En smakebit på søndag (vecka 44)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Som jag skrev i bloggen igår så är min (läs-)plan för november att läsa några av de norska böcker som jag har i hyllan men inte har läst. Men först måste jag ju läsa färdigt de böcker som jag redan höll på med. Igår läste jag ut läsecirkelsboken som jag inte hann med innan mötet i onsdags. Och idag tänker jag läsa ut en deckare från 60-talet, som jag påbörjade när jag var i Stockholm förra helgen.

Mer än böcker som utspelar sig i andra svenska städer så antas det i böcker som utspelar sig i Stockholm att man redan känner till gator och platser som nämns. Och nu när min syster bor strax utanför Stockholm och jag har varit där några gånger så känner jag faktiskt till platserna ibland. Förra helgen gick jag också Allmänna gränd bredvid Gröna Lund för att ta Djurgårdsfärjan till Slussen, precis som Kerstin i boken gjorde. Fast det var fullt av andra passagerare och jag råkade inte ut för något konstigt. Kerstin är den enda passageraren på turen, sent en mörk kväll, och hennes färd blir inte så lite spöklik. (Perfekt till Halloween ju!)

Så sträckte hon ut benen och lutade sig tillbaka mot den hårda kurviga träryggen, tog sig på höften där smärtan efter felsteget på Allmänna gränd plötsligt stack till, gnodde med knogarna och bligade mot Slussens Vintergata. Den var fortfarande töcknig, hon hade ännu några minuter på sig att koppla av.
Så med ens fick hon för sig att något var galet. Något hade inträffat som fyllde henne med ängslan, en gåtfull förändring som trots att den måtte vara påtaglig inte genast gick att bestämma. Hon reste sig så häftigt att väskan föll i durken. Hon böjde sig ner och tog upp den, och när hon rätade på ryggen, fattade hon var som inte stämde.
Det var akteröver Slusskarusellen skimrade med alla sina ljus. De syntes mjölkaktigare för varje sekund. Djurgårdsfärjan hade vänt och stävade nu ut mot Saltsjön.
Hennes första reaktion var harm. Visste dom inte om att det fanns en passagerare ombord? Som hade betalat ända fram till Räntmästartrappan? Hade hoppilandkallen blivit akterseglad vid Allmänna gränd och visste skepparen ingenting om? Hon stegade förbi maskinrumsluckan, stannade utanför styrhytten och knackade på så att det skallrade i rutan. När ingen öppnade, höjde hon sig på tå och kikade in med näsan mot sargen. I det svaga återskenet urskiljde hon ratten med sina pinnar, och det klack till i henne när hon såg hur den plötsligt rörde sig av sig självt. Ty sanningen var den att styrhytten var tom.
(Stieg Trenter, "Färjkarlen", s. 12-13)