Bøddelens kvinne

Bøddelens kvinne
av May Grethe Lerum

Det är tur att jag inte bor i Norge, för då hade jag väl inte läst annat än sådana här långa bokserier, som de verkar vara experter på. I Sverige finns väl Sagan om Isfolket och annat av Margit Sandemo, Raija och några andra av Bente Pedersens bokserier, Anne-Lise Boges Malin på Granlunda (Arvesynd på originalspråket) och en handfull andra serier. I Norge ser det helt annorlunda ut. På Tones bokside räknas 60 olika serier upp, och det är bara sådana som Tone har läst åtminstone en bok i. Det finns fler. Jag är väldigt fascinerad av detta, och vill gärna läsa. Men det är svårt att veta vad som egentligen är läsvärt. (Alla är ju ren underhållningslitteratur, men vissa kan ju vara bättre för det.)

"Bøddelens kvinne" är första delen i det som kallas för 90-talets stora bokserie, nämligen Livets døtre. (80-talets stora serie var Sagan om Isfolket, med Raija som tvåa antar jag, och jag skulle tro att Arvesynd var 2000-talets.) Jag har hört både bra och dåligt om den, och har haft lust att läsa den själv ganska länge. Nu verkar jag ha tajmat in mitt antikvariatsinköp (genom ombud) precis när den ska komma ut på nytt i Norge (den har varit slutsåld ett tag) och dessutom ska lanseras i Sverige. Lustigt sammanträffande.

Boken utspelar sig i en norsk kustbygd i mitten av 1600-talet. Uppe på en otillgänglig klippa ligger den lilla gården Bergaheim, som bebos av en gammal man. Han bor ensam efter att sonen, sonhustrun och de båda barnbarnen dött. När asfåglarna börjar flockas över klippan förstår folk att mannen är död. Men till sin stora förvåning hittar de också en levande människa uppe på gården. Mannens sondotter Liv hade visst inte förolyckats alls. Hon är nu omkring tolv år, och ska föda sin farfars barn. (Eländes elände är ganska populärt i den här genren.)

Liv får bo på en gård som drivs av snälla människor. Det visar sig att hon besitter stora kunskaper om läkeväxter, som hennes mor lärt henne om. Men när hon väl har funnit sig till rätta dyker ett hot upp. Prästen har fått någon sorts uppenbarelse om att han borde adoptera Livs ofödda barn. Det vore väl bäst både för Liv, som skulle kunna gå vidare, och för barnet, som annars går ett osäkert liv till mötes. Men Liv vill behålla sitt barn, och eftersom man inte kan sätta sig upp mot prästen så måste hon fly.

Mycket drama med andra ord. Spännande, men en del saker i Livs beteende kändes inte helt trovärdiga för en tolvåring som har levt mycket isolerad i flera år. Den som har läst boken kan kanske förstå vad jag är lite tveksam inför. Jag kommer i alla fall att läsa några böcker till, innan jag bestämmer mig för om jag eventuellt ska lägga ner eller om jag ska läsa ända till slutet.

Om jag ska jämföra stilen på den här boken med någon annan författare i samma genre så får det bli Bente Pedersen. Mycket elände i Raija också. ;-)