måndag 31 december 2012

Brev från Indien


Brev från Indien
av Katja Tukiainen

Eller som en dagbok från Indien kanske. Seriealbum där Katja Tukiainen låter en liten episod respresentera varje dag av en två och en halv månad lång resa i Indien. Charmigt, trots att många minnen handlar om magparasiter. Men bortsett från den detaljen verkar det som en härlig resa. Det är i alla fall ett fint seriealbum.

Jag ligger inte så bra till med bloggandet att det här var den sista boken jag läste i år. De sista två och lite statistik och kanske en topplista kommer nästa år.

Gott nytt år!

söndag 30 december 2012

Sorcery & Cecelia or The Enchanted Chocolate Pot


Sorcery & Cecelia or The Enchanted Chocolate Pot - being the correspondence of two Young Ladies of Quality regarding various Magical Scandals in London and the Country
av Patricia C. Wrede & Caroline Stevermer

Det var inte meningen att det här skulle bli en bok, trots att båda skribenterna var författare. Det var bara en brevlek, där man brevväxlar som påhittade karaktärer och inte får avslöja för varandra vad man har för planer för handlingen framöver, som de lekte för nöjes skull. I det här fallet som två unga kusiner av god familj i England under Regency-tiden, fast i en alternativ värld där magi verkligen finns. Lite som i Susanna Clarkes böcker, men inte lika planerat (och många år innan hennes böcker kom ut). Wrede och Stevermer lyckades faktiskt avsluta sin berättelse, vilket antagligen inte är särskilt vanligt när man leker den här leken. Och med lite omskrivningar blev det en bok av det.

Kate Talgarth (skriven av Caroline Stevermer) reser till London för Säsongen med sin moster och sin syster Georgy. Man har stora förhoppningar på den vackra Georgys chanser att hitta en riktigt förnäm make. Man har inte lika förhoppningar angående Kates chanser, men lillasystern kan inte delta i det officiella sällskapslivet innan storasystern gör det. Kate får snart problem när en fin, men hänsynslös, dam av allt att döma försöker förgifta henne med varm choklad.

Kates kusin Cecy Rushton (skriven av Patricia C. Wrede) får inte vara med på Säsongen det här året utan får nöja sig med att stanna hemma på herrgården i Essex. Men det händer lika mycket hemma. En tjänsteflicka hittar en magisk amulett göms på Cecys brors rum. Vem kan ha lagt den där? Faster Elizabeth tolererar ju ingen magi i huset. Och varför faller alla män för lady Tarletons systerdotter? Och vem spionerar på dem?

Det finns förstås ett samband mellan vad Kate och Cecy råkar ut för. Det hade inte varit lika kul att läsa om det hade varit två helt separata historier. Men nu blir det spännande att se vad den ena kan dra för slutsatser av vad den andra får reda på. Ibland har jag lite svårt att skilja på Kate och Cecy, konstigt nog eftersom det inte är samma person som skriver om dem, men det hjälper att en befinner sig på landet och en i London. Jag gillar i alla fall att läsa om den här miljön.

Det finns ytterligare två böcker om Kate och Cecelia, som skrevs många år senare. Den här kom ut på 80-talet första gången och de andra är från 00-talet. Jag tänker läsa åtminstone nästa bok också.

Tysk läsutmaning

Än så länge är det lite tidigt för statistik över årets läsning. Året är ju inte slut än! Och topplistor har jag inte börjat fundera på än och det brukar ta ett tag att få ihop. Men årets utmaning kan jag skriva om. Målet var att läsa tre böcker på tyska under 2012. Jag kommer nog inte läsa något mer på tyska på t.ex. nyårsafton, så den utmaningen är avslutad för året.

Bakgrunden var att jag för några år sedan läste så många som 10 eller 11 tyska böcker på ett år, men de senaste åren har det sett sämre ut med det. 2010 läste jag inte en enda! 2011 läste jag två, och mitt försiktiga (och alltså genomförbara) mål var att öka det med en bok varje år. Alltså tre böcker under 2012.

Om jag räknar seriealbum så klarade jag målet. Och varför skulle jag inte räkna seriealbum? De åren när jag läste så mycket på tyska är det säkert flera mangapocketar medräknade.

Vill man vet vilka tyska titlar det blev i år så kan man välja etiketten Tyska 2012.

Under 2013 är målet att läsa fyra böcker på tyska. Jag är ganska säker på att en av dem blir Ferdinand von Schirachs "Schuld" (måste bara skaffa mig den först) och överst i högen ligger "Ihr ständiger Begleiter" av Claudia Schreiber. Kanske blir det mer Karen Duve - några av hennes böcker fick ju bra placeringar på Bokmosters årsbästa. Kanske börjar jag på den där Liebe geht durch alle Zeiten-trilogin av Kerstin Gier, som jag har läst en del gott om i norska bokbloggar. Det finns seriealbum som verkar intressanta också. Inte minst så har min syster fortsatt samla på Mästerdetektiven Conan på tyska nu när de har slutat komma ut på svenska (engelska går inte, de översätter namnen). Att hitta böcker är det minsta problemet!

A Sword Princess Tale


A Sword Princess Tale - Chapter 1: The Quest
av Natalia Batista

I julklapp av min syster fick jag ett paket med en massa saker som hon hade köpt på ConFusion. (^_^) Bland de andra sakerna (godis, fin mönstrad tejp, en liten katt ...) fanns det här fanzinet av Natalia Batista, som även ligger bakom bl.a. barnmangan Mjau!. Det här är det första kapitlet i en annan serie. En serie som utspelar sig i en medeltidsaktig fantasyvärld, och där både Game of Thrones och Gerd Brantenbergs "Egalias döttrar" finns med bland inspirationskällorna. Det handlar alltså om en prinsessa, Amalthea, som planerar att döda en drake och rädda en prins. Jag gillar det här första kapitlet (det är roligt!) och det blir spännande att se hur det kommer att gå för Amalthea.

Hos Nosebleed Studio kan man läsa mer om projektet, läsa några sidor ur serien eller köpa fanzinet.

fredag 28 december 2012

Comfort and Joy


Comfort and Joy
av India Knight

Efter att jag redan hade börjat läsa "Comfort and Joy" insåg jag att den är en fortsättning på en annan bok, "My Life On a Plate". Men den hade jag inte och dessutom är den inte julig. Och jag tror inte att det spelar någon roll. "Comfort and Joy" känns väldigt fristående. Den utspelar sig under tre jular i Clara Dunphys liv. Clara är i fyrtioårsåldern och lyckligt skild och omgift. Varje jul är det hon som samlar så många familjemedlemmar det bara går hemma hos sig. Barn och syskon och mamma och mammas man och exmake och svärmor och gärna några vänner också. Eftersom jag är den enda i Sverige som inte har sett Tomten är far till alla barnen så kan jag inte göra några jämförelser med den, men Claras jular är inte lika konfliktfyllda som det verkar vara i den filmen. Här är alla goda vänner trots skilsmässor.

Clara funderar en del på hur det påverkar hennes barn att hon och de äldsta barnens pappa är skilda. Hon jämför med en familj i sin mans släkt där pappan (hennes mans bror) inte får träffa sin son trots att han skulle vilja, och med sin egen uppväxt med en pappa som visade sig vara inte hennes biologiska pappa. I den allmänna julstressen hinns det med några rejäla gräl och en hel del irritation över släktingars och vänners sämre sidor, men helhetsintrycket är ändå en ganska trevlig bok. Inte den stora läsupplevelsen kanske, men inte dåligt heller.

torsdag 27 december 2012

Jul-snabbis 2012

Hittat hos Bokbabbel.

Antal böcker jag gav bort i julklapp: 10, tror jag.
Antal böcker jag fick i julklapp: 9. Och ett fanzin
Antal presentkort till (nät)bokhandlar jag fick till julklapp: 0
Antal minuter jag funderat över vad jag ska köpa för presentkortet: Jag fick ju inget! Men jag fick ett när jag fyllde år nyligen som jag inte har handlat för än eftersom jag ville vänta och se vilka av mina önskade böcker jag fick i julklapp.
Antal böcker lästa under julhelgen: 1. Och det där fanzinet. :)

måndag 24 december 2012

Jullov på Svanenäs


Jullov på Svanenäs
av Gunvor Gränström

Det händer inte så mycket i den här boken direkt. Den beskriver bara hur en familj tillbringar jullovet i sin stuga på landet, eller vad det nu är. Jag begriper aldrig hur stort det här Svanenäs är. Familjen har sexåriga trillingar och de står ju för en del upptåg, men annars är det julfirande, karamellkok och skridskoåkning utan större missöden som gäller. Ganska trevligt ändå, speciellt vid den här tiden på året.

Boken är skriven 1948, men jag vet inte exakt vilket år den utspelar sig. De nämner att det finns flyktingar från bl.a. Frankrike, men det är aldrig tal om någon ransonering. Jag trodde att ransoneringen av vissa varor fortsatte långt efter kriget, men att folk inte behövde fly från Frankrike efter att kriget var slut. Men det kanske bara är som jag har fått för mig.

Jag vill förresten passa på att önska alla en riktigt god jul!

lördag 22 december 2012

Lika för lika


Lika för lika
av William Shakespeare

Jag såg den här på teatern för inte så länge sedan. Såpass nyligen att jag såg skådespelarna och scenen framför mig när jag läste. Så det går bra att läsa vad jag skrev om pjäsen då.

Jag tycker att slutet är lite plötsligt. Jag menar bara de sista raderna. Kan det sluta så? Jag vet inte om jag ska avslöja vad som händer, men det är väl ingen större överraskning egentligen. Någon kommer och ställer alla förvecklingar till rätta och befaller alla tänkbara par att gifta sig. Men även den kvinnliga huvudrollen, som egentligen stod i begrepp att gå i kloster. Och sedan tar det bara slut. Nästan som om pjäsen måste sluta innan hon hinner opponera sig. Det kanske inte är så det är tänkt (säkert inte), det är bara den känslan jag får när hertigen helt plötsligt kommer med den idén.

fredag 21 december 2012

Grevinnan


Grevinnan
av Eva Ibbotson

Det är väldigt mycket som tyder på att det här inte är fin litteratur. Omslaget. Förlaget. Blurben av Margit Sandemo på baksidan. Måste läsas! tänker jag. Dessutom har jag läst en av Eva Ibbotson barnböcker, "Häxtävlingen", flera gånger. Väldigt rolig och bra. "Grevinnan" är mer tänkt för vuxna, men jag har läst att den är mest populär bland tonårstjejer. Jag tror att det stämmer för väldigt många av böckerna som kommer ut på Boknöje. Tänk Sagan om isfolket och Raija. Tyvärr har boken något annat gemensamt med Sagan om Isfolket också. Nämligen att korrekturläsningen är eländig. Särskrivningar, oavsiktliga kursiveringar m.m. Det får man bara försöka bortse från.

Berättelsen utspelar sig i England efter första världskriget och den ryska revolutionen. Anna är en av många ryska flyktingar, som alla verkar vara prinsar, furstinnor och grevinnor, som får försöka hanka sig fram så gott de kan i exilen. Anna tänker försöka sig på att jobba som tjänsteflicka på ett stort gods. Hon lyckas över förväntan. På godset förbereder man sig för att den nye earlen ska komma hem. Han var egentligen den yngre sonen, men hans äldre bror dödades i kriget. Själv blev han sårad, men nu ska han alltså komma hem. Och han har med sig kvinnan han är förlovad med. Det bästa: Hon är rik. Det är väl kanske vid den här tiden som det börjar bli problem för de gamla adliga familjerna att ha råd att driva sina stora hus. Det sämsta: Hon är oerhört osympatisk.

Hur det ska gå är kanske inte så svårt att räkna ut, men hur ska det gå till?

Väldigt söt bok och ett härligt, lagom överdrivet, persongalleri. :)

Och den påminner mig om att jag måste se Downton Abbey.

torsdag 20 december 2012

Migrän


Migrän
av Arne Dahl

Det här är det första jag läser av Arne Dahl. Jag har ju förstås funderat på att läsa böckerna om A-gruppen men det har inte hänt än ... Det här är en novell, och jag tänker absolut inte avslöja något om den. Mer än att jag gillade den (och idén) och att jag någon gång säkert kommer läsa om A-gruppen också.

onsdag 19 december 2012

Decline of the English Murder


Decline of the English Murder
av George Orwell

Nej, jag håller inte fortfarande på och läser böcker om mord, jag ligger bara efter med bloggandet. "Decline of the English Murder" är sista boken ut i min Mordmånad, och den handlar egentligen inte så mycket om mord. Det är en samling texter som verkar ha publicerats i tidningar under 30- och 40-talen. Det finns inget särskilt tema, det kanske är någon sorts best of ...?

En av texterna handlar om de engelska morden var bättre förr. De som uppmärksammas av tidningarna alltså. Förr var det ordentliga giftmord, gärna inom familjen, gärna för att försöka undvika någon sorts skandal. Men numera är det uttråkade tonåringar som mördar främlingar för spänningens skull och för att de vill ha pengar (exemplet är ett fall som kallades för The Cleft Chin Murder). Jag vet faktiskt inte om Orwell driver med den här typen av journalistik, dess läsare eller om han faktiskt tycker att det är svårare att förstå sig på mördarna nuförtiden (40-talet).

Sedan är det texter om allt möjligt, från damtidningar till fylleceller. Ofta handlar det om saker som jag inte alls känner till, men det är faktiskt riktigt intressant ändå. Den väldigt ingående betraktelsen över pojktidningar till exempel. Och dagboken om humleplockning ("hops", jag tror att det är humle). Humleplockning förekommer ju i "From Hell" också. Under humlesäsongen åkte bland annat många fattiga stadsbor ut på landet för att jobba med att plocka humle. Jobbet var stenhårt och oftast gick man back, men många verkar ändå ha sett det som en sorts semesterresa.

Jag köpte egentligen boken enbart för att "Decline of the English Murder" nämndes i samband med Thomas De Quinceys skriverier om mord, men jag fick massor på köpet. (Okej, det är inte en tjock bok, men ändå.)

söndag 16 december 2012

En smakebit på søndag (vecka 50)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har precis börjat på en bok som jag tänker mig ska vara väldigt mysig och underhållande. Av Eva Ibbotson har jag bara läst en barnbok om en häxa, men tydligen skrev hon en del böcker som verkar vara lite romance-aktiga också. Som den här boken till exempel.

Anna, hennes bror och deras mamma har tvingats fly till England efter ryska revolutionen. De bor hos Annas gamla engelska guvernant, men det kan de ju inte göra för alltid. Anna behöver hitta ett sätt att försörja familjen, åtminstone tills hennes lillebror är klar med skolan (som betalas av en rik bekant, men familjen kan inte kräva hur mycket som helst av henne).

- Jag kan se här i papperen att ni inte har någon tidigare erfarenhet av hushållsarbete.
- Nej, sir, svarade hon genast. Men jag kommer att arbeta hårt och lära mig.
Proom suckade uppgivet och sneglade mot mrs Bassenthwaite, som bara skakade på huvudet. För flickans uttal med dess rullande "r" och sjungande melodi misslyckades fullständigt med att skyla över henne väluppfostrade och bildade tal - precis som den enkla kappan och kjolen inte kunde dölja behaget i hennes sätt att röra sig. "Oerfaren" var illa nog och "utländsk" var ännu värre ... men en dam!
Den här gången hade platsförmedlingen gått för långt.
(Eva Ibbotson, "Grevinnan", s. 21-22)


lördag 15 december 2012

Tio små negerpojkar


Tio små negerpojkar
av Agatha Christie

Tio personer befinner sig på en isolerad ö utanför Devons sydkust. Det är sju gäster, en nyanställd sekreterare och ett par som sköter hushållet. Men var är värden? Ganska snart börjar de tio personerna inse att det är något som inte stämmer. En röst anklagar dem alla för att ha begått mord. Inte riktigt mord i lagens mening, men kanske enligt den allmänna moralen. T.ex. ska en av dem ha kört ihjäl två barn. Han dömdes inte för mord, utan till ett mycket mildare för vårdslöshet i trafiken.

Så börjar folk dö. Men vem är det som ligger bakom och kommer de andra kunna hindra honom eller henne?

Jag har inte läst alla Agatha Christies böcker, men jag misstänker att det här är den mest skrämmande. Ofta är det ju mest en skojig gåta och det gör inte så mycket att mordoffret dog egentligen. Men här är i stället en skräckfylld stämning på ön, när man inte vet vem som ska dö härnäst och ingen vågar lita på någon annan. Faktiskt är det lika spännande även om man vet vem som ligger bakom, vilket jag råkade veta. Ska man bara läsa en Christie-bok så är det nog den här man ska välja. Den är kanske inte riktigt typisk för henne, men den måste väl vara den mest kända och den kan mycket väl vara den bästa. Min kompis Eleanore, som läser mycket Christie, håller den här som den bästa. Hon gästbloggade om det för en månad sedan.

torsdag 13 december 2012

Haarmann


Haarmann
av Peer Meter
Illustrerad av Isabel Kreitz

Alla som har läst Sagan om isfolket vet vem Fritz Haarmann var. En tysk seriemördare som lurade hem unga män till sig. Om han förgrep sig på dem eller om de själva var inställda på sex kan jag tänka mig varierade, men i vilket fall som helst mördade han dem under akten. Deras kläder och andra tillhörigheter såldes och det sägs också att han styckade dem och sålde köttet. Han påstod att det var någon annan sorts kött förstås.

Seriealbumet "Haarmann" skildrar inte alla morden. Ett par mord begås, men framför allt handlar det om det som blev en stor skandal. Haarmann bodde i ett litet hyresrum med tunna väggar till grannarna, på en gata där en mängd människor bodde. Under sin mest aktiva period mördade han ungefär en pojke eller ung man i månaden. Folk märkte ju att det inte stod rätt till. Några verkar också ha satt det i samband med de benfynd som hela tiden gjordes i den närbelägna floden Leine, där Haarmann dumpade resterna av sina offer. Men det dröjde länge innan polisen tog några av tipsen på allvar. Det visade sig också att Haarmann faktiskt arbetade för polisen, som polisspion.

På baksidan av seriealbumet står vad som verkar vara ett citat av Haarmann, men som jag inte hittar i serien. "Ich wollte ja keinen umbringen, aber ab und zu war immer einer tot." Ungefär "jag ville ju inte döda någon, men då och då var det ännu en som dog". Som om han inte riktigt kunde rå för det, om det nu är ett citat. Samtidigt beskrivs det hur han när han just tar med en pojke hem till sitt lilla rum hur han möter bekanta på vägen och lovar att det snart ska finnas kött att köpa. Man vet inte om jag ska tycka att han är ond eller mest patetisk. Det värsta är kanske ändå att han inte åkte fast tidigare.

Isabel Kreitz blyertsteckningar är förresten helt fantastiska. Miljöerna från 20-talets Hannover är så detaljerade att det nästan är som man har varit där.

Jag tror inte att jag ska räkna det här som en av årets tyska böcker, eftersom det "bara" är ett seriealbum och inte alls innehåller lika mycket text som en vanlig bok. Å andra sidan var det ganska svårläst eftersom flera personer pratar olika dialekter. Jag får se hur jag gör. Jag kanske inte hinner läsa en bok till på tyska i året, som målet är.

onsdag 12 december 2012

Oskyldigt blod


Oskyldigt blod
av P.D. James

En lagändring 1975 gjorde det enklare för adopterade barn i Storbritannien att få reda på sina biologiska föräldrars identitet. Åtminstone i den här romanen, men jag har förstått det så att P.D. James gör mycket research inför sina böcker så det var säkert så. Man diskuterar en del om det var rätt att låta lagen gälla retroaktivt, så att även de som adopterades tidigare ska kunna ta reda på föräldrarnas namn. De biologiska föräldrarna adopterade ju bort sina barn i tron att de inte skulle vara så lätta att spåra.

Philippa Palfrey bestämde sig redan när lagen gick igenom att hon skulle ta reda på vad hon kunde om sina biologiska föräldrar. Hon har fått reda på en del av sin adoptivmamma, och vet att hennes biologiska mor är död och att hennes biologiska far inte erkände faderskapet och antagligen inte finns med på födelseattesten. Men hon vill ändå veta. Hon har fått vänta tre år extra, för att bli myndig. Men nu är det dags! Men uppgifterna Philippa får fram stämmer inte alls med vad hon har trott sig veta. Hennes biologiska föräldrar var ett gift par. Och de har båda dömts till livstids fängelse för våldtäkt och mord på ett barn.

Fadern är död, men Philippa bestämmer sig för att hon vill lära känna sin mor. Adoptivföräldrarna försöker avråda henne, men Philippa vet vad hon vill.

P.D. James är ju känd som deckarförfattare, men jag skulle vilja påstå att det här inte är en deckare. De finns en bihandling som innehåller mer spänning, men det intressanta tycker jag är att läsa om hur Philippa förhåller sig till sin "nya" mamma (hon minns henne inte alls från barndomen) och det brott som hennes biologiska föräldrar gjort sig skyldiga till. Överhuvudtaget hur hon ser på omvärlden. Det är som om hon inte riktigt deltar själv utan bara iakttar och analyserar. Kan det vara författaren i henne? Philippa har sina framtidsplaner klara - hon ska bli författare.

Jag hade läst "Oskyldigt blod" tidigare, men kom inte ihåg den särskilt bra. Att den ena händelsen leder till nästa är så självklart i efterhand, men medan man läser är det mycket svårare att förutsäga vad som ska hända. Och har man glömt något litet så tappar man lätt bort sig i kedjan av händelser.

måndag 10 december 2012

Shot In the Heart


Shot In the Heart
av Mikal Gilmore

Gary Gilmore mördade två personer vid två olika rån och dömdes till döden i Utah 1976. Då hade ingen blivit avrättad i USA på nästan tio år. Dödsstraffet hade just återinförts i vissa stater efter att ha varit förbjudet i några år. 1977 blev Gary Gilmore känd för att ha varit den första som avrättades i USA efter det här uppehållet, men ännu mer känd för att ha insisterat på att dödsdomen skulle verkställas. Det borde annars ha varit goda chanser att få straffet omvandlat till fängelse, men han vägrade överklaga domen. När han dog var han 36 år och hade tillbringat omkring 22 år i fängelser och ungdomsfängelser. Norman Mailer skrev en bok om fallet och det brittiska punkbandet The Adverts skrev en låt.

Mikal Gilmore är reporter och Gary Gilmores lillebror. "Shot In the Heart" är hans biografi om sin familj. Han berättar vad han vet om sina föräldrars bakgrunder. Speciellt när det gäller fadern vet han inte så mycket, och en del av det som han faktiskt fick reda på av sin far och farmor verkar ha varit lögner. När det gäller modern finns det också en del hemligheter som ingen fick veta. Brödernas far, Frank Gilmore, var mycket äldre än sin fru, och det fanns egentligen en mängd halvsyskon. Fadern brukade vara gift med en kvinna i några år, skaffa några barn och sedan försvinna. Bessie Brown var den enda han stannade kvar hos. Kanske var han för gammal för att bryta upp igen?

De fick fyra pojkar tillsammans, Frank Jr., Gary, Gaylen och sladdbarnet Mikal. För de tre äldsta gick det dåligt, men värst gick det förstås för Gary. Mikal Gilmore beskriver föräldarnas kringflackande liv med de tre äldsta pojkarna så gott han kan. Han skriver att han är ledsen att han inte fick vara med. Även om det livet verkar ha förstört hans bröder så hade han velat vara med i gemenskapen. Själv växte han upp under något tryggare förhållanden, och utan att hans far slog honom för minsta inbillade förseelse. Men den här lugnare perioden kom för sent för de äldre bröderna.

Det är en fruktansvärd berättelse. Men den är också riktigt väl berättad. Det är inga BOATS-vibbar här inte. (BOATS tänker jag är att man har haft en hemsk barndom och då är det okej att man skriver hur illa som helst för att historien är det folk vill ha.) I vanliga fall kan jag släppa en bok som jag läser när jag inte precis håller på och läser i den. Jag sitter inte nödvändigtvis och funderar på hur det ska gå i den där deckaren medan jag är på jobbet till exempel. Men med "Shot In the Heart" var det omöjligt att inte tänka på familjen Gilmore hela tiden.

Jag läste den som en del av mitt mordtema. Även om skildringen av själva morden tar minimalt med utrymme i boken så är de förstås avgörande. Och för familjen var det minst lika svårt att acceptera att deras son och bror hade dödat, som att acceptera att han skulle dödas. Dessutom får man reda på omständigheterna som ledde fram till morden. När ska man säga att det började? Våld och död verkar ha varit temat för släkten i flera generationer.

"Shot In the Heart" ska ha filmats av HBO, men jag vet inte mer om det än så.

söndag 9 december 2012

En smakebit på søndag (vecka 49)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en klassisk deckare med en titel som inte klingar så bra längre, "Tio små negerpojkar". På engelska har man ju ändrat titeln för länge sedan, men i Sverige har det väl inte kommit ut någon tillräckligt ny upplaga för att titeln ska ha varit ett problem. Den senaste är från 90-talet och det var säkert inte en nyöversättning då heller.

Uppför en brant backe och nerför en smal sicksackväg kom de till Sticklehaven - en liten klunga stugor med ett par, tre fiskebåtar uppdragna på stranden.
De såg den första skymten av Negerön, som stack upp ur havet i söder, belyst av den nedgående solen.
- Det är ju långt ut, sade Vera överraskad.
Hon hade föreställt sig något helt annat - att ön skulle ligga helt nära stranden, krönt av ett vackert, vitt hus.
(Agatha Christie, "Tio små negerpojkar", s. 20)


onsdag 5 december 2012

Isak & Billy


Isak & Billy
av Kristofer Folkhammar

Isak och Billy är ett par men väldigt olika varandra. Billy är glad och aktiv och utåtriktad. Isak är det bara elände med. De är motsatta ytterligheter och jag får aldrig riktigt ordning på deras personligheter utöver de här typerna som de är. Andra människor finns i stort sett inte i boken. Om de finns så är de väldigt diffusa, som Isaks släkt som bara kallas för "de anhöriga" (och som han helst undviker).

Jag blev aldrig riktigt vän med den här boken. Men andra läsare kan bli det. Det är inte alls så att den är illa skriven, den var bara inte min grej.

söndag 2 december 2012

En smakebit på søndag (vecka 48)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Under november hade jag ett tema på min läsning - mord. Men jag tror jag fortsätter med det temat lite till.

Jag har precis läst ut boken jag lämnade en smakbit från förra veckan och nu tänker jag börja på en bok av P. D. James. Det får bli något ur början eftersom jag inte har börjat läsa än. Jag har läst den tidigare, så jag vet vad den handlar om. Philippa är adopterad och nu när hon har fyllt arton har hon rätt att begära ut sin ursprungliga födelseattest, och på så sätt förhoppningsvis få veta vilka hennes biologiska föräldrar var.

Socialassistenten log sitt uppmuntrande, yrkesmässiga leende. Hon sträckte fram handen och sa:
"Jag heter Naomi Henderson och ni är miss Philippa Rose Palfrey. Jag måste nog börja med att be er visa legitimation av något slag."
Philippa höll på att säga: "Philippa Rose Palfrey är vad jag kallas. Jag är här för att ta reda på vem jag är", men hon hejdade sig i tid, eftersom hon hade på känn att det skulle låta pretentiöst och ge mötet en ogynnsam början. De visste båda varför hon var där. Och hon ville att det här mötet skulle gå bra, att det skulle gå som hon hade tänkt sig, även om hon inte var fullt på det klara med vad hon egentligen ville.
(P. D. James, "Oskyldigt blod", s. 7)


lördag 1 december 2012

SUB och fler mord

Dags att räkna antalet böcker i min SUB igen. 1122 den här gången.

November är slut men jag tänker fortsätta med mitt mordtema lite till. Jag hade fler böcker om ämnet än vad jag kan läsa under en månad. Det är väl klart jag har förresten. Men jag hade valt ut fler än vad jag hann med på en månad. Skulle jag läsa alla mina böcker som handlar om mord skulle jag ju få hålla på i flera år. Då måste jag ju till exempel läsa (om) alla mina deckare.

Jag har förresten sorterat om listan över alla mina bloggetiketter i bokstavsordning så att det ska bli lättare att hitta bland dem.

onsdag 28 november 2012

Macbeth


Macbeth
av William Shakespeare

Naturligtvis måste jag läsa Shakespeare under min mordmånad! "Hamlet" hade ju varit en möjlighet, men jag gillar nog "Macbeth" bättre och den handlar mer om själva mordet. Dessutom var en viss scen ämnet för en analys i De Quinceys "On Murder" och det var ju intressant att läsa den då.

Handlingen är enkelt uttryckt att Macbeth och hans hustru lockas att mörda för egen vinnings skull, och konsekvenserna av det. Jag ska inte försöka mig på att säga så mycket mer om det. Jag lär ju inte komma med något nytt.

tisdag 27 november 2012

En oanad konsekvens av mord

Med anledning av mitt tema i bloggen den här månaden har min syster skrivit ett särskilt inlägg i sin blogg Från Olympias till Oliver, som bara handlar om namn. Intressant läsning om bl.a. namns betydelse och historia, trendspaningar och udda fynd från gamla kyrkböcker.

I det senaste inlägget kan man läsa om hur ett namns popularitet påverkades av ett uppmärksammat mordfall för ett par år sedan.

Monster


Monster
av Micael Dahlén

Det började med att Micael Dahlén blev provocerad av artiklar om hur dömda brottslingar får mängder av kärleksbrev. Jag kan tänka mig att det var en känsla av "vad är det för fel på folk?". Och det kan man verkligen fråga sig. Dahlén blev intresserad av att ta reda på det. Den här boken innehåller bland annat hans möten med fem dömda mördare. Charles Manson är väl utan tvekan den största kändisen i gruppen, men övriga verkar också ha hållit en ganska hög profil. Dahlén möter också deras fans. Och erkänner att han själv blev ganska besatt av ämnet och av mördarna. Mycket snabbläst, men intressant. Det är ju intressant med mördare, men varför tycker vi det?

Boken tillägnas förresten de fem mördarnas offer. Liksom "From Hell", som jag läste precis innan "Monster" tillägnas Jack the Rippers offer. Offren glöms ju ofta bort annars. Deras berättelse tar ju slut i och med mordet. Det grävs kanske i deras förflutna efter något som kan ha varit orsak till att just de blev mördade, men de kan ju inte ta en aktiv del i "handlingen" längre. Det handlar alltid om mördaren, eller om utredaren, kanske de anhöriga. Kanske speciellt när det gäller vissa typer av mord. Flertalet av mördarna som porträtteras i "Monster" har ju egentligen inte haft någon personlig relation till sina offer. Offren råkade bara vara på fel plats vid fel tillfälle. Och då glöms de ju verkligen bort.

måndag 26 november 2012

From Hell


From Hell
av Alan Moore
Illustrerad av Eddie Campbell

Härligt med ett seriealbum som är så tjockt och tungt att man nästan måste sitta upp med nån sorts stöd för boken. Till exempel ett bord. Lite opraktiskt, men mycket att läsa! Och när det är så här bra så får det gärna vara mycket av det.

"From Hell" är Alan Moores stora verk om Jack the Ripper-morden. Han har valt att följa en teori som jag tror numera är avfärdad av de flesta (jag håller mig inte a jour med det senaste inom ripperologin), men det är inte så viktigt. Det här är ingen deckarhistoria. Vem Jack the Ripper var och varför han mördade fem kvinnor är egentligen inte det viktigaste. Men det blir en väldigt bra historia av det. Och ett tillfälle att berätta om tidsepoken, offrens liv och inte minst om myten Jack the Ripper. Det är ju något med just den här myten som gör att det här inte är några bortglömda händelser för över hundra år sedan. Olösta gåtor har ju förstås alltid en attraktion, men det måste finnas tusentals mord där man aldrig har fått fast någon mördare. Här nämns att morden bland annat kan ses som en sammanfattning av 1800-talet och ett förebådande av 1900-talet.

I den här versionen är det drottning Victorias läkare William Gull som antas vara mördaren. (Ingen spoiler - det är ju han som är på omslaget med kniv och blodig skjorta.) Det finns ett politiskt motiv, men Gull är ... inte helt normal och han har en del egna motiv, av den magiskt rituella sorten.

Det finns så många detaljer här. Allting från information om förhållandena för de fattigaste i Whitechapel till möten med en rad kända personer från den här tiden. Och också väldigt mycket om arkitektur. Det är viktigt. Det finns också en 30-40 sidor med fotnoter, som jag rekommenderar att man läser. Här får man reda på precis vad som är påhittat och vad som är baserat på vittnesuppgifter etc. Dessutom är de ofta ganska roliga mitt i fasorna.

söndag 25 november 2012

En smakebit på søndag (vecka 47)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Det är fortfarande böcker om mord som gäller. Fast den här veckan handlar det inte direkt om mord, men om en familj där en av medlemmarna, Gary Gilmore, begick två rånmord och avrättades. Naturligtvis påverkade det familjen. Men jag har inte läst så långt än. Det verkar som om våld och död redan genomsyrade familjen långt innan det här hände.

Avrättningen blev mycket uppmärksammad i USA och säkert i flera andra länder också. Jag vet att det är svårt att föreställa sig nu, men under en tioårsperiod utfördes INGA avrättningar i USA medan det utreddes om dödsstraffet verkligen var förenligt med konstitutionen. Den förste som avrättades efter att dödsstraffet återinförts var Gary Gilmore. Fallet blev uppmärksammat eftersom den dömde själv insisterade på att avrättningen skulle genomföras och till och med försökte begå självmord ett par gånger i fängelset.

Norman Mailer har skrivit en bok om fallet, "Bödelns sång". Den har jag inte läst, men den nämns i boken jag läser nu.

Journalisten Mikal Gilmore var yngst av de fyra bröderna Gilmore och den som har klarat sig bäst i livet. Men han kände sig tvungen att skriva den här boken för att förstå sin familjehistoria. Jag väljer ett citat ur prologen:

There is my brother Gaylen, who died young of old wounds, as his new bride sat at his side, holding his hand, watching the life pass from his sunken face. There is my brother Gary, who murdered innocent men in rage against the way life had robbed him of too much time and too much love, and who died when a volley of bullets tore his violent, tortured heart from his chest. There is my brother Frank, who turned increasingly quiet and distant with each new death, who was last seen walking down a road nearby the night-house of this dream, his hands rammed deep into his pockets, a look of uncomprehending pain seizing his face.
(Mikal Gilmore, "Shot In the Heart", s. ix)


fredag 23 november 2012

A Judgement In Stone


A Judgement In Stone
av Ruth Rendell

En lite udda deckare (eller thriller) där man får reda på vad som kommer hända (mord), offrens identitet, mördarens identitet och motivet redan från början. Eunice Parchman mördade familjen Coverdale för att hon inte kunde läsa eller skriva. Det kräver förstås en mer detaljerad förklaring och det får man.

Medelklassfamiljen Coverdale tror att de har hittat den perfekta hemhjälpen i Eunice Parchman. Hon är så duktig! Och så respektfull! Tillbakadragen visserligen, men är inte det precis vad de vill egentligen? De vill inte ha någon som lägger sig i familjens liv, de vill bara ha hjälp att klara av att sköta sitt stora, vackra hus och slippa flytta till något modernt och lättskött. Men Eunice har ljugit om både det ena och det andra när det gäller sin bakgrund. Hon har absolut inga betänkligheter inför att ljuga, för det finns en sak som har ljugit om i nästan hela sitt liv.

Spännande, trots att man ju egentligen vet vad som kommer att hända. Och det är väldigt intressant att läsa om hur en modern människa påverkas (enligt Rendell i alla fall) av att inte kunna läsa och skriva. Eunice står på ett sätt helt utanför samhället. Det finns vissa saker hon inte kan ta del av. Och hon har blivit expert på att ljuga, samtidigt som hon har väldigt svårt att förutse konsekvenserna av sitt handlande i ett längre perspektiv. Jag gillar boken, men inte lika mycket som första gången jag läste den, för minst femton år sedan. Det är en del saker som blir lite för mycket, till exempel den religiösa sekt som hennes väninna och medbrottsling Joan Smiths är medlem av. Det blir nästan en karikatyr av tokiga små samfund och jag hade föredragit om allt hade varit mera vardagligt. Men på det stora hela så är det en bra och spännande bok. Jag gillar det udda motivet till att begå mord.

torsdag 22 november 2012

In Cold Blood


In Cold Blood
av Truman Capote

Det här är ju en klassiker, så det känns bra att äntligen ha läst den. Det är också en riktigt bra bok. Man får väl antagligen kalla den dokumentärroman, precis som "Doktor Romand" som jag läste nyligen. "In Cold Blood" är baserad på intervjuer med folk som var inblandade i fallet och folk i den lilla stad där det hela utspelade sig, men jag antar att några detaljer måste vara påhittade. Samtal och sånt kan väl folk inte ha kommit ihåg exakt.

Boken handlar om ett mordfall i Kansas 1959, som väl borde ha fått en del publicitet. Men det verkar ändå som om Truman Capote intresserade sig för det efter att ha läst en väldigt kort notis om händelsen, så det kanske inte var så mycket om det i rikstäckande media ändå. Familjen Clutter - far, mor och två tonårsbarn (det fanns även två äldre döttrar, men de bodde inte hemma längre) - hittades bundna och ihjälskjutna. Varför? Det var en förmögen familj, men det var välkänt i området att de bara hade småsummor i kontanter hemma, eftersom Herb Clutter var en varm anhängare av checkar. Så vem kunde ha gjort något sånt här, och vilket var motivet?

Parallellt med beskrivningar av familjen Clutters sista dag i livet, och så småningom det lilla samhällets reaktioner på det oerhört brutala mordet och poliserna som har ganska lite att gå på i jakten på de skyldiga, får man också följa de båda mördarna. Läsaren vet redan från början vilka de är. Dick Hickock och Perry Smith. Två män i trettioårsåldern som redan hade begått en del mindre brott och som väl hade räknat med betydligt större utdelning när de planerade morden och stölderna på Clutters gård.

Det låter kanske lite sjukt, men man förstår mördarna. Inte så att man tycker att det var bra att de begick morden förstås, men att det är en tragedi för samtliga inblandade. Nu har jag ju läst många mordhistorier den här månaden och när det gäller de verkliga så får jag en känsla av att det där var väl onödigt. Jag ska inte avslöja mer om "In Cold Blood" (vill man veta mer är det lätt-googlat) men man får en förklaring som man väl får acceptera. Jag har mycket lättare att förstå det här än morden i "Doktor Romand". Jag pratar inte om motivet egentligen, utan helt enkelt att det blev som det blev. Men ändå, ett fruktansvärt onödigt brott.

onsdag 21 november 2012

Ett barns bok om mord


Ett barns bok om mord
av Chloe Hooper

Det här är en av böckerna jag läser med anledning av mitt mordtema den här månaden. Det är inte en deckare utan en roman, där flera personer är smått besatta av ett mord som begåtts några år tidigare.

Kate Byrne är nyutexaminerad lärare. Jag tror att det här är det första året hon jobbar. Hon tycker om barnen i sin klass, de är runt nio år, och att låta dem ha diskussioner, gärna om moralfrågor. Favoriteleven är den intelligente och excentriske Lucien. Han är inte från den lilla hålan på Tasmanien där det hela utspelar sig. Han och hans föräldrar bor bara där ett år, för att Luciens mamma, Veronica Marne, ska skriva en true crime-bok om ett mord som begicks där för ett antal år sedan. Boken har just kommit ut, men för Luciens skull vill hans pappa, Thomas, inte att de ska flytta mitt i skolåret. Men Thomas Marne har ytterligare ett skäl till att inte vilja flytta tillbaka än. Han och Kate har ett förhållande. Det får Kate att känna sig vuxen, och samtidigt framstår hon som allt annat än vuxen.

Några kapitel är skrivna som någon sorts vuxenversion av barnböcker, där olika tasmanska djur (t.ex. Kitty Koala och Valle Vombat) gör efterforskningar om mordet på Ellie Siddell. Jag tror att det här är något som Kate fantiserar ihop eller kanske skriver. Det är förstås det här mordet som Veronica Marne har skrivit en bok om, och Kate börjar tänka alldeles för mycket på det. Liknar inte Ellie Siddells situation hennes egen en del? Ellie Siddell var en ung och ganska barnslig kvinna som hade en affär med sin chef, och blev mördad av chefens fru (även om det inte är helt klarlagt). Och var inte Veronica väldigt förstående inför mörderskans motiv i sin bok?

Jag tycker att det här är en okej bok. Delarna kunde ha hängt ihop bättre. Och vad tillförde kapitlen om djuren till helheten? Kate är kanske en smula irriterande, men det har jag egentligen inget emot. Det jag tycker bäst om är nog skildringen av livet på Tasmanien. Att man lever vid världens ände. Att många är ättlingar till straffångar, som levde under extremt hårda förhållanden, och hur det nästan verkar som om en viss brutalitet gick i arv i flera generationer. Och djurlivet förstås, fast det är inte heller så upplyftande. Det är utrotade tasmanska tigrar, koalor med klamydia, skjutna vallabyer och mängder av överkörda djur (kapitlen med de talande djuren blir efter hand mycket mörka). Och så är det ju småstadsskvallret, eftersom det hela utspelar sig i en småstad. Det låter ju som en oerhört negativ bild av Tasmanien, men riktigt så illa är det inte. Folk verkar ju ändå vara trevliga och hjälpsamma för det mesta.

Värre blev det när jag googlade boken för att se om andra som har läst den inte heller riktigt kom överens med den (det verkar vara ganska blandat när det gäller den saken). Jag upptäckte att många hade hängt upp sig vid skolutflykten som Kates elever gör till det gamla fängelset Port Arthur, som numera är museum. Varför var nu det så negativt? Jo, det visade sig att Port Arthur är platsen för en förfärlig massaker 1996 när en man sköt ihjäl över 30 personer som besökte museet. "Ett barns bok om mord" kom ut sex år senare, men den nämner inte ett ord om massakern så den måste utspela sig tidigare. Känns ändå konstigt att välja att ha med den platsen i en roman om ett mord, när man vet att läsaren kommer tänka på en helt annan, verklig och mycket värre, händelse.

söndag 18 november 2012

En smakebit på søndag (vecka 46)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag fortsätter att läsa böcker om mord hela månaden. Idag, en deckare (eller är det mer thriller?) som jag har läst tidigare, även om det var många år sedan. Vad som ska få bli smakbit ur den här boken råder det absolut ingen tvekan om. Det kan inte bli annat än bokens allra första mening. Jag älskar att  offer, mördare och motiv avslöjas redan i första meningen. Boken blir minst lika spännande ändå. Visst vill man veta mer när man läser det här?

Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write.
(Ruth Rendell, "A Judgement in Stone", s. 7)


tisdag 13 november 2012

Doktor Romand


Doktor Romand
av Emmanuel Carrère

Ja, en doktor till. Bör man vara rädd när man går till vårdcentralen?

Emmanuel Carrères bok handlar om ett verkligt fall i början av 90-talet. Jean-Claude Romand finns på riktigt. Han dömdes till livstids fängelse, med möjligthet att friges efter minst 22 år. De där 22 åren har snart gått. Sedan vet jag inte om han anses farlig fortfarande eller vad man har för kriterier för en eventuell frigivning i Frankrike.

Han var aldrig doktor egentligen. Men han lyckades lura alla i sin omgivning i tjugo år. Det är svårt att förstå att ingen kom på honom tidigare. Det började med en ganska enkel lögn. Han var student och ljög för alla om att han hade klarat en tenta som han inte ens hade skrivit. Alltså kunde hans medicinstudier inte fortsätta. Men han gick ändå på föreläsningar, pluggade och låtsades sedan göra sin praktik och jobba som läkare. Under tiden gifte han sig också, fick två barn och bosatte sig med familjen i ett fint område nära gränsen till Schweiz. Han påstod att han hade ett toppjobb på WHO och mängder av inflytelserika vänner. I själva verket jobbade han inte alls. På något sätt lyckades han lura till sig tillräckligt med pengar för att upprätthålla sin och familjens livsstil.

När han till slut, efter många år, insåg att han snart skulle avslöjas, mördade han sin fru, barnen och sina gamla föräldrar. Han försökte också begå självmord, men det verkar ha varit ett ganska halvhjärtat försök.

Jag och Eleanore, som skrev om brittiska deckare här häromdagen, har diskuterat den här boken en del. Hon har inte läst den, men hon kände igen fallet väldigt väl när jag berättade om boken. Det visade sig att ett avsnitt av TV-serien Waking the Dead är baserad på fallet Romand. Vi funderade på hur man tänker om man tycker det är bättre att mörda hela sin familj än att de får reda på att man har ljugit i alla år. Visst, vi kan se att det kanske skulle ha blivit skilsmässa och att det hade varit jobbigt att familj och vänner hade blivit arga. Men hur kan man inte tycka att det är ännu värre att döda dem? Är det bara fegt och ynkligt, eller saknade han helt förutsättningar att värdera alternativen korrekt. Jag tycker att det känns som om Romand tror att den känslan han har för sig själv, alla är vi ju centrum i vårt eget liv, den har andra inte om sig själva utan om honom.

Jag blev också starkt påmind om en annan bok som jag läste nyligen, Gaute Heivolls "Før jeg brenner ned". Här har vi ännu en duktig pojke, duktigast på sin lilla lantliga skola, som ska "bli något" men som inte lyckas. För Romand blev följderna dock ännu mer extrema.

Genom hela boken får man läsa Carrères egna tankar kring bokprojektet och om sina möten med Romand. Det ger boken det där extra som den behöver, för att det inte ska bli för mycket sensationslust över den. "Doktor Romand" här är inte en enkel BOATS-bok utan en dokumentärroman av en seriös författare som har lagt ner många år på att försöka förstå mördaren. Som läsare är man hela tiden på gränsen till att förstå. Man förstår ju impulsen att ljuga och hur det kan bli fler och fler lögner (utbildningen och arbetet var långt ifrån det enda Romand ljög om), men den där sista gränsen - nej. Dessutom är jag lika förbluffad som juristerna under rättegången verkar ha varit över att lögnerna fungerade rent praktiskt så länge. Att ingen kom på något tidigare! Eller var det någon som gjorde det? Utan att avslöja alltför mycket så finns det en anledning till att det är fem kors och ett frågetecken på omslaget.

söndag 11 november 2012

En smakebit på søndag (vecka 45)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag håller fortfarande på och läser böcker på temat mord. Nu läser jag en roman om en ung lärare på Tasmanien. Hon har ett förhållande med pappan till en av sina små elever. Familjen bor bara tillfälligt på orten, eftersom älskarens fru har skrivit en bok om ett berömt mord i området. Jag har läst ungefär halva boken och är väl inte särskilt imponerad. Mest spännande är nog att det utspelar sig på Tasmanien. Men allt kan ju falla på plats i andra halvan av romanen, det vet jag inte än.

 Det var ingen överdrift att säga att många blev tagna på sängen när mrs Marnes roman om det i verkligheten begångna brottet utkom: "De döda kunde väl få vila i frid!" var den allmänna inställningen, eller mer exakt: "Nu har hon allt öppnat en riktig Pandoras ask!"
(Chloe Hooper, "Ett barns bok om mord", s. 47)

 

lördag 10 november 2012

Gästblogg: Brittiska deckare

Den här månaden har jag, som bekant kanske, mordtema i min läsning och i bloggen. Jag kommer väl att läsa ett par deckare, men mest andra böcker. Men inte kan man ha mordtema utan att skriva om deckare, så jag bad min kompis Eleanore att skriva ett gästblogginlägg. Eleanore älskar deckare, men de ska vara av den rätta sorten ...

(Bilden är för övrigt tagen en gång när jag och Eleanore var i Oxford.)


Det känns som att deckargenren förutom att lavinartat ha ökat i popularitet under flera år även sprängt sina tidigare traditionella gränser. Jag är långt ifrån expert på området men jag vet vad jag gillar. Och jag gillar deckare. Big time.

Det är den ultimata verklighetsflykten när livet känns knöligt och det ligger smulor på tillvarons skrynkliga lakan. Därför läser jag brittiska deckare. Att läsa svenska deckare är för mig som att äta ett nyttigt mellanmål när man istället kan frossa i scones med sylt, löjligt små smörgåsar och mjuka kakor med intressant topping.

På det brittiska tebordet finns något för alla smaker – från hårdkokt till tehuvemys. Gillar man hårda tag rekommenderas Val McDermid som skriver om den kvinnliga kommissarien Carol Jordan och profilern Tony Hill. I debutboken "Sjöjungfrun sjöng sin sång" (1996) får man sig magstarka skildringar till livs av hur vassa föremål används till annat än att breda scones med. Mycket spänning för pengarna men jag tycker profiler-kortet börjar kännas lite för välanvänt av deckarförfattare överlag.

Min absoluta favorit är den 92-åriga deckarmormorn P.D. James. Hennes karaktärer är välunderbyggda, researchen minst sagt grundlig och ploten genialisk. Vill man själv skriva deckare ska man inte läsa James – bättre än så här kan det inte bli. Att hon skrivit om den tillknäppte kommissarie Dalglish under fem decennier medför dock lite problem. Det tar honom exempelvis i realtid över 40 år att gifta om sig men detta löses elegant av att tidsmarkörer används sparsamt. Böckerna utspelas ofta på en begränsad plats och det är ploten snarare än Dalgliesh själv som står i centrum. Bland hennes bästa böcker finns "Det svarta tornet" (1975) som utspelar sig på ett sjukhem. Tanten är ”old school” och hon levererar. Den enda kritik jag har är att hennes människosyn är i mörkaste laget ochatt hon har en förkärlek för beskrivningar av dåliga barndomar.

En stor grupp deckarförfattare har flyttat fokus till kriminalarna själva och teamet de ingår i. Polisernas privatliv stöts och blöts och utgörs ofta av ett radarpar - Morse och Lewis (Colin Dexter), Lynley och Havers (Elizabeth George), Dalziel och Pascoe (Reginald Hill) m.fl. Klädsel kännetecknas av solkiga överrockar, dryckesvanor är öl och whisky snarare än te och favoritcivilstånd är ”gift med jobbet”. Även om jag kan tycka att Dalgliesh någon gång per decennium kunde släppa loss kan det bli lite för bra med figurer som den skotske kommissarie Rebus (Ian Rankin) som för det mesta ser ut som han legat ett par dygn under någons veranda. Här finns dock många godbitar bland faten. Colin Dexters ploter håller världsklass och utspelar sig i undersköna Oxford. Reginald Hill har ett språk som är så slagfärdigt att man glömmer den lilla detaljen att lik ligger draperade lite här och var. Ett uppfriskande tillskott är Simon Beckett som genom sin huvudperson, rättsantropologen David Hunter, uppfunnit en hybrid av CSI och Hem till gården. Hans "Skrivet i eld" (2007) rekommenderas.

Avslutningsvis kommer vi till bakverken på tevagnen och har vi tidigare frotterat oss med poliser som inte ens tar sig tid att gå på toa innan de fått sin mördare fast är vi nu i sällskap av poliser med en mer avslappnad attityd till sitt yrke. Den brittiska deckargenrens Victoria sponge är naturligtvis Agatha Christie. Hon har kritiserats för sina knapphändiga karaktärsbeskrivningar vilket gör att hennes böcker mer känns som pjäsmanus än litterär upplevelse. Hennes styrka ligger uteslutande i själva deckargåtan – planerandet och utförandet av mordet men även motivet bakom. Detta är något som senare författare inte alltid ror i land med. Boken med den kontroversiella titeln "Tio små negerpojkar" (1940) är i detta avseende fortfarande oöverträffad. Kan man räkna ut ”vem som gjorde det” och hur bör man inte räknas till vanliga dödliga. Christie tar dig på sängen helt enkelt.

Man kan inte prata britt-krim utan att nämna TV-serien Morden i Midsomer. Sin enorma publikframgång till trots älskar vi att poängtera hur tokig den är. Borde inte kommissariens mångsysslande fru behöva psykologhjälp efter att ha upptäckt så många mordoffer? Finns det ett befolkningsunderlag kvar i grevskapet att beskatta? Varför går poliserna hem och äter middag klockan fem så att mördaren i godan ro kan ta itu med nästa offer? Serien känns som en pastisch på svunna tiders deckare men där motivet är tunnare än plastfolie. Men vi vill ha bilden av ett England som vi vet inte finns och det är precis vad vi får. Alla vinner. Serien bygger på Caroline Grahams böcker om kommissarie Barnaby där den första, "Morden i Badgers Drift", översattes till svenska 2008. Hittills har fyra av sju böcker översatts och stör man sig på att TV-serien är lika trovärdig som en brittisk badrumsmatta är mögelfri kan man lugnt lita på Graham som håller hela vägen.

Avslutningsvis anser jag det empiriskt bevisat att dragiga hus, överkokta grönsaker och utanpåliggande rörledningar helt enkelt utgör den bästa jordmånen för den ultimata deckarupplevelsen. Så det så.

fredag 9 november 2012

Doktor Glas


Doktor Glas
av Hjalmar Söderberg

"Doktor Glas" passar ju perfekt in i mitt mordtema, med läkaren som funderar på om han ska mörda en av sina patienter. Kanske att han till och med bör mörda prästen? Som vanligt är det fängslande att ta del av doktorns tankar kring det här. Jag har läst boken ett par gånger tidigare och jag tyckte allra bäst om den första gången jag läste den förstås. Men den håller mycket väl för omläsningar.

tisdag 6 november 2012

On Murder


On Murder
av Thomas De Quincey

Thomas De Quinceys texter om mord som skön konst lär vara en av föregångarna till dagens deckare. De Quinceys texter ska bl. a. ha varit en inspirationskälla till Poes Auguste Dupin. Jag vet inte hur man skrev om mord tidigare. Det måste ju ha varit vanligt förekommande med mord i skönlitteraturen redan innan. Kanske man fokuserade mer på hur förkastligt det var? De Quinceys påhittade mordkonnässör anser visserligen också att mord är förkastligt rent moraliskt, men att det finns ett estetiskt värde. Ett bra mord ska gärna vara mystiskt, mördarens motiv och identitet okända, och offret oförvitligt. Offret får gärna vara ungt eller åtminstone en familjeförsörjare. Dessutom får det gärna finnas ledtrådar som är utmanade att pussla ihop. De Quincey (eller hans berättare) jämför mördaren med till exempel en författare. Båda skapar en scen för allmänheten att uppslukas av.

Oestetiska mord finns det gott om. Ett enkelt rånmord utan finess till exempel. Det är sällan man kommer över riktigt bra mord. Det är speciellt ett fall som De Quincey återkommer till hela tiden i de här texterna, som är skrivna under flera decennier. De så kallade Ratcliffe Highway-morden. I alla texterna i, kan man kalla det serien?, om mord som skön konst tas de upp som exempel på ett bra mordfall. P. D. James har förresten också skrivit en bok om fallet, "The Maul and the Pear Tree" (som jag inte har läst). Är det väldigt brittiskt att minnas alla spektakulära mordfall förresten? Alltså de "estetiska" morden. Läser man till exempel Agatha Christie förväntas man känna till Crippen och diverse giftmördare från 1800-talet. För att inte tala om Jack the Rippers berömmelse! Alla svenska mord jag kommer på är ganska nya och inte alls lika mytomspunna. Om man inte räknar politiska mord, som det på Gustaf III. Kanske Knutby, men det kan ju komma att glömmas bort så småningom.

För att återgå till Thomas De Quincey så innehåller den här boken förutom skildringar av Ratcliffe Highway-morden och flera humoristiska texter* om uppskattandet av estetiska mord även en kort text om en detalj i "Macbeth", som tydligen alltid fängslat De Quincey, en novell om en mordvåg i en tysk by (jag är dålig på genrer, men gotisk novell?) och lite annat. Skrivet för tidskrifter, och ibland opublicerade manuskript, mellan 1820- och 1850-talen (tror jag). På ett sätt känns det ganska modernt, med all sin ironi. Samtidigt hade det nog varit obegripligt utan alla fotnoter. Det enklaste sättet att hänga med i alla referenser hade varit att vara född omkring 1785. Men bara det hade inte räckt, man hade också varit tvungen att vara oerhört beläst och kunna grekiska och latin. Men med fotnoterna är det inga problem.



*De kallas faktiskt kåserier när jag läser om De Quincey på svenska. Kåserierna i t.ex. min lokaltidning brukar handla om helt andra saker. De Quincey är bättre. Mycket bättre.

måndag 5 november 2012

Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande


Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande
av Barbara Ehrenreich

"Gilla läget" börjar väldigt personligt med Barbara Ehrenreichs berättelse om hur hon fick diagnosen bröstcancer och hennes möte med den positivt tänkande kultur som man, åtminstone i USA, förväntas delta i. Det är rosa band och rosa nallar och aktiviteter och man talar i militäriska termer om hur man ska besegra cancern och och hur utvecklande det är att ha den här erfarenheten. Men det verkar inte finnas någon plats för att tala om det negativa med att ha en potentiellt dödlig sjukdom (det mesta, skulle jag tro) eller att stötta de som inte kommer överleva. Ehrenreich blev arg. Och började undersöka hur det här överdrivet positiva tänkandet yttrar sig och vilka konsekvenser det får.

Ehrenreich menar att man till exempel kan skylla finanskrisen på det positiva tänkandet och tar upp exempel på hur ekonomer som varnade för att en krasch skulle kunna inträffa stämplades som negativa och i vissa fall fick sparken. Och det finns fler risker med att tänka överdrivet positivt. Dessutom är det bekvämt för företag att de anställda "tänker positivt" i stället för att ställa krav på t.ex. anställningstrygghet.

Det handlar ju inte om att man inte ska få vara glad. Men lite realism sitter ju aldrig fel. Jag gillar ju att läsa om sånt här. Jag är skeptisk till alla dessa coacher och att man ska se det positiva i allt. En del saker är helt enkelt inte bra! Vi läste boken i min läsecirkel och det blev faktiskt ett par utbrott angående teman som man inte borde se positivt på. Vi är väl ett gäng neggon då. ;)

Varje kapitel i boken handlar om olika områden positivt tänkande. Det är det om cancer och det om finanskriser förstås, men också om bl. a. religion, hela industrin med coacher och föreläsare, hur det kan komma sig att positivt tänkande har fått så starkt fäste i USA. Ehrenreich är amerikan och det handlar om USA här. I Sverige är det väl inte riktigt lika illa. Än ... Men det är väl till exempel inte ovanligt att arbetsgivare hyr in föreläsare av den här sorten.

Alla kapitel är inte riktigt lika intressanta. Det vill säga, jag tröttnade lite under kapitlet om psykologi, men den som är intresserad av sånt skulle kanske tycka att det är det mest intressanta kapitlet. Egentligen skulle man nog kunna läsa ett kapitel i taget under en lite längre tid. Ehrenreich är väldigt arg, och hon är också rolig, men jag lyckades inte riktigt hålla intresset uppe ändå till slutet. Jag kanske borde läsa om hennes slutkläm senare.

.......................................................................

Jag kanske borde ha en etikett som heter typ Debatt eller Politiskt i stället för Facklitteratur till den här typen av böcker. Men det är jobbigt att hålla reda på för många etiketter. :)

söndag 4 november 2012

En smakebit på søndag (vecka 44)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

I november har jag hittat på ett lästema för mig själv. Mord. Jag ska bara läsa om mord. (Fast jag kommer också läsa den här månadens läsecirkelsbok, som inte innehåller några mord.) Inte nödvändigtvis deckare. Mest annat som handlar om mord. Men det bli säkert några deckare också. Och en kompis ska gästblogga om deckare, så håll ukik efter det. :)

Jag inleder mordmånaden med en samling texter av Thomas De Quincey. Jag vet inte så mycket om honom utöver vad jag har läst i introduktionen till den här boken. Han levde på 1800-talet, missbrukade opium och skrev artiklar, essäer och en del fiktion för tidningar. Mest kända verkar hans texter om sitt missbruk och de om morden som skön konst vara. "On Murder" är en samling med de mest kända texterna om mord. Här beskrivs mord utifrån sina estetiska egenskaper, och det finns en (påhittad) förening för konnässörer av riktigt bra mord. Mördare beskrivs som artister. Precis som andra konstnärer skapar de en scen. Sedan finns de olika kriterier för att bedöma om verket (mordet) är god konst eller inte.

Jo, De Quincey är ironisk, som man kanske märker på dagens smakbit. Här pratar den fiktive berättaren om hur folk missförstår hans intresse. En man som sökte arbete som hans tjänare trodde att en av hans uppgifter skulle vara att begå mord. Men det vill berättaren verkligen inte veta av.

For if once a man indulges himself in murder, very soon he comes to think little of robbing; and from robbing he comes next to drinking and Sabbath-breaking, and from that to incivility and procrastination. Once begin upon this downward path, you never know where you are to stop. Many a man has dated his ruin from some murder or other that perhaps he thought little of at the time.
(Thomas De Quincey, citat från "Second Paper On Murder Considered as One of the Fine Arts" ur samlingen "On Murder", s. 84)


lördag 3 november 2012

Stockholmskärlek


Stockholmskärlek
av Lena Kallenberg

"Stockholmskärlek" är fortsättningen på "Apelsinflickan". Det har gått relativt bra för Signe. Hon bor tillsammans med sin far och kan hjälpa till med försörjningen genom sitt arbete på ett bokbinderi. Eftersom hon är kvinna så får hon bara enkla uppgifter och får inte alls visa vad hon egentligen kan. Hennes arbetskamrat Elna tar med henne på bokbindarnas fackföreningsmöten, men där anser man att kvinnor inte borde jobba alls. De borde bara vara hemma och ta hand om barn och hushåll. Männen i fackföreningen måste tänka på en annan samhällsklass. För Signe och Elna är det en helt orimlig tanke. Elna försörjer till exempel ensam en sjuk sambo och tre barn.

Signe har en pojkvän. Han vill gifta sig med henne, men Signe är tveksam. Hur kommer deras liv bli om de gifter sig nu? De har dåligt betalt och osäkra anställningar. Det är typiskt Signe att tänka på konsekvenserna. Hennes far tycker också att hon borde gifta sig direkt. Det är ju så det ska vara.

Så inträffar flera saker som gör att Signe måste klara sig helt själv. Hon tänker på att det alltid har funnits någon som kan hjälpa henne med försörjningen (barnhemmet, väninnan Alice i "Apelsinflickan", fadern), och det har varit knapert nog även med den hjälpen.

Jag tror att det här egentligen är tänkt som en ungdomsbok. Jag är inte helt säker. Ungdomsböcker brukar väl oftast handla om angelägenheter som ungdomar har. Signe är visserligen ung, men det här med arbetsvillkor, löner och svårigheter att hitta jobb kan man ju vara intresserad av även om man är ung. Precis som i den förra boken är dessutom villkoren för sexualiteten ett viktigt tema. Det är 1880-tal. Det var inte bra att få ett barn utan att vara gift på den tiden. Signe vill inte riskera det. Inte konstigt att hennes pojkvän är på henne så om att gifta sig. Annars kan man ju göra som Elna, och vara gift "på stockholmska", alltså sambo. Det är ju tråkigt att barnen ska stå skrivna som oäktingar, men å andra sidan är Elna orolig för att ge upp sin frihet. Om hon gifter sig så skulle hennes man ha rätt till allt hon äger och att bestämma över henne. Och precis som i förra boken handlar det en del om regelverket kring prostitution och hur det påverkade enskilda kvinnor.

Hur det verkligen var i Stockholm på 1880-talet kan jag ju inte veta, men de här böckerna lyckas övertyga mig helt om att det var precis så här det var. Det är beskrivningar av hur Signe och hennes grannar lever, arbetsplatserna och fackföreningsmötena, och av konstnärskretsarna som Signe kommer i kontakt med genom vänner.

torsdag 1 november 2012

SUB och mord

SUB-räkningsdags! Och idag är det på exakt samma nivå som för en månad sedan - 1118 böcker. Jag tror inte det har hänt tidigare att jag har haft lika många böcker på gång två månader i rad.

I november blir det lästema. För att ... varför inte? Temat är mord. Det blir några deckare förstås, men mest böcker som inte är deckare men ändå handlar om mord. Dessutom kommer en kompis som älskar deckare men som inte har någon blogg att gästblogga.

Fast först måste jag ju blogga klart om förra månadens böcker ...

måndag 29 oktober 2012

Før jeg brenner ned


Før jeg brenner ned
av Gaute Heivoll

Samma år som Gaute Heivoll föddes härjade en pyroman i hans hemtrakter. Samma dag som han döptes brann flera hus. Det är en liten bygd där alla känner alla. Plötsligt är man förstasidesstoff, och alla går och oroar sig för vad som ska brinna härnäst. Man vakar och håller vakt. Så åker pyromanen fast och alla blir bestörta. För alla känner ju alla, och vem kunde tro att det var han? Läsaren vet redan vem det är. Det är ingen spänningsroman. I stället handlar det om pyromanens uppväxt, och om Heivolls egen uppväxt. Det finns många likheter mellan dem. Ordentliga pojkar, duktiga i skolan, från samma ort. De är sina föräldrars enda barn och får uppmärksamhet, beröm och kärlek. Men så händer som något som gör att alla förhoppningar kommer på skam. Det gick inte så lätt för dem i alla fall. Men bara en av dem blev pyroman. Varför gick det så illa för just honom?

I något som först kändes som ett sidospår, men sedan mer och mer kändes som en del av ett tema, får vi också berättelsen om några andra pojkar från bygden. Och om föräldrarna, som hade hoppats så mycket på sina söner. Alla föräldrarna tycker ju att just deras son är något alldeles speciellt. Det låter riktigt deprimerande när jag skriver om det. och det är sorgligt. Men det är välskrivet.

"Før jeg brenner ned" har blivit så väldigt hyllad i hemlandet. En anställd i bokhandeln blev alldeles lyriskt när jag lämnade fram den i kassan. Jag tänkte att här kommer man bli golvad! Men det blev jag inte. Inte på det sättet. I stället tror jag att det är en sådan bok som man inte glömmer.

För den som föredrar att läsa på svenska så finns boken översatt: "Innan jag brinner".

söndag 28 oktober 2012

En smakebit på søndag (vecka 43)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag månadens läsecirkelsbok, som är "Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich. Mycket intressant hittills. Ehrenreich undersöker hur "positivt tänkande" har kommit att bli så stort i USA (det kanske är det i andra länder också, men här handlar det om just USA) och vad skadeverkningarna blir när alla är okritiskt positiva.

Ehrenreichs intresse för ämnet började när hon drabbades av bröstcancer och fick höra saker som att hon borde se cancern som en "gåva". Och att det gällde att tänka positivt om man ville bli frisk och det finns ingen plats för något annat.

Till och med ordet "offer" är otillåtet och gör att det inte finns något substantiv för att beskriva en kvinna med bröstcancer. [...] När behandlingen är avslutad uppnår man status som "överlevande". Det var så kvinnorna i min lokala stödgrupp presenterade sig på A.A.-manér när vi samlades för att berätta krigshistorier för varandra och glädja oss åt vår "överlevnad": "Hej, jag heter Kathy och jag är överlevare på tredje året." Min stödgrupp var säkert stödjande nog, men en del kvinnor har rapporterat om att de uteslutits ur sina stödgrupper när cancern lett till metastaser och det stod klart att de aldrig skulle uppnå graden "överlevande".
(Barbara Ehrenreich, "Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande", s. 32)


lördag 27 oktober 2012

Tea Party


Tea Party
av Nancy Peña

Snygg 1800-talsfantasi och en fortsättning på "Katten och kimonon". Den här gången handlar det om en tävling. Två rika män, en nyrik och en med gamla pengar, tävlar med hjälp av sina kulinariska rådgivare om vem som kan få tag i det bästa teet. Förutom tävlingen och te handlar det om märkliga, märkliga drömmar och den där kimonon. Och vi träffar Sherlock Holmes igen.

onsdag 24 oktober 2012

Två barnböcker om oväder

När vi regnade inne
När hönsen blåste bort
av Hans Peterson
Illustrerade av Ilon Wikland

För ett tag sedan läste jag om "När vi snöade inne" och nu har jag även läst de andra två böckerna i serien om den småländske pojken Tiimo, som råkar ut för olika sorters oväder i varje bok. Den första boken, om ett rejält snöoväder, är den som jag tycker är bäst. "När vi regnade inne" är också ganska underhållande, men inte lika spännande. Tiimo och hans kompis Rune är ensamma hemma på den lilla gården när det börjar regna riktigt rejält. Grisen rymmer och det blir översvämning i trädgården, men det är liksom aldrig värre än att de kan ta en mysig fikapaus.

"När hönsen blåste bort" vet jag inte om jag har läst tidigare. Det kan vara så att jag inte förstod att den ingick isamma serie när jag var liten, eller att bokbussen helt enkelt inte hade den. Rune är som vanligt på besök när det bliroväder, den här gången en storm. Men det är inte riktigt Gudrun-magnitud på det, och det enda som händer är egentligen att sängkläderna som hängde på vädring blåser ner. Och att hönsen blåser iväg en bit, så att det blir problem att samla in dem. Inte lika spännande eller rolig som de två tidigare böckerna.

Trevlig nostalgitripp.

Om det var krig i Norden


Om det var krig i Norden
av Janne Teller
Illustrerad av Helle Vibeke Jensen

Det som gjorde att jag la märke till den här boken på biblioteket är att den ser ut som ett pass. Samma storlek och form, och överhuvudtaget en pass-liknande design.

Jag vet inte riktigt vilka kriterier som ska uppfyllas för att en text ska vara en essä, men Janne Teller kallar det här för en essä i sitt efterord, så då är det väl det. Hon ber läsaren tänka sig att det är krig i Sverige, EU har kollapsat och Stockholm är sönderbombat. Till slut lyckar läsaren och dess familj få tillfälligt uppehållstillstånd i Egypten, men där ser man med misstänksamhet på de nordiska flyktingarna. Ganska intressant. Jag kommer ihåg att vi gjorde en övning i den här stilen på mellanstadiet och att en i min klass började gråta och gick ut.¨Så idén är väl inte ny, men det är väl utfört. Mycket fokus på hur man blir mottagen i värdlandet och att leva med minnen av kriget och oron för de som blev kvar.

Jag gillar illustrationerna. De passar fint till texten och får också bre ut sig över hela uppslag utan text.

Tydligen anpassas texten något i varje översättning för att passa till olika länder. Det är t.ex. därför huvudpersonen är från Stockholm i den svenska översättningen.

tisdag 23 oktober 2012

Torka aldrig tårar utan handskar

Redan slut på TV-serien ... Jag tyckte mycket om den och kommer säkert se flera av skådespelarna framför mig när jag läser de kommande böckerna. Men allt gick så snabbt! Jag ser fram emot att få den fördjupade bilden av avsnitt 2 och 3 i bok 2 och 3.

Våren 2013 kommer nästa bok. När då på våren?

Senare: Nästa bok verkar komma ut 2 januari. Tidigt och bra. :)

Onda stenar


Onda stenar
av Milena Agus

Ett barnbarn berättar om sin originella sardiska farmors liv. Man får reda på mer och mer om hemligheterna i farmoderns liv och om hennes komplicerade ungdom, hennes make, hennes livs kärlek, den fantastiske sonen. Intressant med Sardinien (boken utspelar sig både där och på det italienska fastlandet) och roligt att läsa fraser på det sardiska språket. En fin liten kortroman.

måndag 22 oktober 2012

The Brontës Went to Woolworths


The Brontës Went to Woolworths
av Rachel Ferguson

Hur ska jag egentligen beskriva den här romanen? Den är lite udda. Större delen av den får man nog kalla komedi. Deirdre Carne berättar rappt och underhållande om sin familjs och deras vänners liv. Familjen består av Mrs. Carne, två vuxna döttrar, Deirdre och Katrine, och så den yngsta dottern, elvaåriga Sheil. Det är omkring 1930 (boken kom ut 1931) och även om de själva hatar uttrycket så får man nog kalla Deirdre och Katrine för "moderna flickor". Deirdre är reporter och Katrine går på teaterskola. Deras något bohemiska mor tycker att det är roligt med alla skådespelare och annat löst folk av fel klass som kommer på besök. Men viktigast för familjen Carne är den enorma mängd låtsaskompisar som de har utvecklat under åren. Karaktärerna kan vara baserade på familjens hund, en gammal docka som för länge sedan gått förlorad eller en verklig person som de av någon anledning har fastnat för.

De har till exempel en mångårig vänskap med domare Toddington, som de fick syn på när Mrs. Carne kallades till jurytjänst. De har lyckats ta reda på en hel del fakta om "Toddy", som de kallar honom, och från det har de utarbetat en personlighet till honom, hans fru och hans medarbetare och tjänstefolk. Toddy besöker dem ofta och ringer dem ännu oftare, men det närmaste de har kommit den verklige domare Toddington är att de ofta går förbi hans hus. Tills Deirdre genom sitt jobb får tillfälle att träffa lady Toddington, vill säga. Kommer Deirdre göra bort sig genom att försäga sig angående den påhittade vänskapen? Och hur besviken kommer familjen Carne bli om paret Toddington inte lever upp till deras påhitt?

Men så blir det helt plötsligt en spökhistoria. Och vissa kapitel berättas inte av Deirdre, utan skildrar t.ex. den förfärliga tillvaron som guvernant åt Sheil. Guvernanten ska ju vara nästan som en i familjen, men familjen Carne släpper inte in vem som helst i sin krets. Fantasivärlden måste vaktas!

Någonstans i det här kommer man också att begripa bokens titel.

Jag gillar boken, men den är ett märkligt hopkok. Jag kan mycket väl tänka mig att många kanske tycker om boken tills den helt plötsligt verkar byta handling. Jag tycker ändå att det blir en helhet av det, även om den är konstig.

söndag 21 oktober 2012

Lika för lika på Göteborgs stadsteater

I fredags var jag och min kompis Karin på Göteborgs stadsteater och såg Shakespeares Lika för lika. Jag har ju läst en del av Shakespeares pjäser, men inte den här, så jag visste inte alls vad som skulle hända. Kanske har jag läst någon Kalle Anka-version (åh, jag är så finkulturell så), men i så fall måste den ha varit rejält omskriven eftersom man inte brukar prata så här mycket om sex i Kalle Anka.

Hertigen av Wien reser bort och utnämner sin medhjälpare Angelo till sin ställföreträdare. Samtidigt vill man också se till att lagarna i Wien efterföljs bättre än vad de har gjorts den sista tiden, och brottslingar ska därför dömas strängare hädanefter. Angelo är perfekt för det uppdraget, sträng och omutlig som han är. Sedan visar det sig att han inte lyckas leva upp till sina höga ideal själv.

Claudio och Julia är gifta, men har inte riktigt följt alla regler kring det hela. Tydligen var det dyrt med lysning. Nu väntar Julia barn, och om man ska tolka lagen väldigt strängt (och det ska man ju nu) så har hon och Claudio brutit mot lagen och begått otukt. Claudio döms till döden. Hans syster Isabella, som snart ska gå i kloster, går till Angelo för att be för Claudios liv. Och Angelo kanske kan tänka sig att benåda Claudio - i utbyte mot Isabellas oskuld. Men Isabella vill helst inte gå emot sina principer.

Vad ingen vet (konstigt nog) är att hertigen inte alls har lämnat Wien. I stället går han förklädd till munk omkring i staden och observerar vad som händer, och framför allt vad Angelo gör. Är inte det väldigt Tusen och en natt? Konstigt att det aldrig är någon som känner igen alla dessa förklädda ledare. Alltså, jag hade ju säkert gått på det eftersom jag är så dålig på att känna igen folk, men jag har förstått att de flesta inte har det problemet. Men man accepterar sånt här i Shakespearepjäser.

I den här uppsättningen känns det som att pjäsen inte utspelas i någon bestämd tid. Scendekoren är i stort sett ett tomt rum (med text på väggar och golv visserligen) och kläderna är moderna, utom de mer tidlösa munk- och nunnedräkterna, men det är ju inte nutid heller (dödsstraff för otukt i Wien? hemgifter?). De tio pojkarna från Göteborgs gosskör som medverkar bär däremot kläder i 1500-1600-talsstil. De sjunger också sånger som låter som om de är från den tiden. När de kommer in påminns man om att pjäsen är 400 år gammal.

Karin har också bloggat om teaterbesöket.

En smakebit på søndag (vecka 42)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Den här helgen läser jag en hyllad norsk roman. Den finns tydligen översatt till svenska ("Innan jag brinner"), men den har väl inte blivit så omtalad här?

Gaute Heivoll berättar i romanen om sin hembygd (så vitt jag förstår har allt hänt och alla människor i boken fanns på riktigt) och särskilt om händelserna 1978, samma år som författaren föddes, när en pyroman härjade i området.
Helt fra jeg var liten har jeg hørt historien om brannene. I begynnelsen var det foreldrene mine som fortalte, men først da jeg ble eldre og hørte den av andre, gikk det opp for meg at alt faktisk var sant.
(Gaute Heivoll, "Før jeg brenner ned", s. 22)