Song for Eirabu. Bok 2, Vargtid
av Kristine Tofte
Det här är den andra delen av den tvådelade fantasyromanen Song for Eirabu. Den första delen heter
"Slaget på Vigrid". Det kan väl finnas en viss risk för att spoilers förekommer nu när jag skriver om den avslutande boken. Men jag har verkligen försökt att bara beskriva världen och berättelsens förutsättningar, och inte avslöja för mycket.
Men lägg märke till att kommentarerna till det här blogginlägget innehåller spoilers!
Böckerna utspelar sig i Eirabu, den kända världen för de som bor i de här länderna. Huvudpersonerna, de tonåriga systrarna Ragna och Berghitte, kommer från det nordliga Blåinn, som påminner om Norden under järnåldern. Landets kung bor till exempel på en vanlig gård, även om den säkert är en av landets största och mest välmående gårdar. Kungsgården är numera Ragnas hem, efter att hon började gå i lära hos gårdens blotgydje. Jag vet inte riktigt vad det skulle heta på svenska. Blotprästinna? Ragnas far bryr sig inte om gudar, så allting är helt nytt för henne. Mytologin är inspirerad av den fornnordiska, och de gudar som man blotar till i Blåinn känns igen, även om vi ibland känner dem under andra namn. Ragna måste lära sig till vilken gud man ska offra i olika sammanhang och hur det går till rent praktiskt. Inga konstigheter med det. Jag gillar trovärdigheten det skänker att Ragna inte har någon motvilja mot att döda. Man får aldrig intrycket att hon eller hennes syster Berghitte är nutidsmänniskor som befinner sig i en annan värld. Ragna hör hemma i den världen hon lever i.
Om Berghitte kan man inte riktigt säga samma sak, men det är för att hon har vuxit upp på samma ensliga gård som Ragna, men skickas till kejsardömets Syrrens hvudstad för att giftas bort med kejsaren. Hon ska vara en försäkring mot att Blåinn annekteras av Syrren, som så många andra länder i Eirabu. Trots att systrarna är uppvuxna under enkla förhållanden har de fina anor. Syrren har en helt annan kultur än Blåinn. Här har man myllrande städer, där de finaste familjerna lever i lyx, och Berghitte kommer vara tvungen att navigera bland intrigerande adel och prästinnor (det är en annan kult i landet, även om deras gud ingår i samma myter som Blåinns) utan att ha en aning om vem hon egentligen kan lita på.
Det finns också en spådom om världens undergång, där Ragna och Berghitte har roller att spela, liksom en tredje syster som har vuxit upp på annat håll och som man inte har fått veta så mycket om. Det är meningen att spådomen ska bli verklighet nu, och att världen ska gå under och sedan skapas på nytt. Det finns krafter som verkar för att spådomen ska gå i uppfyllelse. Men det finns andra, som försöker förhindra världens undergång. Och vissa som mest kämpar för sig själva.
I den första boken håller vi oss i stort sett i människornas värld. Det handlar om Ragnas lärotid som blotgydje och om Berghittes möte med sitt nya land. Och så handlar det förstås om Syrrens aggresiva expansion och om Blåinns strategier för att hindra att Blåinn besegras. Vi vet att religionen "fungerar", men de ingriper inte särskilt tydligt i folks liv. Men nu i den andra boken förändras allt det där. Något hände i den första boken som gör att gudar och andra varelser som inte hör hemma i den verkliga världen blir väldigt aktiva. Jag blev förtjust över att uppdelningen i två böcker inte bara beror på längden, utan att de båda böckerna skiljer sig åt på det här sättet.
Jag ser att
Tone tycker att det var synd att vissa personer från första boken fick så liten plats i den andra. Det kan jag hålla med om. Det var speciellt en som jag visserligen inte fattade så stort intresse för i första boken, men när hen nu fick så stor plats i den boken så borde det ju ändå leda till något mer än ett par korta omnämnanden i den andra. Och så var jag så nöjd, under större delen av den här boken, med att den är så osentimental. Det funkar så bra med hur det faktiskt är i Eirabu. Sedan hände det ett par saker som gjorde att jag nog nästan ändrade mig. Men det passade nog ändå bäst så här, jag får väl medge det.
Fantastisk fantasy ändå! Jag tycker att alla som gillar välskrivna och spännande böcker borde läsa Song for Eirabu. Men så är det ju det här med språket ... Alla som är vana vid att läsa på norska bör klara av det utan problem. Även om man föredrar bokmål. De här böckerna har dessutom ett vackert språk. Men om det här var det första jag försökte läsa på norska så vet jag inte om jag hade lyckats ta mig igenom böckerna. Vi måste kräva en svensk översättning! Å andra sidan, hur många svenska fantasyläsare har inte tragglat sig igenom engelskspråkiga trilogier (och Harry Potter!) från tolvårsåldern? Nynorsk ska väl inte vara svårare? Och det passar så fint till berättelsen.
Obs! Kommentarerna innehåller spoilers.
