Ett barns bok om mord

Ett barns bok om mord
av Chloe Hooper

Det här är en av böckerna jag läser med anledning av mitt mordtema den här månaden. Det är inte en deckare utan en roman, där flera personer är smått besatta av ett mord som begåtts några år tidigare.

Kate Byrne är nyutexaminerad lärare. Jag tror att det här är det första året hon jobbar. Hon tycker om barnen i sin klass, de är runt nio år, och att låta dem ha diskussioner, gärna om moralfrågor. Favoriteleven är den intelligente och excentriske Lucien. Han är inte från den lilla hålan på Tasmanien där det hela utspelar sig. Han och hans föräldrar bor bara där ett år, för att Luciens mamma, Veronica Marne, ska skriva en true crime-bok om ett mord som begicks där för ett antal år sedan. Boken har just kommit ut, men för Luciens skull vill hans pappa, Thomas, inte att de ska flytta mitt i skolåret. Men Thomas Marne har ytterligare ett skäl till att inte vilja flytta tillbaka än. Han och Kate har ett förhållande. Det får Kate att känna sig vuxen, och samtidigt framstår hon som allt annat än vuxen.

Några kapitel är skrivna som någon sorts vuxenversion av barnböcker, där olika tasmanska djur (t.ex. Kitty Koala och Valle Vombat) gör efterforskningar om mordet på Ellie Siddell. Jag tror att det här är något som Kate fantiserar ihop eller kanske skriver. Det är förstås det här mordet som Veronica Marne har skrivit en bok om, och Kate börjar tänka alldeles för mycket på det. Liknar inte Ellie Siddells situation hennes egen en del? Ellie Siddell var en ung och ganska barnslig kvinna som hade en affär med sin chef, och blev mördad av chefens fru (även om det inte är helt klarlagt). Och var inte Veronica väldigt förstående inför mörderskans motiv i sin bok?

Jag tycker att det här är en okej bok. Delarna kunde ha hängt ihop bättre. Och vad tillförde kapitlen om djuren till helheten? Kate är kanske en smula irriterande, men det har jag egentligen inget emot. Det jag tycker bäst om är nog skildringen av livet på Tasmanien. Att man lever vid världens ände. Att många är ättlingar till straffångar, som levde under extremt hårda förhållanden, och hur det nästan verkar som om en viss brutalitet gick i arv i flera generationer. Och djurlivet förstås, fast det är inte heller så upplyftande. Det är utrotade tasmanska tigrar, koalor med klamydia, skjutna vallabyer och mängder av överkörda djur (kapitlen med de talande djuren blir efter hand mycket mörka). Och så är det ju småstadsskvallret, eftersom det hela utspelar sig i en småstad. Det låter ju som en oerhört negativ bild av Tasmanien, men riktigt så illa är det inte. Folk verkar ju ändå vara trevliga och hjälpsamma för det mesta.

Värre blev det när jag googlade boken för att se om andra som har läst den inte heller riktigt kom överens med den (det verkar vara ganska blandat när det gäller den saken). Jag upptäckte att många hade hängt upp sig vid skolutflykten som Kates elever gör till det gamla fängelset Port Arthur, som numera är museum. Varför var nu det så negativt? Jo, det visade sig att Port Arthur är platsen för en förfärlig massaker 1996 när en man sköt ihjäl över 30 personer som besökte museet. "Ett barns bok om mord" kom ut sex år senare, men den nämner inte ett ord om massakern så den måste utspela sig tidigare. Känns ändå konstigt att välja att ha med den platsen i en roman om ett mord, när man vet att läsaren kommer tänka på en helt annan, verklig och mycket värre, händelse.