Blue
av Kiriko Nananan
Det är något som inte stämmer med det påstådda utgivningsåret av "Blue". Även om Kiriko Nananans bara som mangaka ska ha börjat 1993, så ska "Blue" ha utkommit 1966 i Japan. Detta står flera gånger. Låt mig gissa att det ska vara 1996. Visserligen är både handling och utseende i "Blue" ganska tidlösa, men jag tror inte att hon skrev den här serien innan hon föddes.
Masami Endo är ny i Kayako Kirishimas klass. Endo (det är efternamnet, men det är så skolflickorna i den här boken tilltalar varandra för det mesta) slutade av någon anledning mitt i föregående läsår, men nu är hon tillbaka. Kirishima tycker genast att hon verkar intressant och tänker att hon vill bli vän med henne. Och de blir vänner. Det är en romantisk vänskap eller ett begynnande kärleksförhållande. De kysser varandra när de är ensamma och de planerar en gemensam framtid. Men Endo har hemligheter som det visar sig att hon inte har anförtrott Kirishima.
Teckningar och bildkomposition känns väldigt välgjorda. Människorna ser väldigt realistiska ut, inte överdrivna som de kan göra i manga ibland, och de har verkligen olika ansiktdrag, i stället för att skiljas åt genom typ olika hårfärger. Ibland kan det vara lite svårt att hålla isär dem i alla fall, men jag är ju inte bra på att se skillnad på olika personer i verkligheten ens, så lyssna inte på mig i det här fallet.
Berättelsen är väldigt, väldigt lågmäld och känslan man får av den är snarast ett vagt vemod. Det händer inte mycket och man har inte hunnit bli särskilt engagerad i berättelsen innan den tar slut. Men man förstår hur Kirishima känner, och kanske även Endo.
Jag läste "Blue" på tyska. Den finns även översatt till engelska, men då tror jag att man måste köpa den begagnad. Det ska väl inte vara så svårt förstås, det finns säkert flera exemplar på Amazon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar