Høsten

Høsten
av Jan Henrik Nielsen

Det har gått fem år sedan apokalypsen. All växtlighet började dö och det är som om det har varit höst sedan dess. Det spelar ingen roll om det är varmt och soligt, inget nytt växer. Samtidigt kom Sjukdomen. Den var dödlig om man inte fick medicin, och det fanns alldels för lite medicin. Man kan ju tänka sig hur stämningen blev bland människorna. Nannas och Frides mamma och pappa började hamstra konserver och annat. De hade en sommarstuga på en för övrigt obebodd ö, och den stugan var byggd på en bunker från krigets dagar.

Nanna, Fride och pappa har levt i bunkern sedan dess. Mamma skulle komma efter så fort hon kunde. Hon kom aldrig. Fride var bara en bebis när de flyttade till bunkern. Hon minns inte världen utanför eller mamma, men ändå längtar hon ut. Pappa vågar inte låta dem lämna bunkern alls. De har ingen kontakt med omvärlden, och vet inte om faran är över. Allt de vet är att det var folk uppe i stugan i början, och att växterna fortfarande är vissna. Systarna har lektioner, läser, spelar spel och leker låtsaslekar, men Nanna blir ofta irriterad på att Fride är så barnslig. Nanna är tolv år och kan berätta för Fride om dagis och första klass och lägenheten de bodde i och mamma. Fride drömmer om att få gå på dagis.

Jag tycker att det är fascinerande att läsa om deras liv i bunkern. Hur överlever man? Annars är väl just den biten inte så spännande. (Eller tänker jag fel? Man har faktiskt en känsla av att det är förändring på gång.) Men så är det ju också bara inledningen. Större delen av boken bjuder på betydligt mer spänning.

Pappa blir smittad av Sjukdomen! (Han har kommit i kontakt med något som varit kontaminerat.) Nanna och Fride måste försöka ta sig in till stan och lägenheten. Mamma hade en hemlig medicingömma där, på ett säkert ställe som antagligen inte har blivit plundrat. Nanna vet ingenting om vad som väntar på fastlandet. Hon vet inte om det finns andra levande människor och om de i så fall kommer vara vänliga eller fientliga. Hennes minnen av staden är inte särskilt tydliga. Dessutom har hon ansvar för ett barn som inte ens har fyllt sex år. Men de är åtminstone två.

Jag får en väldigt olustig känsla av världen som målas upp i "Høsten". Det är obehagligt med alla övergivna och förfallna platser som systrarna passerar. Spöklikt tomma gallerior, som är ännu mer spöklika eftersom man inte vet om de verkligen är tomma. Det kan ju finnas fler överlevande och hur reagerar de i så fall på att Nanna och Fride letar mat i övergivna butiker. Inget växer ju, och de flesta djur verkar ha svultit ihjäl. Det går inte att producera ny mat.

Samtidigt är det en fin skildring av vänskapen mellan Nanna och Fride. Det är upp till Nanna att se till att de överlever, men hon tar sig ändå tid att låta Fride utforska något så underbart som ett äkta dagis. Jag ska inte avslöja vad som händer, men jag kanske ändå kan säga att det finns hopp.

När jag började läsa blev jag förvirrad. Den var oväntat lättläst. Men så insåg jag att det så klart är en ungdomsbok även om jag lånade den på vuxenavdelningen. Antagligen har inte biblioteket en egen avdelning för ungdomsböcker på norska, utan allt norskt står på samma ställe. Jag tror nästan att språket är relativt lättläst även för att vara en ungdomsbok. Men det är absolut inte en barnslig bok.

Jag ser att "Høsten" kommer på svenska om ett par månader. Titeln kommer vara "Som om hösten kom på sommaren".