Nattgjengar

Nattgjengar
av Siri M. Kvamme

Jag har inte läst Siri M. Kvammes debutroman "Vinterhjerte", men det har stått mycket om den i olika bokbloggar så jag vet att den handlar om en mamma vars barn har dött. Pappan backade över sin lilla dotter av misstag och hon dog. "Nattgjengar" handlar också om en mamma som har förlorat sitt barn, men det här barnet var en fjortonåring som försvann spårlöst. Föräldrarna vet inte alls vad som hände med Aksel, men nu har han varit borta i sex år. Pappan, Lars, har lyckats lägga det bakom sig, men mamman, Ellie, har inte bearbetat klart. Hon skulle nog gärna fortfarande vara ute och leta efter sonen. Hon ser för sig att Aksel hålls fången någonstans, kanske har han ont, eller ligger hans kropp på havsbotten och löses långsamt upp? Den första tiden kände folk förstås med henne, men nu har det gått för lång tid. Hon verkar mest galen som inte har kunnat gå vidare.

Ibland vet man knappt vad som är verkligt i Ellies liv. Hennes drömmar känns realistiska för henne, och de är inte så mycket konstigare än de nätterna hon inte kan sova och upptäcker att Lars inte ligger i dubbelsängen. Hon lyssnar på de inneboende genom väggen och kikar in genom grannens fönster. Jag vet inte om de senaste sex åren har känts på det här sättet för henne eller om det bara är de här dagarna kring sexårsdagen av Aksels försvinnande, men i slutet av boken har det hänt något med Ellie. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur det hände.

Min slutkläm kan kanske innehålla en sorts spoiler, inser jag. Även om det är en väldigt mild spoiler. Bäst att försöka dölja texten. Markera om du vill läsa.

Det är mycket man inte förstår i den här boken. Jag har kanske läst för mycket deckare och andra böcker där bokens går ut på att lösa mysteriet. Först kände jag mig lite frustrerad över att man som läsare bara vet precis så mycket som Ellie vet. Det finns så många saker som hon undrar över och som känns hotfulla. Men när jag tänker på saken så tycker jag ändå att det är bra så här. I verkligheten förblir ju vissa frågor obesvarade, och det får man bara leva med. Som Ellie gör.