Jag saknar dig, jag saknar dig!

Jag saknar dig, jag saknar dig!
av Peter Pohl och Kinna Gieth

Tråkigt nog levde inte "Jag saknar dig, jag saknar dig!" upp till mina (kanske väl högt ställda) förväntningar. Jag hade trott att det här skulle vara en bok som den nästan skulle vara jobbigt att läsa eftersom ämnet är så fruktansvärt. Ett par trettonåriga systrar, enäggstvillingar, har bråttom och springer ut i en trafikerad väg utan att se sig för. Den ena kommer aldrig över vägen, hon blir påkörd och dör. Boken har Peter Pohl skrivit tillsammans med Kinna Gieth, som upplevde samma sak i verkligheten när hennes tvillingsyster Jenny dog i en olycka. Den är baserad på hennes känslor och upplevelser som enda överlevande tvilling, men bokens tvillingar är inte identiska med Kinna och Jenny Gieth.

I boken heter tvillingsystrarna Cilla och Tina. De ser exakt likadana ut, men Tina är den coola och populära som alltid är kär i olika killar, medan Cilla är allvarligare, konstnärlig och grubblande. Men när Cilla dör blir Tina förändrad. Hon kämpar med saknad, sorg och skuld, och med praktiska saker som om hon ska städa bort Cillas saker från deras gemensamma rum. Hon känner också att Cilla finns kvar, Tina har fortfarande samtal med henne och chockar vänner genom att prata som om Cilla fortfarande lever. Boken följer tvillingarna den närmaste tiden innan Cillas död och sedan Tina under hennes första ensamma år.

Jag vet inte riktigt vad mitt problem är med boken. Det är inte att den är en ungdomsbok, för jag läser gärna ungdomsböcker. Det kan möjligen vara att den känns en aning daterad. Inte på samma sätt som de riktigt gamla ungdoms- och flickböcker som jag läser. De är bara retrocharmiga och jag läser dem inte alls på samma sätt som man gjorde när de kom ut. Men "Jag saknar dig, jag saknar dig!" är inte så gammal, bara omkring 20 år. Jag borde gilla den därför. Jag var ju 13-14 då, precis som flickorna i boken. Men nej. Det kan ju vara så att jag helt enkelt inte är så förtjust i Peter Pohls stil. Jag gillade t.ex. inte heller böckerna om Anette, som var de böcker som fick Kinna Gieth att kontakta Peter Pohl och berätta sin historia. Ingen av de här böckerna är förstås dåliga. Egentligen är de bra. Jag förstår ju verkligen Tina till exempel. (Anette minns jag inte så bra, det var många år sedan jag läste de böckerna.) De hör bara inte till mina favoriter.

Eller så är det mig det är fel på. Hade jag blivit mer gripen om boken varit uppbyggd på ett annat sätt, på just det sätt som författaren i de inledande styckena gör en poäng av att den inte är? Man får redan från börja reda på att Cilla kommer att dö och hur. Det ska nämligen inte vara en spänningsroman, utan en berättelse om Tinas känslor efter systerns död. Men just det gör ju att man sitter och dels gruvar sig, dels nästan räknar ner till olyckan. Ett annat upplägg hade kanske gjort att jag hade känt mer inför Cillas död, om det kom som en chock. Som det ju faktiskt skulle ha gjort i verkligheten. Men å andra sidan finns det kanske en risk att ett plötsligt och chockartat dödsfall (den ena huvudpersonen!) hade tagit bort fokus från Tinas sorgearbete och utveckling.

Men jag är ändå intresserad av att se filmen (Jag saknar dig) som just har kommit på bio. Undrar hur den här boken har blivit som film. Och om det vuxna enäggstvillingparet (i 20-årsåldern) klarar av att spela tonåringar. Även om jag tror att de har höjt tvillingarnas ålder något år i filmen så är det ju fortfarande en skillnad.