa hans gamla anteckningar. Men snart inser hon att det inte bara var växter han sysslade med, utan han var också en av de vetenskapsmän i 30-40-talets Sverige som ägnade sig åt rasbiologi. Lång och blond, stark och frisk skulle man vara. Det var den nordiska rasen som borde föröka sig och inte andra. Ändå gifte han sig med en mörk och mycket kort kvinna som enligt en kollega var av en "märklig alpinsk ras" och fick fyra barn med henne. Fyra barn som märkte att deras pappa tyckte att de var lite sämre än andras, mer nordiskt utseende, barn. Hur fick han egentligen ihop det? och hur påverkade det här familjen?

Extra intressant blir det när Eva F Dahlgren inte bara uppehåller sig vid farfadern och dåtidens tankar med skallmätningar och Rasbiologiskt institut, utan fortsätter in i nutiden. Hon möter människor med allvarliga genetiska sjukdomar i släkten och intervjuar dem om deras tankar kring att testa om man själv bär på sjukdomsgenen eller inte. Och hon tar upp fosterdiagnostik och försäkringsbestämmelser, och låter experter uttala sig om hur de ställer sig i de frågorna. Det är försäkringsbolagen som får mig att bli riktigt irriterad. För de kan begära att få ut uppgifter från t.ex. ultraljud eller fostervattensprov och i så fall vägra att försäkra ett barn. Och vad kan det ha för inverkan på vilka barn som föds? Det låter nästan som om försäkringsbolagen skulle vara vår tids Rasbiologiska institut. Känns det verkligen riktigt bra?

torsdag 14 juli 2011

Kare Kano Vol. 19 & 20



Kare Kano Vol. 19 & 20
av Masami Tsuda

Det närmar sig slutet av serien och flera av karaktärerna får någon form av closure, speciellt när det gäller Soichiros familj och alla deras hemligheter förstås. Den här handlingen såg man verkligen inte för sig när man började läsa serien. Då var det en high school-romans med förhinder mellan Yukino och Soichiro, och jag undrade hur den historien skulle kunna pågå i 21 volymer. Då var det också Yukino som var huvudperson, och hennes liv var aldrig komplicerat på det sättet. Hon är lite udda själv och extremt ambitiös, men hennes familj är på sin höjd lite pinsam ibland. De är väldigt kärleksfulla och stöttande. Raka motsatsen till det mörka förflutna som Soichiro och hans familj visade sig ha.

Men nu när Yukino och Soichiro precis ska sluta skolan så händer det något nytt som kan komma att förstöra alla deras planer. Hur det går för dem ska man väl få veta i nästa volym. En framåtblick i tiden är utlovad.

Kare Kano:
- Kare Kano Vol. 1 & 2
- Kare Kano Vol. 3 & 4
- Kare Kano Vol. 5 & 6
- Kare Kano Vol. 7 & 8
- Kare Kano Vol. 9 & 10
- Kare Kano Vol. 11 & 12
- Kare Kano Vol. 13 & 14
- Kare Kano Vol. 15 & 16
- Kare Kano Vol 17 & 18

Kärlek ända in i döden


Kärlek ända in i döden
av Unni Drougge

En novell om att många år senare göra upp med den som var ens stora kärlek men som alltid gjorde en illa. Jag blev väldigt överraskad av slutet. Det ändrade ju väldigt mycket. Man borde kanske ha fattat, men inte jag inte. Jag gillar.

onsdag 13 juli 2011

Heja Lotta!


Heja Lotta!
av Merri Vik

"Heja Lotta!" utspelar sig under november och december och här händer det lite allt möjligt. Scenen på omslaget när Lotta river ner en massa girlander i stans finaste varuhus kommer man ju ihåg, likaså det sista kapitlet när Lotta tänker överraska familjen med frukost på sängen på julaftons morgon. Jag skrattade högt den här gången också när jag läste om hur tokigt det blev.

Men det händer annat också. Mick tycker att de ska delta i ett "prova på att måla"-arrangemang, något som går bra för Lotta och får tråkiga följder för stackars Lenni. Lotta löser också en deckargåta på sin pappas jobb (någon verkar ha kopierat några viktiga ritningar - men vem?), hjälper Kajsa med en intervju, klassen lussar för sin lärare Lockige Fridolf och stackars Giggi bryter armen. Och nästan varenda grej leder till något annat. Kanske blir det fel, men bra i slutändan. Eller så blir det bara en lustig anekdot. I fallet Giggis brutna arm vet jag ju hur det kommer gå eftersom jag har läst alla böckerna innan. Det är ju en rätt stor grej, får man säga.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"
30. "Lotta går till väders"

tisdag 12 juli 2011

Herr O


Herr O
av Lewis Trondheim

Både Trondheim och Herr O kan väl få poäng för ihärdighet. Varje seriesida består av 60 pyttesmå bilder. Även om Herr O kanske inte är den mest avancerade figuren att rita så är det många bilder.

Varje sida börjar med att Herr O kommer till en klyfta som han inte kan eller vågar hoppa över. Alltså måste han komma på ett annat sätt, men det slutar ofta med att han eller någon annan dör. Herr O ser lite ut som Tummen, men det är om Tummen växer upp och blir en riktigt skitstövel i så fall. Jag vet inte, jag tycker inte att det här är så himla kul. Det finns en "Herr I" också, men jag tror jag står över.

Däremot har Lewis Trondheim också gjort någon serie ihop med Joann Sfar, och då blir det genast mycket mer intressant.

Ros bland ogräs


Ros bland ogräs
av Charlotte Bingham

Charlotte Bingham är bl. a. en av manusförfattarna till Herrskap och tjänstefolk och skriver numera mest romantiska romaner, men detta nämns inte i hennes självbiografi "Ros bland ogräs". När hon skrev sin självbiografi i början av 60-talet var hon nämligen bara nitton år. Men hon hade hunnit med en massa saker som var värda att skriva om ändå. Hon hade bott hos en fransk familj, varit både beatnik och debutant och hade dessutom hunnit med en hel rad trista jobb. Och hon skriver om skolan, och om kompisar, att de flesta killar är hopplösa (reptiler snarare än stålmän) och om sin lite udda familj, som är adlig men inte har särskilt mycket pengar. Det här var ju inte så långt efter att man inte hade råd att bo i sina enorma herrgårdar längre. Var det inte ungefär i samband med andra världskriget som den livsstilen försvann?

"Ros bland ogräs" är en hemskt rolig bok. Lite naiv och väldigt väldigt charmig. Jag undrar om den är mer eller mindre lättläst på engelska. Några av de svenska slanguttrycken (från 1963) har jag aldrig hört förr. Är det någon som har använt ordet "raspig" t.ex.? Det verkar betyda "knäpp". Det är t.ex. raspigt att försöka ta livet av sig på en fest, speciellt när ugnen inte ens funkar.

Kul förresten att biblioteket skyltar med en bok från 1963 i ett av sina snurrställ. Är "Ros bland ogräs" en känd bok som jag har missat helt? Annars känns det som att det bara finns relativt nya böcker på bibliotek, utom klassiker som nästan måste finnas på biblioteken. Den här boken är förstås absolut värd att spara. Och att läsa.

Det ska finnas en uppföljare också, skriven ungefär tio år senare. Och strax efter det att den kom ut gjorde Bingham och hennes man en sitcom som baserades på de båda böckerna. No, Honestly från 1974. Låter det bekant? Så himla mycket att kolla upp nu. Boken är översatt av Marianne Höök också, så nu blev jag sugen på de där Höök-böckerna som kom ... förra året? För två år sedan?

lördag 9 juli 2011

I Norge ...

... pågår ett läsmaraton. Jag funderade faktiskt lite på att anmäla mig till det, men det föll på att jag inte hade lust att vara vaken i 24 timmar. Jag skulle behövt mycket mer än söndagen på mig för att återhämta mig och vända dygnet rätt, och jag ska ju faktiskt jobba på måndag.

Men jag har kikat in och tittat vad de har för sig. ;-)

Om man får sova ett par timmar så skulle jag kunna tänka mig att delta i ett läsmaraton.

Lotta går till väders


Lotta går till väders
av Merri Vik

Höstterminen under Lottas och Giggis sista skolår börjar och det tycker de känns lite vemodigt. Men roligt att Giggi ska få bo hemma hos Lottas familj under hösten, eftersom Giggas pappa ska på en längre affärsresa och mamman ska följa med. Hemma hos Lotta finns det ju annars inte så mycket folk längre, nu när tvillingarna har flyttat hemifrån och Knatt ligger i lumpen.

Mick Tronning bestämmer att han och Lotta och Giggi ska gå en teaterkurs, något som mest ställer till besvär. Och så är Lotta och Giggi ute i Rönnvik när ett hemskt oväder rasar, och så blir de dagens hjältar på köpet. Vidare får Lotta, Giggi och Mick FLYGA ner till Malmö för att hjälpa till i Maskinverkens monter på en teknisk mässa - och så lyckas Lotta bli ovän med Paul igen.

Kul som vanligt. Och så blir det lite sjuttiotalskänsla (som man tänker sig sjuttiotalet nu i alla fall) när en demonstrationståg spelar en viss roll i en av de komiska förvecklingarna. Man demonstrerar för att rädda några träd som några kommungubbar vill hugga ner. Antingen var detta något som hände i var och varannan stad på den tiden, eller så är det inspirerat av Almstriden. Den skrev förresten Eli ett inlägg om bara härom dagen.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"

fredag 8 juli 2011

Kare Kano Vol. 17 & 18



Kare Kano Vol. 17 & 18
av Masami Tsuda

De här två volymerna handlar mycket om Soichiros biologiske far, som man tidigare nte har fått veta så mycket om. Men nu dyker han upp. Han är av en helt annan typ än Soichiros biologiska mor, men kanske hade han varit nästan lika dålig som förälder. Han är verkligen en udda typ.

I volym 18 får man veta mycket av bakgrunden till varför pappan, Reiji, har blivit den han är. Det är en mörk och invecklad familjehistoria. Alltså ganska spännande. Det verkar som om tillbakablicken kommer fortsätta i nästa volym.

Jag gillar förresten Masami Tsudas små marginalanteckningar. Det är ju en bonus man får i manga, att i samlingsvolymerna ritar och skriver författaren små hälsningar och dagboksanteckningar i de utrymmen där det väl har funnits reklam när serien gick i en tidning. Masami Tsuda skriver om saker hon gillar, matlagning, te på hög nivå och om böcker. Och om sin hälsa. Det verkar ganska vanligt med bräckliga mangaka. Eller är det kanske något man talar om i Japan över huvud taget - sin bräckliga hälsa?

Kare Kano:
- Kare Kano Vol. 1 & 2
- Kare Kano Vol. 3 & 4
- Kare Kano Vol. 5 & 6
- Kare Kano Vol. 7 & 8
- Kare Kano Vol. 9 & 10
- Kare Kano Vol. 11 & 12
- Kare Kano Vol. 13 & 14
- Kare Kano Vol. 15 & 16

The Spiderwick Chronicles: The Wrath of Mulgarath


The Spiderwick Chronicles Book 5: The Wrath of Mulgarath
av Tony DiTerlizzi & Holly Black

Sista delen i serien och jag vet inte, är den inte lite mindre spännande? Eller är det mixen av fantasy och verklighet som saknas? Här är det nästan bara fantasy. Men det är ju ändå ganska spännande, och jag gillar den sista detaljen i slutstriden ... Att det slutar bra är väl knappast någon spoiler när det gäller en fantasybok för barn. Men Holly Black (som har skrivit, jag vet inte hur stor del Tony DiTerlizzi har i utformandet av själva intrigen) vågar ändå låta någonting ganska hemskt hända i slutet. Visst är det en sagovärld, men sagovärldens regler måste ändå följas och då kan det vara omöjligt att låta historien sluta helt perfekt för alla. Men det är ändå det lyckligaste slutet som det kunde bli.

Sedan kommer det visst fortsätta i tre böcker till, och de kommer jag väl troligen läsa.

The Spiderwick Chronicles:
1. "The Field Guide"
2. "The Seeing Stone"
3. "Lucinda's Secret"
4. "The Ironwood Tree"

onsdag 6 juli 2011

Olivia Joules and the Overactive Imagination


Olivia Joules and the Overactive Imagination
av Helen Fielding

Vad gör Helen Fielding nu för tiden? Jobbar som journalist kan man kanske anta, för det var väl hennes riktiga jobb. Är inte Bridget Jones också journalist ett tag? Olivia Joules är i alla fall definitivt journalist, och faktiskt ganska bra också. Det vill säga hon är jätteduktig på att skriva, mindre bra på att hålla en deadline och helt hopplös på faktagranskning och källkritik. Hennes fantasi springer iväg med henne, med pinsamma resultat för de tidningar hon jobbar för. Därför får hon inte längre skriva om riktiga nyheter som hon vill utan ska i stället bevaka en ansiktskrämslansering i Miami. Tråkigt!

Men, är det inte Usama bin Laden som dyker upp på lanseringen. Smart att inte gömma sig i en grotta i Asien, som alla tror, utan att i stället uppträda som playboy under falskt namn. Naturligtvis har han också genomgått omfattande plastikkirurgi. Eeeeller så är det som Olivias kompis Kate säger, att Olivia är knäpp, att det inte alls är Usama bin Laden, utan att han faktiskt talar sanning när han säger att han heter Pierre Ferramo och är filmproducent i Hollywood. I så fall är han ju rätt het, och det bästa är att han dessutom verkar intresserad av Olivia och vill bjuda ut henne. Hurra! Eller är han terrorist ändå? När en terrorattack inträffar i Miami blir Olivia ännu mer misstänksam. Fast det är ju pinsamt att verka misstänksam om det inte är något, och dessutom vill hon ju inte skrämma bort honom om det nu handlar om en äkta dejt.

Är inte det här det bästa dilemmat ever? Det är någon sorts humoristisk version av spionhistorier à la James Bond. Det finns också en Bridgetkänsla i det hela, men när som helst kan t.ex. en fruktansvärd terrorattack inträffa. Och då är det verkligen blodigt och hemskt. Det skulle inte kunna hända Bridget Jones. Det är inte heller lika kul som Bridget Jones. Det är roligt alltså, men inte lika roligt och mycket segare.

Det känns också väldigt märkligt att läsa den så här efter att bin Laden är död. "Olivia Joules and the Overactive Imagination" är utgiven 2003, och då var läget verkligen helt annorlunda. Det var egentligen väldigt snart efter 11:e septemberattackerna. Man har nästan glömt bort hur stort det var då, men lite av det kommer tillbaka när man läser den här boken. Det är nästan så att man funderar på om det inte var lite för snart för att skriva en så här humoristisk bok om islamistisk terror. Kan det vara en bidragade orsak till att det här inte blev en lika stor succé som Bridget Jones, eller beror det bara på att Olivia Joules inte riktigt har samma charm?

Spionbiten känns mer självklar att glöra humor av, och det är också det som är roligast. Min favoritkaraktär är helt klart den gamle spionen av den gamla skolan, som ska hjälpa Olivia med ett viktigt uppdrag. För det visar sig att hon är något på spåren, även om hon kanske inte riktigt gissat rätt när det gällde vad.

söndag 3 juli 2011

Ankomsten


Ankomsten
av Shaun Tan

Wow! Jag är så himla imponerad av teckningarna i "Ankomsten". Så vackra! Nästan som fotografier, fast med fantasielement som det knappast finns några foton av att gå efter.

Det finns inga ord i serien, och all text (på skyltar etc.) består av påhittade tecken. En man reser från sitt hemland, och sin fru och sitt barn, för att bygga upp ett nytt liv i ett främmande land. Hemlandet ser bekant ut för en läsare, med ganska vanliga föremål, medan det nya landet är fullt av fantasiföremål och underliga djur. På så sätt är läsaren lika förundrad och förvirrad som mannen inför den här nya miljön. Men det finns hjälp att få. Han möter många vänliga människor, som berättar sina historier för honom.

Det här är lite som om Hayao Miyazaki skulle göra en film om Ellis Island. Några av miljöerna är faktiskt baserade av fotografier från Ellis Island, får vi veta i efterordet. Men det är också inspirerat av t.ex. Tans pappas berättelse om hur han invandrade till Australien. Eftersom det inte handlar om en riktig plats så blir det lite mer allmängiltigt. Det är kanske lättare att leva sig in i det här än om "Ankomsten" hade varit helt realistiskt och mer som en historisk berättelse som handlar om "några andra". Orsakerna till att man har flytt illustreras oftast inte heller realistiskt. Det är mer en känsla av någonting farligt i hemlandet. Man kan kanske associera till t.ex. Förintelsen, men man kan ju också associera till något helt annat. Eller bara tänka att det är det som man faktiskt ser på bilderna som är orsaken till flykten.

Den delen av mig själv som vill ha realism blir en smula orolig av "Ankomsten", men om den kan hålla tyst en stund så vill jag säga att det är en fantastisk serie. Läs! Det är väl dessutom en sån serie som funkar för folk som inte läser serier ... Det finns ju inga pratbubblor eller nåt sånt. Bara bilder.

My Secret


My Secret
av Frank Warren

Det är väl inte bara jag som går in och kollar PostSecret idag? Jag tycker verkligen om det projektet, och jag skulle vilja ha alla böckerna med vykort. Hittills har jag två. Just "My Secret" ska tydligen fokusera på ungas hemligheter. Hur man nu kan veta hur gamla de anonyma vykortssskrivarna är.

fredag 1 juli 2011

Kare Kano Vol. 15 & 16



Kare Kano Vol. 15 & 16
av Masami Tsuda

Nu när Soichiro har kontakt med sin biologiska mamma så kommer oönskade minnen från hans första tre år tillbaka och hur hans mamma verkligen behandlade honom innan han adopterades av släktingar på sin biologiske pappas sida. Det blir en tuff tid för Soichiro när han måste hantera de här minnena. Han som alltid har försökt verka perfekt har svårt att anförtro sig till sina adoptivföräldrar och till Yukino, trots att de inget hellre vill än att hjälpa honom. I ställer drar han sig undan. Kommer det att ta slut mellan Yukino och Soichiro på grund av detta? Och hur ska Soichiro hantera sin biologiska mor, som plötsligt kan dyka upp var som helst?

Jag trodde ju i början att Kare kano skulle handla om Soichiros och Yukinos rivalitet och kärlek, och undrade vad som skulle hända eftersom de blir ihop jättetidigt i serien. Men det handlar ju snarare om deras respektive bakgrunder och hur det påverkar deras relation vid olika tidpunkter. Jag kan också förstå nu varför det är en såpass populär serie.

Observation: När jag lånade lite Kare kano härom veckan så var det två tjejer på bibliotekets mangaavdelning (i bibliotekets ungdomsrum) som blev så emotionella över något att de nästan grät (och sa typ "squee!"). Och det verkade faktiskt handla om att de tittade på några mangapocketar. I så fall måste det vara en väldigt bra serie. Visst blir man nyfiken på vilken? Men det kanske handlade om något helt annat.

Kare Kano:
- Kare Kano Vol. 1 & 2
- Kare Kano Vol. 3 & 4
- Kare Kano Vol. 5 & 6
- Kare Kano Vol. 7 & 8
- Kare Kano Vol. 9 & 10
- Kare Kano Vol. 11 & 12
- Kare Kano Vol. 13 & 14

SUB-panik

Nu har jag 997 böcker i SUB:en. På väg mot fyrsiffrigt. Det är kanske inte så bra.