Scenens barn

Scenens barn
av Rumer Godden

"Scenens barn" är en gammal favoritbok från när jag var i tolvårsåldern. Man vet ju inte vad man kommer att tycka när man läser om en bok efter så lång tid. Kanske var den inte alls bra. Men "Scenens barn" håller ändå måttet. Den känns annorlunda än de nyskrivna ungdomsböcker som jag läser ibland. De har ofta mer inre handling och utspelar sig under en kortare tid, medan "Scenens barn" spänner över omkring femton år och handlar om barn och ungdomar som egentligen är osannolikt framgångsrika, även om det är en realistisk berättelse. Kanske är det för att boken är tänkt för yngre läsare, eller kanske för att den skrevs för nästan trettio år sedan. Det är lite som en hästbok eller nåt sånt, fast här handlar det om balett i stället.

Mrs. Penny är överlycklig när hennes femte barn är en flicka. Äntligen! Hon har alltid önskat sig en dotter, en liten ballerina som kan förverkliga hennes egna balettdrömmar. Mrs. Penny var nog en ganska duktig dansare när hon var ung, men inte alls på den nivå som hon drömmer om att lilla Crystal ska nå. Balettlektioner från tidig ålder är en självklarhet. Och Crystal är både intresserad och duktig. Men mrs. Penny är den värsta sortens idrottsförälder, som tvingar den stackars timida lärarinnan att låta Crystal gå vidare med nya saker innan hon har lärt sig grunderna. Och mammorna till de andra flickorna i gruppen är inte mycket bättre. Utom Ruth Sherrins mamma. Ruth är den enda av flickorna som inte börjar med tåspetsskor i sex-sjuårsåldern, för det anser mrs. Sherrin är skadligt för fötterna. Och, får man veta, det är det också. Det här är något jag minns väldigt starkt från när jag läste boken som barn. Crystal och Ruth är för övrigt bittra fiender. Lite annorlunda är att det är Ruth som är "den snälla" av de två, medan Crystal, som ju är en av huvudpersonerna, faktiskt är ganska osympatisk.

Det finns ett sjätte barn i familjen Penny också. Mrs. Penny var helt ointresserad av att få fler barn efter att hon fått sin dotter, men nu blev det så i alla fall. Och så blev det ännu en pojke till råga på allt. Ingen har riktigt tid med lille Doone. När han är riktigt liten är det ofta en anställd i faderns livsmedelsbutik som tar hand om honom, men när mannen får sluta i affären så har man ofta ingenstans att göra av Doone när föräldrarna jobbar i butiken och bröderna är upptagna på sitt håll. Så Doone får följa med på Crystals balettlektioner och titta på. Och han älskar det. Helst skulle han vilja ta balettlektioner själv, men han är ju pojke och i familjen Penny är inte balett något som pojkar ägnar sig åt.

Ja, och så får man följa Crystal, Doone och i viss mån Ruth Sherrin fram tills mitten av tonåren, SPOILER, markera om du vill veta, när alla tre är lovande unga dansare på en prestigefylld balettakademi. Det är en framgångssaga, som idrottsböcker för ungdomar så ofta är. Idrott är väl inte rätt ord när det handlar om balett, men träningen skulle ju nästan lika gärna vara för någon krävande sport. Det är ju typiskt för ungdomsböcker att det alltid visar sig att huvudpersonen hade en otrolig talang för vad den nu håller på med. I verkligheten skulle man säkert kunna lägga minst lika energi på att lära sig något, att man blir en av de bästa i landet är ändå mycket osannolikt. Men "Scenens barn" är ändå inte helt förutsägbar. Det finns tillfällen då huvudpersonernas liv skulle ha kunnat ta en annan riktning än de slutligen gör.