Høsten

Høsten
av Jan Henrik Nielsen

Det har gått fem år sedan apokalypsen. All växtlighet började dö och det är som om det har varit höst sedan dess. Det spelar ingen roll om det är varmt och soligt, inget nytt växer. Samtidigt kom Sjukdomen. Den var dödlig om man inte fick medicin, och det fanns alldels för lite medicin. Man kan ju tänka sig hur stämningen blev bland människorna. Nannas och Frides mamma och pappa började hamstra konserver och annat. De hade en sommarstuga på en för övrigt obebodd ö, och den stugan var byggd på en bunker från krigets dagar.

Nanna, Fride och pappa har levt i bunkern sedan dess. Mamma skulle komma efter så fort hon kunde. Hon kom aldrig. Fride var bara en bebis när de flyttade till bunkern. Hon minns inte världen utanför eller mamma, men ändå längtar hon ut. Pappa vågar inte låta dem lämna bunkern alls. De har ingen kontakt med omvärlden, och vet inte om faran är över. Allt de vet är att det var folk uppe i stugan i början, och att växterna fortfarande är vissna. Systarna har lektioner, läser, spelar spel och leker låtsaslekar, men Nanna blir ofta irriterad på att Fride är så barnslig. Nanna är tolv år och kan berätta för Fride om dagis och första klass och lägenheten de bodde i och mamma. Fride drömmer om att få gå på dagis.

Jag tycker att det är fascinerande att läsa om deras liv i bunkern. Hur överlever man? Annars är väl just den biten inte så spännande. (Eller tänker jag fel? Man har faktiskt en känsla av att det är förändring på gång.) Men så är det ju också bara inledningen. Större delen av boken bjuder på betydligt mer spänning.

Pappa blir smittad av Sjukdomen! (Han har kommit i kontakt med något som varit kontaminerat.) Nanna och Fride måste försöka ta sig in till stan och lägenheten. Mamma hade en hemlig medicingömma där, på ett säkert ställe som antagligen inte har blivit plundrat. Nanna vet ingenting om vad som väntar på fastlandet. Hon vet inte om det finns andra levande människor och om de i så fall kommer vara vänliga eller fientliga. Hennes minnen av staden är inte särskilt tydliga. Dessutom har hon ansvar för ett barn som inte ens har fyllt sex år. Men de är åtminstone två.

Jag får en väldigt olustig känsla av världen som målas upp i "Høsten". Det är obehagligt med alla övergivna och förfallna platser som systrarna passerar. Spöklikt tomma gallerior, som är ännu mer spöklika eftersom man inte vet om de verkligen är tomma. Det kan ju finnas fler överlevande och hur reagerar de i så fall på att Nanna och Fride letar mat i övergivna butiker. Inget växer ju, och de flesta djur verkar ha svultit ihjäl. Det går inte att producera ny mat.

Samtidigt är det en fin skildring av vänskapen mellan Nanna och Fride. Det är upp till Nanna att se till att de överlever, men hon tar sig ändå tid att låta Fride utforska något så underbart som ett äkta dagis. Jag ska inte avslöja vad som händer, men jag kanske ändå kan säga att det finns hopp.

När jag började läsa blev jag förvirrad. Den var oväntat lättläst. Men så insåg jag att det så klart är en ungdomsbok även om jag lånade den på vuxenavdelningen. Antagligen har inte biblioteket en egen avdelning för ungdomsböcker på norska, utan allt norskt står på samma ställe. Jag tror nästan att språket är relativt lättläst även för att vara en ungdomsbok. Men det är absolut inte en barnslig bok.

Jag ser att "Høsten" kommer på svenska om ett par månader. Titeln kommer vara "Som om hösten kom på sommaren".

Når dagen gryr

Når dagen gryr
av May Grethe Lerum

"Når dagen gryr" är en fortsättning på föregående bok i Livets døtre. Amelia har lyckats vinna vissa strandsittares förtroende, och driver nu en sjukstuga för de fattiga. Strandsittarna är traktens kriminella och utstötta, som lever i misär. Amelia gör detta för att försöka sona en fruktansvärd synd hon har gjort sig skyldig till, och för att hon har förlorat sitt livs kärlek.

Dramatiska grejer, med maktkamper, hemligheter och anklagelser om brott. Nu börjar det bli ett tag sedan jag läste ut den dock, och de här böckerna är lite "fort läst, fort glömt".

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt

Kod 400

Kod 400
av Sophie Divry

Ajdå, en kort bok som jag nästan läste ut i en sittning* och så ska jag försöka skriva nåt om den två veckor senare. Jaa-a ...

En bibliotekarie på ett bibliotek i en fransk småstad upptäcker att en låntagare har råkat bli inlåst i biblioteket hela natten. Hon är tidigt på jobbet, biblioteket har inte öppnat än och låntagaren kan inte släppas ut p.g.a. larmsystemet. Medan de väntar på att biblioteket ska öppna så pratar bibliotekarien nästan oavbrutet (det vill säga, hon låter sig inte avbrytas). Hon var ju redan upprörd över att hitta en övernattande låntagare och hon fortsätter i samma stil med att berätta om sina åsikter om livet, bibliotekspolitik och allt. Hon är inte alltid konsekvent.

Jag tycker att det är roligt, men också lite upprörande det som hon berättar om biblioteken. Undrar vad bibliotekarier tycker om boken. Håller de med bokens bibliotekarie?

* Jag sitter inte fint och stilla och läser böcker alltså. Jag brukar gå omkring och sätta mig på lite hur som helst på olika ställen, lägga mig lite på sängen eller snurra lite i min läsfåtölj kanske.

The Sorrows of an American

The Sorrows of an American
av Siri Hustvedt

Förra månadens läsecirkelsbok, som jag var långt ifrån att ha läst ut när vi träffades och skulle prata om den. Det blir så ibland. Jag tyckte att det var en bra bok så långt, men de som hade hunnit läsa ut den verkade inte lika positiva. Jag minns inte exakt vad de inte gillade, men jag kan tänka mig att det var mot slutet, när alla frågor liksom ska besvaras. Jag tyckte att det kändes alldeles för konstruerat.

Det finns flera trådar i boken, och jo, ganska många frågor som personerna i boken söker svar på. Erik Davidsen är en medelålders psykiater, bosatt i New York. Han och hans syster Inga reser till Minnesota för att gå igenom sin norskättade fars efterlämnade papper. Fadern har skrivit en liten självbiografi och det finns brev och allt möjligt, men Erik och Inga har ändå en känsla av att deras far hade en hemlighet som han inte avslöjar. De är väldigt intresserade av att få reda på vad det var.

Erik är skild och har just hyrt ut en lägenhet i sitt hus till en ensamstående mamma och hennes lilla dotter. Där finns det också en hemlighet. Har hyresgästen en stalker?

Och Inga är änka efter en framstående författare och filmskapare, som också verkar ha haft hemligheter.

Mycket hemligheter. Men det jag tänkte mest på var som ett tema i boken var att det är så många som försöker skildra hela liv. Både sitt eget och andras, och på många olika sätt - de skriver eller fotograferar eller berättar för sin psykiater eller gör på något helt annat sätt. Jag tror i alla fall inte det är någon i boken som lyckas få med helheten av det de vill skildra. Det är alltid något man inte vet om andras liv, eller som man vill berätta om sitt eget liv och det finns olika tolkningar av händelser och personligheter. Erik konstaterar ju till och med i början att varje memoar är full av hål.

Förresten, är Siri Hustvedt en sådan författare som flätar ihop sina böcker genom detaljer? För vid ett tillfälle besöker Erik och Inga ett ställe som heter Ideal Café på någon mindre ort i Minnesota. Jag känner igen Ideal Café från "Lily Dahls förtrollning", som är den enda andra av Hustvedts böcker som jag har läst.

En smakebit på søndag (vecka 11)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har börjat läsa Belinda Bauers senaste deckare. Hon skriver inte om den lilla byn Shipcott vid Exmoorheden den här gången. Där utspelade ju sig hennes tre första böcker. Nu är vi i Wales, och hittills har det mest varit i sjukhusmiljö. Men jag vill ju inte avslöja för mycket. Smakbiten kommer därför från första sidan. Här jämförs verkliga bilolyckor med hur bilolyckor brukar skildras på film. På film är händelseförloppet mer självklart.

The car pauses for dramatic effect.
And then bursts into flames.
The people step back, they shield their faces, they turn away.
In the movies, they don't even have to say it.
In the movies, the driver is dead.
(Belinda Bauer, "Rubbernecker", s. 9)

Drömmare och kungar

Drömmare och kungar
av James Vance
Illustrerad av Dan Burr

"Drömmare och kungar" är ett seriealbum som skildrar livet på luffen i USA under depressionen. Tolvårige Freddie Bloch rymmer hemifrån för att försöka leta upp sin pappa, som har rest bort för att försöka hitta ett jobb. Han kanske kan finnas i Detroit, för det ryktas om att det finns arbete på Fordfabriken där. Freddie hittar en vän i en vuxen luffare, Sam. Freddie behöver hjälp att klara sig i den här okända miljön, och Sam behöver också hjälp eftersom han är lungsjuk.

När jag hade läst ut "Drömmare och kungar" kom jag att tänka på "Rasmus på luffen" och hur olika de båda böckerna är. Jo, jag inser att "Rasmus på luffen" är en barnbok medan "Drömmare och kungar" absolut inte är det. Men visst kan man se en viss likhet? Det var länge sedan jag läste "Rasmus på luffen", men jag är säker på att Rasmus inte levde i en lika skoningslös värld som Freddie. Och med det följer också att Freddies historia handlar mycket om politik. Det visar sig ju bland annat att det inte alls finns några jobb på Fordfabriken i Detroit, tvärtom, och Freddie hamnar mitt i en demonstration där arbetarna kräver att få sina jobb tillbaka. Han och Sam tillbringar också en tid i ett primitivt kollektiv, ett experiment som dess invånare har stora förhoppningar på.

Freddie tvingas bli vuxen snabbt. Åtminstone tycker han själv att han är vuxen. Han får lära sig mycket som man kanske inte borde veta i hans ålder. Inte bara att man skjuter arbetare, utan även varför han och Sam tvingas sitta vid ett eget bord i soppköket. Det anses tydligen misstänkt för en vuxen luffare att resa i sällskap med en ung pojke. Det verkar vara så att kunskap och beskydd i många fall byts mot sexuella tjänster. Dessutom upptäcker Freddie att han blir extra utsatt i världen på grund av att han är jude. Till och med hans vänner kan slänga ur sig en antisemitisk kommentar då och då.Freddie gör så gott han kan för att klara sig och för att hjälpa Sam när hans sjukdom förvärras. Att det finns vänskap och medmänsklighet är förstås upplyftande. Så här mitt i allt elände. "Drömmare och kungar" ger en allt annat än romantisk bild av luffarlivet, men det är ett riktigt bra seriealbum.

En smakebit på søndag (vecka 10)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en kort bok som jag har sparat till en dag när jag inte ska göra något speciellt. Det kändes som en bok som ska läsas i ett svep. Den är inte så lång.

En bibliotekarie på ett bibliotek på en mindre ort i Frankrike upptäcker att en låntagare har råkat bli inlåst i läsesalen hela natten. Men den kan inte släppas iväg än p.g.a. något med larmsystemet. Biblioteket har inte öppnat än. Hela boken är en monolog från bibliotekariens sida. Man anar bara att låntagaren flikar in något enstaka ord.

Och förresten kan man inte vara nog vaksam mot besökarna. Jag tar inte om er utan om folk i allmänhet: egentligen kommer besökare enbart till biblioteket för att störa och ställa till oreda. Så om man vill begränsa skadeverkningarna måste man hålla ett vakande öga på dem. Det är i korta drag vad min uppgift går ut på: att hindra besökarna från att sabotera den rådande katalogiseringsordningen här i läsesalen.
(Sophie Divry, "Kod 400", s. 23-24)

Nattgjengar

Nattgjengar
av Siri M. Kvamme

Jag har inte läst Siri M. Kvammes debutroman "Vinterhjerte", men det har stått mycket om den i olika bokbloggar så jag vet att den handlar om en mamma vars barn har dött. Pappan backade över sin lilla dotter av misstag och hon dog. "Nattgjengar" handlar också om en mamma som har förlorat sitt barn, men det här barnet var en fjortonåring som försvann spårlöst. Föräldrarna vet inte alls vad som hände med Aksel, men nu har han varit borta i sex år. Pappan, Lars, har lyckats lägga det bakom sig, men mamman, Ellie, har inte bearbetat klart. Hon skulle nog gärna fortfarande vara ute och leta efter sonen. Hon ser för sig att Aksel hålls fången någonstans, kanske har han ont, eller ligger hans kropp på havsbotten och löses långsamt upp? Den första tiden kände folk förstås med henne, men nu har det gått för lång tid. Hon verkar mest galen som inte har kunnat gå vidare.

Ibland vet man knappt vad som är verkligt i Ellies liv. Hennes drömmar känns realistiska för henne, och de är inte så mycket konstigare än de nätterna hon inte kan sova och upptäcker att Lars inte ligger i dubbelsängen. Hon lyssnar på de inneboende genom väggen och kikar in genom grannens fönster. Jag vet inte om de senaste sex åren har känts på det här sättet för henne eller om det bara är de här dagarna kring sexårsdagen av Aksels försvinnande, men i slutet av boken har det hänt något med Ellie. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur det hände.

Min slutkläm kan kanske innehålla en sorts spoiler, inser jag. Även om det är en väldigt mild spoiler. Bäst att försöka dölja texten. Markera om du vill läsa.

Det är mycket man inte förstår i den här boken. Jag har kanske läst för mycket deckare och andra böcker där bokens går ut på att lösa mysteriet. Först kände jag mig lite frustrerad över att man som läsare bara vet precis så mycket som Ellie vet. Det finns så många saker som hon undrar över och som känns hotfulla. Men när jag tänker på saken så tycker jag ändå att det är bra så här. I verkligheten förblir ju vissa frågor obesvarade, och det får man bara leva med. Som Ellie gör.

På tal om Margit Sandemo ...

Nu är det inte länge tills hennes nya bokserie kommer ut, hennes sista. Jag har ju skrivit om det tidigare.

Hos Tone kan man läsa mer om Kiaras saga, som den nya trilogin heter. Och via Tone har jag också hittat den här roliga artikeln om vad man tycker om norska underhållningsserier i Polen: Får inntrykk av at nordmenn er kåte.

Trollbunden

Trollbunden
av Margit Sandemo

Jag har läst Sagan om Isfolket flera gånger, men nu var det faktiskt tolv år sedan sist om man bortser från att jag har läst första delen på engelska. För tolv år sedan tyckte jag att jag kunde böckerna lite för bra och ville glömma bort lite av dem innan jag läste nästa gång. Tolv år ska väl vara tillräckligt! Jag märkte faktiskt nu när jag läste "Trollbunden" att jag inte hade texten i färskt minne, även om jag fortfarande minns handlingen i detalj.

Jag har inte oroat mig för att jag skulle ha vuxit ifrån böckerna. Jag läste serien flera gånger mellan jag var 16 och 22 år och nu är jag 34, så man skulle kunna tänka sig att jag inte gillar riktigt samma sorts böcker idag. Men jag har ju läst andra böcker av Margit Sandemo hela tiden. Antagligen sämre böcker. Och jag gillar ju dem. Så jag tänker att den här omläsningen blir bra. Jag ska mysläsa hämningslöst. ;-)

Så, vad handlar boken om då? Om du nu mot förmodan inte har läst den ... Jo, vi har det mystiska Isfolket, en grupp häxor och trollkarlar som lär bo i en otillgänglig fjälldal i norska Trøndelag. Det är i alla fall det som huvudpersonen Silje i den första boken har fått höra. Själv har hon fått för sig att det snarast är demoner som bor i fjällen. I verkligheten är det människor som har samlats i en dold fjälldal, men oftast för att de varit förföljda i världen utanför. Inte sällan för att de har begått brott, och några är faktiskt häxor. Fast det är egentligen en släkt, som har levt i Isfolkets dal i många generationer som är det egentliga Isfolket. Innebörden av begreppet Isfolket kommer ändras under seriens gång. Det är något av det jag tycker bäst om med böckerna, att man får reda på lite i taget. Från början vet vi inte så mycket om Isfolket, och inte ens Tengel, den manlige huvudpersonen, som faktiskt tillhör Isfolksätten, känner till hur hans släkt fick en förbannelse över sig. Det finns myter, men ingen känner längre till de verkliga omständigheterna.

Det är 1581. Silje är sexton år och har körts bort från sitt hem efter att hela hennes familj dog i pesten. Hon har tagit sig till staden, Trondheim, men ingen vågar släppa in någon i sitt hus när pesten härjar. Det börjar bli mycket kallt om nätterna, och Silje inser att hon måste ta sig ut till likbålen vid galgbacken för att inte frysa ihjäl. Och på vägen dit möter hon flera människor som kommer förändra hennes liv helt. Visst låter det spännande?

Irma Voth

Irma Voth
av Miriam Toews

Jag trodde att "Irma Voth" skulle vara en rolig bok, men där hade jag fel, får man nog säga. Handlingen är egentligen ganska hemsk. Irma är nitton år och uppvuxen i strikta mennonitkolonier (vad ska man beskriva dem som? Amish light? Det känns inte helt korrekt), först i Kanada och sedan ett antal år i Mexiko. När hon var liten i Kanada hade familjen det rätt bra och de verkar ha levt ett friare liv, men efter att de flyttade till Mexiko är allt så konstigt och Irmas pappa verkar inte tycka om sina upproriska döttrar längre. För både Irma och hennes tolvåriga syster Aggie vet vad de vill. Men de får inte göra som de vill, för det är deras pappa som bestämmer allt. Kolonin är strängt religiös, men samtidigt håller man sig inte för god för att syssla med narkotikahandel och smuggling. Det känns som en oerhört deprimerande miljö.

Irmas största uppror var att i hemlighet gifta sig med en mexikansk kille, Jorge. Irma och Jorge tänkte flytta till någon stad, men Irmas pappa bestämde att de skulle bo på den tomma gården bredvid hans egen och jobba gratis i hans jordbruk. Han förbjöd också Irmas mamma och syskon att ha med henne att göra. Och nu verkar Jorge ha tröttnat på Irma också. Han har gett sig av och Irma vet inte vart.

När ett filmteam från storstaden flyttar in i ett tomt grannhus får Irma och Aggie en otillåten glimt av omvärlden och situationen i deras "campo" blir ohållbar på flera sätt. (Vad betyder campo? By? Gård? Det verkar bara avse de här tre gårdarna som ligger för sig själva. De tar bilen för att komma till andra campos, som alla heter saker som Campo 4 och Campo 6.5.)

Så varför trodde jag att det här skulle vara en rolig bok? Verkar den inte mest tragisk? Fast då har man inte räknat med Irmas lustiga formuleringar och hennes starka överlevnadsinstinkt, för att inte tala om Aggies totala förakt för auktoriteter (enligt Irma är det tydligen emot Aggies privata religion att göra som någon säger). Det är nästan det som som gör hela boken. Annars hade det bara varit deppigt. Som det är nu gillade jag den ändå ganska bra. Fast jag hade egentligen tänkt att den skulle vara bättre. Gör man inte alltid det med böcker? Tänker att den kanske kommer vara helt fantastisk. Fast mest blir det ju "den var ganska bra faktiskt". Som med "Irma Voth". Jag är spekulant på en annan av Miriam Toews böcker. Jag tror att "A Complicated Kindness" kan vara riktigt bra.

Intressant: Delar av boken verkar vara inspirerad av Miriam Toews upplevelser som skådespelerska i filmen Stellet Licht, som utspelar sig i ett mennonitsamhälle i Mexiko (själv är hon från Kanada och ja, hon är mennonit, fast en som inte lever traditionellt längre). Och jag läser på Wikipedia att alla mennoniter i Mexiko håller på att flytta till Ryssland, och att flytten beräknas vara klar nästa år. I så fall utspelar sig både Stellet Licht och "Irma Voth" i en miljö som snart inte kommer finnas längre.

Elfriede: en dystopi

Elfriede: en dystopi
av Åsa Grennvall                              
                                            
Det här är ett seriealbum om en medelålders kvinna, Elfriede Andersson. Visst ser hon ut som Elfriede Jelinek? Jag undrar vad det finns för tanke bakom namnet och utseendet. Jag har aldrig läst Jelinek, så jag kan inte säga om det finns någon likhet i t.ex. temat för hennes böcker och Åsa Grennvalls.

Elfriede Andersson föraktar sin omgivning, men mest av allt sig själv. Hon är säker på att alla ogillar henne, och hon har till och med skilt sig från sin man och låtit honom få vårdnanden om barnen, för det tycker hon är det bästa för dem. Elfriede älskar sina barn, men de tycker förstås inte om henne. Tänker Elfriede. Fast när man ser barnen och kollegerna utifrån så verkar det som att hennes uppfattning om omvärlden kanske inte stämmer. Folk kan ju inte se vad hon tänker om dem.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag gillar "Elfriede". Elfriede är en intressant personlighet. Jag har lite svårt att förstå mig på henne, men kanske ändå, när hon förklarar hur hon ser på världen, att jag anar.

En smakebit på søndag (vecka 9)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

NU läser jag boken som jag borde ha läst förra helgen, för att hinna klart innan jag skulle träffa läsecirkeln och diskutera den. Men förra helgen var jag sjuk och läste hellre Sagan om Isfolket. Nu är jag frisk (typ) och orkar läsa Siri Hustvedt.

"It's strange," my sister continued. "Taking a walk, even at night, even if you're upset, is such an innocent thing, and yet it was so secretive, so thick with feeling that it became terrible. I never knew whay caused it. It never followed an argument with Mamma or anything like that."
"There was a moment in medical school when I thought Pappa might be a fugueur."
"A fugueur?" Inga said smiling. "On a fugue?"
"Yes, it got a lot of attention in the nineteenth century, and it's still diagnosed as dissociative fugue. I've never heard of it happening to a woman. It's always men who suddenly run off and vanish for hours or days or weeks, even months, and then wake up somewhere without remembering who they are or what happened to them."
(Siri Hustvedt, "The Sorrows of an American", s. 33)

Mer om "fugue" (som jag inte minns om det heter på svenska) kan man läsa i "Melankoliska rum" av Karin Johannisson. Om man vill det.

Den glädjelösa ön

Den glädjelösa ön
av Enrique Fernández

En geolog reser till den trista ön Yulkukany, hem för valfångare och deras familjer, som alltid måste oroa sig för att deras make eller pappa inte kommer tillbaka från jakten. Ön och dess invånare har rykte om sig att vara dystra, men geologen är en dyster typ själv, så han kommer väl passa in.

Det visar sig dock att alla på Yulkukany inte är lika nedstämda. De vuxna vet att livet bara bjuder på bekymmer och umbäranden, så de går in för att låta sina barn vara sorglösa så länge det går. Mest energi och fantasi har Eli, och till geologens förtret verkar hon ha utsett honom till sin nya bästa vän.

Snygga bilder. Det påminner om tecknad film, kanske något av Hayao Miyazaki med alla udda fantasidjur. Jag har redan hunnit glömma en del av vad som hände i det (antagligen för att jag ligger flera veckor efter med bloggandet), men det var ett fint seriealbum i alla fall.

SUB och något oläst

1144 böcker i SUB:en nu. Ojdå.

Men nu till min nya "tradition", att presentera något ur SUB:en när jag bekänner månadens siffra. Idag är det en väldigt passande bok, nämligen Susan Hills "Howard's End is on the Landing". Det är en bok som handlar om att läsa de böcker man redan har i sina bokhyllor under ett helt år. Både olästa och gamla favoriter, tror jag. Det vore kanske något för mig, men jag tror inte jag skulle kunna låta bli att skaffa nytt. Jag vet nog hur jag är.

Vem var det där? - En bok om ansiktsblindhet

Vem var det där? - En bok om ansiktsblindhet
av Görel Kristina Näslund

Jag läste "Vem var det där?" eftersom jag starkt misstänkte att jag har prosopagnosi, som det tjusiga namnet för ansiktsblindhet är. Nu när jag har läst boken är jag helt övertygad om att jag har det. Det är så mycket i boken som stämmer in på mig att det nästan är pinsamt. Jag kanske borde försöka dölja den här bokens existens hellre än att blogga om den. Men det är ju intressant att få veta varför jag är så oerhärt dålig på att känna igen folk och att det faktiskt inte är särskilt ovanligt. Min bror har samma problem, men han har också fått det dåliga lokalsinne som ofta hänger ihop med ansiktsblindhet. Jag tycker att mitt lokalsinne är helt okej.

Prosopagnosi är alltså en oförmåga eller en svårighet att känna igen ansikten. Vissa ser knappt ansikten, vissa har bara problem med att lära in dem och komma ihåg dem. En del känner inte igen sitt eget ansikte. Själv har jag svårt att lära mig nya ansikten. Jag känner ju igen mina vänner, den närmaste släkten och folk jag har jobbat ihop med ganska länge. Men om det är nån som jag bara har träffat ett par gånger så är det mycket möjligt att jag inte minns den personens ansikte. Om det är någon som verkar känna igen mig och börjar prata så kan det ta en stund innan jag har listat ut vem det är. Jag skulle ju kunna fråga, men som så många av de som intervjuas i "Vem var det där?" säger så är det ju väldigt pinsamt. Man ska ju komma ihåg hur folk ser ut!

Jag hade inte riktigt tänkt på hur mycket man påverkas av sin prosopagnosi. Jag tycker ju att det är det normala. Men tydligen kan vi lätt bli lite tillbakadragna, eftersom större sociala sammanhang blir så osäkra. Det är inte bara att gå fram och presentera sig för någon främmande, för det finns alltid en risk att man redan har gjort det. Och folk tycker inte om att man "inte kommer ihåg" dem. Ännu mer överraskad blev jag över att folk med prosopagnosi ofta har svårt för småprat och gärna vill gå direkt på det väsentliga och att man kanske inte intresserar sig så mycket för smink och kläder. Att ingen tror på en känner jag däremot väl igen. Man kan ju få höra att man nog inte är speciellt intresserad av andra människor. Till och med när jag berättade om att jag hade läst den här boken för några vänner (som jag känner igen, faktiskt) så var de lite skeptiska. Jag sa att jag trodde att en bekant till dem, som är ökänd för att inte känna igen folk och för att inte hitta i staden där han har bott i hela sitt liv, också är ansiktblind, och i högre grad än vad jag är. Men de viftade bort det med att han bara är tankspridd.

Mycket intressant bok som är väl värd att läsa. Speciellt för mig som antagligen är ansiktsblind, men jag skulle tro att alla känner någon som har samma problem. Görel Kristina Näslund är själv ansiktsblind och har skrivit boken för att det inte fanns några andra böcker om ämnet. Det verkar som om det inte finns så väldigt mycket forskning på ämnet, så boken bygger mycket på intervjuer med folk som har prosopagnosi. Bland annat kändisar som Jane Goodall, Oliver Sacks (som även skrev lite om saken i sin bok "Det inre ögat"), Marianne Ahrne och Edward Blom. Intressant också att läsa om vilka listiga strategier folk använder sig av för att dölja sitt problem. En del är helt öppna, men det verkar inte vara det vanligaste.

Jag tycker förresten att ett väldigt viktigt avsnitt är det om hur man skulle kunna underlätta för barn med prosopagnosi i skolan. Vi kommer ju alla ihåg hur det var att gå på ett liten skola (fem klasser) och ändå inte veta vilka som tillhörde personalen. Okej, inte alla, men det kan ju inte vara bara jag.

En annan prosopagnosigrej är förstås att föredra böcker framför film. ;-)

En smakebit på søndag (vecka 8)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag borde väl egentligen läsa ut månadens läsecirkelsbok, men varför inte börja läsa om Sagan om Isfolket i stället? Det var faktiskt över tolv år sedan sist.

- Isfolket, sa han dröjande, medan de andra lyssnade spänt. Alla var färdiga med maten, men de förblev sittande, höll sig kvar i den mänskliga gemenskapen. - Isfolket är en legend. Trollkunniga skulle de vara, avlade av ondskan. Jag förmodar, att du har hört om Tengel, Isfolkets onda ande!
- Men herr Benedikt, då! utropade den ena kvinnan gällt, den andra korsade sig. Drängen reste sig och satte sin kniv i väggen över dörren.
(Margit Sandemo, "Trollbunden", s. 52-53)

Syngja

Syngja
av Lars Amund Vaage

Lars Amund Vaage har skrivit en roman om sin dotter G (inte hennes riktiga initial, tydligen) som har autism. Han skriver till henne, även om hon aldrig kommer kunna läsa den. När boken skrivs är G 34 år gammal och hennes språk verkar vara begränsat till enstaka ord. Vaage skriver att han tidigare, när G var yngre, hade funderat på att skriva en bok om henne, men då tänkte han att hon en dag skulle lära sig läsa och skriva, och då skulle hon kunna se vad han har tänkt om henne i de jobbigaste stunderna. Han skriver ändå mycket om sina tankar kring att skriva boken. Kanske är det en historia som bör berättas. Men å andra sidan, vad vet han egentligen om G? Han vet inget om vad hon tänker eller vill.

Så det blir ju mycket en berättelse om Vaages eget liv och hur han har påverkats av att vara pappa till G. Han berättar om hur han träffade G:s mamma och hur de blev föräldrar utan att de var planerat, och hur hans författardrömmar fick stå tillbaka lite för att det var så tidskrävande att ta hand om G (hon sov mycket lite, och man var alltid tvungen att ha ögonen på henne) och att köra buss, för de måste ha råd med en ordentlig bostad nu när G fanns. Han berättar också om beteendeterapin (jag vet inte om det här är den korrekta svenska termen) som liksom skulle göra G frisk, och som han tvingade sig att tro stenhårt på under en period. Han framstår som kritisk nu i efterhand.

Det är en bok som skulle kunna vara tuff att läsa. Jag undrar hur den hade blivit om Vaage verkligen hade skrivit boken om G när han var mitt uppe i den svåraste tiden, och när de också tänkte att om de som föräldrar bara gjorde rätt saker så skulle den riktiga G komma fram. Men nu verkar han ha försonats med tanken på att G är som hon är.

Det är en mycket bra bok, och jag skulle nästan vilja säga klok. Absolut intressant. Jag antar förresten att man får tänka på att det är en roman, inte en biografi. Men det verkar också som om författaren faktiskt redovisar de gånger han inte är riktigt sanningsenlig.

En svårighet kan kanske vara att "Syngja" är på nynorsk. Det är vackert, men svårare att läsa än bokmål. (Syngja betyder förresten sjunga.) Men den fick Brageprisen nu, som är ett bokpris som brukar få mycket uppmärksamhet. Man skulle kunna tänka sig att något svenskt förlag väljer att ge ut den.

En smakebit på søndag (vecka 7)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Under söndagen kommer jag få besök av min bror och hans barn, men jag tänkte också läsa lite i en bok om en tonårig tjej från en mennonitkoloni i Mexico. Det verkar som om det kommer vara en ganska rolig bok, men det vet jag inte säkert förrän jag har läst lite mer i den.

Här förklarar Irma hur det kommer sig att en grupp mennoniter bosatte sig i Mexico.

They'd been offered this land for cheap and they decided to accept the offer and move everyone from their colony in central Canada down to Mexico where they wouldn't have to send their kids to regular school or teach them to speak English or dress them in normal clothing. Mennonites formed themselves in Holland five hundred years ago after a man named Menno Simons became so moved by hearing Anabaptist prisoners singing hymns before being executed by the Spanish Inquisition that he joined their cause and became their leader. Then they started to move all around the world in colonies looking for freedom and isolation and peace and opportunities to sell cheese.
(Miriam Toews, "Irma Voth", s. 12)

Nymånenatt

Nymånenatt
av May Grethe Lerum

Ja, vad ska jag skriva om "Nymånenatt" egentligen? Det är den fjortonde boken i serien Livets døtre och jag vill ju inte förstöra de tretton tidigare böckerna. Det har ju varit en del trådar som har gått ihop nu, en del saker som hände många böcker tidigare har lett till nya händelser.

Unga Amelia, som kunde ha bott hemma hos sina föräldrar i bekvämlighet och relativ rikedom, har valt att bosätta sig ensam på den lilla, övergivna släktgården Meisterplassen. Härifrån vill hon försöka hjälpa samhällets utstötta, som samlats i närheten och lever i djup misär. Men de är mycket skeptiska mot att ta emot hjälp från Amelia.

Jag borde försöka läsa de här böckerna mer sammanhängande. Det händer ibland att en ny karaktär dyker upp, och så visar det sig att någon av huvudpersonerna har träffat den tidigare. Men då kommer jag inte ihåg det. Men det måste ju ha varit med i någon av de tidigare böckerna.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans

The Quitter

The Quitter
av Harvey Pekar
Illustrerad av Dean Haspiel

Jag har läst lite Harvey Pekar innan. Jag skulle vilja läsa mer. Roligt då att springa på ett av hasn seriealbum i personalen rekommenderar-hyllan på ett bibliotek. Ett självklart lån.

Pekars American Splendor-serier, som han skrev manus till och som tecknades av olika tecknare, handlade ju om hans eget liv, allt eftersom han levde. "The Quitter" handlar också om Pekars liv, men om tiden innan han började skildra det i serier. Han berättar om sin barndom. Uppväxten i ett av Clevelands sämre områden, där han ofta hamnade i slagsmål, och hur han när hans föräldrar bestämde sig för att flytta till ett något bättre område blev en slagskämpe. Det visade sig nämligen att han var mycket bättre på att slåss än killarna i den nya stadsdelen, och han skriver att han alltid har velat göra saker som han var bäst på. Det är därifrån titeln kommer. Om den unge Harvey märkte att han inte var så duktig på något, en sport, ett skolämne eller vad som helst, så hoppade han genast av det.

Det är intressant att läsa om Pekars uppväxt och om vad han tycker har format honom, och jag gillar att det är så ärligt. (Eller verkar vara det åtminstone.) Man borde kanske inte tycka att han är sympatisk - bland annat för att det är svårt att hålla med honom när han slår någon på käften bara för att verka tuff - men jag kan inte låta bli att gilla honom ändå. Och jag gillar förstås idén med att skildra hela sitt liv som serie. Speciellt när det av det jag har läst att döma var ett ganska vanligt liv. Okej, han fick uppmärksamhet på grund av serierna och sin musikkritik (intressen man får läsa om hur han upptäcker i "The Quitter"), han var gäst hos Letterman ett antal gånger och det gjordes till och med en film om honom. Men det verkar ändå mest handla om det väldigt anspråkslösa jobb han hade under större delen av sitt liv och förstås om när han hade cancer.

Mördaren ljuger inte ensam

Mördaren ljuger inte ensam
av Maria Lang

Jag läste ganska mycket Maria Lang när jag var yngre, mest på högstadiet och en del på gymnasiet. Jag har för mig att kvaliteten på böckerna är ganska varierande, och jag blev nästan överraskad att jag gillade "Mördaren ljuger inte ensam" så mycket den här gången. Antingen är den en av de bästa eller så var mycket bättre än vad jag minns. Några av personerna i boken är kanske lite överdrivna, och jag förstår inte den här tendensen i deckare att inte avbryta till exempel sitt semestrande på en isolerad ö när en i sällskapet blir mördad. Men det är ju sånt man får räkna med i gamla deckare.

Jag kom ihåg vem som var mördaren, men det var lika underhållande ändå att läsa. Puck, bokens berättare, är rolig och det är ändå lite klurigt med hur det hela hänger ihop, även när man vet vem som gjorde det.

Det ska bli spännande att se hur den här berättelsen gör sig som film. Sex av Maria Langs böcker har ju just blivit filmade. Premiären av Mördaren ljuger inte ensam-filmen är visst redan 8 mars, så det passade bra att jag läste boken nu. Jag trodde inte att filmen skulle komma förrän i sommar eller höst.

The Escape

The Escape
av Katherine Mansfield

Det här är en tunn liten bok med bara några stycken av Katherine Mansfields noveller, som jag hade som bussbok under ett par veckor. Jag hade faktiskt aldrig läst något av Mansfield tidigare, men nu kommer jag säkert läsa mer av henne. Jag tyckte om de här novellerna. Men som vanligt är det svårt att säga så mycket mer om noveller. Det var sällan det hände särskilt mycket i dem. De ger i stället en bild av personer, oftast ur vad som verkar vara en ganska välbärgad medelklass, och deras känslor och tankar. Och i dem händer det mycket.

Elin under havet

Elin under havet
av Sofia Malmberg

Elin är en ensam tjej i elva-tolvårsåldern. Hon verkar vara intresserad av japansk kultur och hon lägger ut en förfrågan om lokala kurser på ett kampsportsforum. Och hon får svar av kampsportstränaren André. Elin blir jätteglad. En vän! Som dessutom erbjuder henne gratis träning. Men André är egentligen ute efter något helt annat, och genom att smickra och såra i perfekt avvägda doser får han Elin precis dit han vill. Han ser till att hon går med på att få "helande massage" och han vet väl dessutom om att det här är en tjej som inte kommer berätta vad han har gjort mot henne. Det är nu Elin börjar försvinna in i dagdrömmar. Hon dras ner i en mörk fantasivärld "under havet" som är full av symboler för hennes känslor inför vad André gjorde mot henne.

Det här är ett seriealbum som riktar sig till barn i ungefär Elins ålder - elva år och uppåt, står det på omslagsfliken. Det står också att det är "ett bra redskap för samtal om det svåraste svåra". Jag vet inte riktigt om det är barn som har råkat ut för samma sak som Elin, eller mer för samtal med barn i största allmänhet, för alla kan behöva lära sig att det finns vuxna som inte är att lita på. För det är det som Elin inser till slut. Att André lurade henne och att det är han som gjorde fel.

Ibland tyckte jag att berättandet kändes lite stelt, men oftare var det nästan kusligt väl avlyssnat. Jag tänker bland annat på Andrés taktiska lögner. Man förstår helt och hållet varför Elin faller för dem. Elins hållning och ansiktsuttryck är också väldigt välgjorda. Det är förresten bara Elin som är i fokus hela tiden. André ser man aldrig helt och hållet, hans ansikte är alltid dolt. Och klasskompisarna, mamman med flera är bara småroller som skymtar förbi snabbt. Pappan är bara en telefonröst, även om han i den scenen nästan känns mest närvarande av alla de vuxna i boken.

En smakebit på søndag (vecka 6)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Den här helgen har jag börjat läsa Lars Amund Vaages Brageprisbelönta roman om sin autistiska dotter. Jag har inte läst så mycket av den hittills, men det verkar vara en bra bok.

Så trudde eg ho skulle leva godt, i tråd med sitt vesen, i nær kontakt med vener og familie. At ho skulle finne fred eller ei slags lukke. Eg veit ikkje om ho har funne det. Eg veit ikkje om ho kan greia slikt. Eg veit så lite om henne. Korleis kan eg skriva då?
(Lars Amund Vaage, "Syngja", s.14)

Juni

Juni
av Julia Thorell

Roligt seriealbum om Juni, som växte upp med en hippiepappa och har traumatiska minnen av hur hon som barn fick lov att läsa vuxenserier. Nu är hon vuxen och vi får se henne bland annat inte passa in på Konstfack. Och till slut (och det är väl ingen direkt spoiler) hittar hon tillbaka till serierna. Vuxenserierna. Som man ibland råkar säga när man ska förklara lite snabbt att det inte är så att man prenumererar på Bamse utan att det faktiskt också finns serier som är tänkta för min ålder, men när det i stället låter som om man läser en massa snusk. Alltså, precis de serierna som Juni är så arg över att hennes pappa lät henne läsa när hon var liten.

Chu's Day

Chu's Day
av Neil Gaiman
Illustrerad av Adam Rex

Det här är Neil Gaimans första bok för små barn. Han har skrivit texten till bilderböcker tidigare, men de har varit lite mer avancerade.

Jag undrar om inspirationen kan ha varit filmer på youtube av små pandaungar som nyser. Det första vi får veta om det lilla pandabarnet Chu är nämligen att när han nyser händer det dåliga saker. I boken besöker han olika ställen med sina föräldrar, som oroar sig över att Chu ska nysa på grund av till exempel dammiga böcker på biblioteket. Och till slut nyser han faktiskt. Rejält.

Fina bilder. De känns ganska retro, lite som om Chu bor i USA på 60-talet. Jag har inte testat boken på några barn. Det kanske man borde. Det är svårt för mig att uttala mig utöver att jag gillar bilderna och att jag av någon anledning tycker att det är kul att det är "mycket peppar i luften" på dinern där Chu och hans pappa äter lunch.

Jag gillar titeln också. Chu låter både som ett pandanamn och en nysning. Det handlar om Chus dag, men visst låter det som "Tuesday" också?

Minaret

Minaret
av Leila Aboulela

"Minaret" var boken vi diskuterade på den senaste läsecirkelsträffen, och den fick väl ett ganska svalt omdöme av samtliga. Intressant att den utspelar sig till viss del i Sudan, men svårt att förstå sig på huvudpersonen. Hon, Najwa, är ju väldigt passiv till det mesta i sitt liv. Som ung i Sudan gör hon som man ska, och som föräldrarna vill. Det är 1980-tal och familjen tillhör en av de rikaste i landet. Najwa och hennes bror kan få allt de vill ha och man reser ofta till London och andra storstäder.

Men efter en statskupp förlorar Najwas familj allt. De bosätter sig i London och det blir aldrig av att Najwa fortsätter sin universitetsutbildning. Hon börjar städa och passa barn. Allt dramatiskt händer de andra i familjen. Najwa rättar sig efter sin pojkvän, omständigheterna och så småningom efter islam. Jo, det händer lite mer än vad det verkar som här. Men Najwa gör inte så mycket annat än att anpassa sig. Fast man skulle ju kunna se hennes nyfunna religiositet som en stor förändring. Det var inget de fäste så mycket vikt vid i familjen när hon var barn. Men det är en gradvis förändring, inte så drastiskt, fast ändå en stor grej. Nu när jag har funderat på saken (boken) i en vecka så gillar jag ändå att Najwa är så ospännande och vanlig. Folk är ju sådär. Även om det gör att böckerna om dem tar lite längre tid att läsa.

En smakebit på søndag (vecka 5)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en deckare som jag har läst ett par gånger tidigare, men det var länge sedan. Och nu kommer den ju på bio i mars. Det blev visst en lång smakbit, men jag tycker att det här samtalet är så roligt.

- Arma, ovetande barn! Du känner alltså inte till den stora hemligheten i Ejes liv? Du vet inte att han i grund och botten är en pervers typ, som formligen stinker av morbida böjelser. Sanningen att säga, så för han ett misstänkt dubbelliv - doktor Jekyll och Mr Hyde, you know.
- Likheten är slående, konstaterade Rutger skrattande. Licentiat Bure och herr Ejnarskog. Simsalabim!
Eftersom jag förstod mindre och mindre vände jag mig direkt till dubbelmannen i fråga:
- Vad är det här? Blir du galen när månen skiner och rusar ut och biter unga flickor? I så fall ska jag på det bestämdaste be att få slippa sova vägg i vägg med dig. Eller har du vid något tillfälle försökt strypa den rare och oförarglige Carl Herman?
Einar stönade.
- Det är väl inget annat att göra än att klämma fram den hemska sanningen. Fast jag tycker att det är rasande ofint av er att sprida mitt dåliga rykte ända till Uppsala. Saken är den att jag - hm - att jag förra året gav ut en detektivroman.
(Maria Lang, "Mördaren ljuger inte ensam", s. 13)

SUB och en bok

Det är den första februari och jag har förstås räknat min SUB idag. 1122 böcker nu. Kan jag skylla på att jag har böcker från tre olika bibliotek hemma?

Jag ser att många norska bloggar deltar i något som kallas "Boken på vent", där man varje vecka skriver något om böcker som man har tänkt läsa i framtiden. Lite inspirerad av det tänker jag börja skriva något om en bok ur SUB:en varje gång jag räknar min SUB.

Den här månaden blir det en bok som jag köpte på second hand för ett par år sedan. Exakt var och när minns jag inte. En kvalificerad gissning är Emmaus vid Backaplan ... någon gång. Jag hade väl för mig att jag hade hört titeln, eller också hade jag inte gjort det. Den var i alla fall i ganska fint skick och kostade inte många kronor. Sedan dess har den bara stått här i en bokhylla och jag har inte tittat närmare på den. För två veckor sedan var jag på bio och en trailer innan handlade om den nya filmen Cloud Atlas. Men, tänkte jag, den boken har jag ju! Och jag hade ingen aning om att den utspelar sig i olika tider, bl.a. i framtiden. Men av filmtrailern att döma så gör den det. Verkar ganska spännande egentligen. Jag borde kanske läsa den?

Och nu när jag ska blogga om boken så upptäcker jag att jag redan har använt etiketten David Mitchell i bloggen. Och jag har väl aldrig bloggat om den andre David Mitchell, även om jag tycker att han är rolig? Men nu vet jag var jag hade sett bokens titel tidigare - i det här inlägget förstås! Det fick mig att skratta.