Gubben kom!
av Gösta Gustaf-Janson
Gösta Gustaf-Janson är väl inte särskilt läst numera? (Om det nu inte var han som var Bo Balderson, som det finns teorier om.) Bortsett från att en av medlemmarna i min läsecirkeln verkar ha plöjt större delen av Gustaf-Jansons författarskap. Det är förstås av honom som jag har lånat den här boken, som är Gösta Gustaf-Jansons memoarer. Det skulle nämligen finnas ett kapitel om en minnesvärd och lite tragisk fest hemma hos Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel i den.
Eftersom "Gubben kom!" inte var avskräckande lång med sina cirka 200 sidor så läste jag hela boken. Lite konstigt blev det eftersom det här tydligen är den andra av Gustaf-Jansons memoarböcker. Det finns en tidigare som handlar om hans barndom. Kändes som om jag hade missat lite information. Den här boken behandlar ungdomstiden (ungdom är man väl till åtminstone 35?), som också var den tid då han bestämde sig för att bli författare och gav ut sina tidigaste böcker. Titeln syftar på en annan boktitel, genombrottsromanen "Gubben kommer". Jag har förstås ingen koll alls på alla de här böckerna han skriver om. Men det finns ändå en hel del intressanta saker och roliga anekdoter i memoarerna. Jag tycker att man får veta mycket om hur Gustaf-Jansons personlighet var (och det spelar inte så stor roll om man inte har läst hans andra böcker), om tiden (20-30-talet) och om umgängeskretsen, som är ganska intressant. Han var ju till exempel nära vän med Sven Stolpe, även om de senare blev ovänner. Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på Stolpe heller, men hans namn dyker ju upp ganska ofta även numera.
Jag blev förresten inte besviken på stycket om Agnes von Krusenstjerna. Det var kanske inte så långt, men jag fick ändå en lite annan och mer levande bild av hur hennes liv kan ha sett ut. På den här festen som det berättas om får hon nämligen någon sorts sammanbrott och hennes man vet precis hur det ska ordnas praktiskt och sätter genast igång med att ordna de intyg som behövs för att hon ska få komma till en klinik. Det här har han gjort förr, märker man.
Jag har läst en av Gösta Gustaf-Jansons romaner också, men jag föredrar nog memoarerna. Man kanske borde läsa fler memoarer i största allmänhet? På slutet av boken verkar det som om minst en del till är planerad i memoarserien, men jag antar att Gustaf-Janson hann dö innan den blev klar. Den gavs i vilket fall som helst aldrig ut.
Roligt att du gillade boken, även GGJs första memoarvolym är mycket läsvärd. Den handlar lika mycket (mer?) om hans
SvaraRaderaföräldrar, släktingar och flydda tider som han själv. Hans plan var att skriva tre memoarvolymer men det verkar ju
ha stött på förhinder. Man undrar hur han tänkte med den tredje volymen, de två första täcker ju bara in lite drygt
trettio år av hans då nästan nittioåriga liv.
Och om han var Balderson (vilket jag tror) så måste det ha orsakat
ytterligare huvudvärk om han ville hålla det hemligt och samtidigt skriva någorlunda ärligt...
Sven Stolpe ja, det är en ganska intressant figur. Verkar ha varit lite av ett fenomen i stil med Sten Broman
och nutida profiler som Ranelid, Leif GW, Guillou m.fl. Bildad, oerhört konservativ och populär i de breda
folklagren. Jag har några gamla rullband med Stolpe-inspelingar från radion, gjorda av min morfar
(småbrukare på västgötska landsbygen...) som tydligen var ett stort Stolpe-fan...
Ja, det måste ju ha blivit problem om han var Balderson. I den här skriver han ju ganska mycket om vilka böcker han har skrivit och hur de blev mottagna av kritiker. Det kanske finns någon halvskriven memoarbok som avslöjar att han är Balderson. :-D
SvaraRaderaSven Stolpe verkar ha varit ganska speciell. Fast numera hör man mest talas om att han är morfar till bröderna Schulman.