Ännu ett besök på bokmässan

En dag är inte tillräckligt, så Kristin och jag återvände till mässan på lördagen. Den här dagen var också min lillasyster Malin med. Det var en väldigt viktig dag - vi skulle nämligen få träffa Margit Sandemo! Som de fullständigt rationella och normala människor vi är har Kristin, "Villemo" (en som vi känner) och jag nämligen startat en Sagan om Isfolket-förening, nifs. Vi hade fått reda på av förlaget att Margit skulle till bokmässan, och eftersom jag och Kristin skulle dit så kanske vi kunde få träffa henne. Kvällen före blev det bestämt att vi skulle träffa henne klockan elva på lördag förmiddag!

Men först skulle vi se Diana Gabaldon bli intervjuad av Fredrik Belfrage, och få våra Diana Gabaldon-böcker signerade. Jag har läst fyra (av fem) av hennes böcker och kom nyligen på att jag ville läsa dem på engelska istället. De svenska gav jag till Malin, som bara är på del ett än så länge, men som tycker att serien verkar väldigt lovande. Hon köpte den femte boken. Kristin och jag hade med oss böcker på engelska. Dagen innan hade vi frågat någon från förlaget om det var okej, och det var det. Det var kul att se intervjun med Diana Gabaldon, även om hon i stort sett inte sa något som jag inte redan hade läst på den officiella hemsidan. Det var om hur hon hade börjat skriva böcker och så. Efteråt var det signering.

Sedan gick runt lite och köpte lite dricka, innan det var dags att träffa Margit. Vi var ute i god tid, och när klockan åtminstone nästan var elva, och vi hade sett att Margit var där, så gick vi fram och presenterade oss för någon från förlaget, och han ropade på henne. Vi hade ingen aning om vi bara skulle få säge hej eller om vi skulle få prata mer med henne. Hon kanske hade annat att göra också. Men hon föreslog att vi skulle gå till en plats med mindre folk, så vi gick och satte oss i hotellobbyn. Vi satt och pratade om föreningen, hennes böcker och annat i minst en halvtimme innan hon var tvungen att gå. Hon var väldigt trevlig och lätt att prata med. Malin fick en signerad bild. Det fick inte vi andra. Säkert för att Malin är liten (snart 13). Alla tre fick dessutom böcker signerade, och Margit frågade om vi kom på signeringen klockan ett. Det sa vi så klart att vi skulle göra.

Men innan dess gick vi till en monter där Linda Skugge skulle signera. Tyvärr var hon sjuk och verkade inte vara på mässan alls. Malin och jag köpte varsitt sött litet nyckelringsfår. Och så letade vi upp en plats som inte var så fullsmockad med folk (mycket svårare att hitta på lördagen än på fredagen) där vi satte oss på golvet och åt bananer och kex.

Vi gick runt lite och på ett ställe kunde man köpa hemliga bokpaket. Det var två böcker i varje, och om man köpte två paket blev det billigare. Jag och Kristin blev nyfikna och köpte två paket. De innehöll:
- "Vishnus död" av Manil Suri. Den har jag faktiskt funderat på att köpa, men det har aldrig blivit av.
- "Tio hjärnor" av David H Ingvar. Kanske kan vara intressant.
- "En skörd av tårar" av Edwidge Danticat. Också en bok jag har varit lite spekulant på.
- En bok om hur man ska träna för att undvika benskörhet.
Det slutade med att vi "glömde" boken om benskörhet under en stol och jag tog resten. Ganska god valuta för pengarna ändå.

Därefter gick vi till Margits signering och fick ytterligare varsin bok signerad. Vi fick även prata lite mer med Margit och hälsa på "Lilith", som är nifs kontakt på förlaget. Malin och jag hittade en bok som heter "Pingvinernas längtan" som vi bara var tvungna att köpa. Vi är nämligen "pingvansinniga". Det var någon som hade rest runt med två stora prydnadspingviner och tagit bilder av dem i olika miljöer över hela världen. Sånt som alla gör...

Sedan orkade inte Malin vara på mässan längre. Hon hade fått en bok signerad av Diana Gabaldon och träffat Margit Sandemo. Sedan var hon bara intresserad av att få ett signerat Nemialbum, men Lise skulle inte signera förrän flera timmar senare. Så mamma och pappa kom och hämtade Malin och jag fick i uppdrag att fixa ett signerat album åt henne.

Klockan tre skulle Katarina Mazetti signera igen. Trots att Kristin redan hade fått tre böcker signerade av henne hade hon tagit med sig "Grabben i graven bredvid" för att få även den signerad. Medan vi gick runt i montern kom Kristin på att hon nog behövde köpa "Tyst! du är död!" också. Det var tre pocketböcker för 100 kronor, och jag hittade en annan bok som jag var intresserad av - "Uppror pågår", om feminism i tre generationer. Sedan letade vi efter en tredje. Till slut valde jag en bok av Hanne Ørstavik - "Tiden det tar". Jag har hört både bra och dåliga saker om den författaren, så det kunde vara intressant att läsa en bok av henne.

Anne-Lise Boge, som skriver långserien Malin på Granlunda (Arvesynd i original), skulle signera. Jag har läst 11 böcker i serien, men det var ganska länge sedan. Jag har funderat på att börja läsa den igen, speciellt som jag köpte del 12 och 13 nyligen. Därför ville jag ha bok 14 om jag skulle ha någon alls. Men det fanns bara de båda senaste, 20 och 21, i montern. Men sedan gick vi för nära och det var ingen annan där... Kristin förklarade att hon inte var intresserad att köpa en bok i den serien på svenska, och då fick hon den enda norska boken de hade, den senaste (del 22). Jag kände mig nästan tvungen att köpa en bok också. Det blev del 20. Så nu måste jag läsa hela serien. En norsk förlagstyp tyckte att jag borde prenumerera på serien, för att inte missa någon, men jag sa att det inte behövdes för de finns ju i bokhandeln. I kassan delade de ut gratisböcker av Nicci French, vem det nu är (tror att det är en pseudonym för två personer, men är inte säker), och jag tog så klart en.

Efter det väntade vi i stort sett på Nemisigneringen klockan fyra och Rockysigneringen klockan fem. Det var långa köer till båda, och gångarna runt den montern var helt blockerade. På Nemisigneringen var det extra komplicerat, för jag skulle ha ett album signerat till mig själv, ett till Malin och en tidning till min brors flickvän. Jag hade satt post it-lappar med namn på alla. Kristin skulle ha en tidning signerad, och hon tog ett av albumen också, så att jag inte skulle ha så mycket och hon så lite (bara en tidning...).

Efter Rockysigneringen lämnade vi mässan. Det var skönt att komma därifrån. Även om det är kul att boknörda sig så var vi väldigt hungriga och trötta vid det laget.

Anförskaffat idag:
- Manil Suri - "Vishnus död"
- Edwidge Danticat - "En skörd av tårar"
- David H Ingvar - "Tio hjärnor"
- Willy Puchner - "Pingvinernas längtan"
- Ambjörnsson/Ambjörnsson/Janke/Jönsson/Sörensson - "Uppror pågår"
- Hanne Ørstavik - "Tiden det tar"
- Anne-Lise Boge - "Skuggor" (del 20 i serien Malin på Granlunda, signerad)
- Nicci French - "Du tillhör mig"
- Martin Kellerman - "Rocky IV" (signerad)
- En nyckelring i form av ett får

Böcker som jag hade sedan tidigare, men som jag fick signerade idag:
- Diana Gabaldon - "Outlander"
- Margit Sandemo - "Trollbunden" (del 1 i Sagan om Isfolket)
- Margit Sandemo - "På spor av ridderne"
- Lise - "Nemi del 1"

Bok- och biblioteksmässan

Att gå på bokmässan är ju ett årligt måste. Kristin hade också lust att följa med, så hon kom hit igår. Hon hade med sig "Endless Nights", det nya Sandmanalbumet som jag inte hade lyckats hitta i Göteborg. I Oslo fanns de minsann. Misstänker att SF-bokhandeln har alla sina exemplar i butiker i Stockholm, eftersom Neil Gaiman snart ska dit och signera. Till Göteborg ska han inte. Grrr. Rrrr. Förhoppningsvis kommer Kristin kunna fixa något signerat åt mig, för han ska ju till Oslo... Mitt i veckan tyvärr, så jag kan inte åka dit.

I natt blev det inte så mycket sömn. Min bror jobbade istället för mig (jag städar matbutiker på nätterna) och klockan 4 på morgonen ringde han och frågade vad man skulle göra om det blev inbrott i butiken medan man var där... Han hade låst in sig på en toalett och ringt polisen, medan inbrottstjuvarna plockade åt sig tobak typ tio meter därifrån. Polisen kom och åkte, och sedan var min bror tvungen att ringa larmbolaget för att få dit folk som kunde stänga av larmet och så. Sedan åkte han hem till mig och pratade om vad som hade hänt (och om grävlingar, japansk film, sömnbrist och liknande). Jag somnade framåt sjutiden och tio ringde väckarklockan. Vid elva lyckades jag ta mig upp, ringa några samtal, och till slut kom Kristin och jag iväg till stan. Först åt vi på Sweet Coffee Bar och sedan bar det av till bokmässan!

Det var en lång kö och det var kallt. Jag hade ingen jacka, för det är så jobbigt att släpa på den därinne. Snart fick vi komma in och skiljas från varsin hundralapp. Sedan kunde vi börja springa omkring som yra pingviner inne på mässan. Det är mycket folk där, och man hör hela tiden ett surrande ljud av röster. Fast man lägger inte märke till det efter en stund.

Pengar hade vi inte så många som vi ville spendera, men men... Katarina Mazetti stod ju där och signerade och det var 3 böcker för 100 kr! (Hon skrev hälsning i en av dem, men i de andra två skrev hon bara sitt namn. Men hon gjorde fel med Kristins och skrev hälsning i två av böckerna. Mer valuta för pengarna.) Och sedan skulle ju Inger Edelfeldt signera sin nya ungdomsbok. Kristin har aldrig läst något av henne, men jag sa att böckerna är bra och dessutom stod det något om "höviska vampyrer" på baksidan. Däremellan var vi någon annanstans, var det nu var. Kanske borta vid serierna och rollspelen. Tobias (min brors kompis) demonsterade ett eller annat i Sveroks (ett rollspelsförbund) monter. Det var något med hus i vilda västern-stil. Dessutom träffade vi på min bror och hans flickvän och hon visade upp den nya Nemitidningen som hon just hade köpt, och vi åtog oss att få den signerad åt henne imorgon. (Måste komma ihåg det!) Dessutom pekade hon ut Åsa Grennvall, som skulle signera i montern bredvid Sveroks. Lyckligtvis hade hon just gett ut en ny bok, så vi slapp köpa dubletter för att få något signerat. :) Kristin råkade dessutom köpa ett seriealbum eftersom dess författare (som Kristin inte alls kände till) började prata med henne och då tyckte Kristin att det var pinsamt att inte köpa boken. (Den kostade inte mer än 40 kronor, som tur var.)

Så drällde vi omkring allmänt, antecknade vilka författare som skulle vara där imorgon och vars böcker vi vill ha signerade, och så köpte vi godis. Mats Jonsson hade signerat på ett ställe tidigare under dagen, men det hade vi missat. Vi köpte i alla fall varsitt seriealbum ifall han skulle signera mera. (Men det skulle han inte.)

Förresten fanns det gratisböcker också. "Färdlektyr", som är något som delas ut gratis till gymnasieelever eller dylikt. I år ska de även finnas att köpa, men på bokmässan var de gratis. Så jag tog fem. (Montern var inte bemannad just då.)

Mina nya böcker:

- Neil Gaiman - "Endless Nights" (inte från mässan)
- Katarina Mazetti - "Det är slut mellan Gud och mig" (signerad)
- Katarina Mazetti - "Det är slut mellan Rödluvan och vargen" (signerad)
- Katarina Mazetti - "Krigshjältar och konduktörer" (signerad)
- Inger Edelfeldt - "Skuggorna i spegeln" (signerad)
- Åsa Grennvall - "Det är inte värst sådär i början" (signerad)
- Blandade författare - "Färdlektyr 2003" (x5)
- Mats Jonsson - "Hey Princess"

Imorgon ska vi dit igen, och då ska min syster också med. Den här gången ska vi dit i slemottan. Jag har skrivit ett schema för dagen. :) Rapport efter att dagen är avklarad.

Boken till dig

Boken till dig
av Kerstin Thorvall

För ett tag sedan läste jag Linda Skugges "Lilla ångestboken" och funderade över om det var en nutida variant av "Boken till dig" (som kom ut 1959). Jag hade inte läst "Boken till dig" då, men så hittade jag den bland de sista resterna från bokrean (den kom nämligen ut på nytt för ett par år sedan) för bara 30 kronor. Jag älskar att läsa böcker om hur det var förr i tiden, men som är skrivna för länge sedan och alltså handlar om nutid... fast det har gått ett bra tag sedan den nutiden. Den här boken består av goda råd till tonårsflickor - 1959 (många av dem passar för 2003 också, men inte alla).

Mitt första intryck av boken är att den är väldigt vacker. Min är lite misshandlad (sista resterna från bokrean, som sagt), men formatet och bilderna (som är tecknade av Kerstin Thorvall själv) är helt fantastiska. Kapitlen handlar om hur man känner sig när man är tonåring, relationer till föräldrar och pojkar, sex, hur man ska klara skolan fast man är trött på den, kläder och utseende, ekonomi, mm. Mycket är fortfarande aktuellt. Det enda som inte alls stämmer är väl en del av klädvårdstipsen, för dagens kläder verkar vara mycket enklare att ta hand om. I "Lilla ångestboken" står det hur man sorterar tvätt och att om man ska köpa en svindyr jacka så ska man välja en svart, inte en illorange som bara går att använda i ett år. I "Boken till dig" står det om hur man stärker underkjolar och en massa sånt. Och i kapitlet om ekonomi så står det att om man äter godis varje dag så blir det runt 90 kronor på ett år. Numera skulle det väl snarare bli 90 kronor på en vecka. Men det är detaljer, det mesta i boken skulle säkert stämma in på dagens tonårstjej också. Tror jag. Förresten, i kapitlet om att gå ner i vikt sägs det att man ska undvika bröd och socker, men att fett är okej. Är inte det som Atkinsmetoden ungefär? (Bortsett från att Atkinsmetoden lär vara livsfarlig...)

En stor skillnad mellan "Boken till dig" och "Lilla ångestboken" är att i "Boken till dig" så är det många intervjuer med olika experter (som dessutom tituleras med t. ex. doktor, arkitekt, docent eller fru). Och så finns det en del små noveller, eller scener kanske.

Ask & Embla

Ask & Embla
av Per Nilsson och Daniel Ahlgren

Från baksidan: Ask och Embla är de första människorna i den nordiska mytologin. Ask och Embla är också namnet på Stig Blombergs staty på Stortotget i Sölvesborg. I Sölvesborg är serietecknaren Daniel Ahlgren född och uppvuxen, men han bor numera i Malmö. I Malmö är författaren Per Nilsson född och uppvuxen, men han bor sedan länge i Sölvesborg. Så är det.

Anna (min brors flickvän) hade varit och lyssnat på något föredrag som Per Nilsson hade hållit, och då hade han berättat att han höll på med en bok tillsammans med Daniel Ahlgren. På varje uppslag skulle det vara en sida text av Per Nilsson och en sida med en bild av Daniel Ahlgren. Hon tyckte att det lär väldigt intressant, och det tyckte jag också. Jag har visserligen inte läst något av Per Nilsson (utom "Ask & Embla" då), men han lär ju vara bra. Förra veckan var jag i bokhandeln och hittade boken som Anna hade berättat om. Jag var naturligtvis tvungen att köpa den. :) Den var bra, men jag hade liksom förväntat mig lite... mer. Jag vet inte, jag hade väl för höga förväntningar som vanligt. Men den är bra, alltså. Och jag måste nog läsa mer av Per Nilsson. Daniel Ahlgren har jag redan läst mycket (det mesta, tror jag) av.

Handlingen då? Jo, det är en kille som går över torget i Sölvesborg, och bakom statyn av Ask och Embla står det en bänk och på den sitter en tjej. Istället för att uträtta sitt ärende sätter sig killen i andra änden av bänken, alltså inte direkt bredvid tjejen. Han vill gärna säga något till henne, men han vågar inte. Istället sitter han och fantiserar om vad som skulle hända om han sa något till henne. Vad skulle hon svara och vad skulle hända sedan?

Och likväl rör hon sig

Och likväl rör hon sig
av Charlotta Cederlöf

Det är 1979. Anna är fjorton år. Johan är två år äldre. Han har moped. Annas föräldrar tycker att hon sminkar sig för mycket och att hon är ute för ofta. Fast då vet de ändå inte att hon alltid ställer sina varma skor i sopskåpet och byter till gympaskor i hemlighet. Och de har absolut ingen aning om hur mycket hon dricker.

Anna och Johan är ihop. Sedan händer det någonting som gör att det tar slut, och så blir allting hemskt.

Det här är inte bra reklam för tonåren. Det verkar hur deprimerande som helst att vara ung. Ja, till och med innan det tar slut mellan Anna och Johan, och de är lyckliga. Det handlar ju bara om att låtsas vara tuff inför kompisarna, hur man ska få tag på sprit och att föräldrar inte fattar någonting. Det är välskrivet och så, men vilka meningslösa liv personerna i boken verkar ha. Stackars dem.

Under bordet

Under bordet
av Heidi Linde

Jag läste om den här boken någonstans och tyckte att den verkade bra. Så såg jag den i den norska hyllan på biblioteket och lånade den. (Den finns inte på svenska. Inte än i alla fall.) Kan bara inte komma på var jag läste om den. Trodde att det var hos Wixit, men jag kan inte hitta något om den i hennes arkiv så det var väl inte det.

Jenny delar bostad med Sara och Trond. Det är shopping tillsammans med Sara och "musikskola" tillsammans med Trond, och fester och busrigning (på svenska!) för att hjälpa Trond få kontakt med tjejen som han är förälskad i. Jenny har hoppat av sina medicinstudier för ett bra tag sedan, men har inte sagt något till sina föräldrar än. De är så stolta över sin dotter som ska bli läkare. Överhuvudtaget ljuger Jenny väldigt mycket. Ibland är det en lek. Hon kan hitta på historier om folk hon ser på stan. Andra gånger är det för att skapa spänning, eller för att undvika obehag, som det där med medicinstudierna. Dessutom låtsas hon komma överens med sin kusin Cecilie, som har ett så trevligt och perfekt liv och är lärare och just har köpt lägenhet tillsammans med Torstein och snart ska de gifta sig också. Det är bara Jenny som vet hurdan Cecilie egentligen är.

På en fest träffar Jenny en kille med bruna ögon. Jenny blir (så klart) förälskad, men hon vågar inte göra något åt det mer än hon vågar berätta för mamma och pappa att hon aldrig tänker bli läkare.

Väldigt bra bok. Det är lätt att känna igen sig i Jennys vilsenhet, samtidigt som hennes lögnhistorier och deras följder kan bli mycket roliga. Så är det de mörka barndomsminnena från när Jennys och Cecilies familjer tillbringade somrarna tillsammans. Framåt slutet är det ett osannolikt sammanträffande som irriterar mig, men det förstör inte boken för mig i alla fall. Tur det.

Death: The Time of Your Life

Death: The Time of Your Life
av Neil Gaiman. Illustrerad av Chris Bachalo, Mark Buckingham och Mark Pennington. Inledning av Claire Danes.

I det andra albumet om Death får vi lära känna det lesbiska paret Hazel och Foxglove, som vi tidigare stött på i "Death: The High Cost of Living" och "A Game of You", lite bättre. Innan har de mest hållit sig i bakgrunden, men nu är det de som är huvudpersonerna.

Foxglove har slagit igenom som sångerska och enligt hennes manager är det inte bra för hennes karriär om hon är öppet lesbisk. Alltså går hon på premiärer tillsammans med inhyrda kavaljerer. Alltså säger hon i intervjuer att det inte finns någon särskild i hennes liv. Alltså kallas Hazel för Foxgloves sekreterare.

Hazel är hemma och tar hand om sin lille son. Hon saknar livet innan Fox blev känd. Nu kommer Fox inte hem ens när Hazel verkligen behöver henne. Verkligen, verkligen behöver henne. (Om du undrar varför, så tänk: Hmmm, vad heter den här boken nu igen?)

Det här är definitivt det Deathalbum som jag tycker är bäst, det där man lär känna personerna bäst. Jag gillar också att det handlar om några som jag känner igen sedan tidigare. Allting hänger ihop så bra.

Små tunna böcker

I helga var jeg på nifstreff (nifs er en Sagaen om Isfolketforening) hjemme hos Kristin. Ikke mye tid til lesing, men jeg fikk i hvert fall lest noen tynne bøker som jeg fant i Kristin sine bokhyller.

... och nu tycker jag att svenska är ett mycket bättre språk att skriva på. Att jag kan svenska är bara en av alla fördelar med att skriva på det språket. :)

Böckerna jag läste hemma hos Kristin var "The Quotable Sandman" och Helen Fieldings "Bridget Jones's Guide to Life".

"The Quotable Sandman" bestod föga överraskande av Sandmancitat. Jag har egentligen lite svårt att se poängen med den boken, och om jag hade gjort en sådan bok hade jag antagligen valt helt andra citat. Men bilderna var ju fina i alla fall.

"Bridget Jones's Guide to Life" var mycket bättre. Det är en väldigt tunn bok där Bridget ger tips om matlagning, städning, förhålllanden och allt vad det nu är. Den är skriven för en välgörenhetsorganisation som heter Comic Relief, precis som de där små "skolböckerna" som J. K. Rowling har skrivit. Jag tror att "Bridget Jones's Guide to Life" är ganska dyr för att vara så tunn, men om det nu går till välgörenhet... Jag tyckte att den var väldigt rolig, och alla Bridget Jones-fans kommer nog att hålla med mig.

Alex som i Alexandra

Alex som i Alexandra
av Ylva Wallin

Den här boken har jag läst om lite här och var. Det är tydligen ovanligt att böcker handlar om tjejer som håller på med en sport som inte har med hästar att göra. Jag vet inte riktigt. Brukar inte läsa böcker om sport.

Alex är den enda tjejen i hockeylaget. Hon älskar hockey och är en duktig målvakt. Men så börjar det en ny kille i laget, och hans pappa blir ny tränare. Den nye tränaren tror inte att tjejer kan spela ishockey, speciellt inte i ett pojklag, och Alex plats i laget är hotad. Dessutom råkar hon lova att ta med sig en rökmaskin till klassfesten. Ungefär som om hon skulle kunna få tag på en rökmaskin.

Jag tyckte att boken var okej. Inte helt min stil. Har aldrig riktigt förstått mig på böcker som handlar om sport... eller sport överhuvudtaget. Men jag är sådan att jag gärna vill läsa hela hela serien när jag väl har börjat. Det finns (hittills) två böcker till om Alex. Bli inte förvånad om jag läser dem snart.

Mazettis blandning

Mazettis blandning
av Katarina Mazetti

Kåserisamlingar är väl inte direkt något som jag brukar läsa. Antagligen är de inte alls lika roliga som de utger sig för att vara. Men en kåserisamling av Katarina Mazetti måste man ju köpa. Hennes böcker brukar vara bra och roliga. Och det hade jag rätt i. Det här är hemskt kul. Måste absolut läsas!

Kåserierna är uppdelade i åtta kapitel, som alla har godisnamn. (Mazetti är ju ett godismärke, även om jag har för mig att den Mazetti inte har något med Katarina M. att göra.) "Ljus och bitter choklad" innehåller texter direkt ur livet, "Sega kolor" är mediakristiska, "Gott och blandat till helgen" handlar om högtidsfirande, "Sega gubbar och jungfrubröst" är ett feministiskt kapitel, "Tryffel" sägs vara jordnära (om bönder och så), "Salta och sura karameller" handlar om politik och "Lösviktsgodis" är lite blandat. "Tilltugg" innehåller några nya kåserier som jag tror inte fanns i den inbundna utgåvan av boken.

Death: The High Cost of Living

Death: The High Cost of Living
av Neil Gaiman. Tecknad av Chris Bachalo, Mark Buckingham och Dave McKean. Inledning av Tori Amos.

Den mest populära karaktären i "The Sandman" är nog Morpheus/Dreams syster Death. Så bra att det finns två tunna seriealbum om henne också då. Förutom det här, som är det första, så finns det "Death: The Time of Your Life".

I det här får vi träffa en sextonåring pojke som lustigt nog heter Sexton (betyder kyrkvaktmästare, dödgrävare). Han tycker att livet är trist och meningslöst och har planer på att ta livet av sig. Så träffar han Didi, en söt svartklädd tjej som hävdar att hon är Döden och att hon måste leva som människa en dag vart hundrade år, och det råkar vara just den här dagen. Sexton är skeptisk, men vi som har läst Sandman vet ju att hon talar sanning. Eftersom Sexton inte har något annat att göra (hans mamma vårstädar och då är det bäst att hålla sig borta) följer han ändå med Didi medan hon njuter av livet och letar efter en bra fest. Samtidigt försöker folk med viss kunskap om magi och mysterier få tag på Death.

Det här är ett ganska kort album, och det är väl i stort sett fristående. Fast det är ju bra om man har läst Sandman fram till del 5 åtminstone.

Behöver jag säga att jag gillar det här albumet? :) (Fast det är klart, lika bra som Sandman är det inte.)

Dem oss skyldiga äro

Dem oss skyldiga äro
av Cilla Naumann

Tomas och Katrin och deras två små döttrar flyttar till Sydamerika för att Tomas ska arbeta med bistånd. De är unga och idealistiska, men för Katrin blir det svårt att komma till ett nytt land. Allt är så annorlunda, och hon har tjänstefolk och på grund av Tomas jobb tvingas hon att gå på fina tillställningar. Till slut tar hushållerskan med henne till en präst som verkar bland stadens fattiga, och Katrin blir engagerad i att hjälpa till.

Femton år senare återvänder de till Sverige. Familjen är då utökad med adopterade tvillingpojkar. Men den här gången blir omställningen till ett nytt land ännu svårare.

Döttrarna har inga minnen från Sverige. För dem är det inte alls hemma. Och det har hänt saker som har fått Katrin att ifrågasätta nyttan med vistelsen i Sydamerika. De ville ju bara göra gott, men de yttersta konsekvenserna av sina handlingar kunde de inte förutse och det är inte alls säkert att de faktiskt gjorde gott. Kanske har de bara gjort skada.

Jag tyckte om den här boken. Välskriven. Välkomponerad. Den är inte skriven i kronologisk följd, utan man anar mer och mer hur saker hänger ihop innan man får veta. Och en av de värsta skadorna Katrin tillfogade någon annan anar hon inte ens. Hon tror att hon har gjort något bra.

Hondjurets samlade värk

Jag har redan skrivit om ett par ungdomsromaner av Inger Edelfeldt här. Nu har jag läst ett seriealbum också. Hondjuret är negativ, missnöjd, elak, kedjerökande och rolig. Mer sånt. :)

Så började 80-talet

Såhär i folkomröstningstider passar det ju bra att läsa en bok om en helt annan folkomröstning - den om kärnkraft 1980. Jag hittade den här boken på loppis för ett tag sedan, och köpte den dels för att jag tidigare hade läst och tyckt om en bok som Åsa Moberg skrivit om Simone de Beauvoir, dels för att jag tycker att det är kul att läsa om hur det var förr i tiden. Är 1980 förr i tiden? Jaa, ganska så förr i tiden i alla fall.

Det fanns tre olika alternativ i folkomröstningen om kärnkraft. Linje 1 och linje 2 var för, speciellt linje 1. Linje 3 var emot.

Åsa Moberg var aktiv i Folkkampanjen mot kärnkraft som förespråkade linje 3. Hon bodde i närheten av kärnkraftverket Forsmark, som då ännu inte var igång. Resultatet av folkomröstningen var alltså avgörande för om hon skulle ha ett aktivt kärnkraftverk i närheten av sitt hem eller inte. Jag är uppvuxen precis i närheten av ett annat kärnkraftverk, men det är inte nåt som jag direkt har ifrågasatt. Det fanns där innan jag föddes. Jag har sommarjobbat där tre gånger. Min bror har sommarjobbat en gång och dessutom har han just jobbat ett helt år där medan han gjorde ett uppehåll i sina studier. Pappa har jobbat där i 32 år, och numera jobbar han faktiskt på ett kärnkraft till emellanåt. Frågan är ju om det finns någon i min hembygd som inte har jobbat där. (Min tolvåriga syster har praoat där, men min mamma har faktiskt aldrig jobbat där.) Så för min del tillhör det tingens naturliga ordning att ha ett kärnkraftverk i närheten.

"Så började 80-talet" är Åsa Mobergs dagbok från tiden kring folkomröstningen. Hon skriver om debatter och torgmöten, om artiklar hon läst och skrivit och om hur hennes åsikter i kärnkraftsfrågan verkar bli obekväma för Aftonbladet, som inte ville ha henne som krönikör längre. Hon skriver om hur jobbigt det är att åka långt bort för att tala eller debattera, om oron över att kanske tvingas bo nära ett kärnkraftverk och om besvikelsen när linje 2 vann med bara 0,7 procentenheter över linje 3.

Det här var väldigt intressant att läsa. Jag visste att det hade varit en folkomröstning om kärnkraft och hur det hade gått, men ingenting om hur det verkligen var. Vem som var för och vem som var emot, hur engagerade folk var i frågan eller någonting. Den 23:e mars 1980 var jag nästan ett år och fyra månader gammal.

Hummerfesten

"Hummerfesten" är den andra av Viveca Lärns Saltöböcker. Den första, "Midsommarvals", skrev jag om för ett tag sedan. Jag försöker läsa den här serien efter årstid och "Hummerfesten" utspelar sig i september. Sommargästerna har lämnat Saltön, men Sara från Göteborg jobbar fortfarande hos Kabben och Lotten på restaurang Lilla Hunden. Dessutom har hon funnit kärleken i MacFie, som inte bara är gammal nog att vara hennes far utan faktiskt är tio år äldre än Saras pappa. Men MacFie har djupt rotade vanor och förhållandet är inte direkt friktionsfritt. Speciellt inte när MacFie får en rival.

Tobakshandlaren Blomgren hade trott att allt skulle återgå till det normala efter att hans fru Emily kom tillbaka efter att ha lämnat honom och bott i en bil i fyra dagar. Men så blir det inte alls, för Emily är fortfarande inte nöjd med hur hennes liv blivit. Hon bestämmer sig för att gå med i en bantningsgrupp och där träffar hon polisen Christer. Snart dyker Christer upp överallt och skämtar om hennes vikt.

Johanna går och väntar på att Blomgren ska lämna Emily, men det verkar han inte för avsikt att göra.

Annars är det stora samtalsämnena på ön hummerfisket och att det inte kommer bli någon hummerfest i år, nu när det har blivit antikt- och begagnataffär i hamnmagasinet.

Den här boken var lättare att komma in i än "Midsommarvals". Nu visste jag ju vilka alla var. Ett par personer som jag inte hade så stor betydelse för handlingen (några sommargäster) har försvunnit, några andra har tillkommit. Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien, men det blir inte förrän i jul.

Lite Sandman till

Har läst de båda sista Sandmanalbumen också, nämligen "The Kindly Ones" (del 9) och "The Wake" (del 10). Här kan jag verkligen inte säga någonting om handlingen utan att förstöra för de som inte har läst dem än. Men jag är imponerad över hur väl allt som har hänt tidigare i serien hänger ihop. (Alltså, den här gången visste jag ju om det, men den första gången jag läste det.)

Nu ser jag fram emot det nya (fristående) Sandmanalbumet som ska komma ut nu i september - "Endless Nights". Det ska visst innehålla en berättelse om var och en av de sju Endless. Jag var i SF-bokhandeln igår och det syntes inte till, så jag tror inte att det har kommit ut riktigt än.

Ännu mer Sandman

Det kommer kanske inte som någon stor chock att jag har läst några Sandmanalbum till.

Del 6 - "Fables & Reflections". En "novellsamling" till, fast mycket tjockare än "Dream Country". :)

Del 7 - "Brief Lives". Morpheus och hans syster Delirium (fint namn, va?) ger sig ut för att leta efter sin bror, som avsade sig allt ansvar för sin uppgift och försvann för 300 år sedan.

Del 8 - "World's End". Ytterligare ett album med fristående historier, fast den här gången finns det en ramberättelse. På värdshuset World's End har resande från många olika världar och tider hamnat, och för att fördriva tiden berättar de historier för varandra.

Mer Sandman

Jag fortsätter med Sandmanläsningen.

Har läst:

Del 4 - "Season of Mists". Morpheus måste resa till Helvetet (jag tänker inte avslöja varför, läs själv!). Men förra gången han var där förödmjukade han Lucifer inför alla hans undersåtar. Lucifer har alltså starka skäl att hämnas, och Morpheus är inte alls säker på att han kommer att återvända från sitt uppdrag. (Jag har nog sagt att the Endless inte kan dö, men det beror på hur man ser det. Om de dör ersätts de genast av en ny aspekt av sig själva, men det blir ju inte samma individ. Det här är en sådan där sak som blir begriplig när man läser serien.)

Del 5 - "A Game of You". I det här albumet återser vi Barbara, som hade en liten roll i "The Doll's House". Hon har inte drömt något sedan dess, men plötsligt dyker en varelse från hennes tidigare drömmar upp i vår värld. Barbara börjar drömma igen, och den här gången är det dödligt allvar.

Mmmm, två väldigt bra historier. :) Jag tycker dessutom om att en person som skymtat förbi tidigare kan vara en av huvudpersonerna i en senare berättelse, och tvärtom. Ofta märker man det inte ens förrän man läser om hela serien.

Nu har jag börjat på det sjätte albumet, "Fables & Reflections".

Sandman igen

Har hunnit läsa två Sandmanalbum till sedan igår (del 2 och 3 så klart), "The Doll's House" och "Dream Country". Igår lyckades jag inte tota ihop någon text om vad det egentligen handlar om, men idag hade jag tänkt göra ett nytt försök.

Det finns sju syskon, som inte är gudar, för gudar dör när ingen längre tror på dem, och dessa är eviga. De finns för att innerst inne vet alla att de måste finnas. De kallas för the Endless. En av dem är Morpheus (Dream, Kai'ckul... han har många namn) som härskar över drömmarna. Han är drömmen personifierad.

I det första albumet, "Preludes & Nocturnes", blir han tillfångatagen i en magisk rit och hålls inspärrad i många år. När han lyckas rymma måste han ta tillbaka några kraftfulla föremål som stulits från honom. Det är den tråkiga biten av serien. Den blir inte riktigt bra förrän Morpheus i albumets sista kapitel sitter och deppar över att han har uppnått sitt mål och inte vet vad han ska göra härnäst, och hans syster kommer och skäller ut honom och slänger en bit bröd i huvudet på honom. Det är så typiskt för den syskonrelationen. :)

I "The Doll's House" börjar Morpheus reparera drömriket, the Dreaming, som har förfallit under hans frånvaro. Till att börja med måste han spåra upp fyra av dess invånare som har försvunnit. En av dem är en synnerligen otrevlig mardröm. Nu börjar serien handla mindre om Morpheus som, eh, person, och mer om drömmar och drömmare. "The Doll's House" börjar förresten med en sådan där "Detta har hänt"-text. Läs den, för man får reda på en del saker som inte alls var med i "Preludes & Nocturnes".

"Dream Country" innehåller i motsats till de båda tidigare albumen inte en sammanhängande berättelse. I stället är det som en novellsamling. Det är seriens tunnaste album, bara fyra avsnitt och ett exempel på hur ett manus kan se ut, men det är billigare än de övriga. Berättelserna handlar i tur och ordning om en författare utan idéer, katter, Shakespeare och en deprimerad superhjältinna.

Nu är det "Season of Mists" som står på tur. Väldigt bra bok.

Lilla ångestboken

Ny bok av Linda Skugge! Då måste man (jag) ju ha den, även om det är en samling goda råd, förmaningar och framför allt uppmuntran till tonårstjejer. (Jag tillhör inte målgruppen längre. Är 24.) Jag tror att det här kanske är något i stil med Kerstin Thorvalls "Boken till dig", fast 40 år nyare. Jag har inte läst "Boken till dig" så jag kan ju inte veta säkert förstås. "Lilla ångestboken" innehåller i alla fall råd i stil med att man ska ha många olika kompisar (inte bli beroende av ett par stycken så att de kan trycka ner en utan att man vågar protestera), uppmaningar om att hjälpa till hemma och inte vara så taskig mot sina föräldrar, och framför allt att de hemska ungdomsåren kommer att ta slut och när man är vuxen blir allting bättre. Hela tiden utgår hon ifrån sina egna minnen och erfarenheter.

Vad hade jag tyckt om den här boken för tio år sedan? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag känner igen mig i en del saker. Jag fick också sämre betyg för att jag inte var tillräckligt aktiv muntligt i skolan, och jag skulle inte heller ha blivit överlycklig över att behöva tillbringa en vecka tillsammans med min klass (Gymnasieklassen kanske, absolut inte högstadieklassen. Så var jag också en av de första att dra mig ur klassresan som inte blev av i nian.). Men eftersom jag aldrig har brytt mig om att festa eller vara kompis med "rätt" personer och så, så är det lika mycket som jag inte kan relatera särskilt mycket till. Fast jag var nog inte riktigt normal (hehe).

Det här är ändå en läsvärd bok som ger en en del att tänka på. Antingen "Det var precis så här" eller "Är det så här?" eller "Det är ju för jävligt att det ska vara så här" eller "Hmm, visst är hennes recept på pannkakor annorlunda än det jag brukar använda?". Även om jag inte alltid håller med Linda Skugge så är hon alltid intressant att läsa.

----------

Och, tro det eller ej, men nu har jag kommit i kapp med "recensionerna".

The Sandman

Det blev dags att läsa om "The Sandman". Jag äger inte alla delarna, men jag lyckades få tag på resten på bibblan. Bibliotek är bra. :)

(Observera att följande text först och främst är riktad till folk som inte har läst Sandman.)

I den här omgången har jag hittills bara läst det första albumet i serien - "Preludes & Nocturnes". Men jag har läst alla albumen tidigare.

När jag skulle läsa Sandman första gången så började jag naturligtvis med "Preludes & Nocturnes". Och jag blev besviken. Var det inte bättre än så här? För, let's face it, "Preludes & Nocturnes" är inte sådär himla bra. Resten av serien är mycket bättre. Det är nämligen så här: Från början var "The Sandman" en serietidning som kom ut varje månad (eller hur ofta det nu kan ha varit). Sedan samlades de 75 tidningarna i 10 album, där varje nummer av tidningen blir som ett kapitel. Berättelsen tar slut, det är inte en sån där serietidning som fortsätter i alla evighet och där tiden står stilla. I de första "kapitlen" (d.v.s. numren av tidningen) märks det att Neil Gaiman (för det är han som har skrivit manus till alltihop) inte är riktigt säker på hur berättelsen ska vara än. Historierna i "Preludes & Nocturnes" är mycket mer skräckaktiga än vad serien blir senare. Men nej, man kan inte bara hoppa över "Preludes & Nocturnes". Man får ju veta en massa viktiga saker som dyker upp i senare historier. Många saker lägger man inte märke till förrän man har läst om hela serien några gånger. :)

Jag försökte beskriva handlingen men bestämde mig för att ge upp. Ska jag inte avslöja för mycket (och jag vill inte avslöja något alls) så blir det fullständigt obegripligt. Det handlar om drömmar, så mycket kan jag säga. Sedan får du helt enkelt lita på mig när jag säger att det här är är en fantastisk och fantastiskt bra serie.

Pappa Pralin

Fortsätter med att vara slö och nästan bara skriva av baksidestexten på den här boken ("Pappa pralin" av Anna Jörgensdotter) också.

Innehåll:
Andrea, sol, kaffe, Casper, sjö, soffa, smink, fiol, orm, gerbera, smör, drömmar, Marlon, Madeira, armsvett, gråt, blått, NalleRödlök, fjärilar, hjärta, magi, Imovane, Mimmi Pigg, Wienernougat, kavaj, balkong, VW Passat, TV, tandkräm, telefon, kärlek, lättost, stilleben, film, Bowie, tiramisu, fniss, drinkar, kyssar, kiss, centrifug, aluminium, dans, bröllopsmugg, svartsjuka, senapsgul skjorta, pappa, pizza, minnen, Disney World

Säger mycket, eller hur? Om jag säger så här då: Den här boken handlar om Andrea och hennes trassliga förhållande till Casper, som hon träffar på en psykavdelning (hon är anorektisk, han har försökt begå självmord). Jag tycker om boken, men den får ändå inte riktigt toppbetyg av mig. Språket är ganska annorlunda (det är en bra sak alltså). Det tog en vecka att läsa den (lång tid), men det var nog mest för att jag läste den samma vecka som jag började jobba igen efter semestern. Problemet är kanske att jag inte alltid förstår mig på Andrea. Varför gör hon så korkade saker ibland? (Okej, jag vet, hon är sjuk. Men ändå.)

Duktig pojke, Nattens barn (Juliane och jag)

"Duktig pojke" är Inger Edelfeldts debutbok från 1977 och den hade jag inte läst tidigare. "Juliane och jag" är från 1982, och den är en av mina favoritböcker. Jag har läst den många gånger. Senast igår. :) (Att min heter "Nattens barn" beror på att det gjordes en TV-serie av boken och den kallades så. Den här utgåvan av boken gavs ut i samband med att den serien visades på TV.) De här båda böckerna är ungdomsböcker, men Edelfeldt har även skrivit för vuxna och gjort bilderböcker och seriealbum.

Eftersom jag ligger efter med bokskriverierna så återger jag bara baksidestexterna här.

"Duktig pojke":
"Är det här nåt slags modenyck, Jim?" grälade min far. "Nåt sånt här Davy Boogie-trams? Det trodde jag verkligen att du var för intelligent för att gå på!"
Ja, sådär har det alltid varit. Jag hade alltid varit en "duktig pojke". Alla utom jag själv visste precis vem jag var och hur jag borde utforma mitt liv. Min framtid skulle bli en tvångströja av krav och normer, som jag inte vågade frigöra mig ifrån. Min mörka hemlighet - min kärlek - skulle alltid förbli just en mörk hemlighet.
Det trodde jag, tills jag mötte Mats...

"Juliane och jag":
Det finns folk som blir galna vid fullmåne. Ibland är jag rädd att det ska hända mig. Jag är rädd för mörkret inombords, och ändå lockar det mig; jag älskar trolldom och skräck och mystik.
Jag trodde inte det fanns någon som var som jag - tills jag träffade Juliane. Hon började i vår klass på vårterminen, och alla tyckte att hon var konstig, men jag märkte genast att det var något särskilt med henne. Det var hon som berättade för mig om greve Dracula. Och det var hon och jag som bildade en hemlig orden och bestämde oss för att bli häxor. För att inte tala om allt annat vi gjorde...

Väldigt bra böcker båda två, men speciellt "Juliane och jag". Jag gillar det mesta Inger Edelfeldt har skrivit (men jag har inte läst allt än). Varför vet jag inte riktigt. Hon skriver bra böcker helt enkelt. Personerna är så verkliga, och hon får det att verka så enkelt att skriva så, men det är det ju inte.

Bara sedan solen sjunkit

Läste om den i Sivs bokdagbok och köpte den veckan efter. Den handlar om en man som blir förälskad i ett troll. Ni vet, sånt där som händer hela tiden. :)

I den här boken är troll en helt vanlig djurart, fast sällsynta och såpass skygga att man inte har kunnat forska så mycket om deras liv. Men på sista tiden har det ovanligt många troll setts i närheten att bebyggda områden, något som är mycket ovanligt. En dag skrämmer fotografen Mikael iväg några ungar som håller på att plåga ett djur. Djuret är en trollunge, och Mikael blir helt betagen av honom. Han tar med sig trollet hem till sin lägenhet och behåller honom där. Han döper honom till Pessi och lär honom att uppföra sig i möblerade rum (eh, nästan i alla fall), köper små djur som Pessi kan äta och tar hand om honom på alla sätt. Men hur lyckat är det egentligen att i hemlighet (och olagligt) ha ett mycket intelligent, farligt rovdjur hemma? Inte särskilt, ska det visa sig.

Jag började läsa den här en morgon och när jag skulle till jobbet var jag nästan klar. Medan jag jobbade längtande jag efter att få åka hem och läsa de sista sidorna i boken. Idén med troll som en verklig djurart är ju jättebra, och Johanna Sinisalo har dessutom lyckats genomföra den. Hon citerar gamla sagor om troll (t. ex. Selma Lagerlöfs "Bortbytingen", och lyckas få ihop det så att det verkar som om sagorna faktiskt handlade om den här (då ännu inte erkända) djurarten. Tufft!

Nya böcker

I morse vaknade jag väldigt tidigt (9, jag jobbar kväll/natt och går och lägger mig runt 4) av att någon av mina grannar spelade en och samma E-typelåt upprepade gånger på högsta volym. Det enda jag kunde göra var att gå upp och lyssna på Rammstein (nej, jag försökte inte starta ett musikkrig, men i just min lägenhet överröstades E-type åtminstone) medan jag åt frukost. Sedan åkte jag till stan och handlade böcker. En av de båda Akademibokhandlarna i Nordstan hade ju byggt om och lockade med ta-tre-betala-för-två. :)

Det blev:

- Michael Chabon - "The Amazing Adventures of Kavalier & Clay"
- Diana Gabaldon - "Outlander" (har läst på svenska tidigare)
- Elizabeth George - "A Traitor To Memory"

Sedan var jag på Åhléns och där hittade jag tre andra böcker jag ville ha:

- Esther Freud - "Peerless Street"
- Beate Grimsrud - "Vad är det som finns i skogen barn?"
- Linda Skugge - "Det här är inte en bok" (har läst tidigare, men ville äga)

Fast jag misstänker att det kommer dröja innan jag faktiskt läser dem. Har många olästa böcker hemma. Och så ligger jag efter med bokskrivandet här. Jag skulle kunna strunta i att skriva om böckerna, men det råkar vara böcker jag gärna vill berätta om. Attans!

The Wolves In the Walls

"The Wolves In the Walls" är en bilderbok för barn. Den är skriven av Neil Gaiman och bilderna är gjorda av Dave McKean. Mer behöver åtminstone inte jag veta för att jag ska springa ut och köpa den på en gång. :)

Den handlar om en flicka som heter Lucy. Hon och hennes leksaksgris inser att de mystiska ljuden som hörs ifrån väggarna i familjens hus beror på vargar. Resten av familjen tror dem inte. Dessutom är det så att när vargarna kommer ut från väggarna så är allt förbi. Det vet ju alla.

Ja, och naturligtvis kommer vargarna ut från väggarna och tar huset i besittning. Men det visar sig att allt inte är förbi ändå. Åtminstone inte om man, som Lucy, bestämmer sig för att göra något åt saken.

Om du är vuxen och aldrig har läst något av Neil Gaiman kanske jag skulle rekommendera att du läser Sandman (seriealbum) eller någon av hans vuxenromaner i första hand, men barn och de som redan är fans kommer att tycka om den här.

Förresten handlar den om en hjältemodig och smart flicka, och om man får tro tidningarnas kultursidor så är det inte vanligt i barnböcker.

Kurt3

"Kurt3" (ska egentligen vara Kurt upphöjt i 3, men det vet jag inte hur man skriver) är en samlad utgåva av Erlend Loes tre böcker om Kurt och hans familj. Jag hade redan lånat del tre, "Kurt quo vadis?", på bibblan och läst den flera gånger så det här inköpet var ett måste när jag var i Oslo nyligen. Nu fick jag ju också läsa de båda första böckerna, "Fisken" och "Kurt blir grusom". Det är bara den första som finns på svenska (än så länge i alla fall). Då heter den "Kurt och fisken".

Alla böckerna handlar om truckföraren Kurt, som har en fin truck, mustasch, en fru som är arkitekt och tre barn. I "Fisken" hittar Kurt en enorm kvarglömd fisk på kajen där han jobbar. Hans chef vet inte riktigt vad han ska göra med fisken, men den kan ju inte ligga där den ligger så Kurt får den. Nu har Kurt och familjen tillräckligt med mat för ett bra tag framöver, och följaktligen behöver varken Kurt eller hans fru jobba. Istället ger sig familjen av på en lång resa där de både seglar på fisken och äter av den. I "Kurt blir grusom" kommer Kurt över en stor summa pengar och blir "grusom". De här två böckerna blev jag inte så imponerad av. Visst, de är bra, och Erlend Loes språk och Kim Hiorthøys bilder gör berättelsen extra läsvärd och rolig. Men de här båda böckerna passar nog bättre för barn än för... mig. (Tja, de är ju faktiskt barnböcker. Min recension är egocentrisk.)

Min (min min min) favorit är "Kurt quo vadis?". I den här boken hamnar Kurt i en livskris efter att ha varit på fest hos några vänner. Värdparet är läkare och de andra gästerna är antingen läkare, lärare eller arkitekter precis som Kurts fru. Kurt är den ende truckföraren och läkarna hånar honom för att hans jobb inte är lika viktigt som deras och för att han inte har någon personsökare. Kurt bestämmer sig för att säga upp sig från jobbet och börja göra något viktigare istället.

Åååh, den här boken är så bra! Det är en historia att känna igen sig i (även om du aldrig har försökt dammsuga en tysk skog) och formuleringarna är helt perfekta. Den första boken av Erlend Loe som jag läste var "Naiv. Super." (och det lär jag inte ha varit ensam om). Resten av Loes böcker har inte levt upp till mina höga förväntningar - inte förrän jag hittade "Kurt quo vadis?". *älsk*

Med ryggen mot verden

Tjejen på framsidan av boken heter Katarina. Hon var medlem i Otpor, en grupp som var motståndare till Milosevic, och är en av de serber som Åsne Seierstad har porträtterat i sin bok "Med ryggen mot verden". Förutom Katarina får vi möta tolv andra personer samt en familj. Det är bl. a. Branko som arbetar för Milosevics parti, Bojana som är redaktör och programledare på en TV-kanalen som är emot regimen, Snezana som har flyttat ifrån Serbien, Sveta som är präst, och Mira, vars man dömts för krigsförbrytelser och sitter i fängelse i Nederländerna.

Åsne Seierstad bodde i Serbien under 2000 och 2001 och det var då den här boken kom till. Den kom först ut år 2000, men har tydligen reviderats och följer nu peronerna fram till Milosevics fall 2001. (Mitt exemplar är från 2003.)

Det är väl knappast någon som har missat att Åsne Seierstad bodde tillsammans med en afghansk familj och skrev "Bokhandlaren i Kabul" om dem, men den här boken är inte lika känd. Inte i Sverige åtminstone. Den har inte kommit ut på svenska. "Med ryggen mot verden" är minst lika bra som "Bokhandlaren i Kabul", så om du kan få tag på den så läs den! (Lägg märke till hur jag skriver för svenskar, trots att jag använder en norsk dagbokstjänst. Ologiskt?)

Skattejakten

Kristin och jag var på ett antikvariat i Oslo och vad hittar man väl där om inte en sällsynt Margit Sandemo-bok (jag samlar...). Kristin ville också ha den, men jag såg den först och dessutom är det större chans att hon ska hitta en till. Den har nämligen inte kommit ut i Sverige. Det kom inte ut så värst många i Norge heller antar jag. Det blir inga nytryck eftersom den är en tävling, och den tävlingen är avslutad för länge sedan.

Det är en väldigt kort roman, ungefär 120 sidor, och den handlar om en skatt (en guldtacka, tror jag) som motståndsrörelsen lyckats stjäla av en krigsprofitör. En kvinna, Laura, har gömt den, men hon dör i koncentrationsläger innan hon har kunnat tala om för motståndsrörelsen var skatten finns. 1958 ser krigsprofitören (en rik och respekterad man som har lyckats dölja sitt förflutna) en chans att få tillbaka sitt guld. Hans dotter Flora uppvaktas av den fattige studenten Mattis, som med sin ärliga uppsyn kanske kan få reda på mer om var skatten finns än vad krigsprofitörens hantlangare har lyckats med. Mattis får alltså ett löfte om att gifta sig med Flora - om han letar upp det försvunna guldet. Naturligtvis ändras ett par detaljer i historien, och Mattis har ingen aning om att hans flickväns far stod på tyskarnas sida under kriget.

Mattis lyckas spåra upp Lauras dotter Ina och tillsammans med ett gammalt original, som kallas Einstein, försöker de lösa gåtorna i en skrivbok Laura efterlämnat. Lyckas de lösa alla gåtorna kan de också lista ut var skatten finns, och det var just det som läsarna också skulle lista ut. Förlaget hade nämligen placerat ut en skatt på platsen. Eller, de hade placerat ut ett skrin med telefonnummer och anvisningar i, och hur mycket pengar man fick berodde på när skatten hittades. Ju längre tid det tog desto mer skulle den vara värd. Men det dröjde bara ett par veckor innan den hittades, och efter det tror jag inte att det trycktes fler exemplar av boken.

Handlingen i romanen är väl knappast det bästa Margit Sandemo har presterat. Det hela är ganska förutsägbart, men det är kul att ha den, eftersom jag samlar på hennes böcker. :) Det roligaste är väl egentligen att försöka lösa gåtorna. Precis när boken kom ut beställde jag ett gratishäfte med bara gåtorna i (man var inte tvungen att köpa boken för att vara med i tävlingen) och jag klarade en del av gåtorna, så jag brydde mig inte om att försöka lösa dem den här gången. Jag har aldrig lyckats lösa alla, och jag har ingen aning om var skatten fanns.

Exil

"Exil" är den andra delen i Denise Minas deckartrilogi om Maureen O'Donnell. Den första boken heter "Död i Garnethill" och den tredje "Den sista utvägen". De har väldigt fina omslag tycker jag. Speciellt pocketarna. De inbundna ser visserligen likadana ut, men jag tror att det var ett annat teckensnitt på titeln eller nåt. Jag stod i alla fall och tittade på båda versionerna av "Död i Garnethill" och bestämde mig för att jag gillade pocketen bäst. Hade i och för sig ändå inte tänkt köpa den inbunden. Det är ju viss skillnad i pris...

Jag har läst väldigt många goda omdömen om de här böckerna så jag hade höga förväntningar på dem som bara nästan blev infriade. Svårt att säga vad det är för fel på dem som gjorde att det bara blev "nästan", men jag blir ofta besviken på böcker som alla hyllar. ("White Teeth" t. ex. Är jag den enda som tyckte att den bara var sådär?) Men i det här fallet var "nästan" tillräckligt, och jag tycker om böckerna i alla fall.

Maureen O'Donnell har varit intagen på mentalsjukhus och lider av depression. Hennes pappa förgrep sig på henne när hon var liten och lämnade sedan familjen. Den ende av familjemedlemmarna som tror på Maureen är hennes bror Liam. Systrarna och den alkoholiserade modern tror att hon ljuger, så hennes förhållande till dem är inte direkt jättebra. I "Död i Garnethill" hittar Maureen sin pojkvän mördad i vardagsrummet och hon och Liam blir misstänkta. P.g.a. vissa omständigheter tvingas Maureen göra sina egna efterforskningar om mordet, men det är inte populärt hos polisen att någon tar lagen i egna händer. Speciellt en polis är övertygad om att Maureen döljer något och i "Exil" har hon problem med att polisen kommer och frågar henne om saker som hon inte vill berätta för dem. Dessutom är hennes pappa tillbaka i Glasgow (där hon bor) och hennes bästa kompis Leslie har blivit kär och har inte tid med henne. Maureen vantrivs på sitt kontorsjobb på kvinnojouren (där även Leslie jobbar), men vill inte säga upp sig ifall Leslie skulle bli arg. Saker och ting är med andra ord inte så bra i Maureens liv. Hon har i alla fall en pojkvän, Vik, men hon har inte berättat allt om sin bakgrund för honom, och han förstår inte alls varför hon är så ledsen ibland.

När en kvinna hastigt lämnar kvinnojouren och senare hittas mördad i London ber Leslie av någon anledning Maureen forska lite i fallet, och Maureen har inte direkt något emot att lämna Glasgow för att åka till London ett tag. Och så är hon indragen i ytterligare ett mordfall.

Jag gillar Maureen. Ibland är hon smart och ibland dricker hon sig slemfull när hon ska ställa diskreta frågor om ett mordfall med kopplingar till den undre världen (inte fullt så smart), ibland är hon schysst och ibland orkar hon inte bry sig om någon annan. Jag vill att det ska gå bra för henne, men jag antar att det inte är särskilt troligt att hennes förflutna kommer suddas ut. Det ska bli spännande att se hur det går för henne i "Den sista utvägen". Jag tror att hon kommer konfrontera sin pappa på något sätt, men jag har ingen aning om hur eller vad som kommer att hända.