Diana

Diana
av Julie Burchill

Oj oj oj! Vad är det sånt här heter med ett fint ord? Partsinlaga? Det är ju ingen tvekan på vems sida Julie Burchill står i alla fall. Jag tror faktiskt aldrig jag har läst något annat av henne tidigare, men hon verkar inte vara den som skräder orden och inte heller vara intresserad av att se saker och ting från flera håll. Men tycker man att det är okej, och det kan man ju tycka om man vill, så är det bara att ryckas med, och bli lika upprörd som man blir road. Burchill missar aldrig en chans till ett skämt på fiendens bekostnad.

I den här boken är det Diana Spencer, senare prinsessa av Wales, som är hjältinnan eller den oskyldiga parten, medan de onda är prins Charles, drottning Elizabeth, resten av kungfamiljen, Dianas egen familj samt överklassen och monarkin över huvud taget. Boken är skriven ett par år efter Dianas död, men Burchills var intresserad av henne långt tidigare och hon säger att det var hon som myntade uttrycket "The People's Princess".

Det saknas inte kritik mot Diana i boken, men den är relativt mild, särskilt som många av hennes fel till viss del kan ursäktas först genom hennes låga ålder och sedan på grund av situationen hon befinner sig i. Kritiken mot de andra är desto skarpare. Kungafamiljen och Dianas familj har (bildligt, antar jag) gått samman om att offra en jungfru för att monarlin ska kunna fortleva enligt de traditionella reglerna, som säger att kronprinsen inte kan gifta sig med vem som helst. De kvinnor han blir kär i är olämpliga och de kvinnor som är lämpliga är han inte särskilt intresserad av. Men det fick ju bli någon ur den senare kategorin då, och det bäddade för ett olyckligt äktenskap. Och Diana som redan hade haft en olycklig barndom ... Sedan, efter skilsmässan, när hon började få ordning på sitt liv, då inträffade olyckan där hon dog.

Det är en elak (men rolig) bok, där den brittiska kungafamiljen verkligen inte skonas det minsta. Men samtidigt att man knappast kan förvänta sig ett annat beteende från en samhällsklass där det är extremt viktigt att man skickar bort sina barn i tidig ålder och nästan aldrig träffar dem, där gods och traditioner betyder mer än enskilda individer, där man har starkare band till hästar och hundar än till andra människor och där det framför allt ses som ett stort nöje och en rättighet att få döda något. Det är inte direkt en beundrare av överklassen som har skrivit detta.

Det är också ett försvarstal för Diana (som för övrigt inte tyckte om hästar, får vi veta). Jag tror kanske inte om det är så mycket kritik som framförs mot henne numera, men under de sista åren av hennes liv kan jag tänka mig att det var åtskilligt.