Doktor Romand

Doktor Romand
av Emmanuel Carrère

Ja, en doktor till. Bör man vara rädd när man går till vårdcentralen?

Emmanuel Carrères bok handlar om ett verkligt fall i början av 90-talet. Jean-Claude Romand finns på riktigt. Han dömdes till livstids fängelse, med möjligthet att friges efter minst 22 år. De där 22 åren har snart gått. Sedan vet jag inte om han anses farlig fortfarande eller vad man har för kriterier för en eventuell frigivning i Frankrike.

Han var aldrig doktor egentligen. Men han lyckades lura alla i sin omgivning i tjugo år. Det är svårt att förstå att ingen kom på honom tidigare. Det började med en ganska enkel lögn. Han var student och ljög för alla om att han hade klarat en tenta som han inte ens hade skrivit. Alltså kunde hans medicinstudier inte fortsätta. Men han gick ändå på föreläsningar, pluggade och låtsades sedan göra sin praktik och jobba som läkare. Under tiden gifte han sig också, fick två barn och bosatte sig med familjen i ett fint område nära gränsen till Schweiz. Han påstod att han hade ett toppjobb på WHO och mängder av inflytelserika vänner. I själva verket jobbade han inte alls. På något sätt lyckades han lura till sig tillräckligt med pengar för att upprätthålla sin och familjens livsstil.

När han till slut, efter många år, insåg att han snart skulle avslöjas, mördade han sin fru, barnen och sina gamla föräldrar. Han försökte också begå självmord, men det verkar ha varit ett ganska halvhjärtat försök.

Jag och Eleanore, som skrev om brittiska deckare här häromdagen, har diskuterat den här boken en del. Hon har inte läst den, men hon kände igen fallet väldigt väl när jag berättade om boken. Det visade sig att ett avsnitt av TV-serien Waking the Dead är baserad på fallet Romand. Vi funderade på hur man tänker om man tycker det är bättre att mörda hela sin familj än att de får reda på att man har ljugit i alla år. Visst, vi kan se att det kanske skulle ha blivit skilsmässa och att det hade varit jobbigt att familj och vänner hade blivit arga. Men hur kan man inte tycka att det är ännu värre att döda dem? Är det bara fegt och ynkligt, eller saknade han helt förutsättningar att värdera alternativen korrekt. Jag tycker att det känns som om Romand tror att den känslan han har för sig själv, alla är vi ju centrum i vårt eget liv, den har andra inte om sig själva utan om honom.

Jag blev också starkt påmind om en annan bok som jag läste nyligen, Gaute Heivolls "Før jeg brenner ned". Här har vi ännu en duktig pojke, duktigast på sin lilla lantliga skola, som ska "bli något" men som inte lyckas. För Romand blev följderna dock ännu mer extrema.

Genom hela boken får man läsa Carrères egna tankar kring bokprojektet och om sina möten med Romand. Det ger boken det där extra som den behöver, för att det inte ska bli för mycket sensationslust över den. "Doktor Romand" här är inte en enkel BOATS-bok utan en dokumentärroman av en seriös författare som har lagt ner många år på att försöka förstå mördaren. Som läsare är man hela tiden på gränsen till att förstå. Man förstår ju impulsen att ljuga och hur det kan bli fler och fler lögner (utbildningen och arbetet var långt ifrån det enda Romand ljög om), men den där sista gränsen - nej. Dessutom är jag lika förbluffad som juristerna under rättegången verkar ha varit över att lögnerna fungerade rent praktiskt så länge. Att ingen kom på något tidigare! Eller var det någon som gjorde det? Utan att avslöja alltför mycket så finns det en anledning till att det är fem kors och ett frågetecken på omslaget.