Det är Lotta, förstås!

Det är Lotta, förstås!

av Merri Vik

Framöver kommer det nog skrivas om Lottaböckerna ofta här, för jag har tänkt läsa om hela serien. Det är liksom aldrig fel. :) Jag har läst de här böckerna lite då och då sedan mellanstadiet, minst. Men jag har aldrig läst hela serien i rätt ordning, eftersom jag aldrig tidigare har haft alla böckerna. När det begav sig så läste man ju den man råkade ha fått tag på senast, antingen man han köpt/fått den eller lånat den av en kompis, och då blev det i lite vilken ordning som helst. Eftersom man följer Lotta under tio år i de 46 böckerna (jo, det finns en till, men den handlar ju om hennes dotter, och denhade för övrigt inte kommit ut än när jag gick på mellanstadiet) så kunde hon vara vuxen och gift i en bok, och i nästa bok man läste bodde hon hemma och gick i skolan. Till slut fick man väl någon sorts helhetsbild av hur hennes liv såg ut.

"Det är Lotta, förstås!" är alltså den allra första boken i serien, och vår hjältinna Marie-Sofie Charlotta Månsson är tretton år gammal. Den här boken är från 1958. (Tidens gång i förhållande till Lottas ålder är ett kapitel för sig.) Lotta är känd för att vara impulsiv och slarvig, och bokens titel är en fras som man ofta hör i det Månssonska hushållet. Lite orättvist, även om det ju kan stämma att det oftast är Lotta som har haft sönder/fläckat ner/slarvat bort saker och ting. Hon gör faktiskt bra saker också. Som den där gången med portföljen ...

I den här boken får man för första gången träffa många av de viktigaste personerna i serien. Förutom Lotta (förstås) så är det hennes bästa vän Giggi. Lotta och Giggi är nog lika på så sätt att de tycker om ungefär samma saker och har samma humor, men annars är Giggi Lottas motsats. Hon är ordentlig och lugn i överkant. Men inte på ett tråkigt sätt. Hon är bara övertygad om att allt ordnar sig.

Och så är det ju Lottas familj förstås. Hennes lite ironiske pappa, hennes förstående mamma och alla de äldre syskonen, d.v.s. tvillingarna Malin och Gerd (som Lotta delar rum med) och brodern Knatt. Jag tyckte alltid (och tycker fortfarande) att tvillingarna har oerhört omatchande namn. Med tanke på deras ålder är det faktiskt Malin som har det "konstiga" namnet. Det gäller både om de är födda under tidigt 40-tal (som de skulle varit om man går efter de första böckerna) eller tidigt 60-tal (om man går efter de sista böckerna).

I den här boken finns det väl ingenting som tyder på att det skulle bli en så otroligt lång serie. Kanske att personerna är lite bättre skrivna än i andra böcker av Ester Ringnér-Lundgren, men det kan vara jag som tycker mig se det för att jag har läst alla de andra Lottaböckerna.

Nu ska det bli roligt att följa Lottas öden och äventyr. :)