Vargtimmen

Vargtimmen
av Margit Sandemo

Som jag skrev lite om när jag skrev om förra boken i Sagan om Isfolket så är det en sorts avbrott i den nittonde boken, "Drakens tänder". Tidigare har Isfolket haft kontakt med varandra, även om de efter ett antal generationer inte är så nära släkt. Även om de kanske reser långt bort till Ryssland, så är ju meningen att återvända och att försöka hålla kontakten. Men så reser sin generations drabbade ut i Europa innan någon vet att han är drabbad, och han återvänder inte. Även hans son är drabbad, men honom känner den övriga släkten inte ens till.

Isfolket i Norge och Sverige tror ju att förbannelsen är bruten, och därmed verkar också deras släktsammanhållning försvinna. När Heike av Isfolket, den okända släktingen som är den ende som läsaren vet något om, nu söker upp sin släkting Arv Grip i Småland så visar det sig att kontakten mellan de olika släktgrenarna är sporadisk. Alla har nog med sitt. För Arvs del är det tragedin att han förlorade sin fru och deras små barn för en del år sedan.

Men det handlar också om Gunilla, en torparflicka från trakten som Arv har tagit som hushållerska för att rädda henne från föräldrahemmet. (Det ska ju gärna vara en ung flicka som är huvudperson i böckerna, men nu har det ju redan varit två böcker om Heike och hans far.) Men hon har redan tagit skada psykiskt av att växa upp med en far som är en självrättfärdig svavelpredikant och en betydligt mera lättsinnig mor. Heike har ett gott öga till Gunilla, men han vet ju att ingen kan älska någon med ett så groteskt utseende som hans. Fast egentligen är det inte alls därför som Gunilla inte är intresserad, utan för att hon redan har två andra friare. Och hon bedömer dem efter helt tokiga kriterier. Hur ska det gå?

"Vargtimmen" har alltid känts lite som en mellanbok, men egentligen händer det ju flera viktiga saker i den. Och inte minst blir läsaren åter presenterad för Isfolket, och får veta en del av vad som har hänt under de senaste 20-25 åren när de har levat som om det inte längre fanns någon förbannelse.

Och återigen, varför den här scenen som omslagsbild?

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar