Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande

Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande
av Barbara Ehrenreich

"Gilla läget" börjar väldigt personligt med Barbara Ehrenreichs berättelse om hur hon fick diagnosen bröstcancer och hennes möte med den positivt tänkande kultur som man, åtminstone i USA, förväntas delta i. Det är rosa band och rosa nallar och aktiviteter och man talar i militäriska termer om hur man ska besegra cancern och och hur utvecklande det är att ha den här erfarenheten. Men det verkar inte finnas någon plats för att tala om det negativa med att ha en potentiellt dödlig sjukdom (det mesta, skulle jag tro) eller att stötta de som inte kommer överleva. Ehrenreich blev arg. Och började undersöka hur det här överdrivet positiva tänkandet yttrar sig och vilka konsekvenser det får.

Ehrenreich menar att man till exempel kan skylla finanskrisen på det positiva tänkandet och tar upp exempel på hur ekonomer som varnade för att en krasch skulle kunna inträffa stämplades som negativa och i vissa fall fick sparken. Och det finns fler risker med att tänka överdrivet positivt. Dessutom är det bekvämt för företag att de anställda "tänker positivt" i stället för att ställa krav på t.ex. anställningstrygghet.

Det handlar ju inte om att man inte ska få vara glad. Men lite realism sitter ju aldrig fel. Jag gillar ju att läsa om sånt här. Jag är skeptisk till alla dessa coacher och att man ska se det positiva i allt. En del saker är helt enkelt inte bra! Vi läste boken i min läsecirkel och det blev faktiskt ett par utbrott angående teman som man inte borde se positivt på. Vi är väl ett gäng neggon då. ;)

Varje kapitel i boken handlar om olika områden positivt tänkande. Det är det om cancer och det om finanskriser förstås, men också om bl. a. religion, hela industrin med coacher och föreläsare, hur det kan komma sig att positivt tänkande har fått så starkt fäste i USA. Ehrenreich är amerikan och det handlar om USA här. I Sverige är det väl inte riktigt lika illa. Än ... Men det är väl till exempel inte ovanligt att arbetsgivare hyr in föreläsare av den här sorten.

Alla kapitel är inte riktigt lika intressanta. Det vill säga, jag tröttnade lite under kapitlet om psykologi, men den som är intresserad av sånt skulle kanske tycka att det är det mest intressanta kapitlet. Egentligen skulle man nog kunna läsa ett kapitel i taget under en lite längre tid. Ehrenreich är väldigt arg, och hon är också rolig, men jag lyckades inte riktigt hålla intresset uppe ändå till slutet. Jag kanske borde läsa om hennes slutkläm senare.

.......................................................................

Jag kanske borde ha en etikett som heter typ Debatt eller Politiskt i stället för Facklitteratur till den här typen av böcker. Men det är jobbigt att hålla reda på för många etiketter. :)