Spiraltrappan: Min väg ut ur mörkret
av Karen Armstrong
"Spiraltrappan" är en fortsättning på "Genom den trånga porten", men skriven långt senare. Karen Armstrong skrev en annan bok om sina upplevelser efter att ha lämnat klostret ganska snart efter att "Spiraltrappan" kommit ut, men hon berättar här att hon aldrig var nöjd med den boken. Hon hade inte fått någon ordning på sitt "civila" liv ännu och förlaget önskade sig en bok där hon framställde sig själv som lycklig och full av tillförsikt inför framtiden, vilket inte alls var sant. Hon hade problem med att anpassa sig till ett vanligt liv, sitt misslyckande i klostret och att folk inte kunde sätta sig in i hennes känslor kring detta. Hon hade heller inga direkta framtidsplaner, särskilt inte efter att hon också, oväntat, misslyckats med sin akademiska karriär.
Dessutom led hon av ohälsa. I klostret hade hon börjat få anfall, som sågs som utslag av överspändhet och något hon borde övervinna, och det dröjde innan hon sökte läkare även efter att anfallen hade fortsatt utanför klostret. Även efter att hon fått diagnosen epilepsi så var det svårt, eftersom epilepsi, åtminstone på den här tiden (omkring 1970-talet), kunde leda till diskriminering i t.ex. arbetslivet och var något man borde hålla hemligt. (Vilket låter helt sjukt.)
Till slut, efter att hon skrivit sina första böcker om livet i och utanför klostret, så började det gå åt rätt håll för Armstrong. Hon fick ett erbjudande om att göra en lågbudgetdokumentär om Paulus för BBC, och i samband med sin research och inspelningarna i Israel började hon få en ny syn på, och ett nytt intresse för, religion. Men den här gången tillhörde hon ingen särskild bekännelse, utan det var fritt fram att studera hur hon ville. Idag har hon skrivit en mängd böcker om religion, och efter 11 september har hon varit särskilt efterfrågad när det gäller att berätta om islam. På hennes initiativ kom Charter for Compassion (Urkund för medkänsla) till. Så det verkar ju ändå ha gått ganska bra till slut. Man vet ju att Karen Armstrong kommer nå framgång och att hon ju nästan måste ha uppnätt en viss känsla av mening. Alla de där böckerna finns ju bevisligen. Och det är ju skönt att läsa om efter alla motgångar. Men det är också intressant att läsa om motgångarna, och att hon beskriver sig själv som så komplicerad. Det är inte så att allt blir jättebra på slutet heller. Man kan ju undra hur den första, hurtiga, varianten av boken var. jag tror inte jag är intresserad av att läsa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar