På vegne av venner

På vegne av venner
av Kristopher Schau

Jag har ju bara sett Kristopher Schau i olika humorserier tidigare. Sketcher i Team Antonsen eller mer testa gränserna-humor i De 7 dødssyndene, men alltid i ganska oseriösa sammanhang. Missförstå mig rätt nu, jag tycker att båda de serierna är jätteroliga. Men att få en Joakim von Anka-utstyrsel uppsydd är kanske inte det mest allvarliga någon har gjort. Det är mycket möjligt att Schau är mer seriös i musiksammanhang, men det enda jag har hört talas om är den där Fuck For Forest-grejen ... (Det är väldigt lite norsk musik som sipprar igenom till Sverige.) I alla fall, en essä om begravningar i kommunal regi - oväntat. Oväntat för att det blir så allvarligt. Fast ändå ett ganska logiskt steg. Det här projektet är ju också en jobbig utmaning, även om det inte hade blivit lika spektakulär TV av det som vissa andra utmaningar. Det har i stället blivit en fin och personlig liten bok.

Efter att ha läst en tidningsartikel om kommunala begravningar i Oslo bestämmer sig Kristopher Schau för att gå på så många som möjligt under det kommande året, med tanken att det ska bli en bok av upplevelsen. De som ska begravas är folk som inte har några anhöriga som kan arrangera begravningen. De kanske till och med var så ensamma att ingen kommer på begravningen. Schau vill gå på begravningarna för att se hur de går till, och för att det åtminstone ska vara någon där. Om det ändå dyker upp några andra så går han inte på den begravningen.

Boken består av tankar kring begravningarna och hans egen roll i projektet. Mycket om hur pinsamt det är när det är när det dyker upp några vänner till den döde och Schau - han från TV - ska försöka vända om utan att dra uppmärksamheten till sig. Det handlar också om hur fel det känns när vardagen gör sig gällande tätt inpå begravningen. Men det är ju bara han och de som jobbar på plats, och för alla de är det ju bara en vanlig dag på jobbet. Det handlar också om Schaus känslor inför att den döde ibland får så lite plats bland alla ord om Gud och Jesus, speciellt när prästen inte har ansträngt sig så mycket för att ta reda på något om den dödes liv. Då blir det extra vackert och gripande när vissa präster verkligen har lagt ner jobb på att göra begravningen personlig, även om kanske ingen annan än organisten och någon representant från begravningsbyrån kommer att närvara.

Hm, jag fick för mig att jag hade hört att de gör mer "reklam" för kommande begravningar i Norge, men Elin säger att det inte är så. Nå, då är bokens titel, frasen "på vegne av venner" det som dödsannonser undertecknas med när det inte finns någon som sätter in en dödsannons utom begravningsbyrån.