Tideline

Tideline
av Penny Hancock

"Tideline" blev jag nyfiken på när den kom ut på norska och det gavs flera små söndagssmakbitar ur den. Spännande brittisk thriller, det lät bra.

Sonia bor i sitt barndomshem alldeles vid Themsen igen. Hon och hennes man fick överta huset efter att Sonias mamma flyttade till ett äldreboende. Det är inte en vacker strand att bo vid, floden bär med sig mängder av skräp, och den täta bebyggelsen gör att nästan alla rum i huset är mörka. Men för Sonia är det vackert och bär på så många minnen. Hennes man och dotter, och till och med mamman, tycker att de borde sälja huset – jag antar att man skulle få en del pengar för det, finns väl inget billigt i London? – men Sonia står på sig. Sonias man är nästan aldrig hemma. Dottern går på universitetet i en annan stad.

Så dyker Jez upp hemma hos Sonia en dag. Jez är hennes väninnas tonårige systerson, och Sonias man har lovat honom att få låna en gammal skiva som inte går att få tag i nuförtiden (ganska smickrad över att en cool tonårskille intresserar sig för musiken han lyssnade på som ung på 70-talet). Det är bara det att Sonia känner att hon inte kan låta Jez lämna hennes hus. Hon får för sig att hon vill behålla honom. Och eftersom Jez är en artig ung man som gör som vuxna säger så stannar han. Fast han vill inte stanna så länge som Sonia vill att han ska stanna, så hon tvingas ta till andra metoder.

Jag tycker det är intressant att läsa deckare där ett ögonblicks ingivelse leder till något som förövaren sedan inte kan ta sig ur. För även om Sonia skulle komma på bättre tankar, hur förklarar hon att hon höll kvar Jez mot hans vilja och allt annat som hon har gjort? Frågan är om hon ens har kommit på bättre tankar. Är det inte bara så att hon försöker undvika upptäckt, för då skulle Jez tas ifrån henne?

Samtidigt håller Jez släktingar på att oroa ihjäl sig, och de anklagar sig själva och varandra för att ha orsakat hans försvinnande, medan polisen gräver i deras hemligheter.

Det är en riktigt spännande bok, och en där det är svårt att veta vilken sida man ska stå på. Alltså, det vettiga hade ju varit att inte vara på Sonias sida, p.g.a. ... allt. Men å andra sidan, det är hon som berättar och hon berättar så att man förstår henne. Man vill ju att hon ska vara lycklig också. Eller?