söndag 24 februari 2013

Vem var det där? - En bok om ansiktsblindhet


Vem var det där? - En bok om ansiktsblindhet
av Görel Kristina Näslund

Jag läste "Vem var det där?" eftersom jag starkt misstänkte att jag har prosopagnosi, som det tjusiga namnet för ansiktsblindhet är. Nu när jag har läst boken är jag helt övertygad om att jag har det. Det är så mycket i boken som stämmer in på mig att det nästan är pinsamt. Jag kanske borde försöka dölja den här bokens existens hellre än att blogga om den. Men det är ju intressant att få veta varför jag är så oerhärt dålig på att känna igen folk och att det faktiskt inte är särskilt ovanligt. Min bror har samma problem, men han har också fått det dåliga lokalsinne som ofta hänger ihop med ansiktsblindhet. Jag tycker att mitt lokalsinne är helt okej.

Prosopagnosi är alltså en oförmåga eller en svårighet att känna igen ansikten. Vissa ser knappt ansikten, vissa har bara problem med att lära in dem och komma ihåg dem. En del känner inte igen sitt eget ansikte. Själv har jag svårt att lära mig nya ansikten. Jag känner ju igen mina vänner, den närmaste släkten och folk jag har jobbat ihop med ganska länge. Men om det är nån som jag bara har träffat ett par gånger så är det mycket möjligt att jag inte minns den personens ansikte. Om det är någon som verkar känna igen mig och börjar prata så kan det ta en stund innan jag har listat ut vem det är. Jag skulle ju kunna fråga, men som så många av de som intervjuas i "Vem var det där?" säger så är det ju väldigt pinsamt. Man ska ju komma ihåg hur folk ser ut!

Jag hade inte riktigt tänkt på hur mycket man påverkas av sin prosopagnosi. Jag tycker ju att det är det normala. Men tydligen kan vi lätt bli lite tillbakadragna, eftersom större sociala sammanhang blir så osäkra. Det är inte bara att gå fram och presentera sig för någon främmande, för det finns alltid en risk att man redan har gjort det. Och folk tycker inte om att man "inte kommer ihåg" dem. Ännu mer överraskad blev jag över att folk med prosopagnosi ofta har svårt för småprat och gärna vill gå direkt på det väsentliga och att man kanske inte intresserar sig så mycket för smink och kläder. Att ingen tror på en känner jag däremot väl igen. Man kan ju få höra att man nog inte är speciellt intresserad av andra människor. Till och med när jag berättade om att jag hade läst den här boken för några vänner (som jag känner igen, faktiskt) så var de lite skeptiska. Jag sa att jag trodde att en bekant till dem, som är ökänd för att inte känna igen folk och för att inte hitta i staden där han har bott i hela sitt liv, också är ansiktblind, och i högre grad än vad jag är. Men de viftade bort det med att han bara är tankspridd.

Mycket intressant bok som är väl värd att läsa. Speciellt för mig som antagligen är ansiktsblind, men jag skulle tro att alla känner någon som har samma problem. Görel Kristina Näslund är själv ansiktsblind och har skrivit boken för att det inte fanns några andra böcker om ämnet. Det verkar som om det inte finns så väldigt mycket forskning på ämnet, så boken bygger mycket på intervjuer med folk som har prosopagnosi. Bland annat kändisar som Jane Goodall, Oliver Sacks (som även skrev lite om saken i sin bok "Det inre ögat"), Marianne Ahrne och Edward Blom. Intressant också att läsa om vilka listiga strategier folk använder sig av för att dölja sitt problem. En del är helt öppna, men det verkar inte vara det vanligaste.

Jag tycker förresten att ett väldigt viktigt avsnitt är det om hur man skulle kunna underlätta för barn med prosopagnosi i skolan. Vi kommer ju alla ihåg hur det var att gå på ett liten skola (fem klasser) och ändå inte veta vilka som tillhörde personalen. Okej, inte alla, men det kan ju inte vara bara jag.

En annan prosopagnosigrej är förstås att föredra böcker framför film. ;-)

En smakebit på søndag (vecka 8)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag borde väl egentligen läsa ut månadens läsecirkelsbok, men varför inte börja läsa om Sagan om Isfolket i stället? Det var faktiskt över tolv år sedan sist.
- Isfolket, sa han dröjande, medan de andra lyssnade spänt. Alla var färdiga med maten, men de förblev sittande, höll sig kvar i den mänskliga gemenskapen. - Isfolket är en legend. Trollkunniga skulle de vara, avlade av ondskan. Jag förmodar, att du har hört om Tengel, Isfolkets onda ande!
- Men herr Benedikt, då! utropade den ena kvinnan gällt, den andra korsade sig. Drängen reste sig och satte sin kniv i väggen över dörren.
(Margit Sandemo, "Trollbunden", s. 52-53)


onsdag 20 februari 2013

Syngja


Syngja
av Lars Amund Vaage

Lars Amund Vaage har skrivit en roman om sin dotter G (inte hennes riktiga initial, tydligen) som har autism. Han skriver till henne, även om hon aldrig kommer kunna läsa den. När boken skrivs är G 34 år gammal och hennes språk verkar vara begränsat till enstaka ord. Vaage skriver att han tidigare, när G var yngre, hade funderat på att skriva en bok om henne, men då tänkte han att hon en dag skulle lära sig läsa och skriva, och då skulle hon kunna se vad han har tänkt om henne i de jobbigaste stunderna. Han skriver ändå mycket om sina tankar kring att skriva boken. Kanske är det en historia som bör berättas. Men å andra sidan, vad vet han egentligen om G? Han vet inget om vad hon tänker eller vill.

Så det blir ju mycket en berättelse om Vaages eget liv och hur han har påverkats av att vara pappa till G. Han berättar om hur han träffade G:s mamma och hur de blev föräldrar utan att de var planerat, och hur hans författardrömmar fick stå tillbaka lite för att det var så tidskrävande att ta hand om G (hon sov mycket lite, och man var alltid tvungen att ha ögonen på henne) och att köra buss, för de måste ha råd med en ordentlig bostad nu när G fanns. Han berättar också om beteendeterapin (jag vet inte om det här är den korrekta svenska termen) som liksom skulle göra G frisk, och som han tvingade sig att tro stenhårt på under en period. Han framstår som kritisk nu i efterhand.

Det är en bok som skulle kunna vara tuff att läsa. Jag undrar hur den hade blivit om Vaage verkligen hade skrivit boken om G när han var mitt uppe i den svåraste tiden, och när de också tänkte att om de som föräldrar bara gjorde rätt saker så skulle den riktiga G komma fram. Men nu verkar han ha försonats med tanken på att G är som hon är.

Det är en mycket bra bok, och jag skulle nästan vilja säga klok. Absolut intressant. Jag antar förresten att man får tänka på att det är en roman, inte en biografi. Men det verkar också som om författaren faktiskt redovisar de gånger han inte är riktigt sanningsenlig.

En svårighet kan kanske vara att "Syngja" är på nynorsk. Det är vackert, men svårare att läsa än bokmål. (Syngja betyder förresten sjunga.) Men den fick Brageprisen nu, som är ett bokpris som brukar få mycket uppmärksamhet. Man skulle kunna tänka sig att något svenskt förlag väljer att ge ut den.

söndag 17 februari 2013

En smakebit på søndag (vecka 7)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Under söndagen kommer jag få besök av min bror och hans barn, men jag tänkte också läsa lite i en bok om en tonårig tjej från en mennonitkoloni i Mexico. Det verkar som om det kommer vara en ganska rolig bok, men det vet jag inte säkert förrän jag har läst lite mer i den.

Här förklarar Irma hur det kommer sig att en grupp mennoniter bosatte sig i Mexico.
They'd been offered this land for cheap and they decided to accept the offer and move everyone from their colony in central Canada down to Mexico where they wouldn't have to send their kids to regular school or teach them to speak English or dress them in normal clothing. Mennonites formed themselves in Holland five hundred years ago after a man named Menno Simons became so moved by hearing Anabaptist prisoners singing hymns before being executed by the Spanish Inquisition that he joined their cause and became their leader. Then they started to move all around the world in colonies looking for freedom and isolation and peace and opportunities to sell cheese.
(Miriam Toews, "Irma Voth", s. 12)

lördag 16 februari 2013

Nymånenatt


Nymånenatt
av May Grethe Lerum

Ja, vad ska jag skriva om "Nymånenatt" egentligen? Det är den fjortonde boken i serien Livets døtre och jag vill ju inte förstöra de tretton tidigare böckerna. Det har ju varit en del trådar som har gått ihop nu, en del saker som hände många böcker tidigare har lett till nya händelser.

Unga Amelia, som kunde ha bott hemma hos sina föräldrar i bekvämlighet och relativ rikedom, har valt att bosätta sig ensam på den lilla, övergivna släktgården Meisterplassen. Härifrån vill hon försöka hjälpa samhällets utstötta, som samlats i närheten och lever i djup misär. Men de är mycket skeptiska mot att ta emot hjälp från Amelia.

Jag borde försöka läsa de här böckerna mer sammanhängande. Det händer ibland att en ny karaktär dyker upp, och så visar det sig att någon av huvudpersonerna har träffat den tidigare. Men då kommer jag inte ihåg det. Men det måste ju ha varit med i någon av de tidigare böckerna.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans

fredag 15 februari 2013

The Quitter


The Quitter
av Harvey Pekar
Illustrerad av Dean Haspiel

Jag har läst lite Harvey Pekar innan. Jag skulle vilja läsa mer. Roligt då att springa på ett av hasn seriealbum i personalen rekommenderar-hyllan på ett bibliotek. Ett självklart lån.

Pekars American Splendor-serier, som han skrev manus till och som tecknades av olika tecknare, handlade ju om hans eget liv, allt eftersom han levde. "The Quitter" handlar också om Pekars liv, men om tiden innan han började skildra det i serier. Han berättar om sin barndom. Uppväxten i ett av Clevelands sämre områden, där han ofta hamnade i slagsmål, och hur han när hans föräldrar bestämde sig för att flytta till ett något bättre område blev en slagskämpe. Det visade sig nämligen att han var mycket bättre på att slåss än killarna i den nya stadsdelen, och han skriver att han alltid har velat göra saker som han var bäst på. Det är därifrån titeln kommer. Om den unge Harvey märkte att han inte var så duktig på något, en sport, ett skolämne eller vad som helst, så hoppade han genast av det.

Det är intressant att läsa om Pekars uppväxt och om vad han tycker har format honom, och jag gillar att det är så ärligt. (Eller verkar vara det åtminstone.) Man borde kanske inte tycka att han är sympatisk - bland annat för att det är svårt att hålla med honom när han slår någon på käften bara för att verka tuff - men jag kan inte låta bli att gilla honom ändå. Och jag gillar förstås idén med att skildra hela sitt liv som serie. Speciellt när det av det jag har läst att döma var ett ganska vanligt liv. Okej, han fick uppmärksamhet på grund av serierna och sin musikkritik (intressen man får läsa om hur han upptäcker i "The Quitter"), han var gäst hos Letterman ett antal gånger och det gjordes till och med en film om honom. Men det verkar ändå mest handla om det väldigt anspråkslösa jobb han hade under större delen av sitt liv och förstås om när han hade cancer.

onsdag 13 februari 2013

Mördaren ljuger inte ensam


Mördaren ljuger inte ensam
av Maria Lang

Jag läste ganska mycket Maria Lang när jag var yngre, mest på högstadiet och en del på gymnasiet. Jag har för mig att kvaliteten på böckerna är ganska varierande, och jag blev nästan överraskad att jag gillade "Mördaren ljuger inte ensam" så mycket den här gången. Antingen är den en av de bästa eller så var mycket bättre än vad jag minns. Några av personerna i boken är kanske lite överdrivna, och jag förstår inte den här tendensen i deckare att inte avbryta till exempel sitt semestrande på en isolerad ö när en i sällskapet blir mördad. Men det är ju sånt man får räkna med i gamla deckare.

Jag kom ihåg vem som var mördaren, men det var lika underhållande ändå att läsa. Puck, bokens berättare, är rolig och det är ändå lite klurigt med hur det hela hänger ihop, även när man vet vem som gjorde det.

Det ska bli spännande att se hur den här berättelsen gör sig som film. Sex av Maria Langs böcker har ju just blivit filmade. Premiären av Mördaren ljuger inte ensam-filmen är visst redan 8 mars, så det passade bra att jag läste boken nu. Jag trodde inte att filmen skulle komma förrän i sommar eller höst.


tisdag 12 februari 2013

The Escape


The Escape
av Katherine Mansfield

Det här är en tunn liten bok med bara några stycken av Katherine Mansfields noveller, som jag hade som bussbok under ett par veckor. Jag hade faktiskt aldrig läst något av Mansfield tidigare, men nu kommer jag säkert läsa mer av henne. Jag tyckte om de här novellerna. Men som vanligt är det svårt att säga så mycket mer om noveller. Det var sällan det hände särskilt mycket i dem. De ger i stället en bild av personer, oftast ur vad som verkar vara en ganska välbärgad medelklass, och deras känslor och tankar. Och i dem händer det mycket.

måndag 11 februari 2013

Elin under havet


Elin under havet
av Sofia Malmberg

Elin är en ensam tjej i elva-tolvårsåldern. Hon verkar vara intresserad av japansk kultur och hon lägger ut en förfrågan om lokala kurser på ett kampsportsforum. Och hon får svar av kampsportstränaren André. Elin blir jätteglad. En vän! Som dessutom erbjuder henne gratis träning. Men André är egentligen ute efter något helt annat, och genom att smickra och såra i perfekt avvägda doser får han Elin precis dit han vill. Han ser till att hon går med på att få "helande massage" och han vet väl dessutom om att det här är en tjej som inte kommer berätta vad han har gjort mot henne. Det är nu Elin börjar försvinna in i dagdrömmar. Hon dras ner i en mörk fantasivärld "under havet" som är full av symboler för hennes känslor inför vad André gjorde mot henne.

Det här är ett seriealbum som riktar sig till barn i ungefär Elins ålder - elva år och uppåt, står det på omslagsfliken. Det står också att det är "ett bra redskap för samtal om det svåraste svåra". Jag vet inte riktigt om det är barn som har råkat ut för samma sak som Elin, eller mer för samtal med barn i största allmänhet, för alla kan behöva lära sig att det finns vuxna som inte är att lita på. För det är det som Elin inser till slut. Att André lurade henne och att det är han som gjorde fel.

Ibland tyckte jag att berättandet kändes lite stelt, men oftare var det nästan kusligt väl avlyssnat. Jag tänker bland annat på Andrés taktiska lögner. Man förstår helt och hållet varför Elin faller för dem. Elins hållning och ansiktsuttryck är också väldigt välgjorda. Det är förresten bara Elin som är i fokus hela tiden. André ser man aldrig helt och hållet, hans ansikte är alltid dolt. Och klasskompisarna, mamman med flera är bara småroller som skymtar förbi snabbt. Pappan är bara en telefonröst, även om han i den scenen nästan känns mest närvarande av alla de vuxna i boken.

söndag 10 februari 2013

En smakebit på søndag (vecka 6)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Den här helgen har jag börjat läsa Lars Amund Vaages Brageprisbelönta roman om sin autistiska dotter. Jag har inte läst så mycket av den hittills, men det verkar vara en bra bok.

Så trudde eg ho skulle leva godt, i tråd med sitt vesen, i nær kontakt med vener og familie. At ho skulle finne fred eller ei slags lukke. Eg veit ikkje om ho har funne det. Eg veit ikkje om ho kan greia slikt. Eg veit så lite om henne. Korleis kan eg skriva då?
(Lars Amund Vaage, "Syngja", s.14)


lördag 9 februari 2013

Juni

Juni
av Julia Thorell

Roligt seriealbum om Juni, som växte upp med en hippiepappa och har traumatiska minnen av hur hon som barn fick lov att läsa vuxenserier. Nu är hon vuxen och vi får se henne bland annat inte passa in på Konstfack. Och till slut (och det är väl ingen direkt spoiler) hittar hon tillbaka till serierna. Vuxenserierna. Som man ibland råkar säga när man ska förklara lite snabbt att det inte är så att man prenumererar på Bamse utan att det faktiskt också finns serier som är tänkta för min ålder, men när det i stället låter som om man läser en massa snusk. Alltså, precis de serierna som Juni är så arg över att hennes pappa lät henne läsa när hon var liten.

fredag 8 februari 2013

Chu's Day


Chu's Day
av Neil Gaiman
Illustrerad av Adam Rex

Det här är Neil Gaimans första bok för små barn. Han har skrivit texten till bilderböcker tidigare, men de har varit lite mer avancerade.

Jag undrar om inspirationen kan ha varit filmer på youtube av små pandaungar som nyser. Det första vi får veta om det lilla pandabarnet Chu är nämligen att när han nyser händer det dåliga saker. I boken besöker han olika ställen med sina föräldrar, som oroar sig över att Chu ska nysa på grund av till exempel dammiga böcker på biblioteket. Och till slut nyser han faktiskt. Rejält.

Fina bilder. De känns ganska retro, lite som om Chu bor i USA på 60-talet. Jag har inte testat boken på några barn. Det kanske man borde. Det är svårt för mig att uttala mig utöver att jag gillar bilderna och att jag av någon anledning tycker att det är kul att det är "mycket peppar i luften" på dinern där Chu och hans pappa äter lunch.

Jag gillar titeln också. Chu låter både som ett pandanamn och en nysning. Det handlar om Chus dag, men visst låter det som "Tuesday" också?

onsdag 6 februari 2013

Minaret


Minaret
av Leila Aboulela

"Minaret" var boken vi diskuterade på den senaste läsecirkelsträffen, och den fick väl ett ganska svalt omdöme av samtliga. Intressant att den utspelar sig till viss del i Sudan, men svårt att förstå sig på huvudpersonen. Hon, Najwa, är ju väldigt passiv till det mesta i sitt liv. Som ung i Sudan gör hon som man ska, och som föräldrarna vill. Det är 1980-tal och familjen tillhör en av de rikaste i landet. Najwa och hennes bror kan få allt de vill ha och man reser ofta till London och andra storstäder.

Men efter en statskupp förlorar Najwas familj allt. De bosätter sig i London och det blir aldrig av att Najwa fortsätter sin universitetsutbildning. Hon börjar städa och passa barn. Allt dramatiskt händer de andra i familjen. Najwa rättar sig efter sin pojkvän, omständigheterna och så småningom efter islam. Jo, det händer lite mer än vad det verkar som här. Men Najwa gör inte så mycket annat än att anpassa sig. Fast man skulle ju kunna se hennes nyfunna religiositet som en stor förändring. Det var inget de fäste så mycket vikt vid i familjen när hon var barn. Men det är en gradvis förändring, inte så drastiskt, fast ändå en stor grej. Nu när jag har funderat på saken (boken) i en vecka så gillar jag ändå att Najwa är så ospännande och vanlig. Folk är ju sådär. Även om det gör att böckerna om dem tar lite längre tid att läsa.

söndag 3 februari 2013

En smakebit på søndag (vecka 5)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en deckare som jag har läst ett par gånger tidigare, men det var länge sedan. Och nu kommer den ju på bio i mars. Det blev visst en lång smakbit, men jag tycker att det här samtalet är så roligt.

- Arma, ovetande barn! Du känner alltså inte till den stora hemligheten i Ejes liv? Du vet inte att han i grund och botten är en pervers typ, som formligen stinker av morbida böjelser. Sanningen att säga, så för han ett misstänkt dubbelliv - doktor Jekyll och Mr Hyde, you know.
- Likheten är slående, konstaterade Rutger skrattande. Licentiat Bure och herr Ejnarskog. Simsalabim!
Eftersom jag förstod mindre och mindre vände jag mig direkt till dubbelmannen i fråga:
- Vad är det här? Blir du galen när månen skiner och rusar ut och biter unga flickor? I så fall ska jag på det bestämdaste be att få slippa sova vägg i vägg med dig. Eller har du vid något tillfälle försökt strypa den rare och oförarglige Carl Herman?
Einar stönade.
- Det är väl inget annat att göra än att klämma fram den hemska sanningen. Fast jag tycker att det är rasande ofint av er att sprida mitt dåliga rykte ända till Uppsala. Saken är den att jag - hm - att jag förra året gav ut en detektivroman.
(Maria Lang, "Mördaren ljuger inte ensam", s. 13)


fredag 1 februari 2013

SUB och en bok

Det är den första februari och jag har förstås räknat min SUB idag. 1122 böcker nu. Kan jag skylla på att jag har böcker från tre olika bibliotek hemma?

Jag ser att många norska bloggar deltar i något som kallas "Boken på vent", där man varje vecka skriver något om böcker som man har tänkt läsa i framtiden. Lite inspirerad av det tänker jag börja skriva något om en bok ur SUB:en varje gång jag räknar min SUB.

Den här månaden blir det en bok som jag köpte på second hand för ett par år sedan. Exakt var och när minns jag inte. En kvalificerad gissning är Emmaus vid Backaplan ... någon gång. Jag hade väl för mig att jag hade hört titeln, eller också hade jag inte gjort det. Den var i alla fall i ganska fint skick och kostade inte många kronor. Sedan dess har den bara stått här i en bokhylla och jag har inte tittat närmare på den. För två veckor sedan var jag på bio och en trailer innan handlade om den nya filmen Cloud Atlas. Men, tänkte jag, den boken har jag ju! Och jag hade ingen aning om att den utspelar sig i olika tider, bl.a. i framtiden. Men av filmtrailern att döma så gör den det. Verkar ganska spännande egentligen. Jag borde kanske läsa den?


Och nu när jag ska blogga om boken så upptäcker jag att jag redan har använt etiketten David Mitchell i bloggen. Och jag har väl aldrig bloggat om den andre David Mitchell, även om jag tycker att han är rolig? Men nu vet jag var jag hade sett bokens titel tidigare - i det här inlägget förstås! Det fick mig att skratta.