Konsten att vara otrogen på Facebook

Konsten att vara otrogen på Facebook
av Gunilla Bergensten

Jag gissar att det är ordet "Facebook" som får de flesta att titta närmare på den här boken. Okej, kanske ordet "otrogen", men säkert inte i lika stor utsträckning. För min del är det så klart det att en av orsakerna till huvudpersonen Toves otrohet är att hon och hennes man Fredrik, egentligen mot Toves vilja, har flyttat till tråkiga Varberg. Alltså min gamla hemstad, där jag även jobbar (fast jag jobbar inte ens inne i stan, utan långt utanför).

Jag köpte pocketen ganska billigt i Ullared, som ligger i Falkenbergs kommun, grannkommun till Varbergs kommun. Jag och en kompis (i Varberg) hittade på skoj på ett scenario där hela Falkenbergs kultur & fritidsbudget gick åt till att subventionera boken, för att den skulle ge Varberg dåligt rykte och få folk att åka till Falkenberg i stället. Vi tyckte att det hela kändes mycket trovärdigt. :-D

Orsakerna till att flytta från Göteborg till Varberg var dels att Tove behövde dra ner på arbetstakten efter ett par incidenter, dels att det skulle vara en bättre stad att ha barn i. Men det blir ju inga barn. Det är inte ens roligt att försöka längre, bara en deprimerande måste. Och Tove saknar Göteborg, sitt jobb på reklambyrån (numera är hon frilans och jobbar mycket på samma byrå, men det är inte samma sak) och kompisarna. Tur att Facebook finns, så att man fortfarande kan vara med i gänget och inte missar för mycket av snacket.

Men det finns annat på Facebook också. Gamla pojkvänner till exempel. Han som Tove alltid ville ha, men som valde en annan. Men det är väl inte så farligt att ha kontakt med honom på Facebook bara? Eller att passa på att träffa honom när man ändå är på jobbresa till hans hemstad? Det kan väl knappast räknas som otrohet?

Helt okej bok. Först tyckte jag inte att den var så intressant, men det blev bättre. Jag hade hela tiden svårt att hålla reda på alla kompisar och kolleger, men de små statusraderna med kommentarer som inledde varje kapitel underlättade faktiskt något och var dessutom ofta roliga.

Sayonara September 2

Sayonara September 2
av Åsa Ekström

Janne försöker ta reda på vad som ligger bakom Alex period av depression och samtalen hon verkar föra med en person som inte är där. Alex har gjort en serie där man kan ana lite av vad som kan ha hänt, men hon vill inte prata om det. Men så får hon besök av en kompis från hemstaden. Janne antar att kompisen vet mer om vad som har hänt Alex. Men han vill kanske inte heller prata om det.

Dessutom, hela klassen på serietecknarskolan ska göra varsin 24-hour comic!

Jag gillar den här serien och dess blandning av allvar och humor. En del till ska det bli. Synd att man säkert måste vänta ganska länge på den.

- Sayonara September 1

Temamånad

Det var länge sedan jag hade något slags lästema. Deckare i maj kanske? Jag har alltid massor av deckare liggande som det aldrig blir av att läsa. Fast jag känner mig faktiskt lite sugen på att läsa deckare. Så får det bli! Om jag inte hinner ändra mig förstås ...

Neon Genesis Evangelion Volume Twelve

Neon Genesis Evangelion Volume Twelve
av Yoshiyuki Sadamoto (originalkoncept av GAINAX, khara)

Hela den här volymen handlar om en stor strid. Kanske är det hela mänsklighetens överlevnad som står på spel? Men det är ju inte bara 180 sidor stridsscener. Självklart inte. Det handlar mest om tvivel, självuppoffring och en komplicerad far-son-relation.

Tidigare delar i serien:
- Neon Genesis Evangelion del 1 - Apostlarna anfaller
- Neon Genesis Evangelion del 2 - Pojken och kniven
- Neon Genesis Evangelion del 3 - Ett vit ärr
- Neon Genesis Evangelion del 4 - Asuka anländer (Omläsning av del 1-4)
- Neon Genesis Evangelion del 5 - Gravkors
- Neon Genesis Evangelion del 6 - Fjärde barnet
- Neon Genesis Evangelion del 7 - En mans strid (Omläsning av del 5-7)
- Neon Genesis Evangelion del 8 - Moder
- Neon Genesis Evangelion del 9 - Femte barnet
- Neon Genesis Evangelion del 10 - Tårar (Omläsning av del 8-10)
- Neon Genesis Evangelion Volume Eleven

Ten Sorry Tales

Ten Sorry Tales
av Mick Jackson

Och vem är Mick Jackson? Det vet jag inte. Jag har till och med svårt att komma ihåg hans namn. Men han har skrivit den här boken, som jag råkade hitta på ett bibliotek. Kanske en ny favoritförfattare? Jag vet inte riktigt, får se hur hans andra böcker är, men den här gillade jag verkligen. Det är tio noveller, som ofta har någon lite hemsk eller kuslig atmosfär. Och de är roliga, fast inte på ett helt okomplicerat sätt. De är inte särskilt realistiska, på ett sätt som jag tycker borde vara enkelt att jämföra med någon annan författare. Det är som att ett annat namn flyter omkring precis utanför mitt medvetande, och det är den perfekta författaren att jämföra Mick Jackson med. Men man kanske gillar Lemony Snicket, eller Neil Gaiman, eller Roald Dahl, eller Marie Hermanson. Och då kan det mycket väl hända att man också uppskattar "Ten Sorry Tales".

Scenens barn

Scenens barn
av Rumer Godden

"Scenens barn" är en gammal favoritbok från när jag var i tolvårsåldern. Man vet ju inte vad man kommer att tycka när man läser om en bok efter så lång tid. Kanske var den inte alls bra. Men "Scenens barn" håller ändå måttet. Den känns annorlunda än de nyskrivna ungdomsböcker som jag läser ibland. De har ofta mer inre handling och utspelar sig under en kortare tid, medan "Scenens barn" spänner över omkring femton år och handlar om barn och ungdomar som egentligen är osannolikt framgångsrika, även om det är en realistisk berättelse. Kanske är det för att boken är tänkt för yngre läsare, eller kanske för att den skrevs för nästan trettio år sedan. Det är lite som en hästbok eller nåt sånt, fast här handlar det om balett i stället.

Mrs. Penny är överlycklig när hennes femte barn är en flicka. Äntligen! Hon har alltid önskat sig en dotter, en liten ballerina som kan förverkliga hennes egna balettdrömmar. Mrs. Penny var nog en ganska duktig dansare när hon var ung, men inte alls på den nivå som hon drömmer om att lilla Crystal ska nå. Balettlektioner från tidig ålder är en självklarhet. Och Crystal är både intresserad och duktig. Men mrs. Penny är den värsta sortens idrottsförälder, som tvingar den stackars timida lärarinnan att låta Crystal gå vidare med nya saker innan hon har lärt sig grunderna. Och mammorna till de andra flickorna i gruppen är inte mycket bättre. Utom Ruth Sherrins mamma. Ruth är den enda av flickorna som inte börjar med tåspetsskor i sex-sjuårsåldern, för det anser mrs. Sherrin är skadligt för fötterna. Och, får man veta, det är det också. Det här är något jag minns väldigt starkt från när jag läste boken som barn. Crystal och Ruth är för övrigt bittra fiender. Lite annorlunda är att det är Ruth som är "den snälla" av de två, medan Crystal, som ju är en av huvudpersonerna, faktiskt är ganska osympatisk.

Det finns ett sjätte barn i familjen Penny också. Mrs. Penny var helt ointresserad av att få fler barn efter att hon fått sin dotter, men nu blev det så i alla fall. Och så blev det ännu en pojke till råga på allt. Ingen har riktigt tid med lille Doone. När han är riktigt liten är det ofta en anställd i faderns livsmedelsbutik som tar hand om honom, men när mannen får sluta i affären så har man ofta ingenstans att göra av Doone när föräldrarna jobbar i butiken och bröderna är upptagna på sitt håll. Så Doone får följa med på Crystals balettlektioner och titta på. Och han älskar det. Helst skulle han vilja ta balettlektioner själv, men han är ju pojke och i familjen Penny är inte balett något som pojkar ägnar sig åt.

Ja, och så får man följa Crystal, Doone och i viss mån Ruth Sherrin fram tills mitten av tonåren, SPOILER, markera om du vill veta, när alla tre är lovande unga dansare på en prestigefylld balettakademi. Det är en framgångssaga, som idrottsböcker för ungdomar så ofta är. Idrott är väl inte rätt ord när det handlar om balett, men träningen skulle ju nästan lika gärna vara för någon krävande sport. Det är ju typiskt för ungdomsböcker att det alltid visar sig att huvudpersonen hade en otrolig talang för vad den nu håller på med. I verkligheten skulle man säkert kunna lägga minst lika energi på att lära sig något, att man blir en av de bästa i landet är ändå mycket osannolikt. Men "Scenens barn" är ändå inte helt förutsägbar. Det finns tillfällen då huvudpersonernas liv skulle ha kunnat ta en annan riktning än de slutligen gör.

90-talet.se - Eller vem fan komponerade modemljudet?

90-talet.se - Eller vem fan komponerade modemljudet?
av Christian Albinsson, Fredrik Söder och Niclas Wikström

En nostalgisk bok om 90-talet lät ju roligt. Men de här tre killarnas 90-tal var inte samma som mitt. De är några år yngre än mig, kanske fyra, och boken inleds med att de berättar att inte inte minns Berlinmurens fall. Jag kommer ju inte bara ihåg murens fall, utan också när den bara fanns där och det inte var snack om att riva den. De där fyra åren gör verkligen skillnad!

Författarna beskriver i stället fotbolls-VM 1994 som ett av sina starkaste minnen från 90-talet. Jag kommer ihåg att det var fotbolls-VM, mest för att det brukar det ju vara med jämna mellanrum. Tydligen gick det bra för Sverige det här året, men jag tror att jag var på språkresa i England då och missade väl det mesta av den glädjeyra som det måste ha varit i Sverige. Sport är över huvud taget inte ett av mina största intressen. Däremot lyssnade jag mycket på musik på den här tiden, men musiken har de nästan helt hoppat över i den här boken. Visserligen med en rolig motivering till varför. En av de smartaste grejerna i boken nästan.

Nostalgi måste vara så exakt och varierar säkert väldigt mycket från person till person. Det är några grejer här som jag känner igen och kan känna mig nostalgisk över, men det mesta är sånt som jag inte brydde mig om när det begav sig. Jag har till exempel aldrig sett ett helt avsnitt av Expedition: Robinson, för det lät som tråk-TV.

Men jag fick i stället lära mig nya saker om 90-talet. Exakt vad som hände när Gert Fylking anordnade SM i lavemang till exempel.

Man ska nog vara ett par år yngre (boken är ju uttryckligen till för 80-talister, inte för oss 70-talister) eller varit mer intresserad av sport och dokusåpor för att riktigt uppskatta den här bokens nostalgiska poänger. Däremot är den fortfarande ganska kul, även om man inte känner sig så nostalgisk inför just de här sakerna.

Alberte og Jakob

Alberte og Jakob
av Cora Sandel

Det är roligt med vilka böcker man får läsa i läsecirkeln. Ibland blir det något som man knappt hört talas om och inte skulle ha läst annars och ibland, som med "Alberte og Jakob", så blir det äntligen av att läsa en bok som man har tänkt läsa länge.

Varje månad föreslår någon några böcker som på något sätt har ett gemensamt tema. Den här gången var temat "mörker". Alberte bor i en stad långt norrut i Norge (det lär vara Tromsö) där solen inte ens skymtas under stora delar av året. Det är mörkt, kallt och instängt. Alberte är dotter i en medelklassfamilj som kommit på obestånd. Hon tassar försiktigt runt föräldrarna, för man vet aldrig vilket humör de är på och om någon av dem kommer få ett utbrott. Ofta är det förstås hennes lillebror Jakob som är orsaken. Han är inte alls lika foglig som Alberte. Men så är han ju också mycket friare, och kan röra sig utanför hemmet på ett helt annat sätt. Alberte tar raska promenader och går på visiter, men för det mesta förväntas hon vara hemma och hjälpa till i hushållet. Tidigare gick hon i skolan, men så hade man bara råd att låta ett av barnen fortsätta och det fick ju naturligtvis bli sonen, trots att han helt saknar fallenhet och intresse för studierna. Båda längtar bort från hemmet och staden, men det är bara Jakob som kan göra något åt saken. Alberte kan bara gå och vänta och hoppas att något ska hända. Det måste det helt enkelt. Hon står inte ut hur länge som helst.

Som förväntat är "Alberte og Jakob" en mycket bra bok. Den utspelar sig ju för omkring hundra år sedan (boken är skriven 1926, men verkar utspela sig tidigare) och samhället ser ju förstås väldigt annorlunda nu. Men även nu har man fördelar om man, som alla de andra unga kvinnorna men inte Alberte, är utrustad med skönhet, talang eller frimodighet. Och en familj kan fortfarande fungera på samma hemska sätt som Albertes, även det numera är enklare att upplösa den i så fall.

Lotta går till sjöss

Lotta går till sjöss
av Merri Vik

Den här gången är det båttema i boken. Fast egentligen handlar det mest om andra saker. I alla fall kommer Lotta på att hon och Giggi verkligen borde gå en navigationskurs. Det har Lottas bror Knatt gjort, och bland annat lärt sig något så praktiskt som knopar. Lockige Fridolf blir också intresserad av kursen, och naturligtvis lyckas han, Lotta och Giggi bli inlåsta. Och så är stjärnreportern Svarten framme med sin kamera ... (För att vara stjärnreporter gör han förresten påfallande ofta jobb som borde hamna på familjesidorna och liknande.) Svarten är också framme när Lotta och Giggi ska gå på seglarkurs på västkusten. Så ivrig är han alltså att få en bild på hur Lotta trillar i sjön. Han blir ju inte besviken på den punkten förstås ...

Det här är också boken som jag läste nån text om en gång, nåt med "inget sex för Lotta". Lotta och Paul (Lottas pojkvän) lånar en båt, ramlar i vattnet och räddar sig i land på en ö där det bara finns en tom sommarstuga. Där de naturligtvis ägnar sig åt att försöka få tag på nåt ätbart och något torrt att ha på sig, att hissa upp någon form av signal och att sova på extremt åtskilda platser. Var man tvungen att göra det i ungdomsböcker 1972? Men det kanske var olika på olika förlag. B. Wahlströms låg kanske inte i framkant där. Dessutom så får man ju tänka på att även om Lotta bör fylla arton i den här boken (men hennes födelsedagar är aldrig med) så var ju läsarna kanske i tolvårsåldern.

Men det här är också boken där Lotta vikarierar som brevbärare och utarbetar sin teori om hur en brevlådas utseende avspeglar ägarens personlighet. Och så råkar hon sno en hund. Annat av intresse är att Giggi nu helt verkar ha givit upp Oscar. I den här boken träffar hon en annan kille, som verkar mycket bättre. I de senaste böckerna har ju Oscar inte framstått som överdrivet sympatisk direkt. Han vill ha en tjej som inte är så smart. Inget för Giggi.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"

Kare Kano Vol. 5 & 6

Kare Kano Vol. 5 & 6
av Masami Tsuda

Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle fortsätta läsa Kare Kano eller inte. Visserligen kan det ju vara kul att se hur det går, men å andra sidan finns det ju mycket annat som jag hellre vill lägga de pengarna på. Hittills har den ju inte varit jättebra. Men eftersom jag är typ asgrym så kom jag på att Kare Kano ju är en av de manga som finns på biblioteket. Ha! Problemet är löst. Jag kan låna dem tills serien tar slut eller jag tröttnar på den.

Ett av mina problem med serien är att jag inte alls kan hålla reda på alla kompisar och annat löst folk som dyker upp. I volym 5 umgås Yukino med ett tjejgäng, men jag har redan glömt av vilka de är och varför hon umgås med dem. De är nya bekantskaper för henne i alla fall. Det kan vara så att några av dem är de nya vänner hon har fått i skolan efter att hon blev utfryst av några tjejer i sin egen klass. Soichiro, Yukinos pojkvän, är inte med så mycket här. I stället lär Yukino känna andra sidor av honom genom att umgås med folk som känner honom från andra sammanhang.

Kare Kano:
- Kare Kano Vol. 1 & 2
- Kare Kano Vol. 3 & 4

SUB

Jag var inte hemma igår, så jag fick räkna igenom SUB:en idag i stället. Men som den såg ut igår. Jag har hunnit läsa lite serier idag, så nu är den pyttelite mindre. 953 var den i alla fall. Igår.

Texas' Rose

Texas' Rose
av Dy Plambeck

Abby reser till Hanoi för att hämta askan efter sin formidabla faster Lillian. Det var Lillian som bestämde i släkten, till exempel att alla skulle flytta från stan till en släktgård i en liten by på den danska landsbygden. Det var också hon som regerade i byn. Folk både såg upp till henne och var rädda för henne. Hon styrde och ställde även i westernföreningen Gunslingers. Hon älskade verkligen vilda västern och allt som hade med det att göra, och här finns flera tragikomiska berättelser om hur Lillian och hennes make Jimmy söker vilda västern i Skandinavien. Men Lillian var inte den enda märkliga personen i Abbys släkt. Det har funnits flera intressanta livsöden, som man får läsa om i "Texas' Rose".

Egentligen plockade jag upp den här boken med Cecilias efterlysning av västern-relaterade romaner i bakhuvudet. Och jag tror att hon har gjort exakt samma sak. Hon sa i alla fall på läsecirkelsmötet i onsdags att hon också har lånat den. Nu var det ju inte alls det den handlade om (förutom Lillians stora intresse för vilda västern, countrymusik m.m.), men man kan ju läsa den ändå. Det var inte direkt en fullpoängare för min del, men helt okej. Jag tyckte nästan att den påminde om Lise Nørgaards "Sommargästerna", men jag kanske inte ska dra några slutsatser om dansk litteratur baserat på bara två böcker.

Styggelsen

Styggelsen
av Amanda Hellberg

Eftersom jag läste Amanda Hellbergs andra skräckroman om Maja Grå ("Styggelsen" är den första) väldigt nyligen så ligger det nära till hands att jämföra dem. Vilken av dem var egentligen bäst? Det kan jag tyvärr inte svara på. Kanske "Döden på en blek häst", men jag är inte säker. Vilken är läbbigast då? "Styggelsen"! Absolut! Det går förresten alldeles utmärkt att läsa dem i fel ordning. Det förstör ingenting i handlingen.

"Döden på en blek häst" var kanske lite mer konventionellt uppbyggd för en spökhistoria. Maja ser spöken och tar efter hand reda på varför de spökar och vad som egentligen har hänt. I "Styggelsen" får man först läsa om synska Singa, som tillsammans med sin pappa turnerar runt på marknader med en spektakulär andeskådarshow. Även om Singa verkligen har gåvan så är det mesta fusk och effekter förstås. Med löfte om ersättning lockas hon till att närvara på ett möte hos den lokala spiritistkyrkan (!) i den lilla orten Skardala. Det tar en ände med förskräckelse, kan man minst sagt säga.

Den andra delen av boken handlar om Maja Grå, som sextio år senare sommarjobbar som städerska. Men hon plågas av spöken både hemma och på jobbet. Det är visserligen inte ovanligt för henne, men hon störs mycket av det och har svårt att sova om nätterna. Men nu är det definitivt något alldeles extra på gång just på jobbet. Läsaren vet ju vad förstås. Men det finns ändå rum för någon liten överraskning på slutet.

Det är väldigt lättläst. Boken tar slut på en dag. Men det beror ju också på att det är så spännande.Nu låter det ju som att det skulle vara dåligt att en bok är lättläst. Men det är ju bara bra. Hoppas det blir fler böcker om Maja Grå, eller helt andra spökhistorier av Amanda Hellberg. Jag vill läsa mer.

Seaside Inn - Bo vid kusten

Seaside Inn - Bo vid kusten
av Galaxy Craze

Tolvåriga May bor tillsammans med sin mamma och lillebror i en gammal skola i en engelsk by. Mamman, som bara är lite drygt trettio, har drivit ett pensionat här i ett par år. Tidigare bodde de i London, och mammans hippa Londonvänner kommer och hälsar på ganska ofta. Mays pappa kan återfinnas i den kretsen, men han kommer inte alls och hälsar på särskilt ofta. May längtar efter att han ska komma, men när han gör det blir det inte som hon har tänkt sig, och nu är hon tillräckligt gammal och insiktsfull för att se det också. Tidigare har nog mamman lättare kunnat släta över pappans dåliga sidor för Mays skull. May lyckas inte ens använda sin pappa för att imponera på klasskompisarna och kanske bli lite populärare.

Det är lågsäsong och folktomt på pensionatet. Men de har en gäst, en författare som vill skriva i lugn och ro. May och hennes bror Eden och deras mamma blir förtjusta i honom. Han förstår sig på barn och kommer väl överens med deras mamma. Men hans assistent Patricia är tydligen fast besluten om att erövra honom, och misstänker att Mays mamma är ute efter samma sak. Patricia ringer till May och pratar om saker som May inte riktigt förstår, och ibland dyker hon upp i byn.

"Seaside Inn - Bo vid kusten" är en välskriven bok. Jag tycker om atmosfären i den, men boken är lite sorglig, och det tog väldigt lång tid att läsa den. Det händer inte så mycket i den, så det är inte så lätt att beskriva den. Porträttet av May är trovärdigt. Det gillar vi.

Det finns en bok till om May, men den finns inte översatt till svenska. Kanske skulle man läsa den. (Och kanske borde man ha läst den här boken på engelska också.) I den har det gått ett par år och mamman har tagit med sig barnen till USA för att följa någon guru. Som man ju gör. Eller gjorde på 70-talet kanske. Det lär vara då de utspelar sig. Det är inte helt uttalat, men det är ju inte riktigt i nutid i alla fall. Och Mick Jagger namedroppas av mammans vänner. Om det hade utspelat sig senare hade de säkert namedroppat någon annan. :)

Det sönderslagna örat

Det sönderslagna örat
av Hergé

Jag undrar om jag nånsin kommer bli ett Tintin-fan. Antagligen inte. Det är ju lite småkul och sådär, men jag är åtminstone hittills inte särskild intresserad av någon i persongalleriet.

Den här gången åker Tintin och Milou till Sydamerika för att undersöka en mystisk stöld och hamnar mitt i ett regimskifte i något påhittat land.

Tintins äventyr:
1. Tintin i Sovjet
2. Tintin i Kongo
3. Tintin i Amerika
4. Faraos cigarrer
5. Blå lotus

Mjau! 4

Mjau! 4
av Natalia Batista

Det här är den sista delen, tror jag. Matte tar med sig en skadad skata hem. Den är cool och lite sur av sig, och vill först inte vara med och leka. Och sen händer det något mystiskt, när Ville, Vanilj och Mini blir av med flera fina ägodelar. Finns det en tjuv i Mattes lägenhet?

De är ju skrivna för väldigt mycket yngre människor, så om det hade varit fler än fyra delar så hade jag nog inte brytt mig om att läsa hela serien. Fyra blir rätt lagom. Hade jag varit mycket yngre hade jag säkert önskat mig fler delar.

Tidigare böcker i serien:
- Mjau! 1
- Mjau! 2
- Mjau! 3

Neon Genesis Evangelion Volume Eleven

Neon Genesis Evangelion Volume Eleven
av Yoshiyuki Sadamoto (originalkoncept av GAINAX, khara)

Det är inte utan att man tänker på situationen i Japan just nu när man läser Neon Genesis Evangelion. Det här är fjorton år efter Second Impact, den största katastrof mänskligheten har upplevt. Jorden anfalls av enorma robotar (?) lite då och då, och för att försvara sig har ett fåtal enorma stridsrobotar byggts. Men annars är allt som vanligt. Uppenbarligen fungerar det japanska skolsystemet precis som tidigare även efter apokalypsen, och t.ex. ägnar sig tjejer fortfarande åt saker som att göra en fin matlåda åt killar de är kära i. Jag vet inte hur vanligt det är att göra det i verkligheten, men det känns som en typisk grej som kan hända i en manga som utspelar sig i den vanliga världen så att säga.

I den här volymen får man veta mer om den nya EVA-piloten som dök upp för första gången i den förra. Han är väldigt udda och kall, men det ser ut som om han kommer ha en stor påverkan på huvudpersonen Shinji.

Tråkigt att man blev tvungen att börja läsa på ett annat språk. Jag hade gärna sett att man fortsatte ge ut serien på svenska, men den är bara en av alla manga som man slutat ge ut på svenska de senaste två åren, eller hur länge det nu blir. Extra synd eftersom Neon Genesis Evangelion är en av de bästa.


Tidigare delar i serien:
- Neon Genesis Evangelion del 1 - Apostlarna anfaller
- Neon Genesis Evangelion del 2 - Pojken och kniven
- Neon Genesis Evangelion del 3 - Ett vit ärr
- Neon Genesis Evangelion del 4 - Asuka anländer (Omläsning av del 1-4)
- Neon Genesis Evangelion del 5 - Gravkors
- Neon Genesis Evangelion del 6 - Fjärde barnet
- Neon Genesis Evangelion del 7 - En mans strid (Omläsning av del 5-7)
- Neon Genesis Evangelion del 8 - Moder
- Neon Genesis Evangelion del 9 - Femte barnet
- Neon Genesis Evangelion del 10 - Tårar (Omläsning av del 8-10)

Australien berättar: Drömtidens framtid

Australien berättar: Drömtidens framtid
av Murray Bail, Carmel Bird, James Bradley, Brian Castro, Tom Cho, Barry Cooper, Delia Falconer, Catherine Ford, Helen Garner, Sonya Hartnett, Gail Jones, David Malouf, Gillian Mears, Gerald Murnane, Tim Richards, Kim Scott, Brenda Walker, Herb Wharton och Alexis Wright

Novellsamlingar är ju hopplöst att skriva om, åtminstone om det är antologier med noveller av en mängd olika författare. För att inte tala om hur svårt det blir när man har läst de olika novellerna över en längre tid. Det här var förra månadens läsecirkelsbok, men vi hade en liten twist på det. Man skulle bara läsa två-tre noveller var. Vilka som helst. Vissa av dem hade flera läst, vissa hade bara någon läst och flera av dem hade säkert ingen av oss läst. Jag hade valt den av Sonya Hartnett, som var det enda namnet jag kände igen, och två andra på måfå. Men det lät som om flera andra hade lyckats hitta bättre noveller, så det slutade med att jag läste hela boken i alla fall. Den enda gemensamma nämnaren är egentligen att författarna är från Australien. De flesta novellerna utspelar sig i Australien. Flera handlar om aboriginernas situation, annars är det väldigt blandat. En del noveller gillade jag mer, andra mindre. Som det brukar vara i en antologi.

365 pingviner

365 pingviner
av Jean-Luc Fromental
Illustrerad av Joëlle Jolivet

En bilderbok i stort format, för stor för att få plats i min scanner. Jag hittade den ganska billigt på mammutsalget, den norska bokrean (boken finns inte på svenska), och köpte den för att jag gillar pingviner. Och här finns det gott om pingviner. En helt vanlig familj får ett paket budat till sig den första januari. Det innehåller en livs levande pingvin och ett meddelande, men ingen uppgift om avsändare. Och så fortsätter det. Varje dag under hela året levereras en pingvin. Först är det ju rätt kul med pingvinerna, men snart börjar utrymme, oväsen, pingvinmatskostnader och klagomål från grannar bli ett stort problem. Vem är det som skickar alla dessa pingviner egentligen, och varför?

Ganska kul bok, men ett allt större myller av pingviner på varje sida. Pappans försök att bringa ordning i kaos genom att stapla upp pingvinerna i jämna högar (som man ju gör!) förstörs hela tiden av att det kommer en ny pingvin och bryter symmetrin. Det finns också en pingvin som inte ser ut som de andra (vilket jag helt missade innan de talade om det på slutet) och man kan ju försöka hitta honom på bilderna och lista ut vilken dag han budades dit, om man tycker att det är roligt. Jag vet inte riktigt vilken ålder "365 pingviner" är tänkt för. Inte för jättesmå barn, eftersom det förekommer en del matte samt en utläggning om växthuseffekten i boken.

Traitors of the Tower

Traitors of the Tower
av Alison Weir

Det här borde ha varit perfekt reselitteratur, men det var det inte. Den är en tunn bok ur en serie med snabblästa, inte för svåra böcker. Den innehåller flera olika texter, som var och en avhandlar en person som avrättats i Towern mellan 1483 och 1601. Alltså korta texter som kan läsas var för sig, och ett intressant ämne. Men de flesta av texterna innehöll lite för mycket politik, och massor av intriger och personer att hålla ordning på. Att läsa det här på en stökig centralstation var inte ultimat. Jag kan rekommendera boken att läsa i en något lugnare miljö.

Människorna som avhandlas är drottningarna Anne Boleyn, Katherine Howard och Jane Grey, samt fyra andra personer ur adeln. En av frågorna som besvaras är varför så mäktiga och inflytelserika människor avrättades. Ibland är det något tveksamt om de faktiskt gjort sig skyldiga till de brott de dömdes för.

Det är ingen ordning på mina papper

Det är ingen ordning på mina papper
av Bodil Malmsten

Som man kan förstå av titeln är det här en salig blandning av olika texter. Lite poesi här, ett reportage där. Jag visste vad jag gjorde när jag plockade med mig det här som reselektyr. Det är bra texter, men också korta, vilket är precis vad jag behöver när jag reser. Jag måste kunna lägga ner boken och ta upp den, lägga ner och ta upp. Och då passar det så bra med en sån här boken där avbrotten blir naturliga.

Det är dock svårt att skriva så mycket om boken, eftersom den är så skiftande. Men den känns väldigt Malmstensk i alla fall.

Mitt i prick, Lotta!

Mitt i prick, Lotta!
av Merri Vik

Den här boken har fotbollstema. Lotta förstår sig inte på fotboll, men när Knatt informerar om att Paul faktiskt är fotbollsbiten så bestämmer hon sig för att lära sig lite mer om sporten. Hon och Giggi går på en match, och det händer naturligtvis en hel del missöden och kul saker. Dessutom visar det sig att fotbollslaget i Lottas lilla stad har skaffat en ny spelare från England, och att han är släkt med Lotta. Hon visar förstås gärna stan för Bill, men det leder till att det börjar gå rykten om dem. Rykten som även når Paul ...

Men det är också en "kidnappning" i boken, och en borttappad ritning och ett missöde på en julbasar. Det är märkligt att folk faktiskt ber Lotta om att gå olika ärenden för dem, för det slutat ju ofta med att grejerna försvinner. Men det är ju alltid kul att läsa om. :)

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"

Julias hus och Nattpappan

Julias hus och Nattpappan
av Maria Gripe

Det har gått ett par år sedan "Nattpappan". Julia har blivit några år äldre och Nattpappan, som nu går under sitt rätta namn Peter (Julia avslöjar däremot fortfarande inte sitt riktiga namn), har blivit klar med sin bok om stenar. Men han är fortfarande Julias nattpappa, även om många tycker att hon är stor nog att klara sig själv när mamman jobbar natt. Men Peter har ju fortfarande lika lite plats i sin egen lägenhet, och dessutom är ju han och Julia vänner.

Julia är fortfarande den konstiga tjejen i klassen, och blir retad ibland. Men hon kan få vara med i gänget om hon precis som alla de andra tjejerna pratar om hur snygg och bra den nye magistern är. Fast egentligen tycker Julia att han är lite jobbig. Men hon kan inte låta bli att reta Peter med att framhålla alla den här Tryggves goda sidor inför honom.

Peter har fått reda på något oroväckande. Det är prat om att kommunen ska riva det vackra gamla huset som Julia och hennes mamma hyr för att bygga moderna radhus. Det får inte ske utan kamp. Peter skriver många brev till kommungubbarna, men den mest spektakulära räddningsaktionen är det både han och Julia som ligger bakom.

Jag kan tänka mig att det här var ett ämne som låg i tiden 1971. Själv kommer jag att tänka på Gerlachska huset i min gamla hemstad Varberg. Jag har absolut ingen relation till det, eftersom det revs innan jag föddes. Men när jag gick på gymnasiet hade man fortfarande en utställning om den omdebatterade rivningen där. Och man kan fortfarande höra upprörda röster om rivningen, efter mer än 30 år. Säkert har nästan varenda stad en liknande händelse från den tiden.

Jag gillar "Julias hus och Nattpappan", även om det inte blir en favorit bland Maria Gripes böcker. Det får väl ändå fortsätta vara Skuggböckerna. Men Julia är en väldigt välskriven person, och jag kan rekommendera de här böckerna också.

I den här boken dyker det förresten upp en liten kille vid namn Elvis Karlsson, som Peter tycker verkar lite speciell. Det blev ju några böcker om Elvis Karlsson sedan.

Hytte?

Nu har jag varit i Norge och kollat upp vad Åses och Matildes mamma heter i den norska översättningen av Denise Rudbergs roman "Åse". På svenska heter hon nämligen Hytte, och det är inget de brukar använda som namn i Norge. Karaktären är dessutom norsk.

Lite bläddrande journalistik inne på Norli i Sandvika Storsenter avslöjade att mamman heter Myse i översättningen (boken heter för övrigt "Søsteren"). Myse är inte heller ett namn i Norge, men det låter bättre än Hytte i alla fall. Jag vet inte om översättaren har tänkt på ordet "mysig", men åtminstone mina norska vänner tycker att det är ett roligt svenskt ord (speciellt när det används flera gånger för att beskriva en skrubb i filmen Tillsammans).

Jag undrar om Denise Rudberg verkligen trodde att Hytte är ett namn eller om det var ett skämt från hennes sida.

.............................................................................................................

Uppdatering: Tydligen heter mamman Myse i föregående bok. Så då är det inget översättaren har hittat på, utan bara en korrigering av ett misstag.

Ordet hytte betyder så klart stuga, och myse kan antingen vara ett verb som betyder kisa eller ett substantiv som betyder vassle.

Åse

Åse
av Denise Rudberg

"Åse" är den tredje delen i den löst sammanhållna trilogi där även "Jenny S" och "Matilde" ingår. Men vad jag förstår så förekommer även flera personer från Denise Rudbergs tidigare böcker. Om hon har petat in någon från en bok som kom senare än "Åse" vet jag inte.

Det här är såna böcker som jag inte kan bestämma mig för om jag ska behålla eller gallra. Jag tycker inte de är så bra, men rätt kul ändå. Någon gång i mitten väcker de mersmak (kanske man ska läsa "Väninnan" m.fl. ändå?) men på slutet är jag väldigt mätt (nej, det ska jag inte).

Åse är syster i till Matilde i förra boken, där de öppnade en inredningsbutik tillsammans. Den är mycket populär. Förutom att det är en butik så åtar de sig också att inreda folks hem. Det är så Åse kommer i kontakt med den excentriska Disa Ernklint, och blir medbjuden på jakthelg på Disas makes gods i Värmland. De äter gott, dricker mycket och jagar med skiftande entusiasm. Några är trevliga (Disas man, hans bäste vän, Disas bästa väninna), andra är skvatt galna (Disa). Det händer en hel del under helgen.

I sitt vanliga liv har Åse en del problem. Hon är ihop med en man som hon egentligen inte hyser några varmare känslor för, men eftersom han så sällan är i Sverige är det inte så betungande. Men det är kanske inte ett så bra liv. För tillfället är det ännu mer komplicerat efter att Åse och hennes syster och kompanjon Matilde har haft ett rejält gräl och ingen verkar vilja ta första steget till att försonas.

Detta störde mig: Man får veta att Åses och Matildes mamma heter HYTTE! Nog för att de är norska (både Åse och Matilde har dock valt att bosätta sig i Stockholm), men inte ens där heter man Hytte. Jag undrar om man har ändrat det i den norska översättningen ...

Lånt fremtid

Lånt fremtid
av Trude Brænne Larssen

Karoline, Lars och Marte har lyckats få tillbaka barndomshemmet. Men det är inte riktigt deras än. De har en stor skuld till herr Wolden, och det gäller att alla tre arbetar hårt för att klara avbetalningarna. Det är svårt för Karoline att få arbete eftersom hon är så illa sedd av de flesta i bygden. Men Marte har ju en god ställning trots att hon ännu är väldigt ung, och Lars ska nog kunna få ihop en del på fisket. Särskilt om sillen kommer i år också. Bra sillår har män blivit rika på fisket.

Nu måste de bara få hem småsyskonen från Bliksvær också. Gunnhild är ju inte längre på legd, så det är inga problem. Då är det värre med Nils. De äldre syskonen måste försöka få vårdnaden om honom igen, och det kommer inte bli lätt. Hans fosterföräldrar är goda människor som vill Nils bästa och dessutom är han fäst vid dem efter att ha varit där så länge. Karoline vill väldigt gärna få hem modern från fattighuset också. Lars är mer tveksam.

Över huvud taget är Lars ett problem. Karoline känner inte att hon riktigt kan lita på honom. Han har ju alltid varit en slarver och nu är de väldigt beroende av goda inkomster.

Jag tycker att det var ett tag sen jag läste förra boken. Av någon anledning har jag liksom skjutit upp läsningen av "Lånt fremtid". Nej, den kommer nog inte vara så bra, tänker jag. Elände förr. Jobbigt. Men det är ju bra, märker jag sedan när jag väl läser boken. Bra som i medryckande, spännande och lättläst. Vad mer kan man önska? Det är ju en sån här norsk lång underhållningsbokserie, man måste bedöma böckerna efter det.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"

The Importance of Music to Girls

The Importance of Music to Girls
av Lavinia Greenlaw

Den här boken består av massor av korta kapitel som alla handlar om något barndoms- eller ungdomsminne som är förknippat med musik och som tillsammans bildar en ganska komplett biografi. Fast det blir inte så sammanhängande att man alltid känner sig så motiverad att fortsätta till nästa kapitel. Därför tog det ganska lång tid att läsa boken. Jag fastnade inte heller för de första kapitlen, de som handlar om barndomen. Först efter ungefär halva boken tyckte jag att jag verkligen hade kommit in i den. Den andra halvan tyckte jag visserligen bättre om, men jag hade hoppats att hela boken skulle vara lika bra.

Det är förstås inte något fel på hur Lavinia Greenlaw skriver egentligen. Kanske var det snarare för att hon i början skriver en hel del om klassisk musik, om balett och att spela ett instrument. Jag förstår inte termerna och känner ofta inte till musikstyckena. Senare övergår hon till att skriva om pop och punk, och där är det mycket lättare att känna igen sig, även om man inte känner till just den poplåten eller det punkbandet.

Våtmarker

Våtmarker
av Charlotte Roche

Artonåriga Helen måste opereras efter att en intimrakningsolycka har gett upphov till en smärtsam analfissur. Kirurgen passar också på att ta bort hennes hemorrojder, som inte direkt har varit smärtsamma men ändå gett upphov till en del besvär. Helen smider en mycket listig plan. Under sjukhusvistelsen måste ju hennes föräldrar komma på besök, och hon ska se till att de kommer dit samtidigt. De har visserligen varit skilda i flera år, men Helen drömmer om att de ska hitta tillbaka till varandra. Det finns bara en sak som kan förstöra hennes plan, att hon inte får vara kvar på sjukhuset tillräckligt länge. Men man kanske kan ordna någon form av komplikationer på egen hand?

"Våtmarker" ska tydligen vara någon sorts skandalroman. Helen älskar oelegant sex och är motståndare till hygien. Jag tror kanske att författaren har gjort upp en lista på allt en kropp kan utsöndra och gett sig katten på att allt ska med i boken. Jag minns inte om bröstmjölk nämns, men annars kladdar Helen med allt från tårar till smegma. Och bajs förstås. Det är ju det alla väntar på, att se så att allt fungerar normalt trots operationssåret. Så för att vinna tid tänker Helen inte berätta att det faktiskt gör det. Jag tycker inte att sånt här äckligt, det är mest roligt när Helen lämnar sina använda tamponger i hissen och utför andra attentat mot tanken om god hygien. Det enda jag tycker är obehagligt är okontrollerade blödningar i större mängd, och det är kanske mer att det är förknippat med smärta och livsfara än att det är äckligt. Man får sitt, ehm, lystmäte (eller motsatsen!) av det här också framåt slutet av boken. *ryyyys* Men till större delen är det en rolig bok, som jag tyckte om att läsa. Lättläst också. Man borde kanske läsa den på tyska någon gång.

Döden på en blek häst

Döden på en blek häst
av Amanda Hellberg

Jag hade fått för mig att "Döden på en blek häst" var Amanda Hellbergs första bok, men det kom visst en bok med samma huvudperson för ett par år sedan. Men de verkar vara ganska fristående från varandra, så det gör inget att läsa den här först.

Maja Grå, som ser spöken och förlorade sin mamma för tio år sedan, reser till England för att läsa en konstkurs vid universitetet i Oxford. Men först måste hon åka till Brighton (se där, ännu mera Sussex, se även den här och den här) eftersom hennes mamma har hittats brutalt mördad där. När jag sa "förlorat" menade jag inte att mamman dog för tio år sedan, utan att hon försvann spårlöst och Maja har inte vetat vart hon tog vägen. Men tydligen har mamman, åtminstone de senaste åren, levt som prostituerad i Brighton. Hur kommer det sig att hon valde att lämna sin man och sin lilla dotter för det? Och varför blev hon mördad på ett sätt som nästan för tankarna till Jack the Ripper?

Men större delen av boken utspelar sig i Oxford, och här får man verkligen frossa i universitetsliv. Klart man vill det! Om det är fiktivt och i Oxford vill säga. Kursen går inte så bra för Maja, men hon får några kompisar i alla fall. Och så händer det en del skrämmande saker. Hon ser spöken. Visserligen är det inget ovanligt för henne, men det skrämmer henne ändå. Det är något som inte stämmer i studenthemmet där hon bor. Varför så många spöken där? Och vad har hennes mamma med saken att göra? Varför hittar Maja meddelanden från henne?

Mysiga miljöer och samtidigt spöklikt. Det är lite skräckroman och lite deckare över boken, och även en kärlekshistoria. Jag gillar det och kommer säkert läsa den förra boken om Maja Grå, "Styggelsen", också.

SUB och bokrea

948 böcker i SUB:en idag. Det är något med februari som gör att den sedvanliga minskningen i december och januari helt plötsligt förbyts i en dramatisk ökning av antalet olästa böcker. Kan det vara bokrean? Men jag tycker inte att jag har handlat så mycket. Och flera av de böcker som jag har köpt ligger längre fram i någon serie jag håller på med, och hamnar inte i SUB:en. Nej, ett mysterium är vad det är.