Guldfågeln

Guldfågeln
av Margit Sandemo

Finns det bättre mysläsning än en gammal Sandemoföljetong? Men det är kanske så att man helst ska ha läst Sagan om Isfolket och gärna redan ha läst följetongerna när man var yngre för att riktigt kunna uppskatta dem. Då är berättarrösten så bekant och man förknippar den med trevliga saker. Annars är ju följetongerna i sig kanske inte så värst imponerande. En enkel deckargåta och romantik med förhinder är standardingredienserna.

I "Guldfågeln" är det tidigt 1900-tal. 22-åriga Hanna Ström, som är mycket ensam och på lediga stunder (från ålderdomshemmet där hon jobbar) skriver böcker. Ännu har hon inte fått någon antagen, men hon kämpar på. Hon är nyinflyttad i Stockholm ("huvudstaden" står det bara, jag återkommer till detta senare) och utforskar gärna omgivningarna. När hon är på guidad tur i Vildhede Torn (bara tvärs över vattnet från hennes hyresrum) råkar hon ut för en otäck olycka och räddas av två män. Den unge godsägaren Christian Wildhede och skogvaktaren Peter Thörn. De inser att "olyckan" knappast var en olyckshändelse och de tre börjar forska i saken. Hanna är lycklig över att ha fått två vänner, även om Christian uppvaktar henne klumpigt (hon tycker att han är alldeles för ung för henne) och Peter ibland behandlar henne som ett barn.

Så visar ett förlag intresse för Hannas böcker. Hittills har hon inte skrivit något som de faktiskt kan ge ut, men de anser att hon har stor potential och vill satsa på henne. Och nu börjar historien verkligen trassla till sig...

Bortsett från alla detaljer i själva gåtan så är det egentligen ganska givet hur det ska sluta. Det är det alltid. Roligt förresten att det poängteras att romanerna Hanna skriver verkligen inte är av, tja, Allersromantypen. :)

Jag har läst den här följetongen tidigare, men då i annan utgåva som jag tror ligger närmare Margits originalmanus. I Sandemoserien (Boknöje förlag) finns de flesta följetonger som tidigare kommit ut som Allersromaner, Hemmets Journalromaren etc., men karaktärerna har ofta t.ex. mer udda namn. Det verkar som om veckotidningarna gärna förenklar sina följetonger en del. I Sandemoserien-utgåvan av "Guldfågeln" är den första skillnaden att Sverige och Danmark har bytt plats. Inte geografiskt alltså, men där är Hanna dansk och vi får anta att hon bor i Köpenhamn. Ibland omnämns Sverige som ett annat land, och detta har bytts ut mot Danmark i Allersutgåvan. Hanna heter inte Hanna, utan Helle! Vildhede heter Vildehede och Peter Thörn heter Peter Thorn. Dessutom verkar Allersversionen förkortad i största allmänhet, så att "onödiga" repliker och formuleringar har tagits bort.

T.ex. det allra första stycket om Hanna/Helle, på sidan 6 i båda böckerna.

Sandemo-serien: Helle dolde en gäspning bakom handen, och rättade till hattbanden, som hade kommit innanför sjömanskragen. Att vallas runt som får i flock efter en pratsam guide var något av det tråkigaste hon visste. Om hon bara hade fått gå ensam, fått utforska tornet på egen hand! Då kunde det ha blivit både intressant och spännande.

Succéroman ur Allers: Hanna dolde en gäspning bakom handen och rättade till hattbanden. Att vallas runt som får i flock efter en pratsam guide var något av det tråkigaste hon visste. Om hon bara fått gå ensam, utforska tornet på egen hand!

Viss skillnad. Fördelen med Allersromanerna är att de ofta har bättre omslag (inte på just denna kanske, d.v.s. här är Sandemoseriens omslag också helt okej, men på många andra) och så klart att de har reklam för t.ex. Gott och blandat från 1983.