Satellittmenneskene
av Hans Olav Lahlum
Året var 1969 ... Magdalon Schjelderup är en känd affärsman, och har ett hjältemodigt förflutet i motståndsrörelsen under kriget. Han anser sig ha skäl att tro att en av hans närmaste planerar att mörda honom, och kontaktar førstebetjent (kommissarie?) Kolbjørn Kristiansen, som ju har ett visst renommé efter att föregående år ha löst en invecklad mordgåta. Ingen av dem tycker dock att faran är så överhängande, så de kan gott vänta med att diskutera saker tills efter helgen. Men innan dess hinner Magdalon Schjelderup dö under mystiska omständigheter, och i närvaro av alla sina närmaste.
Schjelderup talade aldrig om vem i kretsen han misstänkte och det ser ut att bli svårt att reda ut det. Här behöver Kolbjørn Kristiansen helt klart hjälp av sin originella väninna Patricia Louise I. E. Borchmann. Man kan säga att de är hon som är Holmes eller Poirot i de här böckerna. Kristansen är mer Watson eller Hastings, som skriver historien om fallet och som samlar in informationen "i fält" (Patricia är rullstolsburen och lämnar ogärna föräldrarnas hem – jag sa kanske inte att hon bara är nitton år gammal?) men aldrig lyckas dra de där riktigt geniala slutsatserna.
I efterordet skriver Lahlum att den här boken är tänkt att vara i Agatha Christies anda, bland annat när det gäller synen på godhet och ondska hos människor. Det hade varit intressant att höra vad min Christiefrälsta vän Eleanore skulle ha att säga om "Satellittmenneskene", men jag tror inte att hon har några planer på att läsa böcker på norska. Synd att de inte är översatta till svenska. Men jag ser att Lahlums ungdomsbok "Huset ved havet" kommer på svenska under nästa år, så det kanske finns hopp om deckarna också. (Och den första finns faktiskt på engelska.) Perfekt för folk som vill läsa den här typen av deckare där det mest handlar om fallet, som man löser genom att tänka igenom det hela, och bara lite lagom om de som utreder saken. Ibland tycker jag faktiskt att det blir för lite om dem. Jag har fortfarande inte lärt känna dem, tycker jag. Men om det ska bli en lång serie så hinner jag väl det. Jag ser att jag hade liknande tankar om "Menneskefluene", men den här gången tycker jag att de inblandade i själva fallet kommer fram bättre. Jag tycker bättre om den här boken än den förra.
Jag gillar Lahlums böcker men jag måste vara sugen på en pusseldeckare för att uppskatta dem. Jag gillar inte K2 av någon anledning. Sen kan jag ibland känna att jag inte kan norsk historia tillräckligt bra.
SvaraRaderaJo, man får ju vänta tills man känner att man vill läsa en pusseldeckare. Jag tycker inte direkt nånting om K2, jag tycker inte att man har lärt känna honom. I första boken hade jag mer känslan av att det var han som nedtecknade sina mest intressanta fall (eller de fall där Patricia varit med) på ålderns höst, men nu hade jag mer en känsla av att han bara var berättaren som i vilken som helst annan bok där ett jag berättar.
Radera