Fallet Thurneman

Fallet Thurneman
av Arne Sundelin

Det här är en roman om Sigvard Thurneman (efternamnet var taget och lär vara ett anagram av ordet Manhunter), som ledde den mystiska klubben Den Magiska Cirkeln, som sysslade med hypnos, yoga och, eh, en rad brutala rånmord under 1930-talet. De kallades också Salaligan efter att brotten hade avslöjats och det mycket märkliga fallet rullades upp.

Thurneman verkar ha varit rätt mesig, men lyckades ändå få makt över de andra medlemmarna, som ju trodde att han hade kunskap om magi och dessutom var representant för den internationella föreningen DMC. Det verkar dock som att den bara bestod av Thurneman och några få andra. Han var en väldigt udda människa av den här romanen att döma. Och han bedömdes ju också vara psykiskt sjuk, i motsats till de andra ligamedlemmarna. Bland annat ansåg han inte att det var fel att döda en människa, det var ju bara en förändring av dess tillstånd.

Boken känns nästan mer som en faktabok än en roman. Fast det är ju ändå en roman, så man ska väl inte lita på allt. Arne Sundelins bror Anders Sundelin har skrivit en bok om Salaligan som verkligen är en faktabok, "Den magiska cirkeln". Det kan säkert vara intressant att läsa den också, men jag tror nog inte att jag kommer att göra det. Så intresserad är jag inte av Salaligan. Om man bara ska läsa en av dem så vet jag egentligen inte vilken man bör välja. Jag valde i alla fall romanen. För att jag gillar romaner. Och jag var mer intresserad av hur Thurneman tänkte, och det kan man väl ändå inte riktigt veta. Men det kan ju ha varit så här.

Umbra

Umbra
av Elin Fahlstedt

Ethel har vuxit upp på ett kloster. Tid och plats är lite suddigt. Det finns fotografier, men religionen som utövas på klostret verkar vara fiktiv. Alla säger att Ethel är föräldralös, men själv påstår hon att hennes pappa lever. Alla säger också att det är farligt för barn att vara ute när månen är röd, för då är barnätare ute och letar efter offer. Men det tycker Ethel är dumheter. Hon vill ut och undersöka, men prästerna kommer på henne och när hon flyr undan dem hamnar hon i en annan värld.

En snygg och spännande serie med sagokänsla. Speciellt imponerande att den är faktiskt är skriven som ett specialarbete på gymnasiet. Mitt specialarbete var kanske inte riktigt så här ambitiöst ...

Orkar inte läsa

Nej, faktiskt inte. Har hållit på i flera dagar med Jessica Schiefauers "Pojkarna". Nu när den fick Augustpriset måste jag ju passa på innan biblioteket vill ha tillbaka den. :)

Jag har feber och hosta, fast inte att det är så illa att jag inte kan jobba. Alltid hittar man någon Alvedon längst ner i väskan eller i en skrivbordslåda. Men när jag kommer hem orkar jag bara sova och titta på TV.

Jag har flera utlästa, men icke ombloggade, böcker också. Blogga om dem? Näh! För jobbigt!

Orden och evigheten

Orden och evigheten: Tankar om språk, religion och humaniora
av Ola Wikander

"Orden och evigheten" är en samling kortare texter (mest artiklar ur olika tidskrifter) av han som kan alla de där utdöda språken, ni vet. Här handlar det om allt från sumeriska språksnobbar till vackra programmeringsspråk. Det finns texter om hur man använder latin och gammaldags stavning, ofta felaktigt, för att förhöja stämningen i filmer och datorspel. Och att Nefertiti troligen inte uttalde sitt namn just så. Extremt märklig, extremt gammal fantasy! Belldandy i "Oh My Goddess!"! Klippdassar!

Det här är perfekt om man är lite språknördig av sig. Man behöver dock inte kunna massor av språk för att uppskatta "Orden och evigheten". Ofta handlar det ju dessutom om språk som man verkligen inte kan förutsättas ha förkunskaper i. Hurritiska någon? Åh vad jag tycker om att läsa det här, och åh vad jag gläder/plågar min omgivning med språktrivia nu.

Men det finns även debattartiklar i boken. Till exempel om hur man bara satsar på de "nyttiga" naturvetenskaperna på bekostnad av "onödig" humaniora, och varför det inte är bra. Jag ska försöka få en av mina kompisar att läsa boken eftersom Ola Wikander uttrycker tankar som jag tror att hon skulle hålla med om. Men hon tycker mest om att läsa brittiska deckare, så vi får väl se om jag lyckas.

En smakebit på søndag (vecka 46)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

He didn't want to hurt her. Only wanted her dead.
As he suffocated Margaret Priddy with her own well-plumped pillow, the killer felt a rush of released tension, like an old watch exploding, scattering a thousand intricate parts and sending tightly wound springs bouncing off into nowhere as the bounds of the casing broke open around him.
He sobbed in sudden relief.
(Belinda Bauer, "Darkside", s. 3)

Det kanske framgår av smakbiten så läser jag en deckare den här söndagen. Det handlar om den ganska unga och ganska känsliga polismannen Jonas Holly. Han hade egentligen tänkt söka in till en anti-terrorstyrka, men för att kunna ta hand om sin sjuka fru bättre blev han i stället "village bobby" i sin gamla hemby vid Exmoorheden. Lantligare kan det knappt bli. Jonas känner alla och alla känner Jonas.

Men så blir en gammal dam mördad. Jonas känner att han har brustit i ansvar, men han får inte ens vara med och utreda fallet. Ett team från staden, ledda av en osedvanligt bufflig kommissarie, tar hand om det fallet. Jonas har inte den specialkompentensen. Så nu känner han sig verkligen värdelös. Han måste gå omkring och t.ex. be folk att inte rasta sina hundar där det är förbjudet, samtidigt som en mördare går lös i hans distrikt.

Jag har bara hunnit läsa några kapitel men så långt är det väldigt bra. Det utspelar sig i Shipcott förresten, samma by där Belinda Bauers förra bok utspelade sig. Men de handlar om helt olika saker.

Ladies

Ladies
av Johan Hakelius

Av någon anledning fastnade jag inte alls lika mycket för "Ladies" som för "Döda vita män". Varför vet jag inte. Förutsättningarna är ju de samma. I "Döda vita män" handlade det om excentriska brittiska män. I "Ladies" är det de excentriska brittiska kvinnornas tur. Men det är som att det inte är lika underhållande att läsa den här boken. Kanske är det så enkelt som att det här är en bok till i samma stil som den förra, och att idén kändes roligare första gången.

Men det finns mycket underhållande fakta i den här boken också. Om man är anglofilt lagd så är det inte fel att läsa "Ladies", men läs i första hand den tidigare boken.

Och precis som med "Döda vita män" tillåter inte Blogger att man har så många etiketter som skulle behövas för att tagga alla som det handlar om.

Bortom världen utanför

Bortom världen utanför
av Hedvig Andersson

I början av "Bortom världen utanför" är det omöjligt att säga när handlingen utspelar sig. Det handlar om Flickan, som har levt hela sitt liv instängd i en jordhåla. Hon vet inte varför, och dessutom vet hon ju inget annat. Hon har inget språk, men man förstår att hennes avskildhet har någon rituell betydelse för människorna runtomkring. Det här skulle kunna vara allt från bronsåldern till framtiden till en fantasyvärld.

Så småningom får flickan komma ut ur jordhålan. På något sätt misslyckades det. Avskildheten var inte tillräcklig, man kunde inte hålla henne ren och opåverkad. Så får man läsa om livet i en något större värld, men även den är avskild från omvärlden och hårt styrd med hjälp av religionen. Flickan trivs inte. Det måste finnas något ännu större. Men hennes mor och bror vet hur det är ute i världen, och de längtar inte dit.

Genom att kapitlen har olika huvudpersoner, och att man ibland får ta del av Flickans familjs minnen, så får man en bild av vad som har hänt. Men trots att berättelsen på så sätt förankras i tid och rum så känns det ändå som att allt händer i en sagovärld. Fast det är ingen vacker sagovärld, utan en riktigt obehaglig sådan. Välskrivet och hemskt.

Zombies In Brighton!

Zombies In Brighton!
av Ben Bailey

Mer Brighton! Hurra! Nu med zombies. Jag köpte den här pyttelilla boken (som en pixibok, och med ungefär samma omfång också) i en seriebutik i North Laine (stadens lite mer alternativa shoppingstråk). Gissar att det är någon lokal förmåga som har skrivit den. Det är en sån där bok där man hoppar till olika sidor beroende på hur man väljer att hantera olika situationer. Soloäventyr, verkar det heta. Eller bokspel.

Brighton är fullt av zombies! Vad gör du? Jag läste igenom ett par gånger och det verkar finns ungefär tre huvudsakliga sätt att ta sig igenom spelet på. Det finns i alla fall tre tänkbara slut. Alla är ganska korta, och för att det ska vara riktigt kul krävs nog viss lokalkännedom.

Sugar Rush

Sugar Rush
av Julie Burchill

Kims mamma (Stella, som Kim kallar henne) har alltid varit udda, inte särskilt moderlig liksom, men hennes senaste infall var ändå extremt. Hon har lämnat man och barn för att flytta ihop med en ung rik kille i hans lyxvilla i Västindien. Kims pappa är deppig, men också lite ... nöjd?, och hennes lillebror uppför sig allmänt märkligt. Det blir inte bättre av att pappan tillkännager att han inte har råd att betala för Kims fina privatskola längre och att hon kommer få börja i den kommunala värstingskolan Ravensdene Comprehensive i stället. Hur ska hon, den lite töntiga medelklasstjejen, klara sig där?

Ganska okej, visar det sig. Åtminstone efter att hon blir kompis med Maria Sweet, a.k.a. Sugar, som är den tuffaste tjejen på skolan. Men Kim börjar misstänka att hennes egna känslor för Sugar inte bara är vänskap. Hon är nog kär i Sugar. Var det så himla lyckat? Speciellt, tycker ju jag, när Sugar inte ligger långt efter mamma Stella när det gäller självupptagenhet.

I Sugars sällskap händer det massor. Och som sig bör i en brittisk ungdomsbok så tar de extremt mycket droger. Och dricker alkohol typ hela tiden. Är det ens realistiskt? Så mycket?

Väldigt rolig bok dock. Och jag läste den ju mycket för miljön. Det utspelar sig i Brighton, där jag var på ett kort besök härom veckan. Jag bodde där under några månader för flera år sedan, och det var kul att se staden igen. Och roligt att läsa om den. Jag känner ju inte till alla platser, speciellt inte olika bostadsområden, men när de är i centrum vet jag hur det ser ut.

Det finns en bok till, "Sweet", som jag tror handlar om Sugar (men inte om Kim?). Och så finns ju "Sugar Rush" även som TV-serie. Där kan man nog få alla Brightonmiljöer man vill ha.

Krig eller fred

Krig eller fred
av Silke Scheuermann

Berättaren är en kvinna som har en pojkvän, men samtidigt är nästan besatt av en kollega. Den ene lyssnar på henne och vill flytta upp. Den andre kan tänka sig att ha sex med henne och att prata om sig själv. Naturligtvis är det "fel" man som hon är mest kär i.

Jo, men den här novellen tyckte jag också var helt okej. Bra att inte alla de tyska novellerna var jättesvåra. De två första (som jag läste) ur Novellix tyska fyra förstod jag mig ju inte alls på. Men alla de tyska känns väldigt tyska på något sätt. Det känns som att det är en klar skillnad på dem och de fyra svenska Novellix-noveller som jag har läst tidigare. Kanske är det något med att originalspråket liksom lyser igenom. Kanske är det att de tyska författarna ställer högre krav på sina läsare.

Nödvärn

Nödvärn
av Ferdinand von Schirach

Hurra, en tysk Novellix-novell som inte är lite för svår! Ferdinand von Scirach är jurist och hans noveller lär vara inspirerade av verkliga rättsfall. I det här fallet blir en försynt man hotad av två ligister. Men sedan går det inte som ligisterna hade tänkt sig. Det hela berättas av den advokat som kallas in för att ta hand om det rättsliga efterspelet.

Jag gillar det här, och de TVÅ novellsamlingar av von Schirach som ska komma ut på svenska under hösten hamnar genast på den mentala önskelistan.

Eva - Asbesthjärtan

Eva <3 Asbesthjärtan
av Tinet Elmgren

Jag vet inte hur jag ska skriva titeln. Ska hjärtat vara med? Det är med i den där lilla texten med tryckår och grejer i början. Förresten, varför har jag aldrig sett det här seriealbumet förrän på årets bokmässa trots att utgivningsår tysdligen är 2009?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av "Eva <3 Asbesthjärtan". Jag har inte läst särskilt mycket av Tinet Elmgren tidigare, och när jag var inne på hennes hemsida häromveckan så kändes hennes fiktiva värld mycket invecklad. Men man hade säkert kommit in i den om man hade läst lite av serierna. Antagligen har världen utvecklats och blivit mer detaljerad under många år. Serierna om Eva verkar vara en sorts spin-off till Elmgrens webbserie Driftwood. Eva är statligt prostituerad i en storstad i ett kinesiskinspirerat land. Hon gör också som hon vill och ibland kan det bli tvunget att döda någon. Eller kanske ett tiotal människor.

Kanske en skum mördare, eller en maffiamedlem eller ett störigt moppegäng. Hennes timide pojkvän, brevbäraren Ting Yay, kan alltid fås att städa upp efter eventuella mord. Fast ibland vaknar Eva upp bredvid lik som hon är ganska säker på att hon inte har mördat själv. Mystiskt. Vem kan ligga bakom?

Jag gillade det här mycket! Så kul med den här världen och Eva och den överdrivet våldsamma handlingen. Fast ibland är det mer vardagligt också, eller lite knäppt och gulligt. Jag kanske skulle börja läsa Driftwood.

The Daughter of Time

The Daughter of Time
av Josephine Tey

Om jag har förstått saken rätt så var Josephine Tey (egentligen Elizabeth Mackintosh) en av de stora deckardrottningarna som var ungefär samtida med Christie och Sayers. Men hon skrev ganska få böcker och dog relativt tidigt, och ingen av hennes böcker översattes till svenska under hennes livstid. De flesta verkar ändå ha kommit ut på svenska, men några år senare. Just den här heter "En gammal skandal" på svenska.

"Daughter of Time" var den sista bok som Josephine Tey gav ut innan hon dog 1952, och den enda av hennes böcker som jag har läst. Hennes detektiv, kommissarie Alan Grant, löser tydligen fall i flera av de andra böckerna och då gissar jag att det är mer traditionella fall. Här ligger han på sjukhus efter att ha skadat sig under en ingripande och har enormt tråkigt. Hans glamourösa skådespelarväninna Marta Hallard hittar på en aktivitet åt honom. Hon tar med sig porträtt på historiska personer som det finns något mysterium kring. Någpn för Grant att klura på medan han är sängliggande.

Men det ansikte som drar till sig hans intresse är ett som hon egentligen bara hade med som bakgrundsinfo kring ett annat fall. Grant är säker på att det tillhör en ansvarsfull och ädel man, och blir chockad när han får veta att det är ett porträtt av monstret Rickard III. Han som mördade de två små prinsarna i Towern. Det är inte ett mysterium, det är ett historiskt faktum. Eller är det verkligen så? Alla verkar veta precis hur mordet på barnen gick till, det står ju i historieböckerna. Men vilka källor baserar de sig på? Grant börjar nysta i fallet, men god hjälp av en av Martas bekanta som forskar på British Museum.

En deckare som inte innehåller så myclet action egentligen. Grant är sängliggande och morden inträffade för många hundra år sedan. Men det är ganska spännande ändå. Fast mer att det är intressanta resonemang än att det händer så mycket. Grant och de andra har förresten mycket mer personlighet än många andra personer i deckare från den här tiden, tycker jag. Diskussionerna är kvickare och jag har väl knappt läst något med mer sarkastiska utredare. Roligt.

En smakebit på søndag (vecka 45)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Förra söndagen var jag inte med eftersom jag var i London då. Men nu är det en helt vanlig söndag och jag är hemma och läser lite och planerar att göra en uppryckning i köket om en stund.

Flickan sträckte armarna högt över huvudet för att räta på ryggen, och det var då hon kände det.En känsla hon aldrig känt förut, från utanför. En vindpust mot fingertopparna.
(Hedvig Andersson, "Bortom världen utanför", s. 11)

Jag har inte kommit särskilt långt i boken än, men den beskriver en väldigt annorlunda tillvaro. Flickan, som nog inte är särskilt gammal, har tillbringat hela sitt medvetna liv instängd i en mörk jordhåla. Hon får mat, men har väldigt lite kontakt med andra människor och har till exempel aldrig lärt sig tala. Det hela verkar ha någon sorts rituell betydelse för folket i området. Det ska bli spännande att se vad som händer.

The Best A Man Can Get

The Best A Man Can Get
av John O'Farrell

Det är roligt när man äntligen läser någon second hand-pocket, som man har köpt för att "varför inte?" och som har stått oläst i hyllan i många år, och den är riktigt bra. "The Best A Man Can Get" visade sig vara en sådan.

Michael Andrews delar en lägenhet i London med tre andra ungkarlar. De har spontana triviatävlingar och går ibland varandra på nerverna men möjligheten att vara ostörd i sitt eget rum finns alltid. Michael har specialinrett sitt rum för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt i sängen. TV:n står bra till. Bredvid sängen finns ett litet kylskåp och så klart brödrost och vattenkokare. Han får t.o.m. morgontidningen levererad till fotänden av sin säng! Emellanåt jobbar han lite, men inga längre stunder.

Men när helgen kommer lämnar han lägenheten och tar Northern Line till ett trevligt villaområde på andra sidan Themsen. Här har han hus, fru och två småbarn som alltid är glada att se honom. Hans fru tror att han jobbar häcken av sig under veckorna och inte hinner komma hem. Och Michael låter henne tro det. (Han har inte heller berättat för killarna i lägenheten att han har fru och barn.) Han kan ju inte direkt tala om att han tycker det är tråkigt och utmattande med småbarn. Men hur länge ska han lyckas dölja sitt dubbelliv? Antagligen inte så länge, med tanke på de allt skarpare formulerade breven från banken, som tycker att han borde börja betala av huslånet igen.

Det låter kanske som om Michael är självisk och otrevlig, men han är riktigt sympatisk faktiskt. Men han har vissa dåliga egenskaper, som t.ex. att sticka huvudet i sanden när en katastrof som han själv har orsakat är på väg. Det här kan ju inte gå väl. Men det är samtidigt väldigt kul. Även om situationen snarare blir hemsk efter ett tag så är detaljerna och formuleringarna otroligt roliga. Jag satt och skrattade högt flera gånger, och läste upp särskilt roliga stycken för min syster. Om du inte redan har gjort det, så läs den här boken.

Klona mig långsamt älskling

Klona mig långsamt älskling
av Henrik Lange

"Klona mig långsamt älskling" är mycket långt från de snabbversioner av böcker och filmer som Henrik Lange är mest känd för. Det här är enskilda teckningar som visserligen kan ha en humoristisk poäng, men mest är märkliga. Mycket aliens och brinnande kaniner och en hel del teckningar av rum. Speciellt.

England och illvättar

Att jag inte har uppdaterat på ett tag beror på att jag har varit i England. :) Lyckades faktiskt begränsa mig till att bara köpa de här fem böckerna.

Det syns inte så bra på bilden, men den bakersta boken är ett seriealbum - "Ethel & Ernest: A True Story" av Raymond Briggs. Raymond Briggs som är väldigt aktuell varje jul (det är jul nu, av reklamen att döma) eftersom den tecknade filmversionen av en av hans böcker tydligen visas på TV då. Jag har inte hunnit läsa "Ethel & Ernest" än, men jag bläddrade i den och såg den inte lite bekant ut i stilen? Lite enkelt googlande och jodå, Raymond Briggs har också skrivit en barnbok (eller snarare ett seriealbum för barn) som heter "Fungus the Bogeyman". Eller "Illvätten Svampe" på svenska. Det är en bok som jag läste när jag var liten och har försökt leta reda på i flera år. Det enda jag hade att gå på var att det handlade om några Shrek-liknande varelser som kallade varandra "läsking" i stället för älskling. Inte tillräckligt mycket information ... Det är nackdelen med att låna på biblioteket när man är liten. Hur ska jag komma ihåg en boktitel i 25 år om jag inte har den hemma?

Nu är "Fungus the Bogeyman" beställd från en internetbokhandel nära mig. :)

Någon som kan hjälpa mig med en annan bok som jag letar efter? Den handlar om några barn som av någon anledning ska bo ihop, troligen är de styvsyskon. En äldre flicka (säkert 11-12 år) påstår att hon är häxa och att de andra barnen också ska bli det. Viktigt är att ett av plaggen i ens häxutstyrsel är stulet. Själv har hon snattat sina strumpbyxor. Jag tror att ett av barnen heter Blair. Ni förstår svårigheten med att försöka googla fram nåt va?

Soldans

Soldans
av Trude Brænne Larssen

Det är en del som har ordnat sig för Karoline och syskonen nu. Det ser man väl nästan på den glädjefyllda omslagsbilden. De är tillsammans, de flesta av dem i alla fall, och de behöver i alla fall inte oroa sig för att frysa eller svälta längre. Och folk har så smått börjat acceptera Karoline igen. Kanske var man för snabb med att döma henne förra året.

Men det finns andra skäl till oro. Modern är inte frisk. De har inte märkt det så väl eftersom hon är så förvirrad och i det närmaste dement, men nu blir det uppenbart att hon också är kroppsligt sjuk. Och alla, även Karoline, har ju någon som är på Lofotenfiske, och därifrån kommer det fruktansvärda bud efter en svår storm. Flera hundra män har omkommit. Är Karolines Aksel bland dem?

Dessutom plockas en tråd från tidigare böcker upp. Odjuret, han som våldtar och dödar kvinnor i trakten, är igång igen. Karoline har en misstanke om vem det är, men om hon säger något vet hon att hennes familj kommer få stora problem. Men om hon tiger om vad hon vet, är det inte hennes ansvar att våldtäktsmannen får härja fritt?

Den biten av berättelsen hade jag nästan glömt bort. Böckerna utspelade sig länge på en annan ö, Bliksvær, där de minsta syskonen var "på legd" och Karoline försökte hanka sig fram bäst det gick, och där såg man förstås aldrig till Odjuret. Det blir spännande att se hur den delen av berättelsen kommer utveckla sig.

Slutet av boken är en rejäl cliffhanger, så det dröjer väl inte länge förrän jag läser nästa. Alla böckerna i serien (15 delar) har kommit ut nu, så man måste egentligen inte vänta på fortsättningen.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"
9. "Tyveriet"
10. "Heltedåd"

Och så var det dags att räkna igen

1047 böcker i min SUB idag. Jag skulle inte ha gått på biblioteket häromveckan ...

Harry Potter and the Goblet of Fire

Harry Potter and the Goblet of Fire
av J. K. Rowling
Uppläst av Stephen Fry

I den fjärde boken om Harry Potter får eleverna på Hogwarts till sin bestörtning reda på att det inte blir något skolmästerskap i quidditch det här året. I stället kommer det vara ett annat stort evenemang på skolan, nämligen the Triwizard Tournament. Det är en tävling mellan en representant vardera från tre trollkarlsskolor - Hogwarts, franska Beauxbatons och Durmstrang, som verkar ligga någonstans i nordöstra Europa.

De tävlande är noga utvalda på magiskt vis, men något går ändå fel och fyra tävlande väljs ut. Först en från varje skola, och sedan ytterligare en från Hogwarts. Harry Potter så klart. Många av de andra eleverna är avundsjuka på honom, och anser att han har fuskat. Men de mer erfarna trollkarlarna misstänker att någon har anmält Harry för att skada honom. Tävlingsgrenarna är alldeles för svåra och riskabla för en fjärdeårselev som Harry. Men har man blivit utvald så är det bindande, och Harry måste tävla.

Det är ett bra beslut av Rowling att ersätta quidditchmatcherna med något annat i den här boken. Även om man vill att Harry Potters värld ska vara den gamla bekanta så är det inte fel med lite variation heller.

Serien blir också avsevärt mörkare. I början av boken, under världsmästerskapen i quidditch, står det klart att Lord Voldemort fortfarande har många anhängare, och även om de har blivit friade i domstol så betyder det inte att de har givit upp sin gamla övertygelse. Men vill de egentligen att Lord Voldemort ska återvända? De har ju trots allt svikit honom för att kunna fortsätta leva ett bekvämt liv, medan många andra hamnade i det fruktade fängelset Azkaban och Voldemort själv försvann.

Oj, vad jag hade glömt många detaljer i intrigen! Så även om jag kom ihåg mycket av det som hände (några saker kan man knappast glömma) så var det massor som kändes helt nytt. Jag har väl bara läst den här boken en gång tidigare, så ...

Harry Potter:
1. Harry Potter and the Philosopher's Stone
2. Harry Potter and the Chamber of Secrets
3. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Brighton, A Very Peculiar History

Brighton, A Very Peculiar History - With Added Hove, Actually
av David Arscott

Eftersom jag ska åka till Brighton ganska snart tänkte jag att det kunde vara kul att läsa på lite. Om man inte alls har varit där eller planerar att åka dit är väl den här boken mindre relevant.

Antagligen finns det bättre böcker om Brightons historia. Inte för att jag tror att uppgifterna här är felaktiga - författaren har skrivit fler, seriösare, böcker om Brighton och Sussex - men det är ju knappast en djupdykning i historien. De viktigaste och mest underhållande sakerna har valts ut, och så har det formulerats på ett väldigt ohögtidligt sätt och illustrerats med roliga teckningar. Man får reda på en del, och så slår författaren hål på myten att Brighton bara var ett litet fiskeläge innan överklassen började semestra där. Det var tydligen en av de största städerna i Sussex redan innan.

Snabbläst och smårolig bok om man är lite lagom intresserad, men annars ska man väl antingen strunta i att läsa om Brighton helt och hållet eller läsa en mer ambitiös bok.

En smakebit på søndag (vecka 43)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Jag läser samma bok som förra veckan. Det är en ganska tjock bok ...

Det var ett och ett halvt år sedan Margaret hade haft sin debutantbal, men hon visste redan att göra det mesta av såväl sin skönhet, som sina entréer.
Ian Campbell stelnade till, fick något eldigt i blicken och sade beslutsamt till sitt sällskap: "Den där flickan ska jag gifta mig med en dag." Det skulle vara en mycket romantisk historia, om det inte vore för att Campbells sällskap bestod av hans dåvarande hustru, Janet Aitken, dotter till tidningsmagnaten lord Beaverbrook.
(Johan Hakelius, "Ladies" s. 179)

En tyst minut

En tyst minut
av Siegfried Lenz

Jag gjorde misstaget att börja på "En tyst minut", månadens läsecirkelsbok, för sent. Ja, det var väl inte första gången. Jag tänkte att en bok på bara hundra sidor läser jag ut hur lätt som helst på två kvällar. Men den var inte riktigt så lättläst, så det blev stressläsning sista kvällen. Och det är en bok som nog skulle ha lästs med mindre tidspress och mer eftertanke.

En artonårig gymnasist, Christian, och hans engelsklärarinna, Stella, har ... att säga ett kärleksförhållande är att säga för mycket. Det hinner inte gå särskilt långt och Christian verkar lägga mer i det än vad Stella gör. Hon är några år äldre (kanske 25, kanske 30) och han är för ung för att riktigt förstå henne. Redan på första sidan får vi veta att Stella är död. Christian är på minnesstunden som man håller för henne i skolan och tänker tillbaka på de få gånger han träffade henne utanför skolmiljön.

Jag gillade miljön. En liten stad vid havet, Östersjön antar jag. Allting kretsar kring havet. Man fiskar, seglar, simmar. Christian hjälper sin pappa i företaget. De bygger en vågbrytare. Man har en festival i staden, där en av höjdpunkterna är att en havsgud. Jag tror att berättelsen ska utspela sig någon gång på 50-60-talet, men det är som att det kunde vara nästan när som helst.

Det är något med boken som känns väldigt tyskt. Det måste vara språket. Även om jag läste den på svenska (jag bedömde att den skulle vara för svår för att läsa på tyska, och det hade jag nog rätt i också) så märks det att det är just tyska den är översatt från. Eller tycker jag bara det för att jag vet att det är så?

Loranga, Masarin och Dartanjang del 1

Loranga, Masarin och Dartanjang del 1
av Sara Olausson
efter Barbro Lindgrens böcker

Jag har aldrig riktigt förstått mig på "Loranga, Masarin och Dartanjang". Jag har för mig att det gick på TV när jag var liten. Antagligen var det ett sånt program där de visade upp bilder samtidigt som boken lästes upp. Men det var bara för konstigt. Jag uppskattade nog inte riktigt det absurda som barn. Men det kan ju också ha haft något med hur det presenterades på TV att göra. Jag kommer inte riktigt ihåg hur programmet var. Nu när jag kollar upp det verkar det ha varit en märklig dockfilm. Det skulle ju kunna förklara en hel del ... Det är bara det att den inte alls känns bekant, medan bilderna i Sara Olaussons serier ser ut precis som jag har tänkt mig karaktärerna hela tiden. Har jag ändå läst boken?

Serien är färgglad och fin. Numera tycker jag bara att historien är smått galen, men inte att den är obehaglig eller nåt. Kanske blir personerna också mänskligare som teckande än som dockor. För jag tror inte att Sara Olausson har ändrat något i handlingen eller personligheterna. Jag tror att hon är väldigt trogen originalet och verkar i samma andra. Tydligen är hon systerdotter till Barbro Lindgren, så hon känner dem nog väl.

Det är ju väldigt mycket en barnserie, så jag kommer nog inte läsa kommande delar. Jag var mest nyfiken på hur "Loranga, Masarin och Dartanjang" blev i det här formatet och så tyckte jag att jag kanske borde ha ett visst hum om dem. Mina barndomsminnen av böcker och TV är inte att lita på.

Kan jag rekommendera det här till barn trots att jag inte förstod mig på Loranga och Masarin när jag var liten? Ja, jag tror det. Åtminstone seriealbumet och troligen böckerna också. Kanske var jag FÖR liten. Jag förstod nog inte att de knäppa grejerna skulle vara roliga, utan tyckte bara att det var obegripligt.

Gubben kom!

Gubben kom!
av Gösta Gustaf-Janson

Gösta Gustaf-Janson är väl inte särskilt läst numera? (Om det nu inte var han som var Bo Balderson, som det finns teorier om.) Bortsett från att en av medlemmarna i min läsecirkeln verkar ha plöjt större delen av Gustaf-Jansons författarskap. Det är förstås av honom som jag har lånat den här boken, som är Gösta Gustaf-Jansons memoarer. Det skulle nämligen finnas ett kapitel om en minnesvärd och lite tragisk fest hemma hos Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel i den.

Eftersom "Gubben kom!" inte var avskräckande lång med sina cirka 200 sidor så läste jag hela boken. Lite konstigt blev det eftersom det här tydligen är den andra av Gustaf-Jansons memoarböcker. Det finns en tidigare som handlar om hans barndom. Kändes som om jag hade missat lite information. Den här boken behandlar ungdomstiden (ungdom är man väl till åtminstone 35?), som också var den tid då han bestämde sig för att bli författare och gav ut sina tidigaste böcker. Titeln syftar på en annan boktitel, genombrottsromanen "Gubben kommer". Jag har förstås ingen koll alls på alla de här böckerna han skriver om. Men det finns ändå en hel del intressanta saker och roliga anekdoter i memoarerna. Jag tycker att man får veta mycket om hur Gustaf-Jansons personlighet var (och det spelar inte så stor roll om man inte har läst hans andra böcker), om tiden (20-30-talet) och om umgängeskretsen, som är ganska intressant. Han var ju till exempel nära vän med Sven Stolpe, även om de senare blev ovänner. Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på Stolpe heller, men hans namn dyker ju upp ganska ofta även numera.

Jag blev förresten inte besviken på stycket om Agnes von Krusenstjerna. Det var kanske inte så långt, men jag fick ändå en lite annan och mer levande bild av hur hennes liv kan ha sett ut. På den här festen som det berättas om får hon nämligen någon sorts sammanbrott och hennes man vet precis hur det ska ordnas praktiskt och sätter genast igång med att ordna de intyg som behövs för att hon ska få komma till en klinik. Det här har han gjort förr, märker man.

Jag har läst en av Gösta Gustaf-Jansons romaner också, men jag föredrar nog memoarerna. Man kanske borde läsa fler memoarer i största allmänhet? På slutet av boken verkar det som om minst en del till är planerad i memoarserien, men jag antar att Gustaf-Janson hann dö innan den blev klar. Den gavs i vilket fall som helst aldrig ut.

Med andra ögon

Med andra ögon
av Li Österberg

"Med andra ögon" är ett album som samlar fem av Li Österbergs serier. En av dem, den fina syskonskildringen "Du fattar ingenting", har jag läst tidigare men den tål att läsas om. Den och den andra av de längre serierna i albumet - "Theia Mania" - är de serier som jag gillar bäst här. Båda handlar om någon som är lite udda och inte riktigt passar in i världen. Vid närmare eftertanke är det precis det som alla serierna handlar om. Sedan kan det udda hos personerna bero på att man helt enkelt gillar att gå i egna tankar, att man som Malin i "Theia Mania" kanske har (odiagnosticerad) aspergers eller att man är ... besatt? hemsökt? Det är så olika, det där.

"Med andra ögon" är ett mycket jämnare album än Li Österbergs förra ensam-album "Det är inte så här det ska vara". Det blir aldrig av att jag köper fanzines (även om jag ibland tänker att jag borde) men jag antar att det mesta här är från Li Österbergs fanzine Agnosis. Och att "Det är inte så här det ska vara" samlade äldre serier. Det verkar ju logiskt (och lovande) att hon blir bättre och bättre. "Med andra ögon" är bra helt igenom, och jag gillar att det finns en detalj som knyter ihop flera av serierna även om de egentligen är fristående från varandra.

Teckningsstilen är snygg och realistisk med lite serielook sådär. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det är klart och tydligt tuschat, och jag tror att det skulle vara ganska lättläst även om man inte har läst massor av serier. Kan man säga lättläst om bilder? Ibland i serier (shojo manga kan känna sig träffat!) ser man (jag) ju inte vad bilderna föreställer, som om det var en sån där 3D-bild. Så är det inte här.

En smakebit på søndag (vecka 42)

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Verkligt orolig var redaktionen när prins Charles tackade ja till en lunch. Under mycket handvridande fördes samtal med Jennifer i förväg i syfte att förmedla hovets besked att prinsen inte uppskattade rött kött. "Den där förbannade gnällspiken till prins äter det jag ger honom", dånade Jennifer och erbjöd sig att visa det utslag hon fått över hela benet på grund av all uppståndelse kring prinsens besök.
(Johan Hakelius, "Ladies", s. 44)

Jag läser "Ladies", Johan Hakelius bok om excentriska brittiska damer. Just det här kommer från kapitlet om Jennifer Paterson och Clarissa Dickson Wright, också kända som Two Fat Ladies. Vid det här tillfället arbetade Jennifer Paterson med att laga mat och servera (och även skriva en matspalt) för tidskriften Spectator. Hon lagade tydligen bra mat, men var inte särskilt lätt att ha som anställd.

Heltedåd

Heltedåd
av Trude Brænne Larssen

Nästa vecka kommer den femtonde och sista delen av Trude Brænne Larssens bokserie Legdebarna ut, men jag ligger lite efter och har just läst ut den tionde boken, "Heltedåd". Så här långt fram i serien är det svårt att säga så mycket i handlingen. Dels måste man förklara så väldigt mycket av de tidigare böckerna, dels så kommer man ju avslöja en del.

I många av de tidigare böckerna har det sett väldigt mörkt ut för Karoline och syskonen, men mycket av det har löst sig mer eller mindre. Det är inte som före händelsen (i första boken) där fadern dog och deras olyckor började, men på något sätt börjar det ändå bli bra igen. Men de drabbas återigen av bakslag, och som så ofta är storebror Lars inblandad.

"Heltedåd" innehåller en hel del dramatik, och av slutet av boken att döma kommer Karolines liv förändras en del igen. Om det blir positivt eller negativt eller lite av båda återstår att se. Precis så spännande som det ska vara i en sådan här serie. Det är ju meningen att man ska sluka böckerna, och det gör man. Precis som i Trude Brænne Larssens tidigare serier är huvudpersonen avig och stolt i överkant, men ändå sympatisk. Man vill veta hur det ska gå med henne och med den begåvade Marte och även med slarvern Lars. Jag hoppas man får veta hur det går med Lars. Han har ju försvunnit lite ur serien nu.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"
9. "Tyveriet"

Rena cirkusen, Lotta!

Rena cirkusen, Lotta!
av Merri Vik

"Rena cirkusen, Lotta!" är inte en av mina favoriter i serien. Jag gillar inte när det blir för urflippat, med hemliga lönngångar och cirkusdjur. Jag har kanske en ganska låg toleransnivå för vad som är för mycket när det gäller Lottaböckerna, men jag föredrar när det är ganska vardagligt och det blir något problem när Lotta ska gå ett ärende åt en lärare eller så. Men det finns mycket vanligt här också, till exempel när Lotta och Giggi röjer ur ett förråd.

Av någon anledning jobbar stjärnjournalisten Svarten som guide på ett slott i närheten av Rönnvik (där Lottas familj har sommarstuga). Lotta och Giggi åker dit för att se hur han sköter sig som guide, och när han försvinner får de ta över guidandet själva. De är ju inte särskilt goda vänner med Svarten egentligen, men nu blir de faktiskt oroliga.

I området finns också en cirkus som har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Men Lotta, Giggi och Babban har idéer som kanske kan rädda den.

Sen är det också lite kärleksbekymmer. Lotta har kommit på att hon ska jobba med någit annat än journalism ett år för att samla erfarenheter. Men det tycker Paul inte alls är en god idé, nu när hon har en fot inne inom journalistjobbet och allt. Och så blir de osams. Jag tycker ju att Lotta borde göra slut med honom, men jag vet ju redan vad som kommer att hända eftersom det inte är första gången jag läser böckerna. Dessutom tycker jag nog att Lottas syster Malin borde göra slut med sin pojkvän också, men där kommer jag inte ihåg hur det gick.

Lenni och Veronica är också osams. De är visserligen överens om att gifta sig, men medan Lenni tycker att en enkel ceremoni i rådhuset är lagom är Veronica helt inställd på ett jättestort kyrkbröllop. Och båda ber Lotta och Giggi om råd.

Jodå, trevlig bok ändå. Men inte en favorit.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"
30. "Lotta går till väders"
31. "Heja Lotta!"
32. "Toppen, Lotta!"
33. "Fyndigt, Lotta!"
34. "Full rulle, Lotta!"

Martin Kellerman

Martin Kellerman
Text: Tomas Lappalainen
Bild: Martin Kellerman

Det här är en bok i samma serie som den om Nina Hemmingsson, och den har ungefär samma upplägg. Intervjudelen är ganska mycket längre här och innehåller mer av författarens egna tankar kring huvudpersonen. Det var mer så här jag trodde att böckerna i Svenska illustratörer och konstnärer skulle vara. Inte för att Nina Hemmingsson-boken inte var intressant, men texten var relativt kort.

Fler sidor reportage betyder färre sidor med bilder. Här har jag dessutom läst nästan allt förr. Det är också så att urvalet baseras väldigt mycket på vilka exempel som har tagits upp i texten. Det är så klart bra. Det kan ju vara svårt att hitta en specifik stripp i sina tjugo Rocky-album. Speciellt om man inte har alla.

Bilden det hela avslutas med verkar vara specialritad för boken och är en väldigt rolig kommentar till intervjusituationen. :)