I fredags var jag och min kompis Karin på Göteborgs stadsteater och såg Shakespeares Lika för lika. Jag har ju läst en del av Shakespeares pjäser, men inte den här, så jag visste inte alls vad som skulle hända. Kanske har jag läst någon Kalle Anka-version (åh, jag är så finkulturell så), men i så fall måste den ha varit rejält omskriven eftersom man inte brukar prata så här mycket om sex i Kalle Anka.
Hertigen av Wien reser bort och utnämner sin medhjälpare Angelo till sin ställföreträdare. Samtidigt vill man också se till att lagarna i Wien efterföljs bättre än vad de har gjorts den sista tiden, och brottslingar ska därför dömas strängare hädanefter. Angelo är perfekt för det uppdraget, sträng och omutlig som han är. Sedan visar det sig att han inte lyckas leva upp till sina höga ideal själv.
Claudio och Julia är gifta, men har inte riktigt följt alla regler kring det hela. Tydligen var det dyrt med lysning. Nu väntar Julia barn, och om man ska tolka lagen väldigt strängt (och det ska man ju nu) så har hon och Claudio brutit mot lagen och begått otukt. Claudio döms till döden. Hans syster Isabella, som snart ska gå i kloster, går till Angelo för att be för Claudios liv. Och Angelo kanske kan tänka sig att benåda Claudio - i utbyte mot Isabellas oskuld. Men Isabella vill helst inte gå emot sina principer.
Vad ingen vet (konstigt nog) är att hertigen inte alls har lämnat Wien. I stället går han förklädd till munk omkring i staden och observerar vad som händer, och framför allt vad Angelo gör. Är inte det väldigt Tusen och en natt? Konstigt att det aldrig är någon som känner igen alla dessa förklädda ledare. Alltså, jag hade ju säkert gått på det eftersom jag är så dålig på att känna igen folk, men jag har förstått att de flesta inte har det problemet. Men man accepterar sånt här i Shakespearepjäser.
I den här uppsättningen känns det som att pjäsen inte utspelas i någon bestämd tid. Scendekoren är i stort sett ett tomt rum (med text på väggar och golv visserligen) och kläderna är moderna, utom de mer tidlösa munk- och nunnedräkterna, men det är ju inte nutid heller (dödsstraff för otukt i Wien? hemgifter?). De tio pojkarna från Göteborgs gosskör som medverkar bär däremot kläder i 1500-1600-talsstil. De sjunger också sånger som låter som om de är från den tiden. När de kommer in påminns man om att pjäsen är 400 år gammal.
Karin har också bloggat om teaterbesöket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar