måndag 31 december 2012

Brev från Indien


Brev från Indien
av Katja Tukiainen

Eller som en dagbok från Indien kanske. Seriealbum där Katja Tukiainen låter en liten episod respresentera varje dag av en två och en halv månad lång resa i Indien. Charmigt, trots att många minnen handlar om magparasiter. Men bortsett från den detaljen verkar det som en härlig resa. Det är i alla fall ett fint seriealbum.

Jag ligger inte så bra till med bloggandet att det här var den sista boken jag läste i år. De sista två och lite statistik och kanske en topplista kommer nästa år.

Gott nytt år!

söndag 30 december 2012

Sorcery & Cecelia or The Enchanted Chocolate Pot


Sorcery & Cecelia or The Enchanted Chocolate Pot - being the correspondence of two Young Ladies of Quality regarding various Magical Scandals in London and the Country
av Patricia C. Wrede & Caroline Stevermer

Det var inte meningen att det här skulle bli en bok, trots att båda skribenterna var författare. Det var bara en brevlek, där man brevväxlar som påhittade karaktärer och inte får avslöja för varandra vad man har för planer för handlingen framöver, som de lekte för nöjes skull. I det här fallet som två unga kusiner av god familj i England under Regency-tiden, fast i en alternativ värld där magi verkligen finns. Lite som i Susanna Clarkes böcker, men inte lika planerat (och många år innan hennes böcker kom ut). Wrede och Stevermer lyckades faktiskt avsluta sin berättelse, vilket antagligen inte är särskilt vanligt när man leker den här leken. Och med lite omskrivningar blev det en bok av det.

Kate Talgarth (skriven av Caroline Stevermer) reser till London för Säsongen med sin moster och sin syster Georgy. Man har stora förhoppningar på den vackra Georgys chanser att hitta en riktigt förnäm make. Man har inte lika förhoppningar angående Kates chanser, men lillasystern kan inte delta i det officiella sällskapslivet innan storasystern gör det. Kate får snart problem när en fin, men hänsynslös, dam av allt att döma försöker förgifta henne med varm choklad.

Kates kusin Cecy Rushton (skriven av Patricia C. Wrede) får inte vara med på Säsongen det här året utan får nöja sig med att stanna hemma på herrgården i Essex. Men det händer lika mycket hemma. En tjänsteflicka hittar en magisk amulett göms på Cecys brors rum. Vem kan ha lagt den där? Faster Elizabeth tolererar ju ingen magi i huset. Och varför faller alla män för lady Tarletons systerdotter? Och vem spionerar på dem?

Det finns förstås ett samband mellan vad Kate och Cecy råkar ut för. Det hade inte varit lika kul att läsa om det hade varit två helt separata historier. Men nu blir det spännande att se vad den ena kan dra för slutsatser av vad den andra får reda på. Ibland har jag lite svårt att skilja på Kate och Cecy, konstigt nog eftersom det inte är samma person som skriver om dem, men det hjälper att en befinner sig på landet och en i London. Jag gillar i alla fall att läsa om den här miljön.

Det finns ytterligare två böcker om Kate och Cecelia, som skrevs många år senare. Den här kom ut på 80-talet första gången och de andra är från 00-talet. Jag tänker läsa åtminstone nästa bok också.

Tysk läsutmaning

Än så länge är det lite tidigt för statistik över årets läsning. Året är ju inte slut än! Och topplistor har jag inte börjat fundera på än och det brukar ta ett tag att få ihop. Men årets utmaning kan jag skriva om. Målet var att läsa tre böcker på tyska under 2012. Jag kommer nog inte läsa något mer på tyska på t.ex. nyårsafton, så den utmaningen är avslutad för året.

Bakgrunden var att jag för några år sedan läste så många som 10 eller 11 tyska böcker på ett år, men de senaste åren har det sett sämre ut med det. 2010 läste jag inte en enda! 2011 läste jag två, och mitt försiktiga (och alltså genomförbara) mål var att öka det med en bok varje år. Alltså tre böcker under 2012.

Om jag räknar seriealbum så klarade jag målet. Och varför skulle jag inte räkna seriealbum? De åren när jag läste så mycket på tyska är det säkert flera mangapocketar medräknade.

Vill man vet vilka tyska titlar det blev i år så kan man välja etiketten Tyska 2012.

Under 2013 är målet att läsa fyra böcker på tyska. Jag är ganska säker på att en av dem blir Ferdinand von Schirachs "Schuld" (måste bara skaffa mig den först) och överst i högen ligger "Ihr ständiger Begleiter" av Claudia Schreiber. Kanske blir det mer Karen Duve - några av hennes böcker fick ju bra placeringar på Bokmosters årsbästa. Kanske börjar jag på den där Liebe geht durch alle Zeiten-trilogin av Kerstin Gier, som jag har läst en del gott om i norska bokbloggar. Det finns seriealbum som verkar intressanta också. Inte minst så har min syster fortsatt samla på Mästerdetektiven Conan på tyska nu när de har slutat komma ut på svenska (engelska går inte, de översätter namnen). Att hitta böcker är det minsta problemet!

A Sword Princess Tale


A Sword Princess Tale - Chapter 1: The Quest
av Natalia Batista

I julklapp av min syster fick jag ett paket med en massa saker som hon hade köpt på ConFusion. (^_^) Bland de andra sakerna (godis, fin mönstrad tejp, en liten katt ...) fanns det här fanzinet av Natalia Batista, som även ligger bakom bl.a. barnmangan Mjau!. Det här är det första kapitlet i en annan serie. En serie som utspelar sig i en medeltidsaktig fantasyvärld, och där både Game of Thrones och Gerd Brantenbergs "Egalias döttrar" finns med bland inspirationskällorna. Det handlar alltså om en prinsessa, Amalthea, som planerar att döda en drake och rädda en prins. Jag gillar det här första kapitlet (det är roligt!) och det blir spännande att se hur det kommer att gå för Amalthea.

Hos Nosebleed Studio kan man läsa mer om projektet, läsa några sidor ur serien eller köpa fanzinet.

fredag 28 december 2012

Comfort and Joy


Comfort and Joy
av India Knight

Efter att jag redan hade börjat läsa "Comfort and Joy" insåg jag att den är en fortsättning på en annan bok, "My Life On a Plate". Men den hade jag inte och dessutom är den inte julig. Och jag tror inte att det spelar någon roll. "Comfort and Joy" känns väldigt fristående. Den utspelar sig under tre jular i Clara Dunphys liv. Clara är i fyrtioårsåldern och lyckligt skild och omgift. Varje jul är det hon som samlar så många familjemedlemmar det bara går hemma hos sig. Barn och syskon och mamma och mammas man och exmake och svärmor och gärna några vänner också. Eftersom jag är den enda i Sverige som inte har sett Tomten är far till alla barnen så kan jag inte göra några jämförelser med den, men Claras jular är inte lika konfliktfyllda som det verkar vara i den filmen. Här är alla goda vänner trots skilsmässor.

Clara funderar en del på hur det påverkar hennes barn att hon och de äldsta barnens pappa är skilda. Hon jämför med en familj i sin mans släkt där pappan (hennes mans bror) inte får träffa sin son trots att han skulle vilja, och med sin egen uppväxt med en pappa som visade sig vara inte hennes biologiska pappa. I den allmänna julstressen hinns det med några rejäla gräl och en hel del irritation över släktingars och vänners sämre sidor, men helhetsintrycket är ändå en ganska trevlig bok. Inte den stora läsupplevelsen kanske, men inte dåligt heller.

torsdag 27 december 2012

Jul-snabbis 2012

Hittat hos Bokbabbel.

Antal böcker jag gav bort i julklapp: 10, tror jag.
Antal böcker jag fick i julklapp: 9. Och ett fanzin
Antal presentkort till (nät)bokhandlar jag fick till julklapp: 0
Antal minuter jag funderat över vad jag ska köpa för presentkortet: Jag fick ju inget! Men jag fick ett när jag fyllde år nyligen som jag inte har handlat för än eftersom jag ville vänta och se vilka av mina önskade böcker jag fick i julklapp.
Antal böcker lästa under julhelgen: 1. Och det där fanzinet. :)

måndag 24 december 2012

Jullov på Svanenäs


Jullov på Svanenäs
av Gunvor Gränström

Det händer inte så mycket i den här boken direkt. Den beskriver bara hur en familj tillbringar jullovet i sin stuga på landet, eller vad det nu är. Jag begriper aldrig hur stort det här Svanenäs är. Familjen har sexåriga trillingar och de står ju för en del upptåg, men annars är det julfirande, karamellkok och skridskoåkning utan större missöden som gäller. Ganska trevligt ändå, speciellt vid den här tiden på året.

Boken är skriven 1948, men jag vet inte exakt vilket år den utspelar sig. De nämner att det finns flyktingar från bl.a. Frankrike, men det är aldrig tal om någon ransonering. Jag trodde att ransoneringen av vissa varor fortsatte långt efter kriget, men att folk inte behövde fly från Frankrike efter att kriget var slut. Men det kanske bara är som jag har fått för mig.

Jag vill förresten passa på att önska alla en riktigt god jul!

lördag 22 december 2012

Lika för lika


Lika för lika
av William Shakespeare

Jag såg den här på teatern för inte så länge sedan. Såpass nyligen att jag såg skådespelarna och scenen framför mig när jag läste. Så det går bra att läsa vad jag skrev om pjäsen då.

Jag tycker att slutet är lite plötsligt. Jag menar bara de sista raderna. Kan det sluta så? Jag vet inte om jag ska avslöja vad som händer, men det är väl ingen större överraskning egentligen. Någon kommer och ställer alla förvecklingar till rätta och befaller alla tänkbara par att gifta sig. Men även den kvinnliga huvudrollen, som egentligen stod i begrepp att gå i kloster. Och sedan tar det bara slut. Nästan som om pjäsen måste sluta innan hon hinner opponera sig. Det kanske inte är så det är tänkt (säkert inte), det är bara den känslan jag får när hertigen helt plötsligt kommer med den idén.

fredag 21 december 2012

Grevinnan


Grevinnan
av Eva Ibbotson

Det är väldigt mycket som tyder på att det här inte är fin litteratur. Omslaget. Förlaget. Blurben av Margit Sandemo på baksidan. Måste läsas! tänker jag. Dessutom har jag läst en av Eva Ibbotson barnböcker, "Häxtävlingen", flera gånger. Väldigt rolig och bra. "Grevinnan" är mer tänkt för vuxna, men jag har läst att den är mest populär bland tonårstjejer. Jag tror att det stämmer för väldigt många av böckerna som kommer ut på Boknöje. Tänk Sagan om isfolket och Raija. Tyvärr har boken något annat gemensamt med Sagan om Isfolket också. Nämligen att korrekturläsningen är eländig. Särskrivningar, oavsiktliga kursiveringar m.m. Det får man bara försöka bortse från.

Berättelsen utspelar sig i England efter första världskriget och den ryska revolutionen. Anna är en av många ryska flyktingar, som alla verkar vara prinsar, furstinnor och grevinnor, som får försöka hanka sig fram så gott de kan i exilen. Anna tänker försöka sig på att jobba som tjänsteflicka på ett stort gods. Hon lyckas över förväntan. På godset förbereder man sig för att den nye earlen ska komma hem. Han var egentligen den yngre sonen, men hans äldre bror dödades i kriget. Själv blev han sårad, men nu ska han alltså komma hem. Och han har med sig kvinnan han är förlovad med. Det bästa: Hon är rik. Det är väl kanske vid den här tiden som det börjar bli problem för de gamla adliga familjerna att ha råd att driva sina stora hus. Det sämsta: Hon är oerhört osympatisk.

Hur det ska gå är kanske inte så svårt att räkna ut, men hur ska det gå till?

Väldigt söt bok och ett härligt, lagom överdrivet, persongalleri. :)

Och den påminner mig om att jag måste se Downton Abbey.

torsdag 20 december 2012

Migrän


Migrän
av Arne Dahl

Det här är det första jag läser av Arne Dahl. Jag har ju förstås funderat på att läsa böckerna om A-gruppen men det har inte hänt än ... Det här är en novell, och jag tänker absolut inte avslöja något om den. Mer än att jag gillade den (och idén) och att jag någon gång säkert kommer läsa om A-gruppen också.

onsdag 19 december 2012

Decline of the English Murder


Decline of the English Murder
av George Orwell

Nej, jag håller inte fortfarande på och läser böcker om mord, jag ligger bara efter med bloggandet. "Decline of the English Murder" är sista boken ut i min Mordmånad, och den handlar egentligen inte så mycket om mord. Det är en samling texter som verkar ha publicerats i tidningar under 30- och 40-talen. Det finns inget särskilt tema, det kanske är någon sorts best of ...?

En av texterna handlar om de engelska morden var bättre förr. De som uppmärksammas av tidningarna alltså. Förr var det ordentliga giftmord, gärna inom familjen, gärna för att försöka undvika någon sorts skandal. Men numera är det uttråkade tonåringar som mördar främlingar för spänningens skull och för att de vill ha pengar (exemplet är ett fall som kallades för The Cleft Chin Murder). Jag vet faktiskt inte om Orwell driver med den här typen av journalistik, dess läsare eller om han faktiskt tycker att det är svårare att förstå sig på mördarna nuförtiden (40-talet).

Sedan är det texter om allt möjligt, från damtidningar till fylleceller. Ofta handlar det om saker som jag inte alls känner till, men det är faktiskt riktigt intressant ändå. Den väldigt ingående betraktelsen över pojktidningar till exempel. Och dagboken om humleplockning ("hops", jag tror att det är humle). Humleplockning förekommer ju i "From Hell" också. Under humlesäsongen åkte bland annat många fattiga stadsbor ut på landet för att jobba med att plocka humle. Jobbet var stenhårt och oftast gick man back, men många verkar ändå ha sett det som en sorts semesterresa.

Jag köpte egentligen boken enbart för att "Decline of the English Murder" nämndes i samband med Thomas De Quinceys skriverier om mord, men jag fick massor på köpet. (Okej, det är inte en tjock bok, men ändå.)

söndag 16 december 2012

En smakebit på søndag (vecka 50)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har precis börjat på en bok som jag tänker mig ska vara väldigt mysig och underhållande. Av Eva Ibbotson har jag bara läst en barnbok om en häxa, men tydligen skrev hon en del böcker som verkar vara lite romance-aktiga också. Som den här boken till exempel.

Anna, hennes bror och deras mamma har tvingats fly till England efter ryska revolutionen. De bor hos Annas gamla engelska guvernant, men det kan de ju inte göra för alltid. Anna behöver hitta ett sätt att försörja familjen, åtminstone tills hennes lillebror är klar med skolan (som betalas av en rik bekant, men familjen kan inte kräva hur mycket som helst av henne).

- Jag kan se här i papperen att ni inte har någon tidigare erfarenhet av hushållsarbete.
- Nej, sir, svarade hon genast. Men jag kommer att arbeta hårt och lära mig.
Proom suckade uppgivet och sneglade mot mrs Bassenthwaite, som bara skakade på huvudet. För flickans uttal med dess rullande "r" och sjungande melodi misslyckades fullständigt med att skyla över henne väluppfostrade och bildade tal - precis som den enkla kappan och kjolen inte kunde dölja behaget i hennes sätt att röra sig. "Oerfaren" var illa nog och "utländsk" var ännu värre ... men en dam!
Den här gången hade platsförmedlingen gått för långt.
(Eva Ibbotson, "Grevinnan", s. 21-22)


lördag 15 december 2012

Tio små negerpojkar


Tio små negerpojkar
av Agatha Christie

Tio personer befinner sig på en isolerad ö utanför Devons sydkust. Det är sju gäster, en nyanställd sekreterare och ett par som sköter hushållet. Men var är värden? Ganska snart börjar de tio personerna inse att det är något som inte stämmer. En röst anklagar dem alla för att ha begått mord. Inte riktigt mord i lagens mening, men kanske enligt den allmänna moralen. T.ex. ska en av dem ha kört ihjäl två barn. Han dömdes inte för mord, utan till ett mycket mildare för vårdslöshet i trafiken.

Så börjar folk dö. Men vem är det som ligger bakom och kommer de andra kunna hindra honom eller henne?

Jag har inte läst alla Agatha Christies böcker, men jag misstänker att det här är den mest skrämmande. Ofta är det ju mest en skojig gåta och det gör inte så mycket att mordoffret dog egentligen. Men här är i stället en skräckfylld stämning på ön, när man inte vet vem som ska dö härnäst och ingen vågar lita på någon annan. Faktiskt är det lika spännande även om man vet vem som ligger bakom, vilket jag råkade veta. Ska man bara läsa en Christie-bok så är det nog den här man ska välja. Den är kanske inte riktigt typisk för henne, men den måste väl vara den mest kända och den kan mycket väl vara den bästa. Min kompis Eleanore, som läser mycket Christie, håller den här som den bästa. Hon gästbloggade om det för en månad sedan.

torsdag 13 december 2012

Haarmann


Haarmann
av Peer Meter
Illustrerad av Isabel Kreitz

Alla som har läst Sagan om isfolket vet vem Fritz Haarmann var. En tysk seriemördare som lurade hem unga män till sig. Om han förgrep sig på dem eller om de själva var inställda på sex kan jag tänka mig varierade, men i vilket fall som helst mördade han dem under akten. Deras kläder och andra tillhörigheter såldes och det sägs också att han styckade dem och sålde köttet. Han påstod att det var någon annan sorts kött förstås.

Seriealbumet "Haarmann" skildrar inte alla morden. Ett par mord begås, men framför allt handlar det om det som blev en stor skandal. Haarmann bodde i ett litet hyresrum med tunna väggar till grannarna, på en gata där en mängd människor bodde. Under sin mest aktiva period mördade han ungefär en pojke eller ung man i månaden. Folk märkte ju att det inte stod rätt till. Några verkar också ha satt det i samband med de benfynd som hela tiden gjordes i den närbelägna floden Leine, där Haarmann dumpade resterna av sina offer. Men det dröjde länge innan polisen tog några av tipsen på allvar. Det visade sig också att Haarmann faktiskt arbetade för polisen, som polisspion.

På baksidan av seriealbumet står vad som verkar vara ett citat av Haarmann, men som jag inte hittar i serien. "Ich wollte ja keinen umbringen, aber ab und zu war immer einer tot." Ungefär "jag ville ju inte döda någon, men då och då var det ännu en som dog". Som om han inte riktigt kunde rå för det, om det nu är ett citat. Samtidigt beskrivs det hur han när han just tar med en pojke hem till sitt lilla rum hur han möter bekanta på vägen och lovar att det snart ska finnas kött att köpa. Man vet inte om jag ska tycka att han är ond eller mest patetisk. Det värsta är kanske ändå att han inte åkte fast tidigare.

Isabel Kreitz blyertsteckningar är förresten helt fantastiska. Miljöerna från 20-talets Hannover är så detaljerade att det nästan är som man har varit där.

Jag tror inte att jag ska räkna det här som en av årets tyska böcker, eftersom det "bara" är ett seriealbum och inte alls innehåller lika mycket text som en vanlig bok. Å andra sidan var det ganska svårläst eftersom flera personer pratar olika dialekter. Jag får se hur jag gör. Jag kanske inte hinner läsa en bok till på tyska i året, som målet är.

onsdag 12 december 2012

Oskyldigt blod


Oskyldigt blod
av P.D. James

En lagändring 1975 gjorde det enklare för adopterade barn i Storbritannien att få reda på sina biologiska föräldrars identitet. Åtminstone i den här romanen, men jag har förstått det så att P.D. James gör mycket research inför sina böcker så det var säkert så. Man diskuterar en del om det var rätt att låta lagen gälla retroaktivt, så att även de som adopterades tidigare ska kunna ta reda på föräldrarnas namn. De biologiska föräldrarna adopterade ju bort sina barn i tron att de inte skulle vara så lätta att spåra.

Philippa Palfrey bestämde sig redan när lagen gick igenom att hon skulle ta reda på vad hon kunde om sina biologiska föräldrar. Hon har fått reda på en del av sin adoptivmamma, och vet att hennes biologiska mor är död och att hennes biologiska far inte erkände faderskapet och antagligen inte finns med på födelseattesten. Men hon vill ändå veta. Hon har fått vänta tre år extra, för att bli myndig. Men nu är det dags! Men uppgifterna Philippa får fram stämmer inte alls med vad hon har trott sig veta. Hennes biologiska föräldrar var ett gift par. Och de har båda dömts till livstids fängelse för våldtäkt och mord på ett barn.

Fadern är död, men Philippa bestämmer sig för att hon vill lära känna sin mor. Adoptivföräldrarna försöker avråda henne, men Philippa vet vad hon vill.

P.D. James är ju känd som deckarförfattare, men jag skulle vilja påstå att det här inte är en deckare. De finns en bihandling som innehåller mer spänning, men det intressanta tycker jag är att läsa om hur Philippa förhåller sig till sin "nya" mamma (hon minns henne inte alls från barndomen) och det brott som hennes biologiska föräldrar gjort sig skyldiga till. Överhuvudtaget hur hon ser på omvärlden. Det är som om hon inte riktigt deltar själv utan bara iakttar och analyserar. Kan det vara författaren i henne? Philippa har sina framtidsplaner klara - hon ska bli författare.

Jag hade läst "Oskyldigt blod" tidigare, men kom inte ihåg den särskilt bra. Att den ena händelsen leder till nästa är så självklart i efterhand, men medan man läser är det mycket svårare att förutsäga vad som ska hända. Och har man glömt något litet så tappar man lätt bort sig i kedjan av händelser.

måndag 10 december 2012

Shot In the Heart


Shot In the Heart
av Mikal Gilmore

Gary Gilmore mördade två personer vid två olika rån och dömdes till döden i Utah 1976. Då hade ingen blivit avrättad i USA på nästan tio år. Dödsstraffet hade just återinförts i vissa stater efter att ha varit förbjudet i några år. 1977 blev Gary Gilmore känd för att ha varit den första som avrättades i USA efter det här uppehållet, men ännu mer känd för att ha insisterat på att dödsdomen skulle verkställas. Det borde annars ha varit goda chanser att få straffet omvandlat till fängelse, men han vägrade överklaga domen. När han dog var han 36 år och hade tillbringat omkring 22 år i fängelser och ungdomsfängelser. Norman Mailer skrev en bok om fallet och det brittiska punkbandet The Adverts skrev en låt.

Mikal Gilmore är reporter och Gary Gilmores lillebror. "Shot In the Heart" är hans biografi om sin familj. Han berättar vad han vet om sina föräldrars bakgrunder. Speciellt när det gäller fadern vet han inte så mycket, och en del av det som han faktiskt fick reda på av sin far och farmor verkar ha varit lögner. När det gäller modern finns det också en del hemligheter som ingen fick veta. Brödernas far, Frank Gilmore, var mycket äldre än sin fru, och det fanns egentligen en mängd halvsyskon. Fadern brukade vara gift med en kvinna i några år, skaffa några barn och sedan försvinna. Bessie Brown var den enda han stannade kvar hos. Kanske var han för gammal för att bryta upp igen?

De fick fyra pojkar tillsammans, Frank Jr., Gary, Gaylen och sladdbarnet Mikal. För de tre äldsta gick det dåligt, men värst gick det förstås för Gary. Mikal Gilmore beskriver föräldarnas kringflackande liv med de tre äldsta pojkarna så gott han kan. Han skriver att han är ledsen att han inte fick vara med. Även om det livet verkar ha förstört hans bröder så hade han velat vara med i gemenskapen. Själv växte han upp under något tryggare förhållanden, och utan att hans far slog honom för minsta inbillade förseelse. Men den här lugnare perioden kom för sent för de äldre bröderna.

Det är en fruktansvärd berättelse. Men den är också riktigt väl berättad. Det är inga BOATS-vibbar här inte. (BOATS tänker jag är att man har haft en hemsk barndom och då är det okej att man skriver hur illa som helst för att historien är det folk vill ha.) I vanliga fall kan jag släppa en bok som jag läser när jag inte precis håller på och läser i den. Jag sitter inte nödvändigtvis och funderar på hur det ska gå i den där deckaren medan jag är på jobbet till exempel. Men med "Shot In the Heart" var det omöjligt att inte tänka på familjen Gilmore hela tiden.

Jag läste den som en del av mitt mordtema. Även om skildringen av själva morden tar minimalt med utrymme i boken så är de förstås avgörande. Och för familjen var det minst lika svårt att acceptera att deras son och bror hade dödat, som att acceptera att han skulle dödas. Dessutom får man reda på omständigheterna som ledde fram till morden. När ska man säga att det började? Våld och död verkar ha varit temat för släkten i flera generationer.

"Shot In the Heart" ska ha filmats av HBO, men jag vet inte mer om det än så.

söndag 9 december 2012

En smakebit på søndag (vecka 49)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en klassisk deckare med en titel som inte klingar så bra längre, "Tio små negerpojkar". På engelska har man ju ändrat titeln för länge sedan, men i Sverige har det väl inte kommit ut någon tillräckligt ny upplaga för att titeln ska ha varit ett problem. Den senaste är från 90-talet och det var säkert inte en nyöversättning då heller.

Uppför en brant backe och nerför en smal sicksackväg kom de till Sticklehaven - en liten klunga stugor med ett par, tre fiskebåtar uppdragna på stranden.
De såg den första skymten av Negerön, som stack upp ur havet i söder, belyst av den nedgående solen.
- Det är ju långt ut, sade Vera överraskad.
Hon hade föreställt sig något helt annat - att ön skulle ligga helt nära stranden, krönt av ett vackert, vitt hus.
(Agatha Christie, "Tio små negerpojkar", s. 20)


onsdag 5 december 2012

Isak & Billy


Isak & Billy
av Kristofer Folkhammar

Isak och Billy är ett par men väldigt olika varandra. Billy är glad och aktiv och utåtriktad. Isak är det bara elände med. De är motsatta ytterligheter och jag får aldrig riktigt ordning på deras personligheter utöver de här typerna som de är. Andra människor finns i stort sett inte i boken. Om de finns så är de väldigt diffusa, som Isaks släkt som bara kallas för "de anhöriga" (och som han helst undviker).

Jag blev aldrig riktigt vän med den här boken. Men andra läsare kan bli det. Det är inte alls så att den är illa skriven, den var bara inte min grej.

söndag 2 december 2012

En smakebit på søndag (vecka 48)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Under november hade jag ett tema på min läsning - mord. Men jag tror jag fortsätter med det temat lite till.

Jag har precis läst ut boken jag lämnade en smakbit från förra veckan och nu tänker jag börja på en bok av P. D. James. Det får bli något ur början eftersom jag inte har börjat läsa än. Jag har läst den tidigare, så jag vet vad den handlar om. Philippa är adopterad och nu när hon har fyllt arton har hon rätt att begära ut sin ursprungliga födelseattest, och på så sätt förhoppningsvis få veta vilka hennes biologiska föräldrar var.

Socialassistenten log sitt uppmuntrande, yrkesmässiga leende. Hon sträckte fram handen och sa:
"Jag heter Naomi Henderson och ni är miss Philippa Rose Palfrey. Jag måste nog börja med att be er visa legitimation av något slag."
Philippa höll på att säga: "Philippa Rose Palfrey är vad jag kallas. Jag är här för att ta reda på vem jag är", men hon hejdade sig i tid, eftersom hon hade på känn att det skulle låta pretentiöst och ge mötet en ogynnsam början. De visste båda varför hon var där. Och hon ville att det här mötet skulle gå bra, att det skulle gå som hon hade tänkt sig, även om hon inte var fullt på det klara med vad hon egentligen ville.
(P. D. James, "Oskyldigt blod", s. 7)


lördag 1 december 2012

SUB och fler mord

Dags att räkna antalet böcker i min SUB igen. 1122 den här gången.

November är slut men jag tänker fortsätta med mitt mordtema lite till. Jag hade fler böcker om ämnet än vad jag kan läsa under en månad. Det är väl klart jag har förresten. Men jag hade valt ut fler än vad jag hann med på en månad. Skulle jag läsa alla mina böcker som handlar om mord skulle jag ju få hålla på i flera år. Då måste jag ju till exempel läsa (om) alla mina deckare.

Jag har förresten sorterat om listan över alla mina bloggetiketter i bokstavsordning så att det ska bli lättare att hitta bland dem.