måndag 24 september 2007

The Adventuress


The Adventuress
av Audrey Niffenegger

Ja, den här boken är av författaren som skrev "Tidsresenärens hustru", men "The Adventuress" är en helt annan sorts bok*. Tydligen är Audrey Niffenegger även bildkonstnär, och detta var hennes första bok, som hon själv band i tio exemplar i början av 80-talet. Nu har den ju förstås tryckts "på riktigt" i en mycket större upplaga. Idén kom till henne när hon råkade rita bilder av en kvinna i långa handskar i olika märkliga situationer. Till slut skapade Niffenegger en hel berättelse runt kvinnan och gjorde illustrationerna med en särskild tryckteknik. Det är en ganska osammanhängande och märklig historia, som berättas nästan enbart i bilder, med ett eller ett par ord till varje. Det är nästan som om orden är bildens titel snarare än boktext, t.ex. "Running away" eller "The birth of Maurice".

"The Adventuress" beskrivs som "a novel in pictures" eller "visual book" och fanns på bibliotekets serieavdelning, men känslan jag får av den är helt klart att det är en bilderbok. Atmosfären påminner om en del bilderböcker man läste som liten, de som var konstiga och poetiska och hade mörka bilder. Fast just den här är för vuxna. Mest för de som tycker om bilder och udda berättelser.


*Båda kanske är smått udda förstås, men jag tycker att det är skillnad på en bilderbok med ett fåtal ord och en tegelstensroman på jag-vet-inte-hur-många sidor.

torsdag 20 september 2007

Montecore - En unik tiger


Montecore - En unik tiger
av Jonas Hassen Khemiri

Detta kan nog komma att bli den första bok som jag ger fem poäng i läsecirkeln. ("Fågelvägen" var mycket nära, men så tyckte jag att den sista biten av boken var så himla tråkig. Så här i efterhand borde jag nog gett den en femma ändå.) Riktigt, riktigt bra. :)

Författaren Jonas Hassen Khemiri ska precis ge ut sin debutroman, "Ett öga rött". Han får ett mail från en man som kallar sig Kadir, som tydligen har luskat fram detta på internet. Kadir säger sig Jonas pappas barndomsvän från Tunisien, och har själv besökt familjen Khemiri på 80-talet en gång. Visst minns Jonas väl honom, och hur Jonas och pappan lärde Kadir svenska? Kadir skriver verkligen på svenska, men en väldigt hemsnickrad sådan, med influenser från arabiska och franska. Man kan nästan föreställa sig att han sitter med ett synonymlexikon och väljer det "finaste" och svulstigaste, men kanske inte det mest korrekta, ordet för allting. Kadir har en briljant idé. Jonas nästa bok ska vara en biografi över Jonas fantastiske far, den världsberömde fotografen som bor i en lyxvåning i New York, mottar massor av utmärkelser och umgås med kändisar.

Samme far som i Jonas ögon är en riktig svikare. Han som lämnade Jonas mamma, småbröderna och inte minst Jonas själv. Men han var en svikare redan innan dess. När Jonas var liten var pappan förstås idol, men senare insåg han att pappan kanske inte var så fantastisk i alla fall. Och på 90-talet när främlingsfientligheten blir allt starkare i Sverige och Jonas och hans kompisar, alla med invandrarföräldrar, tar upp kampen, försvinner Jonas beundran för sin pappa helt. Pappan verkar ju stå på helt fel sida.

Kadir har dock totalt motsatt syn på sin gamle vän. Han vill att Jonas ska stryka alla negativa kommentarer ur den gemensamma texten. De måste vara fel, eller så passar de inte in. Och så kommer det en detaljerad beskrivning på vad som borde skrivas istället. Det blir ofta komiskt med den inte särskilt diskreta kritiken av Jonas skrivande, och de storslagna formuleringar Kadir vill ha. Båda författarna har sin egen bild av verkligheten som de försöker hålla fast vid och läsaren vet inte riktigt vad den ska tro. men ibland verkar de slinta och då kanske det är sanningen som kryper fram.

Det blir intressant att diskutera boken med läsecirkeln nästa vecka. :)

(Den här var ännu mer svårscannad än "Ett öga rött". Omslaget ska vara i svart och silver, men det syns dåligt här.)

tisdag 18 september 2007

Wish



Wish
av CLAMP

Jag fick tag på en manga av CLAMP senast jag var på biblioteket. Alla fyra delarna. :)

Det är en söt historia om en ängel som är på jorden för ett uppdrag. Men eftersom hon (Egentligen har änglar och djävlar inte kön, men kallas för "hon" och "han" ändå. I översättningen alltså, man vill väl undvika att kalla dem "det". På japanska har man tydligen inte det här problemet.) ännu inte är en gammal och skicklig ängel så klarar hon bara att ha sin sanna form på dagarna. På nätterna blir hon superdeformed (i det här fallet känt som "kerubform", alltså den där bebislooken mangakaraktärer ofta har på bilder där de ska uttrycka vissa typer av känslor) och är alltså pytteliten. I det här sårbara tillståndet blir hon angripen av en stor fågel, men räddas av en stilig ung läkare på väg hem från jobbet. Som tack för att läkaren, Shuichiro, räddade ängeln, Kohaku, är hon skyldig att uppfylla en önskan åt honom. Men Shuichiro har ingen önskan, och han är ganska övertygad om att han hallucinerar efter ett jobbigt arbetspass. Kohaku kräver då att få stanna kvar hos honom tills han kommer på något, men exakt vad skulle en otroligt klumpig ängel kunna göra för nytta?

Så småningom flyttar även en del andra individer av himmelsk och helvetisk karaktär in hos Shuichiro (som tar detta med förvånansvärt jämnmod). Det är bl.a. Koryu, en djävul som älskar att retas med Kohaku och som i likhet med henne inte kan behålla sin sanna form hela tiden ännu. Skillnaden är att han är liten på dagen, när Kohaku är stor. Koryu har även ett par tjänare/älskarinnor, som ibland är katter och ibland bara kattliknande, med sig. De är hemskt roliga och, eh, lätt-tassade. Men där finns även några andra, som har starka skäl att gömma sig för sina härskare i Himmelen och i Helvetet. Det drar ihop sig till en diplomatisk kris för dessa båda riken. Och mitt i alltihop börjar ängeln Kohaku falla för människan Shuichiro, utan att inse det själv.

Av de CLAMP-serier jag har läst tillhör Wish varken de bättre eller de sämre, utan är lite mer mittemellan. Guds budbärare är förresten extremt söta. Och så finns det söta och roliga småfåglar som pratar med Kohaku när hon pysslar i Shuichiros trädgård, och en gullig, men märklig, katt. Överhuvudtaget måååånga söta varelser av varierande slag. Men CLAMP borde kanske ha lagt lite mer energi på personligheter (Shuichiro är t.ex. rätt tråkig) istället. Men mangan är ändå läsvärd (bara långt ifrån ett måste), speciellt för Koryus och katternas skull (hihi, jag gillar dem), och särskilt om man hittar den på bibblan. :)


Meine freie deutsche Jugend


Meine freie deutsche Jugend
av Claudia Rusch

Det blev nästan mini-temaläsning här. Först en bok som bygger på verkliga personers brev för några hundra år sedan, sedan en bok som bygger på intervjuer med någon som var barn för 100 år sedan, och nu en bok som bygger på egna minnen av 1970- och 80-talen.

Claudia Rusch föddes 1971 på nordkusten i Östtyskland och kunde (innan hon och mamman flyttade därifrån, och senare på besök hos sin mormor) se Sverigefärjan fara förbi, så nära men helt omöjlig att få åka med. Att en gång åka till Sverige med färjan var något hon drömde om, och senare blev hon helt besatt av Frankrike och allt franskt. Men de enda utlandsresorna man fick lov att åka på gick österut.

Det låter kanske som om "Meine freie deutsche Jugend" skulle vara en sorglig bok, men den är faktiskt riktigt rolig. Även om Claudias mamma och styvpappa ansågs suspekta, och familjen därför alltid bevakades av Stasi, så verkar det ha varit en lycklig barndom. Det här med att det ständigt satt några Stasimän i en bil utanför familjens bostad gav för övrigt upphov till ett par komiska incidenter. Komiskt blir det också när Claudia och andra Ossis besöker väst i början av 90-talet. Det blev visst lätt en del kulturkrockar...

Muren föll mycket lägligt, precis när Claudia var arton. I Östtyskland hade hon inte kunnat genomföra sina framtidsplaner, och den som lämnade landet brukade inte direkt vara välkommen tillbaka och alltså hade hon varit tvungen att lämna sina föräldrar bakom sig. Det är här som man kan märka en del bitterhet i texten. För även om planerna aldrig behövde genomföras så fanns det ju ändå ett dåligt samvete över att svika föräldrarna. De skulle ju egentligen ha kunnat lämna landet när som helst, men de ville inte. Det är intressant att läsa om att de oliktänkandes mål inte alls var en enat Tyskland. De var inte intresserade av att bli som Västtyskland, utan ville istället förändra Östtyskland. Det här har jag missat lite tidigare, jag var ju bara elva år 1989.

Jag tyckte att "Meine freie deutsche Jugend" var en riktigt bra bok. Trots att den inte är berättad i kronologisk ordning är den inte svår att läsa. Kapitlen är ganska fristående från varandra. jag hade helt missat att boken har översatts till svenska, men det har den visst. "Honeckers kanderade äpple" heter den då, och titeln syftar på den händelse som gör att lilla Claudia måste lova att aldrig mer berätta Honeckerskämt offentligt och att inte kalla poliser för "snutar", även om hon menar det snällt. :-D

måndag 17 september 2007

Tyra i 10:an Odengatan


Tyra i 10:an Odengatan
av Ann-Madeleine Gelotte

Den här har jag letat efter, men till slut fick jag tag på den. Jag hade redan de båda andra böckerna i serien. Detta är mittenboken i en trilogi bilderböcker, men det är egentligen inte så noga i vilken ordning man läser dem. Dessutom har jag läst allihop tidigare. Jag har alltid tyckt bäst om den första, "Ida Maria från Arfliden". Det är författarens bok om sin mormors uppväxt i Lappland i slutet av 1800-talet, och bygger på intervjuer hon gjort med sin mormor.

I den här boken är det Ida Marias dotter Tyra, d.v.s. författarens mamma, det handlar om. Hon växte upp i Stockholm på 1910-20-talet. Det är minnen från hur det var i skolan, hemma, vad Tyras pappa jobbade med och portvaktsjobbet som var familjens ansvar. Det handlar om vad Tyra och hennes kompisar lekte med, hurdana kläder man hade, hur det var att gå och handla mat, om att gå på bio och särskilda händelser som hon kommer ihåg. Och på varje uppslag är det en stor och detaljerad bild och några småbilder. Jättefina böcker. :)

Den tredje boken handlar om Ann-Madeleine Gelottes egen uppväxt, och heter "Vi bodde i Helenelund".

Det finns en utgåva med alla tre böckerna i en volym också (de hade den på en skola där jag praktiserade för tio år sedan), men jag vet faktiskt inte om någon av dem går att få tag på numera. Jag har hittat mina på loppisar och Tradera.

Aristokrater


Aristokrater: Caroline, Emily, Louisa och Sarah Lennox 1740-1832
av Stella Tillyard

Detta är en biografi över fyra systrar i den brittiska aristokratin. De var ättlingar till en kung, och hade överhuvudtaget många kända och inflytelserika släktingar. När man läser baksidestexten kan man lätt tro att de bara var fyra syskon, men de stämmer inte. De hade några bröder och åtminstone en syster till (som dog ung), men avgränsningen är troligen gjord för att de här fyra hade de mest intressanta liven och att det finns gott om material. Boken är baserad på brev som systrarna skrivit till varandra, brev som de skrivit till eller mottagit av andra, bokföring från deras hem etc. Det är spännande att läsa om deras liv, som blev ganska olika varandra trots att de börjande på nästan samma sätt. Men de råkade ut för olika saker, och hade lite olika idéer.

Politiken hade jag inte så lätt att hänga med i, men det funkade att läsa. Med lite mer bakgrundskunskaper hade det nog blivit mer intressant. Man kunde kanske fått lite aha-upplevelser i stil med: Jahaa, var hon mamma till honom! Men nu hade jag ju inte hört talas om de här 1700-talspolitikerna förr. En annan sak som krånglar till det är allas tendens att byta titel (man kallar inte sin syster Emily för "Emily" när hon är fint gift med hertigen av Leinster, utan då blir hon "min syster Leinster") och att döpa sina barn efter nära släktingar, så att det finns flera personer med samma namn. Men jag tycker att författaren gör ett bra jobb med att hålla isär personerna för läsarens räkning.

Vad var det för spännade som hände systrarna då? Hmm, äldsta systern Caroline inledde sitt vuxna liv med att gifta sig bakom sina föräldrars rygg och mot deras vilja. Men det var i alla fall ett lyckligt äktenskap. Emily gifte sig med en irländsk adelsman och masosr av barn, plus att hon tog hand om sina yngsta syskon och blev som en mor för dem efter föräldrarnas död. Emily hade den starkaste personligheten av systrarna, och väntade för övrigt med att göra skandal. Louisa var ganska snäll och ordentlig hela tiden, medan Sarah... inte var det. Fast det var väl inte bara hennes fel. Det låg ju en del politik bakom.

"Aristokrater" var inte särskilt snabbläst. Det var mycket fakta att ta in. Men den var väldigt bra.

Det ska även finnas en TV-serie som är baserad på boken.
Marikas A till Ö-projekt:

A Ronny Ambjörnsson - "Mitt förnamn är Ronny"
B Holly Black - "Mörkrets tjänare"
C Chun Sue - "Beijing doll"
D Edwidge Danticat - "En skörd av tårar"
E Ing-Marie Eriksson - "Märit"
F Jonathan Franzen - "Tllrättalägganden"
G Niall Griffiths - "Kelly + Victor"
H Ernest Hemingway - "The Old Man and the Sea"
I John Irving - "Garp och hans värld"
J Henry James - "The Turn of the Screw and Other Stories"
K Theodor Kallifatides - "Kärleken"
L Camilla Läckberg - "Isprinsessan"
M Shena Mackay - "Solen går ner över Eugene Schlumburger/Dvärg på rymmen"
N Donna Jo Napoli - "Zel"
O Tawni O'Dell - "Avvägar"
P Berny Pålsson - "Vingklippt ängel"
Q Anna Quindlen - "Object Lessons"
R Bjarne Reuter - "7A"
S William Sutcliffe - "En tripp till Indien"
T Stella Tillyard - "Aristokrater"

U V W X Y Z Å Ä Ö

söndag 16 september 2007

The Rules of Love


The Rules of Love
av Erica Sakurazawa

Chieko önskar att hon kunde bli kär, men när hon väl blir det är det i helt fel kille. Taku är inte den som håller sig till bara en tjej, och inte den som håller sig för god för att ta emot gåvor och pengar heller. "The Rules of Love" är berättelsen om deras kärlekshistoria. Som vanligt när jag läser Erica Sakurazawa så tycker jag att berättelsen inte är riktigt slut när mangan är det (fast okej, här kan jag väl godta att berättelsen är slut, det finns någon sorts avslut i alla fall), utan det här är bara ett liten glimt av personernas liv. Det kommer fortsätta utan att vi får veta vad som händer.

Susanne på egen hand


Susanne på egen hand
av Lisa Eurén-Berner

Hittills har det var Inga-Maja Borg (född Bergman) som nedtecknat sina missöden och glädjeämnen i Sprakfåleserien, men nu i den elfte boken är det hennes dotter Susanne som har tagit över pennan. Kanske blev Inga-Maja för gammal för att det skulle vara riktigt intressant för läsarna, eller så ville författaren skriva om en yngre flicka igen. Lite konstigt med tiden blir det dock. Sprakfåleböckerna verkar utspela sig ungefär samma år som de blev utgivna. I den förr-förra boken, "En liten sprakfåle till" från 1941, hade andra världskriget börjat och Greger (Susannes pappa) är beredskapsman. Susanne är då ett par år gammal. I "Susanne på egen hand" har Susanne blivit tretton år gammal, men kriget pågår fortfarande! Boken kom ut 1943. Det har alltså förflutit mycket mer tid i karaktärernas liv än i deras omvärld. En liten smula förvirrande kanske.

Precis som med den allra första boken i serien ska denna inte föreställa att vara skriven med tanke på utgivning. Den första var ju bara Inga-Majas dagbok, och "Susanne på egen hand" ska föreställa en skoluppsats på ämnet "Mitt sommarlov", som har blivit rätt lång. Susanne har varit uppe hos mormor och morfar i Norrland och dessutom passat på att besöka sin vän Marianne som också bor där uppe. Hon lär också känna några ömsom trevliga ömsom jobbiga pojkar, och råkar ut för lite av varje.

Det är inga stora skillnader mellan Susanne och Inga-Maja. Båda älskar Norrland (trots att Susanne ju är uppvuxen i Stockholm), beundrar sina föräldrar (i Susannes fall även mammans föräldrar), retas med Amanda etc. Man kunde ju tänka sig att författaren kunde gett Susanne en annan syskonuppsättning (fler syskon, inga syskon, äldre syskon, systrar, det finns massor av tänkbara kombinationer), men nejdå, hon har sin lillebror Peter som påminner mycket om Inga-Majas lillebror Klas.

Så vad ger den här boken då? Tja, de är ju ganska roliga och trevliga, och de tar ju inte upp mycket av min dyrbara lästid. ;-) Av just den här lärde jag mig dessutom ett skojigt nytt ord, som jag använt massor under den senaste veckan. Korkis. Som i: "Jag är korkis i svenska" (sagt av Marianne i boken). :-D

Sprakfåleböckerna:
1. "Fröken Sprakfåle"
2. "Fröken Sprakfåle växer upp"
3. "Fröken Sprakfåle på grönbete"
4. "Fröken Sprakfåle förlovar sig"
5. "Fröken Sprakfåle byter namn"
6. "Unga fru Sprakfåle"
7. "Sprakfålen tar farväl"
8. "Inga-Majas baby"
9. "En liten sprakfåle till"
10. "Sprakfålen tar semester"

torsdag 13 september 2007

Princess Ai, manga i Sverige


Princess Ai - Första boken: Misär
av Misaho Kujiradou, Courtney Love & D.J. Milky

Ja, den är den Courtney Love. Jag vet inte hur mycket hon har varit involverad i skapandet av den här mangan egentligen, men historien ska i alla fall vara löst baserad på henne liv. Namnet "Ai" betyder "kärlek" och har förstås med "Love" att göra.

Ai vaknar upp i Tokyo, utan att veta hur hon kom dit eller vem hon är. Egentligen är hon en prinsessa från en annan planet, där någpn sorts uppror pågår. Någon är ute efter henne, och det finns troligen ett skäl till att hon är på Jorden, i Tokyo. Med sig har hon en hjärtformad ask (se där, en Nirvana-referens), som hon inte kan öppna.

Ai är charmig och märklig (hon är ju en utomjording...) och vet inte riktigt hur hon ska klara sig i världen. Men hon får hjälp av en mystisk gatumusikant och en väldigt snäll kille, Kent, som låter henne bo hos honom. hans svartsjuke rumskompis Hikaru blir extremt avundsjuk, och det blir inte bättre av att Ai lånar Hikarus kläder och stajlar om dem med hjälp av sax... Det är andra som är avundsjuka också, eftersom Ai blir så populär på klubben där hon jobbar - och det bara genom att sjunga, inte att strippa.

Fast allt är ju inte rosenrött. Som sagt har Ai sina fiender...

Tja, den här serien var väl sådär... Kändes inte så originell direkt (trots att den alltså ska bygga på Courtney Loves liv). Men jag kommer nog läsa klart den ändå, eftersom den bara består av tre volymer.

............................................................

I Sverige gavs Princess Ai ut av förlaget Mangismo, som det tyvärr inte gick så bra för. De har ställt in alla betalningar och det är förstås "paus" i utgivningen av alla serier. Hela Princess Ai är ju redan utgiven, så den är bara att köpa, men slutet på Kare first love (en av mina favoriter!) och I.N.V.U. (inte lika bra, men kul att läsa ändå) vet jag inte när jag får läsa. I värsta fall får jag köpa dem på engelska i stället, även om jag inte gillar tanken på att byta språk mitt i en serie på den sättet. Jag hoppas ju att det blir någon lösning förstås, men det känns rätt osäkert. Verkar dock som om den norska utgivningen av en annan av förlagets serier (Basara) har återupptagits, i samarbete med ett annat förlag.

Har det översatts för mycket manga (och manwha) till svenska nu? Mer än det finns läsare? Jag prenumererade tills nyligen på tidningen Manga Mania, men den lades ned och ersattes av en mer "flickinriktad" mangatidning, Shojo Stars. Från början hade jag ju trott att den nya satsningen skulle vara också, inte i stället för. Shojo Stars är ju iofs också bra, och eftersom min syster länge har tänkt prenumerera på den så slipper jag betala i fortsättningen. Hehe.

måndag 10 september 2007

Expressens klassikertest

Du fick 25 av 28 möjliga

25 rätt lyckades du skrapa ihop. Av 28. Nästan en gultstjärna alltså, kom ihåg att frågorna är svåra. Gör testet en gång till utan att titta på svaren nedan så plockar du säkert några hem full pott.


Gör testet själv.

Har väl nåt med deras klassikersatsning att göra. Jag har bestämt mig för att inte samla på de böckerna. Kan ju inte ha böcker som ska se snygga ut ihop när författarna är helt blandade och de skulle stå på olika ställen i min bokhylla i så fall. Helt självklart. :)

lördag 8 september 2007

Nu vill jag sjunga dig milda sånger


Nu vill jag sjunga dig milda sånger
av Linda Olsson

Den andra av de två böcker vi läste under sommaruppehållet i min läsecirkel (den första), och som jag aldrig fick diskuterat med gruppen eftersom jag inte hade tid att gå på mötet. Jag hade faktiskt båda böckerna i min ägo redan innan vi bestämde oss för att läsa dem i cirkeln. "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" köpte jag dels för att jag hade hört så mycket bra om den och dels för att det var lite speciellt att en svenska bosatt i Nya Zeeland hade skrivit en bok på engelska som utspelar sig i Sverige. Dessutom gjorde den tydligen succé i Nya Zeeland. Det måste vara hemskt exotiskt att läsa om Dalarna där. (Inte för att det är enda anledningen att läsa boken alltså.)

Veronika är en ung författare som har rest runt i hela världen, men som efter en personlig tragedi flyttar in i ett hus i Dalarna. I huset bredvid bor en äldre kvinna, Astrid, som knappt har varit utanför byn i sitt liv, och som inte umgås med andra människor. Nästan det första Veronika får höra är att hon kommer bo granne med "byns häxa". Till en början har de ingen kontakt alls, men efter en lite trevande början blir de goda vänner och anförtror sig för varandra. Veronika berättar om sin sorg, Astrid om sina mörka hemligheter.

Det är nog väldigt vackert och klokt alltihop, men jag får aldrig riktigt någon känsla för Astrid och Veronika. Något gör att distansen till karaktärerna bara försvinner korta stunder under läsningen. Vissa skulle säkert säga att det här förstår jag bättre när jag blir äldre, men jag vet inte det... Det är kanske bara inte riktigt min stil.

Förresten, om man skulle vilja läsa boken på engelska (som ju är originalspråket, trots att författaren är svensk. Hon har inte översatt själv.) så heter den både "Let Me Sing You Gentle Songs" (Nya Zeeland) och "Astrid and Veronika" (USA, Storbritannien).

One del 8


One del 8
av Lee Vin

Gruppen T.B.C. (To Be Continued) ligger på ett annat skivbolaget än One, Jenny You och T.N.T. (för att nämna några av de viktigaste artisterna i serien). Det andra skivbolaget har för det mesta kopierat artister från det mer framgångsrika skivbolaget, men nu har de tydligen börjat få egna idéer. T.B.C. syns överallt, de är programledare och allt möjligt, men ännu har de inte släppt en singel ens. Men man kan tänka sig att när de väl gör det kommer den bli en storsäljare direkt.

Men vad som är ändå mer speciellt är att man dessutom har valt att satsa på en ny roxckgrupp. Rock, inte pop alltså, och med bandmedlemmar som spelar riktiga instrument, i stället för att bara sjunga, rappa och dansa. Precis den sortens musik som Jenny You drömmer om att få göra, men inte tillåts för sin mamma och sitt skivbolag. Och det finns saker som tyder på att den nya gruppen bara existerar för att slå emot Jenny där det gör ont.

Ja, och så går ju artisterna i skolan (då och då åtminstone), med alla problem det för med sig att vara kändis där. Det är ju iofs en väldigt kändistät skola (med Eumpa i One, Jenny You och hela T.N.T.). Jag undrar förresten vad som hände med tjejbandet som också gick där, och som var med i de första volymerna av serien. Jag antar att de inte var tillräckligt intressanta för handlingen och försvann. Bara så där.

Tidigare delar i serien:
- One del 1
- One del 2-4
- One del 5
- One del 6-7

torsdag 6 september 2007

Confidential Confessions 1


Confidential Confessions 1
av Reiko Momochi

Förlaget (det amerikanska i alla fall, jag vet inget om den japanska utgåvan) gör en stor grej av att detta är en stark manga som tar upp kontroversiella teman. Den består av många korta berättelser om olika personer med olika svåra problem. Jag är inte helt säker, men jag tror att alla huvudpersoner är tonårstjejer. I den första volymen är det två berättelser, en ganska lång och en lite kortare, och de tar upp ämnena självmord och prostitution. Övriga volymer tar t.ex. upp sexuella trakasserier, våldtäkt, HIV, drogberoende och mobbning.

Berättelsen "The Door" handlar om Manatsu, som saknar riktiga vänner och dessutom skuldbelägger sig själv för att pappan lämnat henne och mamman. Det måste vara så att hon har varit en dålig dotter. Hon märker ju det på all kritik hon får av sin mamma. Manatsu har en kär och hemlig hobby, hon samlar sina egna sårskorpor i ett album. Jag får inte intrycket att de är efter sår hon har tillfogat sig själv, men det är en antydan om att hon lätt skulle kunna börja med det. En avgörande händelse är att Manatsu får en vän (som hon kallar "Sparris" för att hon är så smal). Den här tjejen förföljs av ett tjejgäng som misshandlar och förnedrar henne, och stjäl hennes pengar, och hon har länge hållit på med att skära sig själv. Manatsu och hennes nya vän börjar snart planera ett gemensamt självmord. De drömmer om hur skönt det ska bli att slippa leva, om hur vacker deras begravning ska bli och hur alla kommer att ångra sig. Men är det verkligen det här Manatsu vill eller låter hon bara "Sparris" dra med henne i sina egna fantasier?

"The Door" var faktiskt riktigt obehaglig emellanåt, och det måste betyda att författaren gör något rätt. I jämförelse med den historien blir den följande, "Mistakes", ganska blek. Den handlar om Satsuki, en tjej som genom olyckliga omständigheter har hamnat i den situationen att hon måste sälja sex för att klara sig. Det funkar hyfsat tills hon träffar den idealistiske gitarrspelaren Ryo, som ser henne som en person och inte som ett objekt. Plötsligt vill Satsuki leva ett ordentligt liv. Om det går.

P.g.a. "The Door" samt recensioner som säger att del 3 och 5 är de bästa och att serien ö.h.t. är läsvärd, skulle jag vilja läsa serien, trots att den ibland har en lite moraliserande ton. I och för sig, alternativet vore väl att glamourisera självmord, vilket verkar vara en dålig idé. Och det är inte så farligt. Manatsu och hennes kompis tillåts diskutera alla fördelar de ser med att ta livet av sig, men serien visar också att verkligheten stämmer dåligt överens med deras fantasier. Mer ska jag väl inte avslöja.

Jag lånade den här på biblioteket och det perfekta hade ju varity om jag kunde låna resten där också, i stället för att köpa serien, men det verkar falla på att de bara har köpt in 4 volymer av 6... Jag tror inte att jag kommer börja köpa den här serien just nu i alla fall. Kanske senare, när jag har läst ut några av de jag håller på med, om jag inte har hittat något som lockar mera då.

tisdag 4 september 2007

M Is for Magic


M Is for Magic
av Neil Gaiman

Jag tyckte att det var lite konstigt att det kom ut ännu en novellsamling så snart efter "Fragile Things", men det fick sin förklaring. "M Is for Magic" innehåller nämligen noveller av Neil Gaiman som kan tänkas passa lite yngre läsare. I förordet berättar Gaiman att när han var liten gjorde Ray Bradbury samma sak, han gav ut böcker med urval av noveller som skulle passa barn. De hette tydligen saker som "R Is for Rocket" och "S Is for Space", och Gaiman har fått Bradburys tillåtelse att låna den idén för sin boks titel.

"M Is for Magic" innehåller alltså mest noveller som det är risk för att man redan har. "Troll Bridge", "Don't Ask Jack", "Chivalry" och "The Price" finns med i novellsamlingen "Smoke and Mirrors", medan "October In the Chair", "How to Talk to Girls at Parties", "Sunbird" och "Instructions" var med i "Fragile Things". Av de återstående tre novellerna lär en i själva verket vara ett utdrag ur Gaimans kommande roman "The Graveyard Book" (som verkar spännande).

Alltså kan det kännas lite onödigt att köpa den här boken om man redan har de båda andra novellsamlingarna. Å andra sidan är det ju bra noveller, och det kan hända att jag inte hade läst om dem på ett bra tag om jag inte hade köpt den här samlingen. Och så var det ju de där två novellerna (och kapitlet ur den kommande boken) som jag inte hade läst, och som var väldigt bra. Jag misstänker faktiskt att den här samlingen är mycket jämnare än de andra. De försöker väl vara kompletta samlingar av alla möjliga kortare texter, medan "M Is for Magic" är ett urval. Och den har en del illustrationer, som jag gillar stilen på. Men som sagt, den är kanske inte helt nödvändig om man har de tidigare novellsamlingarna.

måndag 3 september 2007

Stardust


Stardust
av Neil Gaiman
Illustrerad av Charles Vess

Detta var den första bok jag läste av Neil Gaiman, fast så den svenska översättningen som saknar illustrationer. Det finns även versioner på engelska som saknar illustrationerna. Kanske för att den illustrerade säkert brukar hamna i butikernas seriehyllor och då inte hittas av lika många läsare? Men det är inte ett seriealbum, det är en vanlig boktext med mängder av illustrationer. Det finns knappt en sida utan att det är en bild på den, och ibland är ett helt uppslag bara en bild och ingen text. Jag rekommenderar absolut att man läser den här versionen.

Historien är en riktigt saga, men den är lämplig för vuxna och kanske inte för de allra yngsta. Den utspelar sig på 1800-talet i en liten by på den engelska landsbygden, Wall. I vanliga fall är det en lugn plats, men var nionde är är det en världsmetropol. Byn har fått sitt namn av den mur som finns i den och som gränsar till Faerie, alltså älvornas värld. Det finns en öppning i muren och männen i Wall turas om att stå vakt vid den. Men var nionde år släpper man igenom folk och allt vad det nu kan vara, för då är det marknad på ängen precis innanför muren.

Vid en av dessa marknader träffar den unge Dunstan Thorn en slavflicka som arbetar i ett av marknadsstånden, och en tid senare dyker ett spädbarn i en korg upp i murens öppning. Detta är Tristran Thorn, som växer upp utan att veta något om sin härkomst tills den dag så han lovar flickan han är kär i att hämta den stjärna de just sett falla. Den har fallit i Faerie och till Tristrans förvåning försöker varken hans föräldrar eller vakterna hindra honom från att gå igenom öppningen i muren. Men att hämta den fallna stjärnan bjuder på helt andra svårigheter än vad Tristran hade trott.

"Stardust" har lite samma känsla som "Jonathan Strange & Mr Norrell". Det är det här med att det är ett alternativt historiskt England (ungefär vid samma tid dessutom) där man har kontakter med Faerie. (Men jag skulle inte tro att detta är något unikt för de här två böckerna.) Men "Stardust" är förstås kortare och mer lättläst. Och den är dessutom lättsammare, det är ju en berättelse om en ung man på ett stort äventyr. Medan Susannah Clarke verkligen har fått fram grymheten hos sina Faerie-bor, så är Neil Gaimans Faerie visserligen en farlig plats, men samtidigt underbar och fantastisk där man ofta klarar sig bra om man är godhjärtad och behandlar andra väl.

söndag 2 september 2007

Stranger On A Train


Stranger On A Train
av Jenny Diski

"Stranger On A Train", med undertiteln "Daydreaming and Smoking Around America with Interruptions", är berättelsen om några resor till och i USA som Jenny Diski företog, först spontant och sedan med tanken på att det skulle bli en bok av upplevelserna. Hon skriver att hon egentligen inte tycker om att resa, men trots detta har hon t.o.m. skrivit en bok om sin resa till Antarktis (jag vet inte om det var före eller efter denna)! Men jag antar att det har sin förklaring. Den första resan Diski berättar om är den till USA från England. Hon flyger inte, utan reser istället med ett fraktfartyg. Att sitta och titta på det tomma havet i flera veckor verkar vara en helt underbar tillvaro för henne, medan att umgås med de få medpassagerarna mest verkar vara irriterande avbrott i betraktandet av havet. Annars verkar det inte som om hon är så dålig på att umgås med folk som hon hävdar. Hon lyckas skaffa sig nya vänner under resorna, och hon tar kontakt, pratar och diskuterar med folk hon möter.

När Jenny Diski gått i land fortsätter hon sin resa med tåg, nästan hela vägen tvärs över kontinenten (hon är på väg för att besöka vänner). Rökning är endast tillåtet i den mycket spartanska rökkupén, och här tillbringar hon stora delar av sin tid med att röka och iaktta eller prata med andra rökare. Det är p.g.a. av denna resa som hon får idén till den andra resan. Hon ska åka runt hela USA med tåg och skriva en bok om det.

Det är nästan bara tågen och dess passagerare och personal som beskrivs, inte så mycket av platserna som passeras. Kanske för att de just passeras, inte besöks. Detta varvas med författarens associationer och minnen från sitt liv. Det är en vän som just dött, tiden på mentalsjukhus och uppväxten med en märklig mor. Boken har fått priser både som reseskildring och memoar.

"Stranger On A Train" var en av böckerna min läsecirkel läste under sommaren, och jag vacklar mellan att ge den en fyra eller en femma i betyg. Jag lutar nog åt en fyra. I vanliga fall sätter jag aldrig betyg på det sättet, men det är en grej vi gör i läsecirkeln. Jag missade tyvärr mötet där vi diskuterade den här boken. Synd, för jag hade gärna velat höra vad de andra tyckte om den.