måndag 31 oktober 2011

Brighton, A Very Peculiar History


Brighton, A Very Peculiar History - With Added Hove, Actually
av David Arscott

Eftersom jag ska åka till Brighton ganska snart tänkte jag att det kunde vara kul att läsa på lite. Om man inte alls har varit där eller planerar att åka dit är väl den här boken mindre relevant.

Antagligen finns det bättre böcker om Brightons historia. Inte för att jag tror att uppgifterna här är felaktiga - författaren har skrivit fler, seriösare, böcker om Brighton och Sussex - men det är ju knappast en djupdykning i historien. De viktigaste och mest underhållande sakerna har valts ut, och så har det formulerats på ett väldigt ohögtidligt sätt och illustrerats med roliga teckningar. Man får reda på en del, och så slår författaren hål på myten att Brighton bara var ett litet fiskeläge innan överklassen började semestra där. Det var tydligen en av de största städerna i Sussex redan innan.

Snabbläst och smårolig bok om man är lite lagom intresserad, men annars ska man väl antingen strunta i att läsa om Brighton helt och hållet eller läsa en mer ambitiös bok.

söndag 30 oktober 2011

En smakebit på søndag (vecka 43)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Jag läser samma bok som förra veckan. Det är en ganska tjock bok ...

Det var ett och ett halvt år sedan Margaret hade haft sin debutantbal, men hon visste redan att göra det mesta av såväl sin skönhet, som sina entréer.
Ian Campbell stelnade till, fick något eldigt i blicken och sade beslutsamt till sitt sällskap: "Den där flickan ska jag gifta mig med en dag." Det skulle vara en mycket romantisk historia, om det inte vore för att Campbells sällskap bestod av hans dåvarande hustru, Janet Aitken, dotter till tidningsmagnaten lord Beaverbrook.
(Johan Hakelius, "Ladies" s. 179)


lördag 29 oktober 2011

En tyst minut


En tyst minut
av Siegfried Lenz

Jag gjorde misstaget att börja på "En tyst minut", månadens läsecirkelsbok, för sent. Ja, det var väl inte första gången. Jag tänkte att en bok på bara hundra sidor läser jag ut hur lätt som helst på två kvällar. Men den var inte riktigt så lättläst, så det blev stressläsning sista kvällen. Och det är en bok som nog skulle ha lästs med mindre tidspress och mer eftertanke.

En artonårig gymnasist, Christian, och hans engelsklärarinna, Stella, har ... att säga ett kärleksförhållande är att säga för mycket. Det hinner inte gå särskilt långt och Christian verkar lägga mer i det än vad Stella gör. Hon är några år äldre (kanske 25, kanske 30) och han är för ung för att riktigt förstå henne. Redan på första sidan får vi veta att Stella är död. Christian är på minnesstunden som man håller för henne i skolan och tänker tillbaka på de få gånger han träffade henne utanför skolmiljön.

Jag gillade miljön. En liten stad vid havet, Östersjön antar jag. Allting kretsar kring havet. Man fiskar, seglar, simmar. Christian hjälper sin pappa i företaget. De bygger en vågbrytare. Man har en festival i staden, där en av höjdpunkterna är att en havsgud. Jag tror att berättelsen ska utspela sig någon gång på 50-60-talet, men det är som att det kunde vara nästan när som helst.

Det är något med boken som känns väldigt tyskt. Det måste vara språket. Även om jag läste den på svenska (jag bedömde att den skulle vara för svår för att läsa på tyska, och det hade jag nog rätt i också) så märks det att det är just tyska den är översatt från. Eller tycker jag bara det för att jag vet att det är så?

torsdag 27 oktober 2011

Loranga, Masarin och Dartanjang del 1


Loranga, Masarin och Dartanjang del 1
av Sara Olausson
efter Barbro Lindgrens böcker

Jag har aldrig riktigt förstått mig på "Loranga, Masarin och Dartanjang". Jag har för mig att det gick på TV när jag var liten. Antagligen var det ett sånt program där de visade upp bilder samtidigt som boken lästes upp. Men det var bara för konstigt. Jag uppskattade nog inte riktigt det absurda som barn. Men det kan ju också ha haft något med hur det presenterades på TV att göra. Jag kommer inte riktigt ihåg hur programmet var. Nu när jag kollar upp det verkar det ha varit en märklig dockfilm. Det skulle ju kunna förklara en hel del ... Det är bara det att den inte alls känns bekant, medan bilderna i Sara Olaussons serier ser ut precis som jag har tänkt mig karaktärerna hela tiden. Har jag ändå läst boken?

Serien är färgglad och fin. Numera tycker jag bara att historien är smått galen, men inte att den är obehaglig eller nåt. Kanske blir personerna också mänskligare som teckande än som dockor. För jag tror inte att Sara Olausson har ändrat något i handlingen eller personligheterna. Jag tror att hon är väldigt trogen originalet och verkar i samma andra. Tydligen är hon systerdotter till Barbro Lindgren, så hon känner dem nog väl.

Det är ju väldigt mycket en barnserie, så jag kommer nog inte läsa kommande delar. Jag var mest nyfiken på hur "Loranga, Masarin och Dartanjang" blev i det här formatet och så tyckte jag att jag kanske borde ha ett visst hum om dem. Mina barndomsminnen av böcker och TV är inte att lita på.

Kan jag rekommendera det här till barn trots att jag inte förstod mig på Loranga och Masarin när jag var liten? Ja, jag tror det. Åtminstone seriealbumet och troligen böckerna också. Kanske var jag FÖR liten. Jag förstod nog inte att de knäppa grejerna skulle vara roliga, utan tyckte bara att det var obegripligt.

onsdag 26 oktober 2011

Gubben kom!


Gubben kom!
av Gösta Gustaf-Janson

Gösta Gustaf-Janson är väl inte särskilt läst numera? (Om det nu inte var han som var Bo Balderson, som det finns teorier om.) Bortsett från att en av medlemmarna i min läsecirkeln verkar ha plöjt större delen av Gustaf-Jansons författarskap. Det är förstås av honom som jag har lånat den här boken, som är Gösta Gustaf-Jansons memoarer. Det skulle nämligen finnas ett kapitel om en minnesvärd och lite tragisk fest hemma hos Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel i den.

Eftersom "Gubben kom!" inte var avskräckande lång med sina cirka 200 sidor så läste jag hela boken. Lite konstigt blev det eftersom det här tydligen är den andra av Gustaf-Jansons memoarböcker. Det finns en tidigare som handlar om hans barndom. Kändes som om jag hade missat lite information. Den här boken behandlar ungdomstiden (ungdom är man väl till åtminstone 35?), som också var den tid då han bestämde sig för att bli författare och gav ut sina tidigaste böcker. Titeln syftar på en annan boktitel, genombrottsromanen "Gubben kommer". Jag har förstås ingen koll alls på alla de här böckerna han skriver om. Men det finns ändå en hel del intressanta saker och roliga anekdoter i memoarerna. Jag tycker att man får veta mycket om hur Gustaf-Jansons personlighet var (och det spelar inte så stor roll om man inte har läst hans andra böcker), om tiden (20-30-talet) och om umgängeskretsen, som är ganska intressant. Han var ju till exempel nära vän med Sven Stolpe, även om de senare blev ovänner. Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på Stolpe heller, men hans namn dyker ju upp ganska ofta även numera.

Jag blev förresten inte besviken på stycket om Agnes von Krusenstjerna. Det var kanske inte så långt, men jag fick ändå en lite annan och mer levande bild av hur hennes liv kan ha sett ut. På den här festen som det berättas om får hon nämligen någon sorts sammanbrott och hennes man vet precis hur det ska ordnas praktiskt och sätter genast igång med att ordna de intyg som behövs för att hon ska få komma till en klinik. Det här har han gjort förr, märker man.

Jag har läst en av Gösta Gustaf-Jansons romaner också, men jag föredrar nog memoarerna. Man kanske borde läsa fler memoarer i största allmänhet? På slutet av boken verkar det som om minst en del till är planerad i memoarserien, men jag antar att Gustaf-Janson hann dö innan den blev klar. Den gavs i vilket fall som helst aldrig ut.

måndag 24 oktober 2011

Med andra ögon

Med andra ögon
av Li Österberg

"Med andra ögon" är ett album som samlar fem av Li Österbergs serier. En av dem, den fina syskonskildringen "Du fattar ingenting", har jag läst tidigare men den tål att läsas om. Den och den andra av de längre serierna i albumet - "Theia Mania" - är de serier som jag gillar bäst här. Båda handlar om någon som är lite udda och inte riktigt passar in i världen. Vid närmare eftertanke är det precis det som alla serierna handlar om. Sedan kan det udda hos personerna bero på att man helt enkelt gillar att gå i egna tankar, att man som Malin i "Theia Mania" kanske har (odiagnosticerad) aspergers eller att man är ... besatt? hemsökt? Det är så olika, det där.

"Med andra ögon" är ett mycket jämnare album än Li Österbergs förra ensam-album "Det är inte så här det ska vara". Det blir aldrig av att jag köper fanzines (även om jag ibland tänker att jag borde) men jag antar att det mesta här är från Li Österbergs fanzine Agnosis. Och att "Det är inte så här det ska vara" samlade äldre serier. Det verkar ju logiskt (och lovande) att hon blir bättre och bättre. "Med andra ögon" är bra helt igenom, och jag gillar att det finns en detalj som knyter ihop flera av serierna även om de egentligen är fristående från varandra.

Teckningsstilen är snygg och realistisk med lite serielook sådär. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det är klart och tydligt tuschat, och jag tror att det skulle vara ganska lättläst även om man inte har läst massor av serier. Kan man säga lättläst om bilder? Ibland i serier (shojo manga kan känna sig träffat!) ser man (jag) ju inte vad bilderna föreställer, som om det var en sån där 3D-bild. Så är det inte här.

söndag 23 oktober 2011

En smakebit på søndag (vecka 42)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Verkligt orolig var redaktionen när prins Charles tackade ja till en lunch. Under mycket handvridande fördes samtal med Jennifer i förväg i syfte att förmedla hovets besked att prinsen inte uppskattade rött kött. "Den där förbannade gnällspiken till prins äter det jag ger honom", dånade Jennifer och erbjöd sig att visa det utslag hon fått över hela benet på grund av all uppståndelse kring prinsens besök.
(Johan Hakelius, "Ladies", s. 44)




Jag läser "Ladies", Johan Hakelius bok om excentriska brittiska damer. Just det här kommer från kapitlet om Jennifer Paterson och Clarissa Dickson Wright, också kända som Two Fat Ladies. Vid det här tillfället arbetade Jennifer Paterson med att laga mat och servera (och även skriva en matspalt) för tidskriften Spectator. Hon lagade tydligen bra mat, men var inte särskilt lätt att ha som anställd.

lördag 22 oktober 2011

Heltedåd


Heltedåd
av Trude Brænne Larssen

Nästa vecka kommer den femtonde och sista delen av Trude Brænne Larssens bokserie Legdebarna ut, men jag ligger lite efter och har just läst ut den tionde boken, "Heltedåd". Så här långt fram i serien är det svårt att säga så mycket i handlingen. Dels måste man förklara så väldigt mycket av de tidigare böckerna, dels så kommer man ju avslöja en del.

I många av de tidigare böckerna har det sett väldigt mörkt ut för Karoline och syskonen, men mycket av det har löst sig mer eller mindre. Det är inte som före händelsen (i första boken) där fadern dog och deras olyckor började, men på något sätt börjar det ändå bli bra igen. Men de drabbas återigen av bakslag, och som så ofta är storebror Lars inblandad.

"Heltedåd" innehåller en hel del dramatik, och av slutet av boken att döma kommer Karolines liv förändras en del igen. Om det blir positivt eller negativt eller lite av båda återstår att se. Precis så spännande som det ska vara i en sådan här serie. Det är ju meningen att man ska sluka böckerna, och det gör man. Precis som i Trude Brænne Larssens tidigare serier är huvudpersonen avig och stolt i överkant, men ändå sympatisk. Man vill veta hur det ska gå med henne och med den begåvade Marte och även med slarvern Lars. Jag hoppas man får veta hur det går med Lars. Han har ju försvunnit lite ur serien nu.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"
9. "Tyveriet"

Rena cirkusen, Lotta!


Rena cirkusen, Lotta!
av Merri Vik

"Rena cirkusen, Lotta!" är inte en av mina favoriter i serien. Jag gillar inte när det blir för urflippat, med hemliga lönngångar och cirkusdjur. Jag har kanske en ganska låg toleransnivå för vad som är för mycket när det gäller Lottaböckerna, men jag föredrar när det är ganska vardagligt och det blir något problem när Lotta ska gå ett ärende åt en lärare eller så. Men det finns mycket vanligt här också, till exempel när Lotta och Giggi röjer ur ett förråd.

Av någon anledning jobbar stjärnjournalisten Svarten som guide på ett slott i närheten av Rönnvik (där Lottas familj har sommarstuga). Lotta och Giggi åker dit för att se hur han sköter sig som guide, och när han försvinner får de ta över guidandet själva. De är ju inte särskilt goda vänner med Svarten egentligen, men nu blir de faktiskt oroliga.

I området finns också en cirkus som har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Men Lotta, Giggi och Babban har idéer som kanske kan rädda den.

Sen är det också lite kärleksbekymmer. Lotta har kommit på att hon ska jobba med någit annat än journalism ett år för att samla erfarenheter. Men det tycker Paul inte alls är en god idé, nu när hon har en fot inne inom journalistjobbet och allt. Och så blir de osams. Jag tycker ju att Lotta borde göra slut med honom, men jag vet ju redan vad som kommer att hända eftersom det inte är första gången jag läser böckerna. Dessutom tycker jag nog att Lottas syster Malin borde göra slut med sin pojkvän också, men där kommer jag inte ihåg hur det gick.

Lenni och Veronica är också osams. De är visserligen överens om att gifta sig, men medan Lenni tycker att en enkel ceremoni i rådhuset är lagom är Veronica helt inställd på ett jättestort kyrkbröllop. Och båda ber Lotta och Giggi om råd.

Jodå, trevlig bok ändå. Men inte en favorit.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"
30. "Lotta går till väders"
31. "Heja Lotta!"
32. "Toppen, Lotta!"
33. "Fyndigt, Lotta!"
34. "Full rulle, Lotta!"

fredag 21 oktober 2011

Martin Kellerman


Martin Kellerman
Text: Tomas Lappalainen
Bild: Martin Kellerman

Det här är en bok i samma serie som den om Nina Hemmingsson, och den har ungefär samma upplägg. Intervjudelen är ganska mycket längre här och innehåller mer av författarens egna tankar kring huvudpersonen. Det var mer så här jag trodde att böckerna i Svenska illustratörer och konstnärer skulle vara. Inte för att Nina Hemmingsson-boken inte var intressant, men texten var relativt kort.

Fler sidor reportage betyder färre sidor med bilder. Här har jag dessutom läst nästan allt förr. Det är också så att urvalet baseras väldigt mycket på vilka exempel som har tagits upp i texten. Det är så klart bra. Det kan ju vara svårt att hitta en specifik stripp i sina tjugo Rocky-album. Speciellt om man inte har alla.

Bilden det hela avslutas med verkar vara specialritad för boken och är en väldigt rolig kommentar till intervjusituationen. :)

tisdag 18 oktober 2011

Babylons gator


Babylons gator: Ett Londonmysterium
av Carina Burman

"Babylons gator" är en härligt udda deckare. Jag vet inte riktigt hur udda den är för att vara en historisk deckare, för jag har inte läst så många historiska deckare vad jag kommer ihåg, men är de inte oftast skrivna som om de vore nutida? I den här boken använder sig Carina Burman av en stil som påminner om hur man skrev under den tid det utspelar sig, 1850-talet. Huvudpersonen och berättaren, den populära författarinnan Euthanasia Bondeson, skulle ha varit samtida med t.ex. Emilie Flygare-Carlén.

Euthanasia Bondeson har valt bort att gifta sig för att i stället satsa på författarbanan. Hon har ansökt om och blivit myndigförklarad, och det är ju tur för hon vet vad hon vill. Hon verkar mest ägna sig åt författande, resande och korrespondes med bl.a. sina många systrar. Nu ska hon och hennes unga sällskapsdam Agnes för första gången besöka London och den pågående världsutställningen. Agnes försvinner. Men hon har försvunnit i nästan varenda stad som de har besökt, så Euthanasia oroar sig inte särskilt mycket till en början. Men Agnes kommer inte till rätta. Inte kan hon säga något förnuftigt på engelska heller. Polisen kopplas in och de är inte optimistiska. Men Euthanasia kan inte bara acceptera att Agnes är död utan att göra egna efterforskningar. Och hon kommer både det ena och det andra på spåren.

Miljön och berättelsens stil känns väldigt tidstrogna. Euthanasia Bondeson hör också hemma i den tiden, även om hon är djupt originell. Jag skulle i alla fall inte vilja påstå att hon är en nutida person i historisk miljö. Intrigen är kanske inte helt sannolik, men den är mycket underhållande. Roligare än vad deckarhistorier är i allmänhet kanske, men samtidigt blir man faktiskt chockad när det dyker upp en död kropp och det blir man inte alltid i deckare. Intrigen hade för övrigt nästan kunnat platsa i Euthanasias eget författarskap. Hon skriver spännande berättelser där rövarband och vrakplundrare figurerar flitigt.

Det finns ytterligare två böcker om Euthanasia Bondeson och de ska läsas!

Jag gillar förresten att hon heter Euthanasia (Den goda döden, eller i vår tid: Dödshjälp). Det måste ju vara Carina Burmans sätt att skoja om 1800-talsnamn. 1800-talet var nämligen de märkliga namnens århundrade. Det verkar som om man kunde heta nästan vad som helst. Som t.ex. Nyårsdaga. Eller Smärtrid. (Det ingen som heter det i "Babylons gator" alltså, utan det är ovanliga namn som min syster har hittat i databaser.) Min syster håller på mycket med namn och släktforskning, men hon kunde inte hitta någon svensk med just namnet Euthanasia. Däremot åtminstone fem stycken amerikanskor, alla födda på 1800-talet.

måndag 17 oktober 2011

whatever LOVE means


I fredags var jag och Anna på teater. whatever LOVE means som Teater Tamauer spelar på Hagateatern ett tag till.

whatever LOVE means är baserad på Liv Strömquists seriealbum "Prins Charles känsla". Och på "Einsteins fru" också, tror jag eftersom avsnittet med Einstein och hans fru var med i pjäsen. Jag var nyfiken på hur den här typen av serier skulle göra sig som teater. Det är ju ofta faktabaserade serier som kanske bara är en sida eller så, där det egentligen inte finns några genomgående karaktärer utan bara olika figurer som får illustrera resonemanget. Men det funkar jättebra som teater. Att skådespelarna hela tiden föreställer olika personer är inte alls något problem, och både det allvarliga och skämten kommer fram. Det roliga ligger ofta i att det plötsligt blir så tydligt hur absurt något är. Temat är kärlek och allt som följer med, och om verkligen allt det andra måste följa med.

Kanske går det fortfarande att få biljetter. Om man har möjlighet så rekommenderar jag att man går och ser pjäsen, för den är bra, tänkvärd och hemskt rolig.

Liebe und andere Lügengeschichten


Liebe und andere Lügengeschichten
av Kiriko Nananan

Fina manganoveller om bland annat kärlek, sex och vänskap. På tyska, för det var den översättning som fanns som jag kan läsa. Nåtsånär. Jag missar en del för att jag inte kan alla ord, eller för att jag bara förstår orden var för sig men inte vad hela meningen ska betyda. Men det mesta förstår jag, och det jag förstår är bra.

söndag 16 oktober 2011

En smakebit på søndag (vecka 41)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Där framme låg byggnader, välbekanta från gravyrer och stentryck. Detta var den stad som för landsortsborna i miss Austens romaner utgjorde höjden av förfining. Härifrån styrde den unga drottningen ett rike, där solen faktiskt aldrig gick ned. Genom hennes älskliga föredöme skulle världen snart erfara att kvinnlig mildhet och stillhet regerar lika väl som manlig brutalitet.
(Carina Burman, "Babylons gator: Ett Londonmysterium", s. 9-10)



Jag har just påbörjat den här historiska deckaren. Faktiskt har jag inte kommit mycket längre än detta, Euthanasia Bondesons allra första intryck av London medan hon och hennes sällskapsdam Agnes (som senare kommer försvinna) befinner sig på båten dit.

lördag 15 oktober 2011

The Book of Heroes


The Book of Heroes
av Miyuki Miyabe

Det här är en japansk fantasybok. Huvudpersonen är elva år och den första tanken är att då skulle boken passa för de som är elva år och lite yngre, men jag tror snarare att den passar för de som är något äldre. Det är en ganska komplicerad historia och så är den så där brutal som man har tänkt sig att japansk barnkultur är ändå sedan man fick veta att i japanska tamagotchis dog djuren, medan de i de engelskspråkiga försvann genom att rymma hemifrån om man inte skötte om dem tillräckligt. "The Book of Heroes" är väldigt öppen med saker som mord och självmord, och det känns mer ungdomsbok än barnbok.

Huvudpersonen Yuriko är alltså elva år. En helt vanlig elvaårig tjej som blir speciell i omvärldens ögon när något händer hennes bror. Men hon blir inte alls speciell på ett bra sätt, för det som har hänt hennes bror är att han har begått ett allvarligt brott och sedan försvunnit. Resten av familjen bryter ihop och Yuriko slutar gå till skolan. Hon tänker mycket på var hennes bror kan vara, och försöker minnas om han betedde sig underligt den sista tiden. Och då upptäcker hon något i hans rum. Det är en talande bok och den har information om vad som kan ha hänt Yurikos bror. Yuriko kan leta efter honom. Men då måste hon lämna den värld hon känner till och leta efter honom i andra världar. Hon kommer få medhjälpare och speciella krafter, men samtidigt kommer hon förändras mycket och bli något helt annat än en liten flicka.

Jag gillar idéerna, även om det ibland är lite svårt att hänga med. Det är ju också som min favoritgenre inom fantasy - helt vanlig verklighet blandas med mer fantasybetonade företeelser - och jag gillar särskilt Yuriko och de levande böckerna. Antagligen är det för att jag är medveten om att det är en japansk bok, men flera gånger under läsningen tänker jag "det här kunde hänt i en Miyazaki-film". Men, det tog också omkring tio dagar att läsa en ungdomsbok som inte alls är överdrivet tjock. Språket är inte lättläst och det flyter inte på särskilt bra. Jag tror att det kan ha mycket att göra med att det inte är lätt att översätta från japanska. Japanskan lär ju till exempel ha en väldigt annorlunda meningsbyggnad än t.ex. engelskan och svenskan. Jag funderade allvarligt på att inte läsa ut boken, men jag gjorde det ändå till slut. Handlingen var tillräckligt fängslande för det.

torsdag 13 oktober 2011

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban


Harry Potter and the Prisoner of Azkaban
av J. K. Rowling
Uppläst av Stephen Fry

Numera vet jag inte vilken som är min favoritbok i Harry Potter-serien, men tidigare var det i alla fall den här. Jag gillar mysteriet och hur alla pusselbitarna faller på plats till slut (jag hade glömt många detaljer sedan jag läste boken förra gången), de nya personerna som dyker upp (Remus Lupin och Sirius Black!) och att det verkligen börjar ifrågasättas vem som egentligen är god och vem som är ond, och hur det inte är tydligt från början.

En extremt farlig fånge lyckas rymma från trollkarlsfängelset Azkaban, något som är alldeles oerhört. De flesta i fängelset förlorar förståndet efter en relativt kort tid och Sirius Black har varit inlåst i tolv år. Han var en av Voldemorts anhängare och dödade en hel grupp människor i samband med att Voldemort försvann. Och man har skäl att tro att han är ute efter Harry Potter. Hogwarts hårdbevakas, inte utan problem eftersom dess väktare är minst lika farliga som Sirius Black, om inte värre. Och Harry, som är den som behöver bevakas bäst, drabbas hårdast av dementorerna som bevakar skolan.

Annars är det värsta med skolåret att tredjeårseleverna får åka in till trollkarlsbyn Hogsmeade och alla fantastiska butiker som finns där - förutsatt att de har målsmans tillstånd och det har inte Harry. Lärarna verkar tycka att det är lika bra. Harry är säkrare på Hogwarts. Men Harry håller inte med och gör allt för att kringgå bestämmelserna.

Det bästa med det nya skolåret är att de har en ny lärare i Defense against the Dark Arts igen, och den här är faktiskt kompetent! Däremot är lektionerna i spådomskonst inte mycket att ha. Men de är roliga att läsa om.

Kanske är en av orsakerna till att jag gillar just den här boken så mycket är att det är en blandning av seriens början, där det handlar mycket om den här spännande nya världen som Harry inte visste fanns, och seriens senaste delar, där Harry inser hur rutten vuxenvärlden kan vara. I början, när Harry är 11-12 år, så verkar uppdelningen mellan gott och ont vara mycket klar. Men ju längre serien pågår desto otydligare blir gränsen.

Harry Potter:
1. Harry Potter and the Philosopher's Stone
2. Harry Potter and the Chamber of Secrets

onsdag 12 oktober 2011

Nina Hemmingsson


Nina Hemmingsson
Text: Sara Teleman
Bild: Nina Hemmingsson

Jag köpte ett par av böcker i serien Svenska illustratörer och konstnärer på Bokmässan. Den här och så den om Martin Kellerman. Den här boken består av en intervju med Nina Hemmingsson om hennes skapande, vilka teman som ofta dyker upp i hennes bilder och mycket annat. Och så är det ungefär hundra sidor med bilder, som jag antar ska representera flera sidor av Hemmingssons konst och serier.

Det är pocketformat på boken, och någon enstaka av serierna kan vara svår att läsa i det formatet. Men klart värt ett försök. De flesta bilderna syns dock bra, så det är inget stort problem. Jag gillar Nina Hemmingssons stil, men jag har väl inte läst hennes böcker så jag kan inte avgöra hur mycket av materialet som är nytt. Kanske blir det många repriser om man har läst böckerna. Men det är ju en bra intervju här också. Jag hade väntat mig mer text, men det är ju egentligen bilderna som är det viktiga.

tisdag 11 oktober 2011

Nollad


Nollad
av Gunnar Krantz

Ett seriealbum som skildrar en helt vanlig sommarvecka för en arbetslös ung man i Malmö. Mycket flipperspel blir det. Jag gillar det ganska bra, trots att det inte händer något utan snarare är detaljerade beskrivningar av till exempel att handla mat. Till en viss del är det kanske för att "Nollad" liksom passar in med de övriga serierna som jag har läst av Gunnar Krantz, så att man liksom får en pusselbit, eller ett kapitel, till. Även om det kanske inte är helt uttalat att det är Gunnar Krantz det handlar om här. Jag läste något om "Nollad" som ändå antydde att det är det.

måndag 10 oktober 2011

Häxa, Häxa - Bortom tiden


Häxa
Häxa - Bortom tiden
av Celia Rees

Det här är en samlingsvolym med båda Celia Rees Häxa-romaner. "Häxa" slutar ganska tvärt, så naturligtvis fortsatte jag direkt med "Häxa - Bortom tiden". De handlar om samma person men de är berättade på helt olika sätt.

"Häxa" består av dagboksanteckningar som ska ha hittats insydda i ett trehundra år gammalt lapptäcke. De skrevs av en flicka, Mary, som flyr till Amerika efter att hennes mormor blivit avrättad för häxeri. Anklagelserna var i och för sig inte helt osanna, men det gör ju inte saken bättre för Mary. Hon har också en del speciella förmågor som hon naturligtvis måste dölja. Hon får hjälp med att skapa sig en ny bakgrundshistoria och reser tillsammans med en grupp puritaner. Här får hon vänner, men det finns också de som hon inte kommer överens med och så småningom börjar det pratas om häxeri i deras lilla nybyggarby.

Man får inte riktigt veta vad som händer med Mary i "Häxa". I nästa bok är det nutid, inte 1600-tal, och studenten Agnes har just läst boken "Häxa" (som i bokens värld är facklitteratur). Hon tycker att mycket i historien stämmer överens med berättelser som berättas bland hennes folk, Haudenosaunee-stammen. Det står i boken att om man har ytterligare information om Mary ska man kontakta Alison Ellman, historikern som har låtit ge ut Marys anteckningar i bokform och som nu jobbar på att bekräfta uppgifterna i boken. Agnes gissar att hennes moster vet mycket mer om den här kvinnan som kan ha varit Mary, men mostern har inte mycket till övers för museifolk som har lagt beslag på indianers betydelsefulla föremål och ställer ut dem hur som helst.

"Häxa - Bortom tiden" berättas inte alls i dagboksform, utan som en vanlig roman som växlar mellan Agnes och Alison i nutid och med Mary i förfluten tid. Min favorit var den första delen, "Häxa", där man lär känna Mary genom hennes egna ord. "Häxa - Bortom tiden" är mycket mer snabbläst, men jag blev inte så fångad av nutidsberättelserna och Mary kändes mer avlägsen den här gången. Men samtidigt var det ett bra sätt att fånga upp trådarna i Marys berättelse på. Om man ska läsa om Mary, och det kan jag rekommendera att man gör, så bör man absolut läsa båda böckerna.

söndag 9 oktober 2011

Den skänkta timmen


Den skänkta timmen
av Juli Zeh

Ännu en tysk novell som jag inte blir riktigt klok på. (Se även "Abu Telfan".) Men den har ändå något som får mig att tro att jag kanske kan tycka om Juli Zehs romaner. Bland annat är det inledande stycket en mycket god förklaring till varför jag vill flytta, utan att det egentligen är det som det handlar om.

En smakebit på søndag (vecka 40)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

"Do you really think your brother picked up a book like me, with all the strange things written inside me, at the local bookstore? Think about it. Try to remember. How long ago was it? It was still cold outside. You and your brother were all wrapped up in your thick coats. Remember going to a place where there were books like me, so many you could hardly count them?"
(Miyuki Miyabe, "The Book of Heroes", s. 42)



Något hemskt händer i elvaåriga Yurikos familj. De vuxna vill inte riktigt berätta för henne, men hennes storebror Hiroki är i alla fall försvunnen. Men Yuriko lyckas lista ut vad som har hänt. Mycket mer än vad någon av de vuxna får reda på, för Yuriko lyckas även ta reda på VARFÖR. Nu är det bara hon som kan rädda Hiroki - och även världen. Men för att göra det måste hon resa till andra världar.

Ganska spännande, men inte lättläst direkt. Jag tror det har att göra med att boken är översatt från japanska och att det är svårt att få flyt i översättningen. Översättaren får ju inte ändra för mycket.

lördag 8 oktober 2011

Maran


Maran
av Lina Neidestam

Det här är det andra albumet i Kolik förlags femisexserie. Det första var "Drift" av Liv Strömqvist och Jan Bielecki. Det kommer inte nya böcker särskilt ofta alltså ... Fast när de väl kommer så håller de bra kvalitet. "Maran" är jättesnygg. Älskar färgläggningen. Och så är den sexig så klart. Det är ju lite det som är grejen.

Den har också en handling, det är inte bara sex (fast det handlar mest om sex förstås). Nora drömmer om att skriva en roman, en bra roman, gärna en generationsroman. För att äntligen komma någon vart hyr hon en isolerad fäbodvall. Men det är något konstigt med stugan. Nora lyckas inte med sin fina roman. I stället blir det Selma Lagerlöf-fanfic och en massa folkloristiska sexskildringar baserade på drömmar som själva miljön tycks framkalla. Är fäbodvallen hemsökt? Det är också något mycket underligt med lokalbefolkningen ...

I tillägg till allt annat är det en väldigt rolig serie. Iväg och köp eller låna!

tisdag 4 oktober 2011

Abu Telfan


Abu Telfan
av Felicitas Hoppe

Jag köpte bl.a. Novellix fyra tyska noveller på bokmässan. Hittills har jag hunnit läsa två, och har kommit fram till att jag i alla fall ska hålla mig undan tyska noveller på tyska. Det är knappt så jag förstår dem på svenska ju.

"Abu Telfan" är egentligen en helt annan bok, en artonhundratalsroman som berättaren i Hoppes novell läser högt för sig själv en natt på en flygplats. Berättar inbillar sig eller låtsas att den enda andra personen i vänthallen är romanens hopplöse huvudperson som är på väg hem efter att ha råkat ut för alla de spektakulära äventyren i boken. Men det känns mest som att det är handlingen i romanen "Abu Telfan" som återberättas i novellen "Abu Telfan". Eller vad missar jag?

Klas Katt på drift


Klas Katt på drift
av Gunnar Lundkvist

Jag gillar Klas Katt och hans vän Olle Ångest (som jag tror är en hund). De är missanpassade i ett tråkigt samhälle. Klas Katt sover gärna så mycket som möjligt för att slippa undan världen. Olle Ångest dricker sprit, tar antidepressiva och har psykiska problem. Ibland är serierna lite roliga, men mest deppiga. Man skrattar inte åt dem, men ett igenkännade och lite uppgivet leende kan de få.

Men man hejar ju på Klas Katt, och ännu mer på stackars Olle Ångest. Jag blir glad när han får lite ordning på livet och t.o.m. gifter sig. Men snart är det dödstråkig vardag igen och den hurtiga omvärlden förstår honom inte. Stackarn.

måndag 3 oktober 2011

På vegne av venner


På vegne av venner
av Kristopher Schau

Jag har ju bara sett Kristopher Schau i olika humorserier tidigare. Sketcher i Team Antonsen eller mer testa gränserna-humor i De 7 dødssyndene, men alltid i ganska oseriösa sammanhang. Missförstå mig rätt nu, jag tycker att båda de serierna är jätteroliga. Men att få en Joakim von Anka-utstyrsel uppsydd är kanske inte det mest allvarliga någon har gjort. Det är mycket möjligt att Schau är mer seriös i musiksammanhang, men det enda jag har hört talas om är den där Fuck For Forest-grejen ... (Det är väldigt lite norsk musik som sipprar igenom till Sverige.) I alla fall, en essä om begravningar i kommunal regi - oväntat. Oväntat för att det blir så allvarligt. Fast ändå ett ganska logiskt steg. Det här projektet är ju också en jobbig utmaning, även om det inte hade blivit lika spektakulär TV av det som vissa andra utmaningar. Det har i stället blivit en fin och personlig liten bok.

Efter att ha läst en tidningsartikel om kommunala begravningar i Oslo bestämmer sig Kristopher Schau för att gå på så många som möjligt under det kommande året, med tanken att det ska bli en bok av upplevelsen. De som ska begravas är folk som inte har några anhöriga som kan arrangera begravningen. De kanske till och med var så ensamma att ingen kommer på begravningen. Schau vill gå på begravningarna för att se hur de går till, och för att det åtminstone ska vara någon där. Om det ändå dyker upp några andra så går han inte på den begravningen.

Boken består av tankar kring begravningarna och hans egen roll i projektet. Mycket om hur pinsamt det är när det är när det dyker upp några vänner till den döde och Schau - han från TV - ska försöka vända om utan att dra uppmärksamheten till sig. Det handlar också om hur fel det känns när vardagen gör sig gällande tätt inpå begravningen. Men det är ju bara han och de som jobbar på plats, och för alla de är det ju bara en vanlig dag på jobbet. Det handlar också om Schaus känslor inför att den döde ibland får så lite plats bland alla ord om Gud och Jesus, speciellt när prästen inte har ansträngt sig så mycket för att ta reda på något om den dödes liv. Då blir det extra vackert och gripande när vissa präster verkligen har lagt ner jobb på att göra begravningen personlig, även om kanske ingen annan än organisten och någon representant från begravningsbyrån kommer att närvara.

Hm, jag fick för mig att jag hade hört att de gör mer "reklam" för kommande begravningar i Norge, men Elin säger att det inte är så. Nå, då är bokens titel, frasen "på vegne av venner" det som dödsannonser undertecknas med när det inte finns någon som sätter in en dödsannons utom begravningsbyrån.

söndag 2 oktober 2011

Bokmässan 2011


Alla var där!

Jag tänker alltid att jag ska ta en massa bilder på Bokmässan, men det händer aldrig.

Jag var där både lördag och söndag förra helgen i alla fall, och kom hem med många böcker. En del spontaninköp, annat lite mer planerat och så tog jag förstås några gratisböcker i Hotell Gästis monter. De åker dit med massor av gamla böcker, och om man är med i deras tävling (man kan vinna en hotellvistelse - nu är ju detta i den staden som mina föräldrar bor utanför och som jag jobbar i närheten av, men det verkar ju vara ett coolt hotell i alla fall så det priset hade inte suttit fel) får man ta en av böckerna. Men på söndagen var det mer okej att ta mer än en. Precis som de som säljer böcker sänker priserna på sina. Det är väl ingen som orkar packa ner så mycket när mässan är slut.


Maja Hagerman pratar om en utgrävning och om sin nya bok


Fredrik Strömberg och Don Rosa

Under mässans tre första dagar är det bara de som har köpt seminariekort som får gå på seminarier. Vi andra får nöja oss med kortare föredrag i montrar och självklart att bara gå runt och titta på alla montrar. Men på söndagen är seminarierna gratis. Vi var och såg det med Don Rosa.



Vad mässan leder till: Tunga bokkassar och trötta fötter

En smakebit på søndag (vecka 39)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du kan delta.

Till exempel fanns det en hel låda med kachina-dockor. De kom från sydväst och många menade att de var just bara detta: dockor, skurna och utformade för att undervisa zuni- och hopi-barnen om de speciella varelser som de representerade. Men de var mycket gamla och fulla av kraft. De hade själ. Bara att titta på dem verkade respektlöst.
(Celia Rees, "Häxa - en samlingsvolym", s. 259)



Den här helgen läser jag en bok av Celia Rees. Eller två egentligen, eftersom den här volymen innehåller både "Häxa" och fortsättningen "Häxa - Bortom tiden". Citatet kommer från "Häxa - Bortom tiden", eftersom jag har kommit såpass långt i boken att det är den jag läser nu. Sidnumret är alltså lite vilseledande. Det här är precis i början av den boken.

Det här är en bok som det liksom inte har blivit av att läsa tidigare, trots att allt pekat på att det skulle vara en bra bok. Jag har ju tyckt om de andra böcker av Celia Rees som jag har läst, och den här har ju varit ännu mer hyllad. Men som tur är finns det inte en bestämd ordning som man måste läsa alla böcker i hela världen i, och "Häxa" är lika bra den här helgen som vilken annan dag som helst.

lördag 1 oktober 2011

En god bok



Jag måste ju visa vad min kompis Marie hade med sig hit förra veckan! En bok ...

Men med vanliga böcker brukar man inte kunna göra så här!



Nam nam.

SUB efter bokmässan

1036 böcker har jag nu i SUB:en. Ska läsa dem snart alltså. Helt säkert! Håller t.ex. på med en av dem nu.