När jag letar efter Max

När jag letar efter Max
av Sanna Wallin

En av Sanna Wallins äldre släktingar, hennes mormors bror Max, var en av de första i Sverige som bytte kön. Faktiskt den allra första kvinna i Sverige som blev man. Det var ingen hemlighet inom släkten, men det verkar inte heller ha varit något man pratade om. När Max dör reagerar Sanna Wallin oväntat starkt, hon stod ju inte så nära starkt. Och hon börjar leta efter svar på allt det där som hon aldrig frågade om. Varför ville Marianne, som Max hette då, ta ett så stort steg? Hur gick man ens till väga för att byta kön på den här tiden, vart vände man sig? vad tyckte släkten då? Hade Max fattat samma beslut om han hade varit född kanske 50 år senare? Och blev han nöjd, eller ångrade han könsbytet?

Först reagerade jag lite på att boken handlar så mycket om författaren själv, men sedan inser jag att den ju faktiskt heter "När jag letar efter Max". Den handlar alltså lika mycket om Sanna Wallins sökande efter svar och efter ledtrådar till Max egna tankar som om hennes egna tankar och känslor om könsidentitet och sexualitet. En av orsakerna till att just hon intresserar sig så för Max liv är att hon själv tycks känna sig ambivalent inför den identitet hon förväntas ha. Intressant att läsa om, så gör gärna det.

Heter det något speciellt när man läser om något/hör ett nytt ord/kommer att tänka på något man inte brukar tänka på, och vips dyker det upp i en massa andra sammanhang? Samma dag som jag började läsa boken visade TV Ångrarna (en dokumentär pjäs, där skådespelarna berättar om sina egna erfarenheter men efter manus, invecklat nog), som handlar om två män som bytt kön och sedan ångrat sig. Detta att det finns en risk att ångra beslutet tas också upp i boken om Max, bland alla de andra tankar Sanna Wallin har om könsbyten.