Vem var det där? - En bok om ansiktsblindhet

Vem var det där? - En bok om ansiktsblindhet
av Görel Kristina Näslund

Jag läste "Vem var det där?" eftersom jag starkt misstänkte att jag har prosopagnosi, som det tjusiga namnet för ansiktsblindhet är. Nu när jag har läst boken är jag helt övertygad om att jag har det. Det är så mycket i boken som stämmer in på mig att det nästan är pinsamt. Jag kanske borde försöka dölja den här bokens existens hellre än att blogga om den. Men det är ju intressant att få veta varför jag är så oerhärt dålig på att känna igen folk och att det faktiskt inte är särskilt ovanligt. Min bror har samma problem, men han har också fått det dåliga lokalsinne som ofta hänger ihop med ansiktsblindhet. Jag tycker att mitt lokalsinne är helt okej.

Prosopagnosi är alltså en oförmåga eller en svårighet att känna igen ansikten. Vissa ser knappt ansikten, vissa har bara problem med att lära in dem och komma ihåg dem. En del känner inte igen sitt eget ansikte. Själv har jag svårt att lära mig nya ansikten. Jag känner ju igen mina vänner, den närmaste släkten och folk jag har jobbat ihop med ganska länge. Men om det är nån som jag bara har träffat ett par gånger så är det mycket möjligt att jag inte minns den personens ansikte. Om det är någon som verkar känna igen mig och börjar prata så kan det ta en stund innan jag har listat ut vem det är. Jag skulle ju kunna fråga, men som så många av de som intervjuas i "Vem var det där?" säger så är det ju väldigt pinsamt. Man ska ju komma ihåg hur folk ser ut!

Jag hade inte riktigt tänkt på hur mycket man påverkas av sin prosopagnosi. Jag tycker ju att det är det normala. Men tydligen kan vi lätt bli lite tillbakadragna, eftersom större sociala sammanhang blir så osäkra. Det är inte bara att gå fram och presentera sig för någon främmande, för det finns alltid en risk att man redan har gjort det. Och folk tycker inte om att man "inte kommer ihåg" dem. Ännu mer överraskad blev jag över att folk med prosopagnosi ofta har svårt för småprat och gärna vill gå direkt på det väsentliga och att man kanske inte intresserar sig så mycket för smink och kläder. Att ingen tror på en känner jag däremot väl igen. Man kan ju få höra att man nog inte är speciellt intresserad av andra människor. Till och med när jag berättade om att jag hade läst den här boken för några vänner (som jag känner igen, faktiskt) så var de lite skeptiska. Jag sa att jag trodde att en bekant till dem, som är ökänd för att inte känna igen folk och för att inte hitta i staden där han har bott i hela sitt liv, också är ansiktblind, och i högre grad än vad jag är. Men de viftade bort det med att han bara är tankspridd.

Mycket intressant bok som är väl värd att läsa. Speciellt för mig som antagligen är ansiktsblind, men jag skulle tro att alla känner någon som har samma problem. Görel Kristina Näslund är själv ansiktsblind och har skrivit boken för att det inte fanns några andra böcker om ämnet. Det verkar som om det inte finns så väldigt mycket forskning på ämnet, så boken bygger mycket på intervjuer med folk som har prosopagnosi. Bland annat kändisar som Jane Goodall, Oliver Sacks (som även skrev lite om saken i sin bok "Det inre ögat"), Marianne Ahrne och Edward Blom. Intressant också att läsa om vilka listiga strategier folk använder sig av för att dölja sitt problem. En del är helt öppna, men det verkar inte vara det vanligaste.

Jag tycker förresten att ett väldigt viktigt avsnitt är det om hur man skulle kunna underlätta för barn med prosopagnosi i skolan. Vi kommer ju alla ihåg hur det var att gå på ett liten skola (fem klasser) och ändå inte veta vilka som tillhörde personalen. Okej, inte alla, men det kan ju inte vara bara jag.

En annan prosopagnosigrej är förstås att föredra böcker framför film. ;-)