Standard

Standard
av Nina Bouraoui

November månads läsecirkelsbok, som det fanns mycket att diskutera om. Nu var det ju också flera veckor sedan den diskussionen, så det här blir ändå bara ett kort blogginlägg.

Huvudpersonen Bruno Kerjen lever ett liv som jag tycker verkar innehållslöst. Han tycker bättre om jobbet än fritiden, men han har inga ambitioner där heller, och inte ens stimulerande arbetsuppgifter. Hans fritidssysselsättningar verkar inskränka sig till att ibland ringa ett sexnummer. Han besöker pliktskyldigast mamman i barndomshemmet någon gång ibland. Han verkar inte bli glad av något, och vill gärna kunna se ner på andra. Det var faktiskt ganska påfrestande att läsa. Hur är det möjligt att vara så negativ?

Det som jag tyckte var mest försonande hos honom var att även om han undvek att umgås med kollegerna så hade han en vän på jobbet. Han hade väl också ouppfyllda drömmar, framför allt den om en tjej som han gick på gymnasiet ihop med och som han aldrig kunnat glömma. Men han ser ju för sig hur en sån som hon lever ett glamouröst liv numera, medan han bara är helt vanlig. Såna här saker gjorde att jag ändå orkade fortsätta läsa. Det och att boken faktiskt inte alls var svårläst, att läsa vidare är enkelt (översättning av Maria Björkman). Det är bara huvudpersonen som är jobbig. Fast bra ur cirkelsynpunkt.

Och det blev visst inte ett så kort inlägg ändå.