Gone Girl
av Gillian Flynn
Jag hade egentligen en annan Gillian Flynn-bok i hyllan, som jag hade tänkt läsa först av hennes böcker, men helt plötsligt, utan förvarning, gick det en filmatisering av "Gone Girl" på bio! Jag hade väl redan förstått att det är en sån där bok där en del av läsupplevelsen går förlorad om man får redan på slutet i förväg (nej, detta gäller inte alla böcker), det skulle finnas en klurig twist, så det gällde att fort läsa boken för att undvika spoilers.
Jag gillar sättet som boken är skrivet på. Språket alltså, jag liksom trivs med det. Tur det, eftersom folk i boken inte är lika trevliga. Det handlar alltså om Nick Dunne, som kommer hem en dag och upptäcker att hans fru är försvunnen. Dörren står öppen, i vardagsrummet är möbler omkullvälta. Var finns Amy?
Först är Nick förstående när polisen ställer frågor om sina förehavanden under dagen för bortförandet. Det är klart att det är rutin att undersöka maken. Men snart inser han att det inte är enbart rutin – de tror faktiskt att det är han som ligger bakom Amys försvinnande! Och det är ju inte en orimlig tanke. Ganska snart står det klart att Nick och Amy inte var det där perfekta paret som han gärna vill låta påskina.
Mycket spännande bok, och listigt konstruerad. Ju längre man läser desto mer inser man att författaren har strösslat med ledtrådar som man inte alls har uppfattat. Det gillar jag. Men jag tänker att det kanske inte är en sån bok som man läser om. Det bästa var ju när gåtan och spänningen byggdes upp, och det blir nog inte lika kul när man vet hur allt hänger ihop.
Imorgon ska Karin och jag se filmen på bio. Det ska bli intressant att se hur berättelsen gör sig som film. Boken är uppbyggd på ett sätt som jag tror gör sig bäst i just bokform. En sak i konstruktionen påminner om en annan bok jag läste ganska nyligen, men jag tänker inte ens avslöja vilken. Ingen av dem bör man nämligen berätta för mycket om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar